En dam ringer från Ystad och frågar: När mötte Sherlock Holmes doktor Watson? Det vet jag inte svarar DAST:s red. Jag måste fråga någon Holmes-specialist. Jag vet bara ett en gång i London år 1988 under en guidad promenad, så pekar plötsligt Martin Fido upp mot några fönster i St Bartholomew’s Hospital och säger: ”Där uppe nånstans möttes Sherlock Holmes och Watson år 1891.” Vadan detta intresse för tidpunkten? Jo, säger damen, Ystads Allehanda har en fråga med fyra alternativ. Har mötet ägt rum juldagen, nyårsdagen, påskdagen eller 1 april? En av vårt lands Sherlock Holmes-entusiaster Lars Jannedal vände sig till vårt lands främste Holmes-specialist, Ted Bergman i Lidingö. Därefter utredde Lars Jannedal, som har ett antikvariat i Ystad begreppen så långt det nu över huvud taget går. Han är förvisso ”a most humble Holmesian servant” samt övergrävling i The Fierce Badgers of Ystad.

Ystad (DAST) I Ystad Allehanda tisdagen 15 januari handlade dagens fråga i ’Hur va’ de’ nu?’ om när Holmes och Watson första gången möttes och fyra alternativ angavs.

Rätt svar är dock att det vet man inte.

A Study in Scarlet i vars början det världshistoriska möätet mellan de båda kumpanerna på det kemiska laboratoriet på St Barthomolew’s Hospital äger rum, utspelas från den 4 och troligen till den 7 mars 1881. Men mötet i sig kan tyvärr inte dateras i urkunderna.

Detta var min spontana reaktion och för att få ytterligare kött på benen eftersom jag själv har så få fakta som möjligt i huvudet vände jag mig till Ted Bergman, landets främste Holmesian.

Ted gick igenom dateringen av och i A Study in Scarlet hos ett antal ledande Holmesianska kronologister och fann där ingen avvikande mening beträffande dateringen av mötet.

Spårat trupptransportfartyg

Striderna i Maiwand där Watson sårades ägde rum den 7 juli 1880 och en gosse har t o m lyckats fastställa att den enda transport av skadade från Afghanistan med trupptransportfartyget ’Orontes’ som Dr Watson kan ha deltagit i nådde England i slutet av november samma år.

Det verkar därför mycket troligt att mötet ägde rum tidigt 1881, kanske i januari.

Den tanken tycks på en eller annat sätt accepteras av T S Blakeney i Sherlock Holmes Fact or Fiction? 1932; H W Bell i Sherlock Holmes and Dr Watson, The Chronology of Their Adventures 1932; Gavin Brend i My Dear Holmes 1951 ; Ernest B Zeisler i Baker Street Chronology 1953: Henry T Folsom i Through the Years at Baker Street. A Chronology of Sherlock Holmes 1963 och D Martin Dakin i A Sherlock Holmes Commentary 1972.

Suspekta plaketter

Ted kunde även berätta att en minnesplatta uppsatt 1953 av några japaner i Criterion long bar (där ju Dr Watson tidigare samma dag träffade Stamford) endast talar om ”the historic meeting early in 1881” men att några galna amerikaner, The Amateur Mendicants Society från Detroit, samma år satte upp en egen plakett i själva laboratoriet vars text börjar med:

At this place New Year’s Day, 1881 were spoken these deathless words ”You have been in Afghanistan, I perceive” by Mr Sherlock Holmes.

Detta datum har dock, så vitt Ted och jag förstår, inget som helst belägg i Skrifterna.

Längre än till tidigt 1881, kanske i januari kan man således inte komma.

I skrivande stund vet jag inte vilken dag som tidningen tänkt sig som rätt svar. Skulle det vara juldagen kan jag tänka mig att man blandat ihop det hela med att berättelsen först publicerades i Beeton’s Christmas Annual 1887.

Det skulle dock inte förvåna om frågan är hämtad direkt ur det idiotiska amerikanska spelet Trivial Pursuit.

Det är nu knappast något större avslöjande att Bradbury skrivit deckare. I mogen ålder har han som kanske bekant faktiskt publicerat två kriminalromaner – Death Is a Lonely Business (Knopf 1985, översatt som Döden är en ensam historia, Norstedt 1986) och A Graveyard for Luniatics (Knopf 1990, översatt som En kyrkogård för galningar. Norstedt 1991).

Dessutom, och viktigare, utgav han 1984 på förlaget Dell samlingen A Memory of Murder, som återtrycker 15 kriminalberättelser av varierande slag och kvalitet, alla originalpublicerade i de olika pulptidskrifterna Dime Mystery Magazine, New Detective Magazine, Detective Tales och Flynn’s Detective Fiction under åren 1944-48.

I förordet, betitlat Hammett? Chandler? Not to Worry!, konstaterar Bradbury att detta är brödskriverier från början av karriären som han i de flesta fall inte varit särskilt nöjd med men skrivit som stilövningar, för att han uppmanats till det av men­torn Leigh Brackett och för pengarna, men att han aldrig ansåg sig äga någon riktig talang för deckarskrivandet.

Han säger: “What you have here in this collection, then, is a record of the way I wrote and tried to survive through the early ‘40s, with Leigh Brackett trying to help around the edges. I floundered, I thrashed, sometimes I lost, sometimes I won. But I kept trying.” Enstaka av novellerna har för övrigt tryckts om många gånger; i varje fall The Small Assassin tillhör Bradburys mest kända, och A Careful Man Dies har också återtryckts flitigt.

I och för sig hävdas ingenstans att boken skulle innehålla samtliga kriminalberättelser Bradbury skrev (eller publicerade) på 40-talet. Men om han som Weist hävdar inalles skrev “mellan 15 och 20″, bör ju de här 15 åtminstone motsvara flertalet. Och de har som sagt funnits tillgängliga i bokform i vid det har taget över 17 år.

