Vad roligt, en deckare som utspelas på Shetlandsöarna! En helt ny miljö och en ny deckarförfattare i den klassiska brittiska genren. Inga perversa seriemördare eller internationella ligor, utan ett mysterium rätt och slätt. Vardagsmänniskor, vardagsmiljö men spännande och exotisk fast den ligger så nära. Vikingaättlingar och inflyttade britter.

Om vikingafestivalen Up Helly Aa är autentisk eller påhittad vet jag inte, men den är fantasieggande och nordisk så det förslår.

Mordet sätts i samband med en liten flickas försvinnande flera år tidigare. Ett bygdeoriginal döms på förhand av populasen, men hans skuld är naturligtvis inte den egentliga sanningen. En oerhört sympatisk polis har hand om ärendet, och avslöjandet kommer inte förrän på en av de allra sista sidorna.

Av denna författare önskar jag mig mera!

ELISABET PETERZÉN

Det visade sig vara framgångsrikt. Stora delar av DAST:s läsekrets visade sig dela redaktörens intressen. DAST fortsatte med sådana artiklar och också med ”Klassikern” – ett annat av Falks påhitt.

Även utanför DAST har han odlat sin faiblesse för novellen (både kriminal- och science fiction) genom att på det egna förlaget ZenZat ge ut flera samlingar. En av de mer säljande är Ahrvid Engholms sf-bok Mord på månen (2006), där kluriga gåtor i novellform blir lösta av en skicklig utredare.

I år har ZenZat kommit med tre böcker. Under våren kom Lars Blom och andra felande deckarlänkar av August Blanche (1811—1868) för att under hösten följas av Smaragder med diamanter av flitige massmarknadsförfattaren Anders Eje (1880–1951, pseudonym för Axel Essén). Tredje boken är en som aldrig kommer att hamna på bokhandelsdiskarna. Den heter Falkenering i Indusdalen och är skriven av Rickard Burton (inte skådespelaren), översatt av förläggaren själv och trycks i 91 exemplar som skickas till vänner och affärsbekanta. För nio år sedan kom Falks egen De fyra flintskallarna som trycktes i 100 exemplar. Därefter har upplagan för julböckerna minskat med ett exemplar per år.

Axel Essén alias Anders Eje skrev före TV:s genombrott underhållningstexter i novell- och romanform. Han arbetade för Åhlén & Åkerlund, bland annat som chefredaktör för Vecko-Journalen, men novellerna i samlingen Smaragder med diamanter kommer alla ur sena 30-talets Lektyr. Bokens omslag (liksom många illustrationer till Ejes Lektyr-noveller) gjordes av Gunnar Widholm (1882–1953) som var en flyhänt illustratör som dessutom var den konstnär som 1906 gjorde altartavlor för Lima kyrka och 1912 för Grisslehamns kapell.

Planerade utgåvor är Den siste iguanodon och andra science fictionnoveller av Sture Lönnerstrand, novellsamlingen Det stängda rummet av Arne Wingenfeldt och samlingen Pärlkorset av Torsten Scheutz.

Även på utlandsmarknaden har ZenZat haft framgångar. Häromåret gav kanadensiska The Battered Silicon Dispatch ut Falks översättning av Aurora Ljungstedts The Hastfordian Escutcheon: Two Detective Stories from Sweden in 1870 och i år har samma förlag gett ut Locked Rooms and Open Spaces av en samling svenska författare: August Blanche, Ernst Lindblom, Julius Regis, Harald Wägner, Frank Heller, Karl-Erik Öström, Åke Janson, Sture Samuelson, Arne Wingenfeldt, Gustaf Falk, Jan Ekström, Jan Eric Arvastson, Johan Wopenka, Lars Jannedal, Björn Karlin och Ahrvid Engholm.

Vid sidan av att sköta det egna förlaget har Bertil Falk varit drivande ordförande i den lilla skrivargruppen Novellmästarna som två gånger per år skrivit kortnoveller till svensk provinspress. Nästa år kommer gruppen att presenteras för en amerikansk publik genom att en novellsamling ges ut i USA och lanseras vid författarkongressen Bouchercon. Boken heter Crime – the Swedish Way och författarna är Ulf Durling, Ahrvid Engholm, Bertil Falk, Kjell E. Genberg, Ritta Jacobsson, Bodil Mårtensson, Helena Sigander, Olov Svedelid och Ulla Trenter.

Det har kommit en oherrans massa böcker om artister under de senaste tjugofyra månaderna.

Boken om Skifs framställer givetvis artisten i bästa dager. Men vid närmare eftertanke kan jag inte påminna mig någonting som skulle förändra en sådan bild.

Jag har hunnit läsa om Bob Dylan (i översättning av Mats Gellerfelt), Johnny Cash och Sven-Bertil Taube. Jag har inte läst om Per Gessle, Kent, Håkan Hellström, Ulf Lundell, Thåström, Eldkvarn och Povel Ramel. Däremot läst flera pop-, dansbands- och rockböcker varav den senaste handlade om skivbolaget Metronome.

Lite övermätt kände jag mig när jag tog itu med coffee table-boken om Björn Skifs. Det är en saftig sak i A4-format på över 400 sidor och synnerligen ambitiöst ihop fogad av Mikael Forslund och Lars Åkerström för förlaget Amapola (också namnet på en gitarrlåt från slutet av 50- eller början av 60-talet) som häromåret gav ut en lika fet historiebok om göteborgska bandet Spotnicks.

Aningen darrig kände jag mig också eftersom jag i min gröna ungdom jobbade som PR-knutte åt Skifs och hans dåvarande grupp Slam Creepers. Vad skulle det stå om mig? Tja, lite besviken blev jag förstås. Bara ett par små notiser, men en handlade om något som jag faktiskt glömt. När gruppen spelat in låten Joe’s Got the Right (Bill Records, komponerad av Claes Dieden och Anders Gellner) 1967, skrev jag manus till och producerade en popvideo (fast på film) där Björn sjöng och hade sig i en skrubb i ett kedjehus på Långsjöhöjden i Älvsjö. Fotograferade gjorde Donald Rosendahl. Undrar vart den rullen tog vägen …?

