Jan Berggren (historiker och museichef) och Birgitta Darrell (media- och opinionsrådgivare) är båda från huvudstadsregionen men väl bevandrade i vårt sydligaste landskaps krigiska historia. För den har verkligen varit just krigisk. Östersjöinloppen Bälten och Öresund var enligt arkeologerna krigsskådeplatser redan för mer än 4000 år sedan och därefter har stridigheterna fortsatt ända till Andra världskrigets slut.

Många tidiga konflikter har haft sitt ursprung i olika tullar men också stridstuppar i de olika kungahusen har sett till att flytta trupper till Skåne för att ge dansken på käften. Runt om finns mängder av monument som rests över människor som tvingats att bli dödade för att maktmänniskor skulle trivas.

Boken är väj skriven och de händelser som omtalas är gediget dokumenterade. Man behöver inte vara skåning för att tycka om den här rikt illustrerade volymen. Det räcker om man är aningen intresserad av nordisk historia.

KJELL E. GENBERG

Tio år före DAST:s återkomst startade Bokmässan i Göteborg och då koncentrerades höstutgivningen kring och under mässdagarna i september. Det har de flesta slutat med eftersom det fanns risk för att deras titlar skulle drunkna i mängden. Fast Bokmässan är fortfarande viktig.

Nu är det andra tider. Förlagen har infört en sommarsäsong: 2007 upptäckte förlagen ett glapp mellan jul och rea och gav ut en vinterkatalog. Man har, som i så många andra fall, kikat på USA där boksäsongerna är ett minne blott. Numera träffar förläggarna sina återförsäljare i stort sett varje månad och arbetar mer med varje titel.

Tecknen på missnöje med svenska kriminalromaner kommer allt oftare. I Skånska Dagbladet skrev t.ex. Ulla Britta Ramklint en kritisk artikel under rubriken Döden i grytan för mordindustrin. Hon förklarade sig vara trött på påhittade mord. Hon menade att ”Nessers och Mankells böcker är trista och nätt och jämnt läsbara, och Marklunds kanske snäppet sämre”. Deckargemen har överlevt sig själv – enda undantaget är Beck i TV med glimrande skrivna rollkaraktärer och skickliga skådespelarprestationer.

Ulla-Britt Ramklint är sannerligen inte ensam om sina dubier när det gäller kriminalgenren i allmänhet och den svenska deckaren i synnerhet. För en tid sedan startade Jan Arnald en diskussion om Deckarakademin i Aftonbladet. Man skulle kunna tro att gemens förespråkare skulle bäva och samla sig till försvar mot de många angreppen. Men inte då! I deckarankdammen snattrar samma gamla ankor vidare som de alltid gjort. Att dammen förgiftats eller är på väg att sina ut, bekymrar inte Deckarakademins, Etablissemangets och Jurys tröga fågelflock.

Kritiker och makthavare somt ex Jan Broberg, Bo Lundin, Ulf Örnkloo, Johan Wopenka och Bertil Widerberg tiger helst stilla om det framförs avvikande mening. Widerbergs Jury tar inte in kritik av det egna, heliga magasinet. Akademins i grunden självvalda kritikerledamöter ägnar sig åt kräsliga middagar och åt att ge varandra priser. Författarna – undantagandes Jan Arnald vågar inte mucka, de vill ej som jag förklaras fredlösa.

När jag började min författarbana valde jag att skriva deckare bl.a. utifrån några ord som min vän och idol, den engelske författaren Julian Symons yttrat: ”Deckaren är ett utmärkt medel när man vill berätta en del sanningar om vår tid och vårt samhälle /…/ Kan man skildra samhällets brutalitet bättre än genom att skildra dess förbrytelser – den press som får en människa att begå kriminella handlingar?” (Bra om Deckare nr 21).

Det fanns redan då de som opponerade mot svenska deckaretablissemanget. En av dessa var Göran Bengtson, som i BLM nr 1 1974 skrev om ”denna lilla förgiftade skara. Dessa recensenter, evigt desamma, som i de stora tidningarna kelet tar sig an de gängse varumärkena och misstänksamt blänger efter nykomlingar i branschen som med lukt av blod och människosvett försöker stövla in i salongerna.” Om Bo Lundin slår han fast det som nu gäller om en rad kritiker: ”Som kritiker visar sig Lundin ha uppslukats av etablissemangets vänskapskorruption”.