John-Henri Holmberg

Skålen doppades ned i solen. Den öste upp en smula av Guds kött, universums blod, av den flammande tanke, den bländande filosofi som stakade ut och vårdade en vintergata, som lät planeterna gå makligt eller fort i sina banor och manade fram livsformer och levnadssätt.

Någon annan sf-författare än Ray Bradbury skulle väl knappast framställa det ögonblick då människan i ett sinnrikt raketskepp – en jättelik frysbox – rusar in i solen för att ur dess glödande innanmäte hämta upp “energi, eld, vibrationer, kalla det vad ni vill, som uttrycket väl kan komma att ge våra städer kraft och få vara fartyg att segla”, som om det vore en kommunion i världsalltet.

Men Bradbury gör det. “Vi sträcker ut vår hand med tiggarskålen …”, säger han i det ögonblick då skålen sänks ned i Solens glödande massa och öser upp “en smula av Guds kött, universums blod.”

Jämförelsen görs i novellen Solens gyllene äpplen i samlingen med samma namn och själva titeln är hämtad från W.B. Yeats:

“And pluck till time and time are done
The silver apples of the moon,
The golden apples of the sun.”

Att kalla Ray Bradbury en kristen författare vore väl felaktigt, men ingen sf-författare torde dock ha nalkats kristendomen på ett mera initierat och sympatiskt sätt än just Ray Bradbury i de fall, då han har haft anledning att nalkas. Kristna tankar kan således inte på något sätt sägas dominera i hans författarskap.

“Det händer också att en kristendomsroman blir skriven så att säga i misshugg, själv anar författaren inte vad det är han gjort, en teolog borde kunna upptäcka det”, skrev Olov Hartman i sin klargörande essay Kristendomsromanen (BLM nr 6, 1956, senare omtryckt i samlingen Jordiska ting).

Bradbury har inte skrivit någon kristendomsroman, men hartmancitatet känns ända på något vis aktuellt i samband med Bradbury. Det är ju svårt att veta om Bradbury verkligen medvetet satt sig ned för att skriva kristna noveller eller om han funnit motivkretsarna som spinner sig kring Kristusgestalten så fantasieggande att han därför i ett par briljanta berättelser har tagit upp dem. Troligen är det en fråga om både/och.

När Bradbury skriver sf så kan man i alla fall inte komma ifrån att här och där skymtar fram såväl gudstro som en eller annan anmärkningsvärd kristen tanke. Citatet som inleder denna essay är ett utmärkt exempel på det sistnämnda.

Ett exempel på det förstnämnda är på sitt sätt några rader ur novellen Den osynlige pojken, också den ur samlingen Solens gyllene äpplen. Bradbury skildrar där en gammal ruskig gumma, som sysslar med allsköns svartkonst och hokus pokus. Hon har en trollpåse, som pendlar från midjan.

Hon arbetar med ödletrolldom, använder pulvriserat grodkött, sticker sig i axeln och suger ut blodpärlor, spottar trolskt över sin högra armbåge, trampar i magiskt syfte sönder knarrsyrsor, gräver upp och syr ihop gråfibblerötter en fredag vid fullmåne, stämmer blod.

Misslyckade trollerier

Det är ingen hejd på allt vad hon gör. En hedning av högsta potens med svartkonsten som ledstjärna är det första intryck gumman gör på läsaren. Det är bara det att hennes trolldom aldrig verkar, och Bradbury skriver:

För länge sedan hade hon insett att hennes trollerier misslyckades trots alla svettdroppar och salter och svavelångor. Men hon hade alltid drömt om att trollerierna skulle komma igång en vacker dag, att de skulle slå ut i scharlakansröda blommor och silverstjärnor, som bevis på att Gud hade förlåtit henne hennes skära kropp och skära tankar och hennes varma kropp och varma tankar som ung flicka. Men hittills hade Gud inte givit något tecken och inte sagt ett ord, men ingen kände till detta utom gumman.

Den häxlika varelsen är i verkligheten en patetisk ensam gammal gumma, som litar till Gud. Häxerierna är ett uttryck för hennes kamp med ensamheten. Man måste ha en hobby för att fördriva tiden. Gumman trollar på och trivs med det. Hon skulle antagligen aldrig drömma om att vända sig till mörkrets potentat för att få hjälp med sin trolldom.

Att Bradbury ofta använder ordet Gud i sitt författarskap innebar i de här sammanhangen ingenting. Han gör det i sina dialoger, för att belysa slentrianmässigt språkbruk, för att teckna karaktärer. Hans språk vimlar därför av uttryck som “så sant mig Gud hjälpe”. “Herre Jesus, jag säger då det”, “Gudskelov”, “vid Gud”, för Guds skull” och andra idiomatiska klyschor, som i sådana här sammanhang har förlorat sin ursprungliga innebörd och endast tjänar till att uttrycka förfäran, misstro, överraskning, etc.

Men vad är då denne Bradbury för en herre? Han bor i Hollywood, har sedan 30-talet producerat sig flitigt i amerikanska magasin för science fiction och fantasy, har uttalat att han helst ser dåliga filmer, eftersom de har så mycket att lära ut med alla sina misstag. Som författare är han en av de märkliga på engelska språket. En del sf-fantaster anser att han inte är en riktig faktasi författare.

Sanningen är snarare den att han inte bara är en faktasiförfattare. Vid sidan av sf har han vandrat en hel del i Edgar Allan Poes fotspår, vilket bl.a. fått Göran Palm att notera att “Han kan komma att gå till historien som spökhistoriens förnyare”, en onödigt försiktig formulering av Palm. Bradbury har i övrigt något som många faktasiförfattare saknar. Han har stil. Han är därtill något av en poet. Han har en överväldigande fantasi att ösa ur. Han visar medkänsla, hårdhet, vemod, värme, svalka. Men aldrig hat. Han kan skildra hatet och hatets verk. men han är ingen hatets förkunnare.