Björn har gjort mycket i underhållningsväg så bokens undertitel Underhållande irrfärder har fog för sig. I boken samlas stort och smått. Författarna har knegat på och dammsugit Sveriges alla tidningar på det som skrivits om Rösten från Vansbro. Allt började på Skolgatan i dalabyn där Björn kom till världen 20 april 1947 och boken tar slut efter turnén ”4 Decennier” 2007.

Björn har själv bidragit med fotografier på både familjesituationer och umgänge med andra musikaliska kändisar. Samtliga skivor finns dokumenterade liksom filmerna och en förteckning över artistens TV-framträdanden visar att han troligen är den icke TV-anställde som medverkat mest i rutan.

En speciell bonus hittar man i ett fack på pärmens insida – en CD med tidigare outgiven musik (och intervjuer) som spänner över de 40 år som Skifts befunnit sig i hetluften.

Grundidén är oförändrad: vi publicerar artiklar om spänningslitteratur, deckare, agentromaner thrillers, science fiction och annat som tangerar dessa områden.

Alla intresserade är välkomna med bidrag, både artiklar, kommentarer och noveller. Och naturligtvis är vår ambition att recensera det mesta som kommer ut på svenska inom våra genrer.

Så: välkomna till cyberrymden!

Leif-Rune Strandell

Krönika av Helena Sigander

Slå Roger Wallis! Slå honom gul och blå för han misstycker mot min existens! Han tycks resonera som om tonerna i cybern är som fågelsång i rymden. Inget att pröjsa för, för det är gratis.

Jag tycker att hederligt arbete ska betala sig. Att skapa musik är hederligt. Att skriva böcker är hederligt. Att måla tavlor är hederligt. Att skapa dans och arkitektur är hederligt. Att sno ens toner, ens bokmanus, ens ljudbok, ens bilder, ens piruettlösningar är ohederligt.

Tro inte att jag pratar moral. Jag pratar om att få pengar till plånboken.

Men Wallis hugger i ryggen! Han förminskar sina meningsmotståndare genom retoriska knep och liknar fildelningsdebatten vid det ramaskri som radions intåg skapade i 20-talets USA. Då ville musikförlagen förbjuda att musik spelades i radio, säger Wallis i SvD, eftersom ingen skulle köpa noter om de kunde höra styckena gratis i radioapparaten. (Har de inte Stim i USA? min anmärk.) Nu säger debattörerna, påstår Wallis, att illegal fildelning är anledningen till att det säljs mindre skivor. (Hoppsan – vem talar om miniskivor?) I själva verket, menar Roger Wallis, finns det inga bevis för att det är så. (Nej, hur störda tror han att vi fildelningsmotståndare är – vi tror inte att skivor krymper vi påstår att musik stjäls, verk kopieras och upphovsmännen räcks lång näsa åt. Hur roligt är det på en skala?)

Wallis har tittat på forskningsrapporter som stödjer hans teori om att släppa nöjesutbytet fritt att stjäla från Internet, trots att han akademiskt tar två steg tillbaka, genom att dimma till med att man kan komma fram till helt olika resultat, beroende på vilka faktorer man tittar på i rapporterna (alltså, hur förtroendeingivande är Wallis på den där skalan jag nämnt?).

”Många studier visar faktiskt att de som laddar ner mest också är de som köper mest kultur”, säger han, troskyldigt.

Många studier visar vad är det för bevis? Det skulle inte förvåna om de flesta undersökningar visar dock att de som stjäl inte betalar en enda krona varken för kultur eller något annat.

Man märker att Wallis är en papperstiger (han får ryta i papperstidningar). Sånt ryt håller professorer på med på universitet. De skriver rytliga saker i sina datorer. Och hur tänker de sedan.

Jag vet förstås inte. Jösses, jag är inte tankeläsare! Men jag har träffat en och annan professor och min hypotes blir:

Joo, (filosoferar professorerna) fler än mina doktorander borde läsa mina övertygelser (som kan tolkas antingen si eller så, vilket är det märkvärdiga med dem). Om jag skulle lägga ut övertygelserna på Internet? Jag har min feta lön. Det gör inget om någon laddar ned mina tankar utan att betala. Varför inte underlätta min odödlighet? Internet är gratis! Bättre än att skriva tjocka avhandlingar som måste inbuntas och betalas ur egen ficka. Men, jag vill inte göra mig till åtlöje. Bra är att dra med mig ungdomar, tokgalna entusiaster och andra som inte orkar demonstrera på gatorna, bygga vägar i u-länderna eller krama träd men vill spela roll i debatter! De som kräva att all fildelning blir laglig! De skulle uppmärksamma mina tankar och kräva dem gratis! Såna typer gillar musik, också, som skräller, som ingen riktigt på allvar kan försvara upphovsmännen till. Få se nu… jag tar parti för dem som fildelar oavbrutet och sedan förlöjligar jag hedenhösarna som är mot. Och jag blir berömd utanför min fakultet! Det är synd om de tröga upphovsmännen konstnärerna! De vill leva på sin konst. Men i ljuset av min retorik, tänker professorn belåtet, ser varenda människa hur vrickade, giriga och bakåtsträvande konstnärerna är till skillnad mot oss skolade tänkare!

Stopp! Jag orkar inte tänka mer på fildelarna!

Gratis, gratis, gratis! Luften är ju gratis och om man plankar på T-banan blir det, på sätt och vis, gratis, och om jag inte betalar min hyra så … håller vi allihop på att hjärntvättas?

Usch!

Antingen är det tongivande Pirate Bay som tjänar miljoner på sajten eller de som inte har något att tjäna på konsten som vill släppa fri. Eller hur? Okända musiker som vill marknadsföra sig, eller okända professorer! Och puckon som, enligt D.N. måste ladda ned olagligt för att höra/se vad polarna har hört/sett som de ska tala om när de träffar varandra för annars har de inget att snacka om.

Jag vill slå, men kan inte.

Fy, för att nudda personer som vill ta brödet ur munnen på mig, särskilt med motiveringen att jag borde rycka upp mig och hänga med i utvecklingen där mitt jobb ska vara gratis (för att alla tycker det, alla redan snor, att fildelning blivit del av vår kultur!) och medan de som tycker det får löneförhöjning.