Kort efter det att jag debuterat som författare, blev jag invald i Svenska deckarakademin. Med tvekan och övertalning accepterade jag. I stadgarna stod att Akademin skulle kämpa för den goda deckaren och det tyckte jag var en viktig uppgift. Vid denna tid – det var mitten av 70-talet – höll deckaren på att omvandlas från Agatha Christiepussel till McBainsk polisrutin. Sjövall/Wahlöö hade givit svensk deckare en upplivande blodtransfusion. Själv försökte jag skildra ”den press som får en människa att begå kriminella handlingar” – psykologiska romaner. Detsamma gjorde den utomordentlige psykiatern Ulf Durling.

Både Durling och jag hade till en början stora framgångar. Men inga träd får växa upp i himlen. När jag som den förste vunnit titeln ”årets bästa deckare” med två på varandra följande böcker och var nära vinna för tredje gången, blev folk avundsjuka. Jag fick känna på den järnhand som styr svensk deckare. Några exempel: Då min Dödisgropen överlägset toppade en omröstning på biblioteken meddelade Jury inte som lovat detta vid Bokmässan, utan smög ut det senare jag hade inte vunnit, skrev man dessutom. Men när Sjövall/Wahlöö segrade i en liknande omröstning vann de!

Inte blev det bättre för att jag dristade mig till att diskutera min genre. Ett manifest jag skrev publicerades både i Sverige (bl.a. DAST och utomlands, men deckartidskriften Jury vägrade.

Detta är typiskt. Deckaretablissemanget i Sverige diskuterar aldrig något, kryper fegt undan, förtiger och hämnas med tystnad. Synnerligen kvalificerade deckarmänniskor,

sådan som Bengt Eriksson, Kjell E Genberg, Bertil Falk och Jan Arnald hålls på olika sätt utanför.

För min del är det så att etablissemangets långvariga motarbetande av mig har till sist knäckt mitt självförtroende. Som jag skrev här i DAST lägger jag nu av med att skriva kriminalromaner – det går inte att vara seriös i den svenska deckargenren. Att några inkompetenta nollor gör mos av kvalificerade författare och dödar författarskap är förvisso inget nytt. Själv är jag mest bedrövad över att kolleger har uselt civilkurage och ej ställer upp till försvar för skapandet.

Jag fruktar att denna genre precis som Ulla Britta Ramklint skriver, har överlevt sig själv.

”Kanske upplever vi just nu den sista uppflammande elden, före utslocknandet?”

Ansvaret för detta öde vilar tungt på Akademin, Jury och etablissemanget.

Förläggaren och författaren Rickard Berghorn i Saltsjö-Boo har vid något tillfälle skrivit att det viktiga inte är upplagans storlek.

Det viktiga är att det finns.

Med detta kan Berghorn sägas ha uttalat det ”credo”, som ligger till grund för den undervegetation av viktig utgivning som vi har sett växa fram i takt med att det blivit lättare att ge ut tidskrifter och böcker.

Minimalism har naturligtvis alltid funnits. Man kan tänka på Metamorfos som gav ut stencilerad lyrik av bland annat Paul Andersson på 1950-talet, alla stencilerade fanzines bland science fictionfans, som också började att ges ut på 1950-talet och där pärlor av Sture Lönnerstrand, Denis Lindbohm med flera ligger fördolda.

Det mest uttalade minimalistiska fenomenet när detta skrivs är troligen Lundabon Kent Björnssons Schackt-böcker, som ges ut i 10l numrerade exemplar och är fyllda med skräcknoveller författade aven relativt ung grädda av författare. När detta skrivs har tre publicerats och den fjärde är på väg.

En annan skräckförläggare i den minimalistiska genren är Ronie Berggren i Örnsköldsvik som gett ut en antologi med fyra författare från Karlskoga, Eskilstuna, Höga kusten och Örnsköldsvik.