Fahrenheit 451

Framtida skräckvälden är något som mången faktasiförfattare skildrat. Tyvärr är det väl endast Karin Boyes Kallocain och George Orwells 1984, som här i Sverige har blivit kända i vidare kretsar. Till dessa två tycks emellertid även Ray Bradburys framtidsvision, romanen Fahrenheit 451 komma att sälla sig. Vid 451 grader Fahrenheit fattar papper eld, och i Bradburys roman har brandmannens uppgift i de brandsäkra husens tidevarv förändrats på så sätt att de i stället för att släcka bränder bränner böcker.

All kunskap förmedlas i denna framtid genom kontrollerade, monopoliserade massmedia. Människorna lever i rum som i stället för att bara tapeter är en sorts fyrväggs-TV genom vilken all världslitteratur, religion, vetenskap etc. distribueras i väl tillrättalagda och enormt förkortade sammandrag i sämsta Det Bästa-stil. På de fyra TV-väggarna uppträder “familjen”, ett smaklöst persongalleri, som förlorat all mening.

Givetvis är även Bibeln förbjuden frukt, och när brandmannen Montag vacklar i sin tro på det riktiga i det bokbålsarbete han utför och stjäl en Bibel, som han fått i uppdrag att bränna, så har han i sin ägo ett av de få exemplar, som överhuvudtaget finns i världen.

Han överlämnar den till professor Faber, som i hemlighet älskar böcker, och Faber säger:

Den är lika fin som jag kommer ihåg den, Herregud, vad de har tolat till den i TV nu för tiden. Kristus är en av familjen numera. Jag undrar ofta om Gud känner igen sin son, så som vi har klätt upp honom, eller har vi klätt ner honom? Nu är han som en regelrätt pepparmyntsstång, sockerkristaller och sackarin alltigenom, när han inte gör förstulna hänsyftningar på vissa bruksartiklar som varje troende oundgängligen behöver.

På tunnelbanan försöker Montag att lära sig en del av Bibeln utantill innan han bränner upp den, ty den är farlig att äga. Men i tunnelbanan matas han med en oupphörlig reklam, och hela inlärningsproceduren blir en plågsam historia, en ruskig uppvisning i den vrålande menlöshetens maktfullkomlighet:

Han grep hårt om boken.
Trumpeter smattrade.
“Denhams tandkräm.”
Håll käft. tänkte Montag. Beskåden liljorna på marken.
“Denhams tandkräm.”
De arbeta icke -
“Denhams – ”
Beskåden liljorna på marken, håll käft, håll käft.
Han öppnade boken och bläddrade i sidorna och kände på dem som om han var blind, han iakttog formen på varje bokstav.
“Denhams. Stavas: D_E_N-”
De arbeta icke, ej heller…
En häftig viskning av het sand genom ett tomt såll.
“Denhams gör susen!”
Beskåden liljorna, liljorna, liljorna…
“Denhams gör tänderna rena.”

Att första gången man läser Bibeln, behöva lära sig den utantill till ackompanjemang av en vidrig reklam, det är Montags lott. Så småningom drivs han till att mörda en överordnad. Han jagas skoningslöst av de makthavande, men undkommer ut på landet, dit civilisationens totalitära helvete inte har nått. Han vandrar utefter igengrodda järnvägar från den tid då människan använde sådana fortskaffningsmedel.

Och han träffar Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Människor, som liksom han själv lärt sig delar av Bibeln utantill, och långt borta från statens maktfullkomlighet bidar de sin tid, då de återigen kan sätta ordet på pränt. I väntan på detta lär de ut vad de kan till nästa generation, som ska bära kunskapen vidare. De bär inte på någon apostolisk succession i yttre mening, men man kan inte tveka om att det är de som är apostlarnas arvtagare i en tid då allt är korrumperat.

Syndproblemet på andra världar

Ingen faktasiförfattare har närmat sig kristendomen på ett så initierat och sympatiskt sätt som denne Bradbury, har det sagts i inledningen.

Della framgår kanske framför allt i novellen Eldballongerna, som på svenska dels ingår i samlingen Den illustrerade mannen och dels i Invasion på Mars, en krönika i vilken Bradbury bl.a. skildrar det andra uppbådets man – de som reste till Mars efter pionjärerna.” – Och bland alla dessa män fanns man som såg ut i ögonen som om de var på väg till Gud…”. skriver han.

Med de orden har Ray Bradbury med sin fantasis hjälp skickat i väg de första missionärerna till en planet utanför Jorden. De embarkerar rymdskeppet Krucifix, för att så Guds ord på Mars.

I spetsen för dessa missionärer finner vi fader Peregrine, en gripande, gladlynt, lärd prästman, som skrivit en liten bok kallad Syndproblemet på andra världar, “som hans episkopala broder ej låtsades om därför att de inte ansåg den tillräckligt allvarlig.”

Fader Peregrine är en ovanlig prästman och hans broschyr om de planetariska synderna uppmärksammas av biskopen, som utsett fader Peregrine att leda den första missionsresan till Mars med orden:

Mars är dubbelt så gammal som Jorden och har haft dubbelt så många lördagskvällar, dryckeslag och ögonkast på kvinnor nakna som vita sälar. När vi öppnar dörren till kammaren kommer allt att ramla över oss. Vi behöver en snabb, smidig man – en knepig karl. En dogmatisk man kunde krossas där. Jag känner på mig att ni är elastisk. Fader, jobbet är ert.

Det märkliga med fader Peregrine är att han tror så starkt på Guds möjlighet till allt. I det hänseendet har han en klar likhet med Graham Greenes präst i The Polling Shed. Men medan Greenes präst är en resignerad drinkare, som förlorat sin tro genom paradoxen att hans tro var stark, så gör Bradburys präst snarare ett intryck av att vara en gladlynt och fördomsfri helnykterist. som funderar över hurudana synder han ska möta på Mars.

“Vi måste vara på vara vakt mot dygdiga handlingar där som vi kanske senare upptäcker är synder”, filosoferar han, och när medmissionären fader Stone protesterar och säger att han för sin del nog kommer att känna igen synden även på mars, så säger fader Peregrine: “Å, vi präster stoltserar med att vara lackmuspapper, som ändrar färg i närvaro av synden … men tänk om marskemin är sådan att vi inte färgas alls!”

