Så långt så väl. Det dröjer ett bra tag innan mysteriet blir löst och i mellantiden berättar författaren om fraktflyg i liten skala och vilka brott och konstigheter som kan begås på land och i luften.

Woxlin skriver alltid väl (och tydligen initierat, tror jag som känner till alltför lite om flygfrakt) men den här Hälsingedeckaren är nog det hittills svagaste numret i serien. Han verkar inte vara lika intresserad som i de tre tidigare som mestadels utspelat sig i hans hemtrakter. Här förflyttar han sig till Tyskland, Norge och Island utan att det egentligen blir mer spännande för det.

KARL HJELM

Eftersom det med säkerhet kommer fler romaner om Veronika och Claes är det säkert inget etikbrott att avslöja att doktorn är oskyldig och att det ligger andra sinistra konspirationer bakom dödsfallet.

LOTTA BRÅDING

Författaren söker sig hela tiden emot det mystiska, det närmast outtalade och närheten till nogot ovisst och troligen mycket farligt. På ön finns  som sommargäster ett par där allt tycks vara på upphällningen, två töser och deras missbrukande far och ytterligare några gestalter vars tillvaro förändras när en mystisk man seglar in med en farkost som verkar komma från yttre rymden. Tillvaron dallrar av hetta, på stenarna finns hällristningar som har metafysisk betydelse (eller åtminstone fungerar som symboler) och berättelsens hotfullhet stegras nästan till det parodiskas gräns.

Det finns känslomässiga likheter med Virdborgs Svart krabba, fast författaren misslyckas en aning med att skruva till sin skruv så att det känns. Det har blivit lite av den amerikanska dramaturgi som säger ”börja med världens undergång och arbeta dig upp till ett klimax”. Med en så intensiv början är det svårt att ytterligare spänna bågen så att det känns.

PER MAGNUSSON

Det börjar med att en sportfiskare som i likhet med Unefäldt varit skolchef, går i land på Syd Långön en knapp sjömil rakt västerut från Strömstads hamn. Havet ligger som en ”svartgrå tenntallrik” i novemberljuset. Mannen sägs heta Albert Andersson och är 79 år gammal. Som boken utspelas år 2005 kan man kanske tänka sig att det är ett litet självporträtt som förre skolchefen Unefäldt f 1926 levererar.

I vattnet finner fiskaren så en död kvinna. Långt, mörkt hår och ”mycket vacker och mycket död”. Ett och annat ter sig egendomligt, fel skor, antydan till blåmärke i nacken och så visar det sig att hon har sötvattensdiatoméer i lungorna och följaktligen har drunknat i sötvatten och ej i det hav där man finner henne. Detta senare får mig att tänka på Stieg Trenters Roparen där man finner algen Sphacelaria arctica i mordoffrets lungor och tror hon drunknat i havet – vilket hon inte gjort …

Unefäldt skriver i en annan tid än Trenter och ägnar sig inte åt samma krystade intriger – över huvud taget är hans intrig denna gång en smula blek. I personlistan räknas upp 13 namn. Av dessa är tio poliser eller polisexperter. Återstår tre. En är mordoffret. Det är inte så spännande att utifrån detta gissa på mördaren! H K Rönblom har något liknande i Senatorn kommer tillbaka (1959), men det är en genial och ganska ouppnåelig bok.

Nu är det egentligen betydligt fler personer inblandade i Högt spel och mordet varvas med narkotikasyndikat och en våldtäkt. Som Unefäldts personskildring inte går på djupet blir det hela en smula flegmatiskt. Styrkan ligger i skildringen av polisarbetet, det kan Gösta Unefäldt kanske bättre än någon kollega. Han har suttit ting i många år och har förmodligen där lärt sig allt om hur man resonerar kring olika brott. Det blir övertygande och intressant, inte minst som han skriver utmärkt svenska och vet hur spänning ska laddas upp.