I Kalmar sitter Henrik Holmström, som ger ut Eskapi, där texter i genrerna kring Eric Rice Burroughs, H. P. Lovecraft och Robert E. Howard omhuldas och där illustrationer med nakna hjältinnor med svällande bröst återfinns omslingrade av ormar och hjältar med svällande muskler à la Conan hittat ett svenskt hem. Rickard Berghorns egen tidskrift Minotauren torde vara den som har den största upplagan. Där trängs skräcknoveller med essäer, analyser och författarpresentationer. Berghorns förlag Aleph ger ut böcker med romaner, noveller och essäer som handlar om skräck och fantasy. Men därutöver också deckare i gotiska och ockulta genrer. Aleph är det förlag som ligger närmast till att spränga den minimalistiska fosterhinnan även om utgivningen (förhoppningsvis tillfälligt) stoppats upp.

När det gäller science fiction har Jules Verne Magasinet i Stockholm nu befunnit sig i Sam J. Lundwalls händer i 35 år. Nova Science Fiction, som var nerlagd under en längre tid har återuppväckts av John Henri Holmberg i skånska Viken Medan Mitrania, med Robert Andersson i Södertälje och Lilian Wiberg i Huddinge, främst satsar på sf och fantasy.

För deckarfrälsta är det främst CDM, som ges ut av Per Olaisen i Falkenberg. Med över 15 år på nacken har CDM inneburit en förnämlig insats och fört fram starka både inhemska och hemska (som i det här fallet också kan tolkas som utländska) noveller, som annars inte hade publicerats.

Olaisens främsta insats är nog den att han lanserat den nyskapande författaren Erik Ivar Holola, som med en helt egen röst sparsmakat droppat en novell då och då under årens lopp. Holola tycks inte uppmärksammas efter förtjänst, men Olaisen är övertygad om att han kommer att ”omprövas” i framtiden.

Jag delar Olaisens åsikt. Här har vi en utmärkt illustration till Berghorns tal om att det viktiga inte är upplagan. Det viktiga är att Holola finns.

En intressant utveckling är att både Per Olaisens CDM och Rickard Berghorns Minotauren haft en tendens att växa till sig i omfång. CDM är numera formatmässigt på väg att bli något av en svensk motsvarighet till Ellery Queen’s Mystery Magazine med dubbelt så många deckar- och krimnoveller mot tidigare.

Minotauren kom i början av 2006 ut med ett 182-sidigt nummer, tre gånger tjockare än vanligt. Är det en slump att nästan alla dessa publikationer antingen publiceras ute i landsorten eller också har sin utgivning från en förort till Stockholm.

Se själv: Lund, Örnsköldsvik, Kalmar, Viken och Falkenberg samt Saltsjö-Boo, Södertälje och Huddinge. Och lägg märke till att de nämnda tidskrifterna är billiga att prenumerera på.

Men det finns andra förlag, som gett ut viktiga böcker i marginalen, sådana som Alastor Press i Malmö, Pontes i Lysekil, ellerströms i Lund och h-ström i Umeå med flera. Förlagen i Stockholm är antagligen av vinstmaximerande karaktär och därför sällan spjutspetsar. Även novellisterna är ofta utspridda över landet.

Jag skulle gissa att många, både utgivare och bidragsgivare, lever i en omgivning där de är lite ensamma, lite udda. Jag vet att Henrik Holmström i Kalmar upplever sig leva i en sådan miljö, där han känner sig isolerad i sitt intresse.

Å andra sidan så får de som läser dessa utgåvor referensramar som andra saknar. De miljontals människor som ägnar sig åt TV-sända tvålisar, danstävlingar och diverse kalkontillställningar som Melodifestivalen, Oscarsutdelningen i Hollywood och Nobelmiddagen i Stockholms stadshus får alla likartade referensramar, som säkert är väldigt bra att ha om man ska hänga med i snacket vid lunchen och kafferasten på jobbet, men det är något visst med att ha egna referensramar, som andra människor saknar.

Det kan göra skillnaden mellan att vara en vanlig Svensson och en ovanlig Svensson. Nu utesluter referensramar av massmarknadsnatur förvisso inte referensramar som en individ är ensam om.

De kan leva sida vid sida.

Vi lever i en bra tid för de förvisso fåtaliga nyfikna läsare som på egen hand försöker att botanisera bland levande, ibland utrotningshotade plantor ute i naturen, i stället för att vara hänvisade till snittblommor, som odlats i växthus, och inte sällan vissnar och slutligen måste kastas.

Den nya digitala tekniken betyder mycket. På texmässan i Stockholm i april 2007, anordnad av det smärre förlaget Vertigo, fanns inte färre än 90 småförlag.