När fader Stone flämtande utbrister att fader Peregrine tycks njuta av sina tankar på marssynden, så replikerar fader Peregrine att han håller sin fantasi levande, “därför att Kyrkan stundom synes mig likna de där cirkustablåerna där människor, vita av zinkoxid och talkpuder är nerfrusna till statyer som representerar den abstrakta Skönheten.”

Utrotade av jordvirus

På Mars visar det sig att det finns två raser av marsbor. Den ena – som liknar människan – är tämligen utrotad av de virus, som kolonisterna från Jorden fört med sig och den andra var inte riktigt mänsklig.” Det är varelser som är runda lysande eldklot och som är intelligenta.

Klot av blå eld! Fader Peregrine söker upp denna ras och finner att de blåa kloten tänker och utför goda gärningar. De räddar fader Peregrine från att dö, då han, fylld av tro på deras godhet, försöker att begå självmord. Det vill säga: fader Peregrine överlägger med sig själv på sitt vanliga snusförnumstiga och okonventionella sätt och konstaterar att det nog knappast kan betraktas som självmord om han gör det av kärlek!

Till sina bröders förtvivlan vill nu fader Peregrine missionera bland de intelligenta blå kloten, och för den skull, så ritar han en cirkel På en tavla och kallar cirkeln för Kristus. Guds son. “Kristus”, säger han, “blir inte mindre Kristus, det måste ni medge, om han framställs som en cirkel eller en kvadrat. Under århundraden har korset symboliserat hans kärlek och hans lidande. På samma sätt är den här cirkeln mars-kristus. Det är så vi ska föra honom till Mars.”

Och fader Peregrine bygger ut sitt resonemang: “De insåg att självförstorelse är syndig och hindrade den, gång på gång. Därför måste vi bygga en kyrka i bergen och leva med dem för att ta reda på deras speciella sätt att synda, de främmande sätten och hjälpa dem att upptäcka Gud.”

Men det visar sig att Gud kan åstadkomma märkligare ting än till och med den fantasifyllde fader Peregrine kan föreställa sig. Ty eldkulorna kommer. Och en röst talar till missionärerna: “Vi har lagt av kroppens synd och lever i Guds nåd. Vi har inte begär efter någon annans egendom, vi har ingen egendom. Vi stjäl inte, vi dödar inte, vi har inga begär och känner inget hat. Vi lever lyckliga. Vi kan inte föröka oss, vi äter inte och vi dricker inte och krigar inte. Alla kroppens barnsligheter, sensualism och synder skalades av när våra kroppar lades åt sidan.”

Gammaldags synder

Det är inga nya synder som det blå klotet talar om. Fader Peregrine känner igen dem allesammans. Det nya är att de blåa kloten faktiskt är själar, som frigjorts från kroppar på marsbor, som en gång vandrat omkring på planetens yta. De lever redan i Guds nåd och rösten uppmanar missionärerna att gå ner till städerna, som jordmänniskorna byggt på Mars och där predika evangelium.

Till och med den skeptiske fader Stone är överväldigad. Han säger att det måste finnas en Sanning på varje planet och han medger att det klot, som skulle ha stått på altaret i den kyrka de byggde åt eldkloten verkligen representerar Kristus i fader Peregrines mening: “Det är Han. Det är han, när allt kommer omkring.”

Det råder väl ingen tvekan om att denna relifiktion av Bradbury är Kristen. Den handlar om Guds oändliga möjligheter och om hur Försynen mitt tillrättavisar och ger fader Peregrines missionsgärning en riktig riktning. Fader Peregrine har inte bara ett rörligt intellekt. Han har också humor. Han, liksom de andra missionärerna, förstår hur överväldigande mångfacetterad Sanningen är och de går ned till de inflyttade jordborna för att missionera bland dem. Och eftersom fader Peregrine har humor, så tror han så gärna att också Gud har humor. Gud är ju Kärleken, menar han, och kärlek har med humor att göra. När fader Stone protesterar mot detta betraktelsesätt, anför fader Peregrine som ett bevis för att Gud har humor några detaljer ur Skapelsen.

Skaparen av näbbmusen, kamelen, strutsen och människan”, utbrister han. “Äh, försök inte!”

Messias ankomst

Bradburys berättelse behöver inte bara ses som en symbol för den situation en kristen förkunnare kan hamna i. Själva utgångspunkten för Bradburys resonemang, det att missionärer sänds till andra planeter, har nämligen sedan Bradbury skrev sin berättelse tagits upp av den katolska kyrkan, som alltså redan nu ligger i startgroparna för att när den dagen är inne kunna sända missionärer ut i rymden.

En dag landar ett rymdskepp från Jorden på en aldrig tidigare besökt planet. Sådan är upptakten till Bradburys messias-novell Mannen, som ingår i samlingen Den illustrerade mannen.

Kaptenen ombord på rymdfarkosten borde känna sig nöjd, sedan han väl genomfört sin landning, men han är det inte: “Här färdas vi miljoner kilometer genom rymden och de förnäma invånarna i en eller annan löjlig stad på en eller annan okänd planet struntar i oss!”

Ja, kapten Hart är upprörd. Invånarna i staden bryr sig helt enkelt inte om att det första raketskeppet från rymden har landat på Planet Fyrtiotre i Stjärnsystem Tre, Löjtnant Martin förstår snart vad som har hänt på planeten. Dagen före landningen har en man, som planetens invånare väntat på i kanske miljoner år, visat sig: “en märklig man – god, intelligent, medlidsam och oändligt vis!” Både Martin och Hart har anat att människans rymdfärder är ett sökande efter en förlorad tro, ett sökande efter frid och ro.

“Det finns då ingen på Jorden”, säger de. Men bara Martin förstår till fullo vad det är för man, som har anlänt till Planet Fyrtiotre: “Han botade till exempel de sjuka och tröstade de fattiga. Han bekämpade hyckleri och skumraskpolitik och satt bland folket och pratade dagen lång.”

Visst är det Kristus!