Roligt skildrad är en polisiär presskonferens. Bohusläningens reporter var misslynt över bristen på upplysningar. Men den kvinnliga reportern på Strömstads Tidning gav sig inte och retade gallan på kriminalkommissarie Bo Kronborg så han gav henne en blick ”som fick henne att känna att en felparkerad cykel skulle resultera i polisiärt gripande och långa förhör i framtiden”. GP:s polisreporter som inte yttrat ett ord eller ställt en fråga passade så på att intervjua sin lokala kollega.

Som sommarboende i trakten kan jag inte låta bli att i den kvinnliga reportern se Strömstads Tidnings pigga chefredaktör Kerstin Karlsson. Kanske har Gösta Unefäldt velat passa på att ge henne en liten blomma. Välförtjänt i så fall!

Är det här inte Unefäldts allra bästa deckare är den betydligt bättre och mera läsvärd än det mesta som kommer ut i genren. Och för min del hoppas jag på en ny polisroman av svensk deckares Grand Old Man nästa år!

JEAN BOLINDER

Utanför en skånsk by hittas förre vietnamdesertören Wayne C. Hallock hängd en bit ifrån sig påvra stuga. Inget självmord, ty offret är försett med handbojor. Han var känd i bygden som ledare för den USA-inspirerade sekten Army of Jesus där en av vägarna till salighet var att gräva upp ett flygande tefat som råkat hamna i trakten. Några dagar efter fyndet av den hängde hittas ytterligare en sektlärjunge död. Det har kanske ett samband, men att saken har större betydelse än man trott från början står klart när fler män ur samma pluton i Vietnam hittas döda samma dag men i olika länder. Ursprunget till morden tycks vara en amerikastyrd massaker i en vietnamesisk by och när den svenska utredningen når CIA förvandlas ett brott till storpolitik. När husse på andra sidan Atlanten skäller drar svensk säkerhetspolis åt sig öronen – och utredningsresultaten.

Tell är stilsäker och har språkkänsla. Boken är emellanåt rätt spännande och författaren tar chansen att förmedla sin världssyn lite då och då – inte som pekpinnar utan som riktigt intressanta politiska och kulturella notiser.

KARL HJELM

Grens och kollegan Sven Sundkvist tar hand om mordfallet. Unga Mariana Hermansson utreder var de dumpade barnen kommer ifrån och  varför de hamnat där de hamnat.

Kristianstadssonen Anders Roslund och hans medförfattare Börge Hellström levererar med Flickan under gatan ännu en stark roman där de gör det osannolika sannolikt. Roslund och Hellström har tidigare avhandlat övergrepp, trafficking och dödsstraffet. Nu handlar det om gatubarn. Gatubarn mitt ibland oss. Barn som ingen ser eller kanske ingen vill se.

Till skillnad från de allra flesta svenska deckarförfattare i dag drivs Roslund och Hellström av ett starkt patos, en ångande drift, att berätta om en verklighet de allra flesta av oss helt enkelt inte vill kännas vid. Delar av vårt samhälle som är så obehagliga att vi också lyckas dölja det för varann.

Varför vet vi mer om de skitiga och missbrukande gatubarnen i Bukarest än de som lever i våra egna stinkande avloppsrör och tunnelsystem? Det är ingen händelse att Roslund och Hellström belönats med Glasnyckeln för en av sina romaner och fått de båda andra nominerade till pris av Svenska Deckarakademin, att de översatts till fjorton språk och sålt i hundratusentals exemplar. Det är bra att böckerna fått den uppmärksamheten, att de mörka baksidor av samhället som de vill spegla också får strålkastaren på sig.

Personteckningarna är mitt i prick. Samtidigt som man kan känna empati med tjurskallen Ewert Grens så kan man inte heller tycka om honom. Flickan under gatan är i så måtto att det faktiskt sker ett mord en kriminalroman, men författarna har befriat sig från det vanligtvis linjära intrigtänkandet och presterat en riktigt oroande bok om vårt eget samhälle. Liksom tidigare böcker av paret Roslund och Hellström så biter sig Flickan under gatan fast.