Helena Sigander

Ian Rankin citerar ofta en recensent som säger om en Rebus-historia att den “nästan lämnar deckargenren”. Varför skiljer man mellan de böcker som förekommer på skolornas och andra läroanstalters läslistor och dem som säljs på varuhus och i kiosker?

Författarinnan Joan Brady fick Whitbread-priset 1993 – en godkänd författare således. Nyligen fick hon efter förlikning ett skadestånd på 115.000 pund från en fabrik i hennes grannskap som spydde ut lösningsmedel. Ångorna hindrade henne i hennes seriösa skrivande och hon kunde bara skriva deckare.

Detta torde visa att deckare skrivs av författare vars hjärnor inte fungerar till fullo.

Men, menar MarK Lawson, det är snarast så, att gränserna mellan genrerna suddas ut. Ofta väljer “seriösa” författare en pseudonym när de skriver deckare eller annan populärlitteratur. Ett intressant undantag är Doris Lessing, som skrev science fiction under sitt eget namn.

Ofta kritiseras populärlitteraturen för att en spännande intrig spelar en så viktig roll och för att böckerna har en återkommande hjälte. Dessa grepp använder dock även litterärt godkända författare som Ian McEwan, John Updike och Philip Roth.

Det publiceras massor av “seriös” skönlitteratur som saknar både intrig och språk. Medan Da Vinci-koden får bli exempel på dålig kriminallitteratur, för man inte fram alla de dåliga böcker som kommer ut inom andra genrer när man vill karaktärisera dessa.

Det rimliga måste vara att varje genre bedöms efter sina bästa verk, inte sina sämsta!

+++++

Så ser situationen ut i England enligt Mark Lawson. Inte är det bättre i Sverige, snarare tvärtom. I de ledande brittiska dagstidningarna kan man regelbundet läsa insiktsfulla recensioner, porträtt av och intervjuer med kriminalförfattare. I våra tidningar tycks det bli allt glesare med sådana texter.

Varje vecka kan man i DN och SvD läsa ett par sidor om nya skivor av alla genrer, ännu mer om filmer. När det gäller film verkar det som om man har ambitionen att skriva om alla filmer, både bra och dåliga. Varför får inte populärlitteraturen motsvarande uppmärksamhet?

När jag åker pendeltåg kan jag se att många har en pocketbok med sig. Jag brukar fråga mina medpassagerare om boken de läser och de flesta berättar gärna. På min fråga vem som tipsat dem om boken, svarar flertalet en kompis, mamma eller en topplista. Ytterst få nämner en recension. Vilken slutsats ska tidningarna dra av detta? Resignera och helt sluta att skriva om böcker som vanligt folk läser? Eller behandla alla böcker med respekt?

Ulla Lundqvist gör just det i sin bok Sagor om sex och skräck (1991). Målgruppen är elever på högstadiet och gymnasiet och deras lärare, men den bör vara intressant även för mera högbrynta personer. Hon presenterar och analyserar böcker av bl.a. Jean M Auel, Margit Sandemo, Stephen King och Jan Guillou.

Allt på ett språk som ungdomar begriper. Boken rekommenderas!

BENGT HEURLIN

När Carlos Rojas kom in i det lilla rummet bar han handfängsel. Vakten stängde dörren bakom dem innan han fiskade upp nyckeln till handklovarna ur fickan. Först när han befriat Rojas från handbojorna sa han:

– Det här är din tolk, Carlos.

– Es tu intérprete Carlos, ekade Tina omedelbart på spanska.

Mannen nickade utan att se på henne och satte sig på andra sidan bordet. Vakten vände sig till Tina:

– Han får under inga omständigheter vara kvar ensam här… om du behöver gå på toa eller när det blir dags för lunch trycker du på knappen och väntar tills någon av oss kommer. Men allt det där vet du väl redan?

Tina vred på sig, lite osäker på om hon vågade erkänna att det var första gången hon tolkade på häktet och därför inte hade en aning om reglerna.

– Lika bra att du påminner mig om rutinerna, sa hon och försökte låta säkrare än hon var.

Vid morgonens briefing hade Tina förstått att de andra tolkarna varit med på tidigare förhör och var väl insatta i fallet. De gjorde upp med kommissarien om vilka av de häktade de ville tolka för. Följden blev förstås att hon drog det kortaste strået, och därför hade Carlos Rojas fallit på hennes lott. Hon fick, som man sa på spanska “bailar con la mas fea” – dansa med den fulaste. Glädjen över det spännande och ovanligt långa tolkuppdraget ville ändå inte blekna. Ända sedan hon bokats för uppdraget hade hon inte kunnat låta bli att fantisera om hur det skulle bli. Hon visste naturligtvis att det var dumt, men föreställde sig knarktrafikanterna hon skulle arbeta med som dem hon sett på film: attraktiva, lite farliga män mellan tjugo och fyrtio. Typ Andy Garcia eller Antonio Banderas. Självsäkra machomän med hårda vältränade kroppar och passionen nära ytan. Eller möjligtvis lite smöriga men ändå snudd på eleganta äldre maffiabossar som i Gudfadern eller Scarface.

Carlos Rojas var, insåg hon nu med ett styng av besvikelse, inget i den stilen alls. Bortåt femtio gissade hon, kortväxt och magerlagd. Ansiktet hade grova drag och huden var garvad av sol och vind. Han såg ut som en fiskare eller bonde – någon som tillbringar större delen av sitt liv utomhus.

Ingen höjdare, tänkte Tina, att tillbringa tre hela dagar instängd i den här lilla skrubben med en sur gammal gubbe.

Hon slog upp den tjocka pärmen som innehöll polisens förundersökning.

– Det är meningen att jag ska läsa upp det här för dig. Det är vad polisen har fått fram.

Carlos stirrade envist ner i bordet och svarade inte.

– Åklagaren kommer att grunda sitt åtal på det som står här, sa hon lite aggressivt när han inte reagerade.