Bradbury omtalar aldrig direkt att det är Kristus, som har kommit till Planet Fyrtiotre, men det är omöjligt att missförstå honom på den punkten: “Människorna på Jorden har talat om den här mannen i tjugo sekler sedan han vandrade genom den gamla världen. Alla har vi velat se honom och höra honom men aldrig fått den möjligheten. Och nu, i dag, kom vi bara ett par timmar för sent för att få träffa honom.”

När sanningen går upp för kapten Hart, reagerar han på ett sätt som påminner om Lagerkvists Barabbas. Han tror, att det verkligen är Jesus Kristus, som anlänt till Planet Fyrtiotre, men han förstår inte innebörden i denna sanning. Med våld vill han tvinga planetens invånare att föra honom till Mästaren, och då han får för sig att Guds son lämnat planeten för gott, beslutar han sig för att jaga Kristus från planet till planet tills han får tag på honom. Stadens – måhända Planet Fyrtiotres Jerusalem – borgmästare beklagar kaptenen, som rusar iväg genom rymden i vanmaktigt sökande:

“Och han kommer att fortsatta till planet efter planet och söka och söka och alltid kommer han en timme för sent. Och till sist blir han bara ett par sekunder försenad. Och när han besökt trehundra världar och är sjutti eller åtti år gammal kommer han bara bråkdelen av en sekund för sent och sen en mindre bråkdel av en sekund, och han kommer att fortsatta vidare i tro att han ska finna just det som han lämnade kvar här, på den här planeten, i den här staden…”

Löjtnant Martin, som lämnat rymdfarkosten för att stanna kvar på den plats, där Kristus uppenbarat sig får däremot träffa Mästaren.

För läsaren, som känner Bibelns lära om Kristus, öppnar sig perspektivet av en Kristus som an en gång ska stå inför Pontius Pilatus, än en gång korsfästas, dö, begravas och uppstå och perspektivet vidgar sig till en messiasgestalt utlovad av Gud till miljoner mänskligheter på miljoner planeter.

Det skulle göra miljoner Betlehemsstjärnor, miljoner korsfästelser, miljoner bortrullade gravstenar, miljoner himmelsfärder. Och ändå skulle det vara en och samma händelse, som inträffar en gång för alla men ändå på olika platser och i olika tider. Men även om detta i och för sig är mycket fascinerande, torde Bradbury – denne sf-humanist – ha velat ge någonting annat. Vad är Planet Fyrtiotre om inte vår egen Moder Jord. Det finns en tendens hos människan att rusa sta, om det så vore ut i evigheten, utan att tänka sig för, utan att stanna upp i meditation. Som en representant för denna del av mänskligheten får kapten Hart stå.

Kosmisk nattvard

Artikeln är färdigskriven. Ingenting återstår egentligen att tillägga. Då faller min blick av en slump på Life av den 5 november 1962.

Där har Bradbury skrivit en artikel betitlad Cry the Cosmos i vilken han ställer frågan huruvida människan är redo för den strålande framtid hon av allt att döma har framför sig. Han skriver:

Det som vetenskaperna har varseblivit måste förklaras av och sättas i samband med vara religioner. Gud har – obemärkt – fall täta reformationer och deformationer från den närsynta människans sida. Men Guds lysande skugga på tröskeln kan inte alltid vara beredd att ikläda sig varje gestalt som vi fastställer för den. Om några tror att vi för länge sedan har visat Gud på dörren till var huvudentré, så kommer de att bli förvånade när de upptäcker att han i all stillhet har genomsyrat själva grundvalen och oförtröttligt syr, svetsar och ivrigt darrar i händerna på Mekanikens gossar i alla länder; dessa man vilkas helgade fingrar skar till läderlappsbevingade glidflygplan och ställer samman de primitiva raketer som byggs för att utmana oändligheten.

Så var det då ingen slump att Bradbury lägger en sakral innebörd i det att människosläktet sänder en bemannad farkost, en enorm frysbox in i Solen, för att sänka ned en skål i de glödande innanmätet och fånga upp det, som ska driva alla de påfund som människan totat ihop på Jorden. Skålen öser upp solmassa. “en smula av Guds kött, av universums blod”.

Skål-kött-blod.

För det står i kristendomen symbolerna kalk-vin-bröd.

Det är som om Bradbury skulle vilja ge uttryck för den uppfattningen att likaväl som den enskilda människan vid altarringen söker sin Guds stöd, likaväl är människosläktets strävanden ytterst en samfälld illustration till ett universellt behov av nåd och den kraft som nåden skänker.
Bertil Falk

Redaktionen

När Harry Potter och hans klasskamrater får lära sig hur man förvandlar större saker till mindre saker av lärarinnan Mc Gonagall, så är det häftigt men rent påhitt. Men när Helena Sigander undervisar eleverna från åk 8 i mordets ädla konst så är det verklighet. Och det verkar faktiskt både roligare och blodigare i Helena Siganders 8:a än i Mc Gonagalls klass. Fast Helena, vars senaste deckare heter Marionett (MBAB), kan inte förvandla sig till en katta förstås … eller kan hon det?

… och så blev det Bokens Dag i Djursholmsskolan i Stockholm. Man engagerade en poet i 7:an och en popular ungdomsboksförfattare i åk 9. Men till 8:orna hittade man en författare med blod i pennan ­Img.

Dagen före hade jag gått med i Författarcentrum Öst och förstod inte att författarbesök var en frivillig historia. (Som inskolad tjänsteman och kommenderad i ett halvt liv, sparkade jag i gång bilen så snart e-mailen blinkade tjänstgöring.)

Skolan såg ut som ett slott: tinnar och torn och fröknar (mest) och så eleverna. Så här i efterhand kan jag erkänna att mitt första intryck var att de var små, åttorna. Sådana där som man lyfter bort i vanliga fall då de står med sprayflaskor utan locket på vid husknuten eller avväpnar när de skär fattiga och obegripliga kortmeddelanden i parkbänkar och på tunnelbanevagnsväggar.

