London greps av panik när en galning strök längs stadens gator för att hitta nya offer – kvinnor som han skar sönder. Tidningarna vrålade ut kraven att mannen skulle gripas, samtidigt som de skildrade övergreppen in i blodigaste detalj.Stadens kvinnor vågade inte gå ut ensamma på kvällarna och medborgargarden patrullerade överallt.

Det låter som en beskrivning av londonstadsdelen Whitechapel under den viktorianska eran, den tid när Jack the Ripper skakade staden med sina dåd.

Men detta hände 100 år tidigare. Mördaren är “Londonmonstret”, en serieslaktare vars existens nyligen uppdagades av den svenske reumatologen och amatörhistorikern Jan Bondeson som flyttade till London 1996.

Han hittade en bleknad affisch som beskrev morden när han besökte British Library. Vidare sökande uppdagade gamla dokument och rättegångsprotokoll och helt plötsligt fanns ett sedan länge glömt kapitel i brittisk kriminalhistoria för alla att se.

Men papperen visar också att den man som fängslades för brotten, en blomstermakare från Wales vid namn Rhymick Williams, kan ha varit oskyldig.

Londonmonstret angrep över 50 kvinnor och skadade några så svårt att de bar sina svåra ärr för alltid. För det mesta körde han in en kniv i deras lår eller skinkor, men det hände också att han högg flera av dem i ansiktet.

Angreppen ägde rum mellan 1788 och 1790. Paniken spreds i London som aldrig förr och på ett sätt som inte skulle upprepas förrän Jack the Ripper började mörda i East End hundra år senare.

Första offret var Maria Smyth, en ung läkarhustru. Hon höggs i bröstet och låren när hon just skulle knacka på hos en bekant.

Fler attacker följde och tidningarna fick nys om historien och döpte förövaren till Londonmonstret. Redaktörerna slog hårt på att offren var unga och attraktiva. Det skrevs till och med två pjäser om händelserna. Dessa spelades för skräckslagna åskådare.

Tidningstecknare porträtterade Monstret som en djävul, alltid beredd att sticka kniven i ytterligare en hjälplös kvinna. Men det fanns också en humoristisk vinkel i en det. En skämtteckning hette “Gamla nuckor drömmer om Monstret” och visade hur två rynkiga äldre kvinnor fantiserade om att bli så pass unga och vackra att de blev skurna.

Men verklighetens terror fanns där och många försökte göra allt för att skydda sig. En del damer sydde fast kopparkittlar klänningarna för att skydda sina bakar.

Brottsvågen fick ett slut när man grep Williams, en före detta violinist och balettdansör, som det inte längre gick så bra för. Då polisen tog honom arbetade han i en fabrik som tillverkade konstgjorda blommor av papper och ståltråd. Han blev gripen sedan ett av Monstrets offer, Anne Porter, identifierat honom inför fiskhandlaren John Coleman som sedan underrättade polisen.

Efter två rättegångar, där många offer misslyckades att peka ut honom, dömdes Williams till sex år i Newgatefängelset. Det var en förvånansvärt mild dom i en tid då tjuvar hängdes. Kanske berodde det på misstanken om att han kunde vara oskyldig.

Coleman fick belöningen på 100 pund – en makalös summa pengar på den tiden – och han gifte sig så småningom med Anne Porter. En annan sak som kunde skapa misstänksamhet var att Porter tidigare blivit förolämpad av Williams då han misslyckades att göra hennes bekantskap på en taverna.

Williams hävdade alltid att Potter och Coleman satte dit en oskyldig. Bondeson tycks sympatisera med den teorin.

– I dag skulle ingen domstol ha fällt honom, säger Bondeson.

Men det fanns två saker som gjorde att Williams verkade skyldig. När han greps upphörde angreppen och Bondeson har på en karta märkt ut var överfallen skedde. En grupp sådana fanns i närheten av Williams arbetsplats och en annan nära hans hem.

Sedan Williams släpptes försvann han ur historien. Bondeson menar att han bytte namn till Henry Williams och att han återgick till att vara blomstermakare.

I sin bok The London Monster säger Bondeson att det kanske fanns fler än ett Monster.

Det är inte otroligt att andra kopierade brotten i den panik som föddes. Pressen hade en central roll i alltsammans.

– Det vi verkligen lärt oss av detta är hur lite som egentligen ändrats. Den tidens press hade Monstret medan dagens tabloider skapar hysteri kring pedofiler, säger författaren.