Plötsligt blev hon rädd att han inte förstod henne. Han kanske talade någon indiansk dialekt. Tinas pappa var spanjor, inte sydamerikan, och ibland var det ganska stor skillnad på språken… Det här var hennes första jobb och det hade känts naturligt att utnyttja språken hon fått med sig gratis hemifrån, medan hon funderade på vad hon ville göra i livet. Det verkade inte så svårt, hon hade många skolkamrater som brukade tolka för sina föräldrar, och när hon klarat provet beslöt hon testa ett tag.

– Förstår du vad jag säger? frågade hon oroligt.

Om han inte gjorde det skulle ju uppdraget gå upp i rök! Och pengarna.

– Si, si, sa han lågt, men fortsatte att undvika att titta på henne.

Tina andades ut. I brist på instruktioner från Rojas började hon läsa från början. Det som beskrevs verkade först lite svårt att överblicka, händelserna berättades på ett osammanhängande, lite kaotiskt sätt. Efter en stund insåg hon att förhören med de inblandade visade förloppet olika vinklar. Alla hade upplevt sitt deltagande på olika sätt och hade sin egen uppfattning om hur det hängde ihop. Ingen av de misstänkta kände varandra. Inte heller tycktes de veta något om de andras uppgifter. De hade bara fått order om att infinna sig på vissa platser för att överlämna knarket på bestämda tider. Och ett nummer till en mobiltelefon som de skulle ringa ifall någon uteblev. Där slutade alla spår tvärt. Numret gick nämligen till ett anonymt kontantkort.

Carlos Rojas satt där som huggen i sten och sa inte ett ord på hela tiden. Så småningom glömde Tina nästan bort honom. Hon lät sig fångas av historien som växte fram. Ligan som Carlos Rojas misstänktes för att ha ingått i hade varit verksam en tid och troligtvis smugglat in knark vid flera tillfällen innan de upptäcktes. Han och flera andra hade transporterat bollar av förstklassigt, 98 % rent kokain, inlindade i plastfolie, i magen. Carlos Rojas hade varit i Sverige minst en gång tidigare, det visade stämplarna i passet, och han hade haft nästan ett kilo koka i sin mage när han greps. När hon kommit så långt ringde mobiltelefonen. Det var lunchdags.

– Kommissarien undrar hur det går, sa hon och tittade uppfordrande på Carlos Rojas.

För första gången på hela dagen tittade han tillbaka. Hon önskade nästan att han inte hade gjort det. Hans ögon var ganska små och vitan snudd på blåskiftande med en iris så mörk att det var omöjligt att utskilja pupillen. Definitivt inga missbrukarögon. Han fick henne att känna sig som en insekt genomborrad av knappnål – studerad, genomskådad och lite utsatt.

– “Dile que bien” – säg att det går bra, sa han i samma låga, släpiga röst som tidigare.

Trots att lunchen med arbetskamraterna blev trevligare än Tina vågat hoppas, lyckades hon inte för ett ögonblick glömma Carlos Rojas ögon. Tyvärr hade ingen av kollegerna något intressant att berätta om honom, han hade varit precis lika butter och tystlåten vid alla tidigare förhör också. Ingen annan hade heller fått någon kontakt med honom. Det var lugnande. Då var det ju inte henne det var fel på.
Eftermiddagen fortsatte på samma sätt. Vid tretiden var Tina trött och beslöt ta en paus, trots att det skulle ställa till med krångel för vakterna.

Det var efter rasten som Carlos Rojas för första gången självmant öppnade munnen.

– Det finns mikrofoner här, va?

– Förlåt? Tinas röst åkte upp en oktav.

Rummet användes i vanliga fall för möten mellan häktade och deras advokater.

Frågan kändes som en förolämpning och Tina talade sig varm om svensk rättssäkerhet. Sådant förekommer inte i demokratiska länder! Han lät henne hållas.

Efter en stund tystnade hon. Med ens avskydde hon honom. Med bara några ord hade han fått henne att misstänka att det han sagt kunde vara sant. Deras ögon möttes och än en gång blev det hon som tittade bort först. Hennes röst var hård och arg när hon fortsatte att läsa.

Strax innan hon skulle gå för dagen nickade han mot pärmen och sa:

– Låt mig se innehållsregistret.

Hon vände pärmen halvvägs mot honom så att de skulle kunna läsa samtidigt båda två. Han pekade på olika rubriker och bad henne översätta dem. Till slut pekade han på namnet på en av de andra inblandade.

– Jag vill att du börjar där imorgon.

Dagen därpå var ingenting sig likt. Rojas verkade ha vaknat till liv. Han var nyfiken och styrde hennes arbete med järngrepp, sa åt henne vad han ville ha översatt och avbröt när han hört nog och ville gå vidare. Tinas jobb blev mycket intressantare och mot hennes vilja började en viss sympati att gro mellan dem.

När hon gjorde sig redo att gå för dagen frågade han:

– Kan du göra mig en tjänst?

– Det beror på, tvekade hon.

– Bara att ringa min familj och berätta att jag lever, sa han på sitt släpiga sätt.
Jag har fem barn och den enda anledningen till att jag ställer upp som “mula” – packåsna – är att dom ska få en drägligare tillvaro än den jag själv haft.

Med de orden kom han åt strömbrytaren till Tinas medkänsla. Hon tyckte fruktansvärt synd om honom. Förhörsprotokollen visade att han fått futtiga 5 000 dollar per resa, trots att varan han fraktat – med risk för livet – var värd tjugo gånger mer. I förhören hade han inte avslöjat någonting alls om sin familj i hemlandet Bolivia. Carlos förklarade att det var för att han till varje pris måste skydda dem. Eftersom han blivit fast och kokainet hade hamnat hos polisen, fanns det risk för att de skulle råka illa ut. Att uppdragsgivaren skulle hämnas över den uteblivna inkomsten genom att göra hans familj illa.

Hon var på väg att fråga något men Carlos Rojas la ena fingret över munnen och förde därefter ihop handflatorna under hakan i en bedjande gest. Sedan smusslade han in en svettfuktig papperslapp i hennes hand.