Men de här var fler än jag (var van vid). Fler än fröknarna. De hade mer utrymme också. Hela skolsalen medan jag hänvisades till ett snävt gångutrymme bakom katedern. Jag höll mig så att säga på mattan medan de kom att husera uppåt väggarna, balansera på stolskarmar och i fönstren.

Fel om blodstänk

Jag ville inte krig.

Kanske inte allihop av dem heller – men jag ville inte få dem att vittra blod, så jag visade genast min överlägsenhet genom att fråga hur mycket blodet stänker om man slår ihjäl någon med en golfklubba i ett slag.

Två fröknar satt på några av de lediga stolarna. De såg ogillande ut. Det kan ha berott på det följande stänkresonemanget men också på att det verkade mer bekvämt att ligga på skolblinkar eller sträcka ut sig i fönstersmygen. 8:orna hade funderat på blodstänkargrejen. De hade nämligen skrivit deckare under hösten. Allihop hade skrivit fel. Det är först vid andra slaget det stänker. Jag sa det. Jag sa att man måste researcha väl innan man påstod att blodet hopade sig. Man skulle fråga en specialist. Kanske någon man kände eller så fick man gå på stan och ställa frågor till busarna direkt. Fanns det inget beryktat plejs i närheten? Om man tog med sig några öl som betalning brukade det fixa sig.

Fröknarna började viska med varandra.

Jag sa att det fanns andra bra metoder att ha ihjäl folk på utan att direkt banka skallen av dem. Man kunde ta reda på det genom att slå i bibliotekets böcker och hitta mördare där. Från Bibeln till Blanche. Sedan stal man det man tyckte bast om. Redan Shakespeare stal idéer från andra. Ungefär som Disney.

Fröknarna nickade tveksamt. Jag fortsatte med för barnen kända ting.

- Inte alla överanvände väl golfklubborna när ni gjorde era mördarläxor?

Blygheten inför metoden, den kanske känsligaste av alla grepp i deckaren, försvann som i ett trollslag. 8:or verkar praktiska. Går kniv bra? Pistol också? Knuff utför trappor, ungefär sådana som fanns i skolan?

- Visst ungdomar, ni har verkligen gått på djupet när det gäller ämnet!

Jag hörde att jag lät kompetent. Det var inövade tjänstemannaleendet, det som gjort allmänheten lugn i stormiga situationer under decennier, hade ett gott inflytande på de unga författarna. Deras självförtroenden stärktes. Fler metoder, än mer sofistikerade stöttes och blöttes. Jag sa att mördandet i sig var oviktigt bara man var engagerad och verkligen ville få det gjort.

- Alla metoder som producerar ett lik är bra, sa jag generöst. Varmt eller kallt. Bara det är stendött, så in i baljan utan liv att …

Fröknarna skakade på sina klockor, lyssnade häpet efter tickandet, som om kunskap kunde få tiden att stå stilla. Stundtals var vi bra i gång, eleverna och jag. Det verkade inte vara så farligt på högstadiet trots en upprepad undran från Författarcentrum Öst: Är du säker? Ska du börja med åttor? Första gången! Vilket sätt ett orosfrö som grott till sig under natten.

Förbryllad gästföreläsare

En sak var dock förvillande för en gästföreläsare som jag. Jag hade gått och dragit på en föreställning om att en lektion är en lektion, en klass en sammansluten grupp och att det ringer i klockor när man ska börja och sluta med det som göras ska.

Just Bokens Dag hade förryckt det hela. Elever slank liksom slumpmässigt (ska jag vara här?) in genom dörren (mer än försvann) under den fina gemenskapen som växte fram mellan mig och kommande skrivarkollegor. Ibland var auditoriet så stort att stolarna måste användas.

Fröknarna bläddrade i sina papper från sina fullproppade väskor men gav upp eftersom a och b hade bytt med tillval slöjd vars magister var sjuk.

Under tiden kom vi fram till gift. En förlegad mördarmetod. Tyvärr. Lite synd. Annars rätt praktisk för dem som inte hade golfklubbar eller pistoler eller koksknivar liggandes så att man kunde använda dem utan att någon upptäckt det.

Liljekonvalj av dungen

När det finns så mycket växter. Bara i den påvra rabatten vid flaggstången såg jag vissen fingerborgsblomma. Jovisst. Fröna! Snart är det vår. Varför inte liljekonvaljevatten? Kostar inget heller. Roligare att gå på bio för pengarna. Jaså pappa äger bion. Men det ska ni veta att ett gift gjort med egna händer smakar värre än råttgift, om man lägger ned sin själ i det. Inget ger en så god huvudkudde som egna plockade tibastbär eller gullregnsärtor.

När den goda moralen så att säga kom i högsätet piggnade fröknarna till. Under de fem minuter som var kvar av besöket ställde de frågor angående motiv, perspektiv, gestaltning och fick oss alla att grunna på om man får svära när man mördar.

Det var en hård nöt att knäcka. Jag såg att mitt omdöme angående denna nyansering i språkligt uttryckssätt skulle vara avgörande för den kommande svenskundervisningen.

- Svära? I helvete heller.

När jag backade ut till gatan, stod fröknarna och, som jag tyckte, pekade på mig, i ett stort fönster med välsittande gardiner och blommor i.

En allvarstyngd man höll handen under hakan, som för att stödja sig, medan huvudet pendlade från ena sidan till det andra. Bakom skolan sprang 8:orna med hacka och spade. Och som jag hörde, var det ingen som svor.

Jag kan rekommendera författarbesök i skolan. Det är ett givande och tagande som berikar. Just i min genre är miljö faktiskt inspirerande. Och man får betalt, vare sig man överlever eller inte.

Här några historiska tips

Det börjar talas alltmer om bristen på historiska deckare i Sverige. För att få fart på skrivandet av sådana har till och med ett pris instiftats – Flintyxan heter det.Det trixiga med att skriva historiska kriminalromaner som utspelar sig i förfluten tid – och för att det alla slags romaner som utspelar sig i förfluten tid – är att riket är fullt av besserwissrar som “vet hur det verkligen var”. Skriv fel och du får på käften så tänderna ryker.