PER ERIK TELL

Persson har nyligen i TV utalat sig om som skrivförmåga och sagt att det är få som behandlar det svenska språket som han. Det ska man inte ta ifrån honom. Dessutom skriver han underhållande och raljant som få. Var det Janne G som mördade Palme? Nix, men det var förstås en snut.

KJELL E. GENBERG

Nemert är bra på att beskriva historiska skeenden men lever högt på att ha huvudpersoner (oftast starka kvinnor) med en syn på tillvaron som kommer från vår tid. Jag kan tänka mig att det är detta igenkännande som gjort att Nemerts romaner blivit så populära bland kvinnor med new age-anknytning.

PER MAGNUSSON

Ganska mycket tid har förflutit sedan jag kom med mitt manifest, min vän Julian Symons är borta och mängder av kriminalromaner har fötts ur tryckpressarnas moderliv. Mycket är skräp, billigt raffel, illa skriven makulatur som t ex Lisa Marklunds böcker, annat är till leda upprepat recept som Henning Mankells polisrutinromaner. Men det har också skrivits stor och viktig moralisk kriminallitteratur som t ex Kristian Lundbergs pågående, briljanta serie om Malmöpolisen Nils Forsberg. För min del har jag, alltsedan hon debuterade med En chans för mycket 1999, menat att Bodil Mårtensson är en skicklig, intressant och välskrivande författare med psykologisk feeling och moralisk bottensats. Med
Brottskod 09 befäster hon sin ställning som en av våra främsta i genren.

Boken handlar om ett av de värsta brott som finns, trafficking. Denna vita slavhandel vill vi gärna föreställa oss försiggår långt bort i världen på arabiska slavauktioner i mellanöstern, eller kanske i byar i Baltikum. Men slavhandlarna finns mitt ibland oss och ”hederliga” svenska familjefäder betalar för att förnedra arma unga flickor som lurats till drömlandet Sverige med falska löften om välbetalda jobb.

Varje gång jag far till Malmö passerar jag under en bro från vilken en stackars flicka hoppade mot döden för att slippa från sitt helvete i  slavhandlarnas grepp. Finns det ett gehenna är de värda att brinna där!

Bodil Mårtensson berättar fängslande om vad som sker bakom våra kulisser. Kanske finns det ett hus i idylliska och oändligt vackra Ålabodarna, dit stackars ungdomar förs för att utnyttjas sexuellt och till och med slaktas för att ge störda psykopater tillfredsställelse. Slavhandlarna och mördarna är vidriga människor värda vårt djupa förakt, men är det så mycket bättre att veta vad som försiggår och blunda för det? Att njuta av en färjefärd med en tjusig matsal, god mat, shopping, prylar och veta att allt betalats av offren för samvetslösa människohandlare. ”De hade valt att blunda för vad som pågick … är den som väljer att blunda inte precis lika skyldig?”

Bravo Bodil Mårtensson, det här är en av det senaste årtiondets bästa svenska deckare — en bok att begrunda och må dåligt av när man tänker igenom sitt eget trots allt inte lika usla liv och sina egna undlåtenhetssynder! Vi är alla mer eller mindre skyldiga!

JEAN BOLINDER

Det börjar med veckotidningsskavaller om våra politiska ledare. Som i gamla amerikanska filmer är ryssarna skurkar och ser ut därefter. Här är säkerhetschefen buffeln, skurken och fienden. Och han är amerikan.

Upplösningen och vägen dit liknar mer en sämre äventyrsroman. Trovärdigheten i det Mattson skriver känns inte. Allt är kuliss och silhuetter. Och slutet liknar mer en dålig göteborgsvits, men utan humor.

LENNART HÖGMAN