– Mitt rätta namn står också där. Hälsa bara från mig, så vet dom vad dom ska göra.

Om inte kommissarien redan hade gått för dagen skulle Tinas bekymmer ha slutat där, men det kändes inte rätt att “tjalla” till någon annan. Besvärligt att förklara hela situationen för någon helt obekant. Hon beslöt vänta med att berätta vad som hänt till följande morgon.

Sedan lämnade papperslappen henne ingen ro. Den skavde hela tiden, såväl i hennes hand som i hennes samvete. Det var långt in på natten när hon slutligen lyfte telefonluren. Hon tänkte på hans familj. Det måste vara outhärdligt att inte veta om pappa hade dött när han försökte rädda familjen ur fattigdomens klor. Hon visste att hon aldrig skulle kunna förlåta sig själv om gangstern som ägde knarket gjorde Rojas barn eller fru illa därför att hon inte ringt och varnat dem. Medveten om att det hon gjorde inte var korrekt, rullade Tina långsamt ut lappen lite i taget. Hon tvekade inför varje siffra medan hon slog numret. Under tiden intalade hon sig att hon när som helst kunde avbryta och lägga på luren. Först när signalerna gick fram vecklade hon ut lappen helt och läste namnet han skrivit. Hon blev alldeles kall inombords. En kvarnsten hängde plötsligt runt hennes hals. Namnet som stod där var – Andy Garcia.

Det kunde inte vara sant! Han hade lurat henne.

Hon hörde luren lyftas i andra änden innan hon kom sig för att avbryta samtalet.

Tina kunde knappt sova alls den natten. Samtalet i kombination med namnet måste vara någon slags kod… Hon ångrade bittert att hon inte krävt att få tala med kommissarien och hoppades samtidigt att det hon gjort inte skulle få några konsekvenser. Hon hade lyckligtvis inte hunnit säga något.

Tidigt nästa morgon när hon slog på teven blev hon riktigt skraj. Ett reportage upprepades gång på gång. Det visade en stor svart limousin parkerad på gatan utanför häktet. En upphetsad reporter snubblade på orden när han berättade att en högt uppsatt diplomat sent på natten hade krävt att få träffa en av de häktade i en stor narkotikahärva. En person saknades och “omständigheterna utreddes för närvarande av polisen”.

Något senare på häktet bekräftades hennes värsta misstankar: det var Carlos Rojas som försvunnit. Han hade helt enkelt promenerat ut från häktet efter att ha bytt kläder med personen som kommit på besök. Mannen som stannat kvar i hans ställe hade så kallad diplomatisk immunitet och polisen hade tvingats släppa honom så snart man kontrollerat att han inte var Carlos Rojas. Nu var båda männen spårlöst försvunna…

1973 köpte jag en gammal skola i byn Ländsjö i Bjuråkers socken i Hälsingland. Det var ett fynd och jag avsåg att använda huset till rekreation men eftersom omgivningarna inspirerade mig att skriva hade jag snart byggt ett författarrum på övervåningen och först flyttat dit en skrivmaskin och senare en dator.

I byn bodde en äldre man vid namn Ragnar. Han var något av ett original och mycket skygg för främmande människor. Dit hörde jag – stockholmarn, 08:an. Det tog flera år innan Ragnar svarade på mina försök till kontakt men så småningom släppte fientligheten. När han fattade att jag skrev om brott och straff lyste han upp och bad mig följa med upp i skogen. Där fanns en husgrund, överväxt och dan inte mycket att se. Men Ragnar tog av sig kepsen.

”Här”, sa han. ”Här föddes Kniven i Delsbo.”

Jag kände naturligtvis till denne förbrytare. Per Mathias Johansson-Knif alias Kniven i Delsbo (bilden till vänster) mördade flera människor på beställning åren 1889–90. Då det väldiga målet mot honom äntligen slutade hade tjugotre män och kvinnor åtalats. När han dömdes till döden 2 maj 1891 var det en så stor händelse att flera lokaltidningar unikt nog gav ut extranummer. Den 14 oktober 1892 omvandlade Högsta domstolen straffet till livstids straffarbete, mycket tack vare justitierådet Ivar Afzelius och kronofogde Pehr Söderman i Härjedalen. De reste till Stockholm och uppvaktade kung Oscar II. Detta vållade stark debatt i hela landet eftersom man vid denna tid börjat debattera dödsstraffets vara eller inte vara, något som hängde samman med att Per Johan Pettersson blivit dödsdömd i tre instanser, senast i Högsta domstolen 12 januari 1893.

Jag kom att använda mig av historien om Kniven i Delsbo i bok nummer två i serien Rallarliv – Knivens egg (1993) och när jag senare var färdig med dessa historiska romaner började jag fundera på Alftabon Per Johan Petterssons tragiska öde. Men det skulle dröja ända till 2005 innan boken om honom och hans möte med skarprättare Dalman blev skriven och utgiven.

Det var verkligen en ruggig historia om usel fattigdom, lönnkrögeri och spritmissbruk. Så här var det:

Den som 1892 reste i sydostlig riktning från Alfta kyrkby en bit från Bollnäs i Hälsingland fann efter en knapp mil Mossbo by där det låg en envåningsbyggnad med tillhörande brygghus på en bergknalle omkring 100 meter från vägen. Den låg så till att ingen främmande kunde närma sig stället utan att bli sedd från byggnadens tre fönster.

Där bodde en familj som kom att skriva in sig i svensk kriminalhistoria den 1 maj det året. Bilden är en samtida teckning av husen där 1 maj-dramat utspelades.

Människorna i Mossbo var fattiga när det gällde allt, i ett land utan skyddsnät. Fattiga i anden eftersom de inte hade någon utbildning; fattiga ekonomiskt eftersom de bara sporadiskt tjänade pengar genom påhugg hos grannar eller inne i Alfta.

De kände säkert av föraktet från andra människor. Detta berodde inte på att alla andra var rikare eller hade bättre kunskaper.