Som den vänlige person jag är (alla has DAST är fantastiskt vanliga, oavsett vad folk säger) tänkte jag därför berätta lite grand om det man bör tänka på, både vad gäller lokaliteter, uniformer och straffåtgärder. Jag håller mig i huvudsak till Stockholm som jag känner bäst till eftersom jag bor inom kommunen och är förlåt för att jaga uppgifter från andra landsändar.

Stockholms polisväsen genomgick en genomgripande förändring år 1850. Då avskaffades titlarna övergevaldiger, gevaldiger och uppsyningsman och ersattes med kommissarier, överkonstaplar och konstaplar. Den nya polisorganisationen skulle spegla tidsandan. Gevaldigernas klädsel hade det varit si och så med – utan att överdriva kan man beteckna den som vårdslös – men nu fick polisen uniform, även om den inte såg ut som den snutarna har idag.

Huvudstadens förste polismästare hette Nils Henric Aschan von Sievers och föddes i Norrköping 1783. Numera är det ingen människa som känner till honom under det namnet. Däremot vet en hel del att vi hade en polisiär överkucku som hette Liljensparre. Det namnet fick von Sievers då han adlades av Gustav III. Och namnet kommer troligen alltid att förknippas med den kungen, eftersom det var Liljensparre som avslöjade mördaren Anckarström.

En annan känd polismästare var Olaf Wannqvist (död 1834) som för det mesta kallades “Stora Olle” eftersom han blev en populär person. Han adlades också och fick sätta af framför efternamnet.

Poliskammaren, som högkvarteret hette, bytte adress åtskilliga gånger. I 20 år, fram till 1817, höll man till i överståthållarhuset på nuvarande Trädgårdsgatan. “I denna mörka gränd har mycket elände skadats”, heter det. Dit forslade lagens väktare allehanda tjuvar, skälmar, lösdrivare och tiggare.

1852 flyttade poliskammaren till det ryktbara 1600-talshuset på Myntgatan. Det var en hård tid med många rån och våldsbrott. Till och med polismästare Limnelius överfölls av rånare intill nuvarande Karl XII:s torg en mörk kväll och blev av med 300 riksdaler banco förutom sin fina hatt.

Det förekom märkliga brott. I akterna från den tiden står att “barnmorskan Löfvenmark slarvat bort 40 barn” som hon påstod sig ha magasinerat i en lår i källaren till en fastighet på Apelbergsgatan, också förre krogvärden Martin Arosin hade slarvat bort ett av sina barn. Det hittades sedermera dött – i en byrålåda.

Straffen var hårda för brottslingar, men nu började man propagera för strafflindring. Först och främst ville de liberala krafterna ha bort de många spö- och skampålarna. “Kopparmatte” på Packartorget – nuvarande Norrmalmstorg – försvann liksom den beryktade “Trähästen”. Vid speciella skampålar fick brottslingarna schavottera och slita spö. Vanliga förfalskare fick stå i halsjärn på Trasktorget medan sedelförfalskare visades upp på Skeppsbron.

Redan 1827 flyttades alla kvinnliga fångar från Långholmen till Stora Barnhuset under överinseende av den nybildade fångvårdsstyrelsen.

Före 1852 hade prostituerade fått “bära stadens stenar” eller hamnade i “spanska fiolen”. 1855 avskaffades stockstraffet, som ansågs vara ett lindrigare straff för mindre lagöverträdelser.

Polisen, särskilt i Stockholm, hade många olika plikter. Vid 1800-talets början måste de hålla reda på alla främlingar som besökte huvudstaden – och veta vilka som reste därifrån. Ända långt in på seklet berättade tidningarna om vilka personer som “från staden förpassats”.

I Stockholms Dagblad kan man till exempel läsa att jungfru Fahlberg rest till Petersburg, jungfru Paul till Nyland, karduansmakare Claesson till Gene och att handlanden Springehorn begett sig till Närke.

Polismyndigheten skulle underrättas så fort man tänkte resa någonstans i det då mycket byråkratiska Sverige. Det säkraste var att skaffa sig ett inrikespass.

Det berättas om en stockholmare som seglade ut på Mälaren utan pass. På Svartsjölandet häktades han av länsmannen, skickades med fångskjuts tillbaka till Stockholm och hans båt togs i beslag. Väl hemma blev han frigiven, men upprättelse kunde han inte få – länsmannen hade bara gjort sin plikt.

Lund och köpte deckare översatta från engelska till svenska. När han sedan fick tid över, vilket kunde inträffa ibland – till exempel på flyget till Helsingfors när han var programledare i Kontrapunkt - så okulärbesiktigade han översättningarna likt en svensklärare. Med användning av kriarättandets alla korrekturtecken slog han ner på usel svenska. Det spelade ingen roll vilken deckarförfattare det handlade om. Det var översättningarna som Sten Broman hade ett gott öga till.

“Ju fler felaktigheter han hittade, desto bättre”, säger Bertil Svensson. “De bästa deckarna var de som var sämst översätta. En bok där han hittade 17-18.000 fel var allra bäst i Sten Bromans ögon.” Och Bertil Svensson tillägger: “Sten Broman hade en säregen inställning till det svenska språket. Han ogillade det som han kallade för språklig kosmetika. Därför blev jag väldigt besviken när jag läste hans memoarer. Där hade han skalat bort allt, som han tyckte var onödiga utvikningar. Så det flödande och frustande språk (med språklig kosmetika) som kom TV-tittarna till del försvann helt i memoarerna. Bertil Svensson minns också att Sten Broman ogillade begrepp som “chefsdirigent”, s-et var onödigt menade han. Ordet skulle stavas “chefdirigent” utan s. DAST:s datorer godtar båda stavningssätten.) “Jag vill inte påstå att det var en hobby som Sten Broman hade, för han skulle inte ha gillat att jag använde ordet hobby. Men han fann stort nöje i sysselsättningen att rätta deckaröversättningar”, konstaterar Bertil Svensson. B.F.