Cirka nio timmar vikingadramatik. Munken Ansgar och hans öde i Birka interfolieras av släktfejden mellan Erik Bärnstenshandlare och hans bror Harald. Erik är en lättberusad man som delar sin kärlek mellan Jorunn och Estrid. Sägas ska genast att detta är en vilda västernbok (originalet kom på Richters) förlagd till svensk vikingatid. Tydligen också första delen i en serie. Allt pekar mot en ”spännande fortsättning” – händelser som hänger i luften, underligheter som inte förklaras genast och sådana saker. Språkligt och dramatiskt imponerar inte boken, men Norström gör sitt bästa för att öka spänningen.

HELGA LINDH

Historien utspelar sig i 1400-talets Italien men förespråkar andra häften av 1900-talets feminism, uppblandad med kvinnliga Robin Hood-bravader, tänkande djur och en del andra övernaturliga finesser. Allt är serverat på ett språk som innehåller uttryck från svenskt 1970-tal. Man blir lite undrande av att läsa att författaren är adjunkt i svenska, historia, konsthistoria (jo, glömde jag säga att huvudpersonen vid sidan av allt annat målar tavlor som en gudinna?) och filmvetenskap. Sedan får man förklaringen till att hon skrivit detta förutsägbara mischmasch – hon försörjer sig i new age-branschen som konsult i etik- och livsåskådningsfrågor.

Inget gott om boken, då? Jo, där finns barnsligt spännande avsnitt och den är förbaskat väl inläst av Louise Raeder.

KARL HJELM

Om narkotika, fula pojkar i brottsbranschen, brackor och brackighet på krogarna runt Stureplan i Stockholm, penningtvätt och den sorts heder som man tar sig och som måste försvaras, skriver Jens Lapidus i sin debutroman Snabba cash - hatet drivet jakten. Men den jakt som bedrivs är inte lagens jakt, polisen lyser med sin frånvaro i denna roman. Men juridiken finns där – Lapidus är jurist, född 1974 och inte obekant med skrivandets hantverk efter att ha publicerat understreckare i Svenska Dagbladet och essäer i Dagens Nyheter. Den här skickligt komponerade boken läses minst lika skickligt av Mölndalsfödde skådespelaren Morgan Alling som är särdeles duktig på att imitera det som i vardagslag går under samlingsnamnet Rinkebysvenska. Man blir inte ens irriterad på uttryck som ”Livet sket på Jorge. Livet sög hästballe”. Man tror på både språket och historien.

PER MAGNUSSON

MORD OCH VASSA KLACKAR
Av Bodil Mårtensson, Helena Sigander och Bertil Falk

PENGARNA ELLER DÖDEN
Av Olov Svedelid, Ahrvid Engholm och Kjell E. Genberg

LL-förlaget 2007

Tre små (i ordets rätta mening pocketböcker, alltså mindre än de som vanligen har den beteckningen) böcker med vardera tre noveller av medlemmar i författarsällskapet Novellmästarna, specialskrivna för att vara lättlästa. Först kan man tro att det enklare tilltalet i texten gör dem lämpliga också som barnböcker, men så är alls inte fallet.

De tre böckerna heter Störst av allt är döden med bidrag av Hellberg, Durling och Trenter (alltså Ulla), Mord och vassa klackar av Mårtensson (Bodil), Sigander och Falk, samt Pengarna eller döden med Svedelid, Engholm och Genberg.

Det är noveller med olika inriktning: regelrätt deckare, rysare där vi följer brottslingens planering, psykologisk thriller.

Trots det korta formatet och, för den som vanligen läser svårlästa texter, den speciella lättlästa stilen, är historierna inte ensartade och ett par av dem skulle utan tvekan ha kunnat placeras i mer ”svårlästa” sammanhang.

Det är alltså med glädje jag kan rekommendera dem, men var finns de lätt att få tag i?

LEIF-RUNE STRANDELL

Man får hoppas att journalförarna är skickligare med kniv och mediciner än med det skrivna ordet.

”Patienten har varit placerad på ett hunddagis i Gävle med stöd av socialtjänsten.”

”Lastbilschaufför med god kondition som åker en mil utan att bli andfådd i vanliga fall.”

”Lymfkörteln skickades samma dag som patienten i taxi till Uppsala.”

”Idag till lunch får patienten akuta diarréer.”