Ovilja mot främmande
Främlingshatet var inte mindre i slutet av 1800-talet än vad det är nu. Kommunikationerna var inte särskilt utbyggda. Familjen Olsson-Pettersson i Mossbo var utbölingar. De hade kommit till Hälsingland från andra sidan gränsen till Dalarna. Från början kallades de Vitasarna efter sjöar i Masriket, men det ändrades efterhand till Asen, som har en dubbel och mycket mer nedvärderande betydelse.

Inte blev synen på dessa människor, som vissa kallade Svarta familjen, bättre av att de drev lönnkrog i det gamla kronotorpet i Mossbo.

Vid tiden för de dramatiska händelserna den 1 maj 1892 hade nykterhetsrörelsen börjat vinna anklang i ett Sverige som länge varit dränkt i brännvin. Myndigheterna försökte stävja drickandet med lagar och restriktioner, men de som var beroende av sprit – alkoholisterna – behövde sina dagliga supar. För dem som inte kom in på de fina hotellen, restaurangerna och gästgivargårdarna som hade rätt att servera sprit, återstod bara lönnkrogarna.

Äldste sonen förlamad
Mossbo var ett kronohemman som arrenderades av småbrukaren Per Olov Olsson. Han bodde där med sin hustru, dotter och tre pojkar – den äldste Per Johan, 29 år, var krympling efter en ledsjukdom som han dragits med sedan han var pojke. Hans ena ben och arm var förlamade så han måste använda krycka.

Näst äldst var Anders, 26 år, en lång och tanig räkel med polisonger och ett hetsigt lynne. Han hade suttit på fängelset i Gävle sedan han försökt smita från värnplikten. Yngre bror var Karl-Erik, 17 år, en ung man som såg tämligen bra ut i sitt korpsvarta hår ovanför det friska ansiktet och hade ett avväpnande leende. Allra yngst av bröderna var Lars, familjens hackkyckling.

Pappan hette Olsson men alla barnen hade efternamnet Pettersson. Till detta har jag inte hittat någon rimlig förklaring, annat är att den som fyllde i prästbetygen skrev fel och sedan på sturska myndighetspersoners vis vägrade att ändra. Ingen i familjen kunde läsa och skriva mer än nödtorftigt så de funderade väl inte heller över den saken.

Brygghuset i Mossbo var en ökänd lönnkrog dit folk kom från när och fjärran för att släcka törsten med sprit som Per Johan inhandlade från Söderhamn, tog med tåg till Bollnäs och fraktade med hästskjuts till Mossbo. Myndigheterna tyckte att hela släkten var till besvär på grund av sitt supiga leverne. Det sades att Per Johan var värst.

Den sista april, som var en lördag, hade han hämtat en rejäl laddning på Bollnäs järnvägsstation och ryktet om det nya lagret spred sig med byskvallrets hastighet kring socknen. Tidigt på söndagsmorgonen började kunderna infinna sig till försäljning och samvaro i brygghuset. Där brukade männen hålla till i festliga sammanhang. I en liten kammare hade Per Johan gömt sina ankare med konjak och brännvin.

Vid femtiden på eftermiddagen hade de flesta kunderna lomat hemåt igen. Grannpojken Per Pettersson slumrade i ett hörn medan Olsson och sönerna sov ruset av sig på halmbäddar.

Albert Gawell, bror till Delsbostintan (tv) och Olof Norén, var de två polismän som mördades i Mossbo.

Myndigheten slår till
Så var situationen när länsman Albert Gawell och fjärdingsman Olof Norén kom dit för att göra tillslag mot den olagliga utskänkningen. Länsman var aldrig välkommen i Mossbo men Gawell kollade först boningshuset där han inte hittade någonting. Då bestämde poliserna sig för att söka i brygghuset i stället. Man hade sett dem komma och på gårdsplanen mötte de Per Olov Olsson. ”Nu kommer länsman och tar dej, Per Johan”, hade Anders ropat.

”Var har ni gömt brännvinet?” frågade länsman.

Olsson kastade sig ursinnigt över Gawell och försökte strypa länsman, men han skakade av sig fyllot som hotfullt skrek att de skulle knäppa honom.

När poliserna kom till brygghuset var sönerna vakna. Per Johan hade laddat familjens största bössa och lagt fram den till Anders och Karl-Erik. ”Den här ska vara för fjärsman”, sade han och barrikaderade sig med sina våtvaror i kammaren.

Brygghuset var en ruggig syn. Polismännen måste kliva över tombuteljer och kullvräkta muggar för att komma till soffan där Karl-Erik försökte skaka av sig fyllan. Inifrån kammaren hördes Per Johans röst:

”Lägg an, pojkar!”

17-åringen var fortfarande berusad men han lyckades slita åt sig ett Remingtongevär och sköt mot fjärdingsman Norén. Skottet träffade i ryggen så att ryggmärgen skadades. Han sjönk ihop och samtidigt sprang Anders fram med ett nyladdat gevär i handen. Det kastade han in under fällen i soffan hos Karl-Erik.

Just då ryckte länsman Gawell bössan från pojken och slängde undan den. När Karl-Erik försökte komma åt det andra geväret, blev det en vild brottning mellan honom och länsman. Anders skyndade till lillbroderns hjälp och nu blandade sig också krymplingen Per Johan i striden. Med sin friska arm fick han ett struptag kring Gawells hals.

Krymplingen Per Johan
Pettersson blev den siste som
avrättades i Norrland.

Gawell andra offret
Då kom brodern loss, fick tag i vapnet och riktade det mot länsman. Gawell grep tag om bösspipan och var nära att vrida geväret ur Karl-Eriks händer, men med två av männen på ryggen måste han till sist släppa taget.

Karl-Erik sköt omedelbart och skottet träffade länsman rakt i hjärtat. Han segnade stendöd omkull på brygghusgolvet.

Fjärdingsman Norén hade sårad och hjälplös lyckats krypa ut på förstubron. Anders och den beväpnade Karl-Erik störtade ut efter Norén och riktade vapnet mot polismannen.

”Du ser ju, att jag inte kan försvara mig, ska du verkligen skjuta ändå?” sade Norén.

”Du har varit en sån djävla rackare mot oss, så du förtjänar inte bättre”, fick han till svar.

Anders hade nyktrat till lite och vädjade till Karl-Erik:

”Skjut inte mera nu!”