Av BERTIL FALK

I DAST:s strävan att berätta om olika förlag, så har vi alltså kommit till en förläggare, som inte ger ut deckare utan specialiserat sig på fantasy, sf och skräck, genrer som alltid har sina läsare och som inte ofta, men inte heller sällan, korsat sig med thrillers och andra genrer.

Rickard Berghorns intresse för skräck inleddes med att han blev intresserad av fantastisk litteratur. Han läste L. Frank Baums Trollkarlen från Oz i tioårsåldern, varpå han upptäckte H. G. Wells och det blev då science fiction för hela slanten. När han sedan genomgick den obligatoriska livskrisen för tonåringar kom skräcken in i hans liv.

“Man upptäckte hur mycket ondska det finns i världen”, säger han. “Då bearbetade jag det genom att läsa skräckhistorier. Sedan sitter jag väl fast där. Jag läser annat också, men mitt huvudsakliga intresse är just skräcklitteratur, främst klassisk skräck. Innan jag började läsa böcker blev det mest serier som Mandrake och King vid gränspolisen. Jag skulle tro att det var i elvaårsåldern som jag läste Världarnas krig av Wells. I början läste jag nästan bara sf. Jag började skriva ungefär samtidigt som jag började läsa. När jag blir intresserad av någonting så vill jag göra det själv. Så när jag läste serier ville jag bli serietecknare. När jag blev intresserad av vetenskap ville jag bli biolog själv.”

När Rickard Berghorn var 16 år hade han storslagna planer på ett semiprozine som skulle heta Minotauren men det visade sig vara var för storstilat och svårt att genomföra.

“Tankarna fortsatte att gro tills jag blev 20 år. Då gjorde jag ett fanzine som jag kallade Minotauren och som innehöll artiklar, noveller och lite kåserier. Sedan har jag låtit Minotauren utvecklas till att bli en seriös tidskrift om fantastisk litteratur. På den vägen är det.”

Minotauren i dess senaste utvecklingsfas är relativt ny och i samma veva skapade Rickard Berghorn Aleph Bokförlag.”Att starta ett eget förlag har också varit en jättegammal dröm, men först år 2000 fick jag ekonomiska möjligheter att förverkliga den. Det var bara några tiotal tusen, men om man trycker böcker som Print On Demand och skaffar copyrighträttigheterna gratis, behöver man inte så mycket pengar. Där har jag nytta av att mitt intresse ligger på äldre skräcklitteratur.”

Rickard Berghorn har också goda kontakter med både illustratörer och unga skribenter. (Se hans artikel i förra numret av DAST om tecknaren Nicolas Krizan). Han har vidare vänner som översätter och han har dessutom börjat att översätta själv.

“Jag vill poängtera att det finns många väldigt bra svenska novellförfattare. Jag tänkte faktiskt på det just under den gångna natten. De finns där, men de får sällan någon riktig chans hos förlagen i Sverige.”

En i Sverige nästan helt okänd författare är irländaren Sheridan LeFanu. Rickard Berghorn har gett ut hans skräckklassiker Grönt te i översättning av Erik Magnus Eriksson, illustrerad av Nicolas Krizan och med ett efterord av Sven Christer Swahn.

“Jag funderar på ett ge ut en lite större novellsamling med flera noveller av Sheridan LeFanu”, säger Rickard som alltså kan sägas vara i full färd med att introducera LeFanu på den litterära kartan i Sverige. Annars är det nu en fantasyantologi som ska komma ut i början av 2002 och med titeln Det vita folket och andra fantastiska berättelser, där bl a titelnovellen är skriven av Arthur Machen, som dog på 1940-talet.

“Jag och Ola Svensson har förhandlat med copyrightinnehavaren”, säger Rickard. “Diamantlinsen av irländske författare Fitz-James O’Brien ingår i samlingen. Den handlar om en vetenskapsman som blir förälskad i en flicka i en vattendroppe genom sitt mikroskop.”

Rickard Berghorn jobbar till klockan sex på morgonen och sover sedan till middagstiden. På eftermiddagarna brukar han sitta på caféer och läsa manus han fått.

­

“Det finns kanske inte några litterära caféer i Stockholm nu för tiden men det finns i alla fall innecaféer för kulturarbetare. Vid Odenplan finns caféet Ritorno där många skådespelare och författare sitter.”

Intervjun sker kort tid efter händelserna i New York den 11 september 2001, då kapade flygplan i förfärliga självmordsattacker flög in i World Trade Center.

“Det som har hänt är hemskt, men jag har inte hunnit bilda mig någon uppfattning om det ännu”, säger Rickard Berghorn. “Om man ska koppla lite cyniskt till skräcklitteraturen så tror jag att genren råkar ut för ett litet bakslag nu.

När det inträffar hemska saker brukar skräcklitteraturen ligga på sparlåga. Under andra världskriget var det mest snälla filmkomedier och liknande som folk ville ha. Jag vet inte vad man läste, men det var i alla fall inte skräcklitteratur. Fast det här är lite dubbelt. Under depressionen i Amerika var skräckfilmer faktiskt högsta modet.

Men på den tiden handlade det mera om otrygghet och inte om en skräckfylld omvärld.

Det kan vara bra att veta att det finns något ännu värre när man bara är otrygg. Men skräcken förlorar sin tjusning när det blir en del av ens liv.”

Berättelser i svart är en novellantologi som Aleph Bokförlag gav ut år 2000. Där har Rickard Berghorn blandat klassiker som Poe, Meyrink och Chambers med några unga svenska novellister.

Det är högst troligt att ett av bidragen, Johan Theorins Södergatans östra trottoar, i framtiden blir en då och då antologiserad novell i sin genre.

Den har klassikerstuk.

När man betänker vilken enorm marknad Tyskland är, så känns det lite egendomligt att läsa dessa rader. Men DAST hälsar naturligtvis sin nyfödda 35 år yngre kollega välkommen in i den kulturella gungfly av osäkerhet som marknaden för sekundär krimilitteratur utgör.