På gårdsplanen skuttade fadern omkring som en vansinnig och skrek: ”Titta, vilka modiga pojkar jag har”.

Två grannar hade hört skottlossningen men ändå vågat sig fram. De tog hand om fjärdingsmannen och bar honom den en kilometer långa vägen till ett hus som kallades Majorsgården. Norén fördes senare samma kväll till Söderhamns lasarett. Där konstaterade man att han var totalförlamad i underkroppen. Men han var vid sans och kunde berätta att Gawell låg kvar död i Mossbo. Han dog en tid senare.

Olsson och pojkarna gömde gevären och det mesta av spriten i skogen. Sen fortsatte de att supa tills de somnade på sina halmmadrasser. Karl-Erik hade under natten irrat kring i skogen i flera timmar och försökt skjuta sig. En granne mötte honom och Per Johan vid midnatt och frågat om de fattade vad de ställt till med.

”Ja, var det inte bra!” hade Per Johan svarat och grinat upp sig. ”Men det blir väl värst för Karl-Erik”. Han slog upp en sup åt sin lillebror. ”Det är bäst att du tar den här, det blir kanske aldrig någon mer.”

Fyndig kronolänsman
När kronolänsman Carl Sundberg i Ovanåker fick veta vad som hänt tog han med sig åtta man och omringade torpet. Själv klädde han ut sig till luffare och gick fram till huset. När han såg de tre dödfulla pojkarna i brygghuset satte han bojor på allihop. På gårdsplanen hittade han gubben Olsson som också försågs med handjärn.

Morden blev hastigt en riksangelägenhet. Om man ska jämföra stämningarna ligger nog polismorden i Malexander närmast till hand. Det var den koppling jag gjorde när jag började intressera mig för fallet. Redan från start bestämde jag mig för att göra en roman och inte en renodlad faktabok. Vid den här tiden hände det så mycket annat som var av vikt – allt fler lärde sig läsa, dagstidningsjournalistiken började förändras och den danska familjen Aller sökte sig till Sverige med en märklig ny produkt som kallades veckotidningar.

Det är därför den genomgående huvudpersonen i boken är den fiktive journalisten August Emanuel Holmblad från Söderhamn, en man som egentligen vill skriva om annat än små lokala händelser. Under ett uppdrag träffar han den unge Valdemar Aller och börjar anlitas av dennes veckotidningar. På så vis får han träffa ytterligare en av den här historiens viktigaste gestalter – Sveriges skarprättare A. G. Dalman, en man som var stolt över sin nya profession. Han hade bara huggit av ett huvud innan han den 17 mars 1893 skulle döda Per Johan Pettersson innanför fängelsets murar i Gävle. Hans första offer var Yng-sjömörderskan Anna Månsdotter den 7 augusti 1890.

Debatt om dödsstraffet
Åren före det förra sekelskiftet gav oss många mördare. Under min faktainsamling för Brännvinet Bössorna Bilan fann jag att den som åtta år senare skulle bli rikskänd som Mälarmördaren, Johan Filip Nordlund (bilden till höger), lufsade i området på sin väg mot Los för att stjäla en häst. Han skrev kortfattade memoarer innan han själv lades under skarprättare A G Dalmans (bilden till vänster) bila i Västerås den 23 augusti 1900 och det går att med lite god vilja inbilla sig att han besökte Mossbo på sin färd till utbyn Los. Han spottade i alla fall inte i glaset.

Att krymplingen Per Johan Pettersson dömdes till döden trots att han inte avlossat skotten orsakade stor debatt i Sverige, i synnerhet som Per Mathias Johansson-Knif alias Kniven i Delsbo, som mördade flera människor på beställning åren 1889–90, blev benådad av Kunglig Majestät. Alla Petterssons nådeansökningar avslogs.

Visserligen blev fler människor avrättade i Sverige efter Per Johan – den siste var Johan Alfred Andersson Ander, vars huvud föll för giljotinens klinga på Långholmens fängelsegård den 23 december 1910 – men många anser att just Per Johans död var den avrättning som väckte sådan avsky och opinion att den blev början till slutet för dödsstraffet i landet. Efter 1910 dömdes visserligen människor till döden, men de benådades alla och 1921 togs dödsstraffet bort i fredstid.

Det var ett klokt beslut, tycker jag. Caryl Chessman, en amerikan som dog i gaskammaren på 1960-talet, uttryckte saken så här: ”Två fel kan aldrig bli ett rätt.”

En liten kuriositet till sist: Lars Pettersson var den ende av pojkarna som inte delog i mordet. Men det gick inte så bra för honom i alla fall. Han blev så småningom beväpnad spritlangare och dömdes senast 1956. Polismyndigheten där Lars var bosatt gjorde chock mot hans bostad och grep honom genom överrumpling. Den service som han erbjöd var både unik och människovänlig. På vintrarna sålde han tempererat brännvin för att kunderna inte skulle få i sig kall och livsfarlig sprit. Han dömdes till frihetsstraff men till skillnad mot sin storebror fick han nåd. Lars Pettersson avled 1961.
_____________

Det finns ett begränsat antal kvar av Brännvinet Bössorna Bilan. DAST:s läsare kan få köpa ett exemplar för 150 kronor inklusive porto. Beställ hos dast@keg.se

Bakgrunden på omslaget föreställer cellfängelset i Gävle där Per Johan Pettersson satt fram till dess Dalman kom med sin bila. Det är en replik av detta dödande redskap som syns i förgrunden.

Låt oss säga att du tillverkar en klump, som du kallar det basala, i akt och mening att skapa ett universum. Bravo, men klumpen ligger ju bara där. Där sker inte någon förändring, alltså uppstår ingen tid. Låt oss så säga att du får fram en svängning. Duktigt, javisst, men vågrörelsen förändras ju inte. Den bara finns, den markerar inte heller någon tid.

Men limma nu ihop klumpen och svängningen så där riktigt nära med varandra så att det blir en interaktivitet och du har plötsligt rörelsemöjligheter. Och tid. Och ett fungerande universum!

Ljuset är vårt Universums vittnesbörd om den saken. I form av vibration tar ljuset ett steg i sänder framåt – sedan stannar ljuset upp för en kort vila i en bit materia (en elektron). Ljuset, så att säga, tar hopp efter hopp framåt. Och i och med ljusets framfart genom vårt universum har vi människor fått möjlighet att mäta tid, som i botten ju är förändring, skapad av en symbios mellan materia och vågrörelse. Vi har alltså till exempel därigenom kunnat mäta tiden tillbaka till när universum skapades.

Denna symbios mellan våg och materia är den basala förutsättningen för rörelse och tid i vårt universum. Förutan denna sammansmältning skulle ingetdera kunna existera. Men – såsom jag har framhållit i ett tidigare kåseri – förmågan till rörelse (och därigenom tidens gång!) utgör faktiskt det verkligt stora mysteriet i vår i och för sig alltigenom besynnerliga värld – ett mysterium, som fortfarande väntar på att förklaras av vetenskapsmännen.

Blicka ut i det hemlighetsfulla Kosmos, mina vänner!

Vladimir Semitjov – författaren till de fantasieggande romanerna 43 000 000 mil i världsrymden (1936) och Mot slocknade solar (1937) skrev faktiskt också en populärvetenskaplig astronomisk handbok, som han kallade Hur är Världsalltet ordnat? (1938). Vilken härlig titel!

Ja, ni kan förstå att jag verkligen önskar att vi människor någon gång kunde få svaret på frågan utanpå den boken! Boken (som tyvärr inte omnämndes i Bertil Falks uppräkning av Vladimir Semitjovs böcker i DAST 2007:1) hade ett fantasieggande svartvitt omslag, som bland annat väckte mitt unga intresse för hur månens kratrar hade bildats.

Jag försökte övertyga mina föräldrar om att månens kratrar kommit till genom meteornedslag, och illustrerade detta genom att droppa smält stearin på ett glas kallt vattens vattenyta. Samma mönster av kratrar, som fanns på Månen, uppstod när stearinet stelnade av vattnets kyla. Mina föräldrar skrattade emellertid bara klentroget och förklarade att det var numera vetenskapligt fastställt att kratrarna uppkommit genom vulkanisk aktivitet. I dag tycks emellertid min förklaring vara den rätta.

Vad Vladimir Semitjov också exstatiskt framhöll i sin bok Hur är Världsaltet ordnat? var att man hade hittat hittat kol i några på Jorden nedfallna meteoriter, och att detta – eftersom kol är grundvalen för liv – tydde på att det faktiskt existerade liv därute i världsrymden.

Visst, han har varit ekonomijournalist, på Affärsvärlden. Så då är det ju inte så konstigt om hans hjälte också är det, Micke Norell, hittills i fyra böcker.

Hans skapare är Hans-Olov Öberg, med 20 års erfarenhet som finansanalytiker.

– Jag började 1987 på Skandinaviska Enskilda Banken som vad som nu kallas omvärldsnalytiker. Jag skulle alltså vara en slags bankspion som höll koll på konkurrenterna.

Det jobbet var svårare då eftersom det fanns 15 börsnoterade banker. Nu är de i princip bara fyra.

Han hade några spännande år på Affärsvärlden (ekonomivärldens Vecko-Revyn) under finanskrisen och fortsatte sedan till investmentbanken Deutsche Morgan Grenfell.

– Det var ett spännande jobb med många märkliga människor.

Det blev nästan för mycket, att göra, så när han tog det lugnare arbetet på Folksams kapitalförvaltning kunde han arbeta vanliga kontorstider. Och han kunde få tid att skriva. Redan dessförinnan hade han skrivit en thriller, en Wodehouse-pastisch (”tacksam för refuserna”) och 2001 blev det en bok, med Micke Norell.

Eget förlag
Så lärde han känna författarens lott: de stora förlagen tackade för visat intresse, de mindre hoppades att han kunde hjälpa dem, vilket betydde att de kunde ge ut boken om han gjorde det mesta arbetet själv medan förlaget tänkte ta det mesta av vinsten.

Tur att det finns kompisar. ”Gör det själv!” sa en.

En granne i huset var Robert Aschberg, och en kväll tyckte de båda att det där med förlag var en god idé. Ännu mer förvånade blev de när de också nästa dag tyckte likadant. Så då startade de kalla Kulor förlag, som fortfarande är i full gång.

De började att skapa en webbsida, och för att få förlaget att se mer imponerande ut ordnade de en rad epostadresser till olika förlagsfunktionärer. Alla gick dock till Hans-Olov.

De skickade ut ett pressmeddelande om förlaget och det dröjde inte mer än en minut så fanns nyheten på webben: Robert Aschberg startar förlag.

Bytte förlag
Den uppmärksamme deckarläsaren har kanske i minnet att Hans-Olovs böcker numera kommer ut på Piratförlaget. Det blev lite dubbel att både vara förläggare och författare. Mycket lugnare för alla att förläggarens egna böcker kommer ut hos konkurrenterna.

Men Kalla Kulor rullar på, ett sidoprojekt eftersom förläggaren/författaren Öberg numera finns på Hagströmer&Qviberg som finansanalytiker.

Så den branschen kan han. Men det är också för att det är så få författare som ägnat sitt intresse åt den. Där händer det ju mycket, Stora pengar står på spel och det finns en hel del brottslighet också.

– Vi håller på att ekonomisera hela samhället, säger Hans-Olov Öberg. Näringslivet fattar allt fler beslut. Se på GM/Saab i Trollhättan, de klagar och staten ställer upp med pengar till motorväg. Medierna har god politisk bevakning men det borde bli bättre bevakning av ekonomin.

Men faktabok? Nej, det finns duktiga experter.

Han medger att han som person har några skönhetsfläckar: ett patologiskt intresse för 70-80-talsrock.

Några följder av skrivandet? Nja, han har en förstående arbetsgivare, men en vän kommenterade: ”Du hade fler kompisar innan du skrev den där boken”.
_____________

Hans-Olov har en egen blogg: http://www.hansolov.nu/ där ni kan se hur han ser ut.

Kalla Kulor: http://www.kallakulor.com/