I decembernumret 1893 av The Strand Magazine var Sherlock Holmesnovellen för första gången någonsin illustrerad med en helsidesbild av konstnären Sidney Paget. Berättelsen bar den olycksbildande titeln The Final Problem, och bilden föreställde den numera välbekanta scenen med Holmes och hans dödsfiende professor Moriarty i brottningskamp på den smala klipphyllan ovanför Reichenbachfallets kokande häxkittel. Under bilden stod orden The Death of Sherlock Holmes - Sherlock Holmes död. Till yttermera visso hade konstnären inte, som han annars brukade, satt dit sina initialer S P utan signerat med hela sitt namn och årtalet – Sidney Paget 1893. Det verkade som om han därmed hade velat sätta punkt för sitt uppdrag som illustratör.Sherlock Holmes störtade alltså utför branten till sin spektakulära död i de sjudande vattenmassorna, och Conan Doyle hade äntligen förmått sig till att avliva sin skapelse, om vilken han med sina missriktade författarambitioner hade sagt: He takes my mind from better things – “Han distraherar mig från bättre saker.”

Okänslig för läsarnas protester och lockande honorar framhärdade, som vi vet, Conan Doyle i sitt beslut att en gång för alla lämna detektiven åt sitt öde ända tills han föll till föga och lät publicera Baskervilles hund i månadsavsnitt i The Strand med början i augusti 1901.

The Hound of the Baskervilles hade underrubriken Another Adventure of Sherlock Holmes. Därmed markerades, att det bara rörde sig om ytterligare ett äventyr som tidigare inte berättats. Sherlock Holmes hade alltså inte mirakulöst väckts till liv utan sörjdes fortfarande som död och saknad av tusen sinom tusen läsare. Hans återuppståndelse kom först 1903 i och med berättelsen Det tomma huset, där han framstår i all sin glans på Sidney Pagets illustrationer med förbättrade tryckmetoder och en helsidesbild per avsnitt.

För att dämpa ramaskriet vid Sherlock Holmes frånfälle och tillgodose läsarnas nyväckta smak för detektivberättelser fick en av tidskriftens ordinarie medarbetare sedan starten 1891, den mångsidige journalisten Arthur Morrison (1863-1945) uppdraget att skapa en ersättare, att se till att tronföljden upprätthölls.Denne Arthur Morrison var ovanligt väl rustad för uppgiften och föreföll vara rätt person. Han hade varit medlem i styrelsen för The Charity Commission, en kontrollinstitution över välgörenhetsinrättningar. Det gav honom förstahandsinblick i den nöd och brottslighet, som frodades i Londons East End. Detta fick som resultat ett antal skisser av livet i det beryktade distriktet. De samlades under titeln Tales of Mean Streets, Boken ansågs vara “magstark” i sin beskrivning av människornas villkor i gränderna i East End, Jack the Rippers revir, med flämtande gaslyktor i den fuktiga dimman, råttor och stank och namnlösa fasor. Känsliga filantroper mådde illa av det elände han beskrev, och han anklagades för hjärtlöshet i avslöjandet av de fattigas lott.

Morrison var något av den tidens Günther Wallraff i rollen som uppsökande journalist. Han tog anställning som arbetare i en fabrik, som tillverkade tändsticksaskar, och som han var väl orienterad i boxningsvärlden, fick han tillträde till klubbar, där det kriminella inslaget var starkt. Fem års kontakt med utblottade människor gjorde honom emellertid till pessimist vad gällde att förbättra villkoren för de fattiga. Hans slumroman A Child of the Jago 1896 lär dock ha satt fart på myndigheternas försök att sanera Londons fattigkvarter. Han håller sig inom samma ämneskrets i den roman, som anses vara hans bästa, The Hole in the Wall från 1902. En intressant sak att notera är att han, redan arton år innan Bernard Shaw gav ut Pygmalion, gjorde nedteckningar av cockneydialekten; han återger också gärna olika former av talspråk i sina detektivberättelser.

Fascinerad av japansk konst

Arthur Morrison slutade sin karriär som skribent 1911 med ett stort arbete i två band om japansk konst, vilken fascinerade honom. Ett par år senare sålde han sin stora samling av japanska träsnitt och annan konst, som han under årens lopp köpt billigt av sjömän nere i hamnkvarteren, till British Museum för en femsiffrig summa.

Vad som här är mest intressant är förstås hans detektivberättelser. Han var den förste som formade en uppdiktad detektiv efter mönster av Sherlock Holmes. Kriminalnoveller hade för all del redan förekommit i spalterna i The Strand i intervallerna mellan Holmesavsnitten. Där skymtar författarnamn som Dick Donovan och Grant Allen, men deras noveller har ingen större likhet med Conan Doyles grepp om ämnet. Sherlock Holmes var läsekretsens favorit. I julinumret av The Strand 1892 infogades följande notis: “Man torde lägga märke till att det denna månad inte finns någon detektivberättelse av Mr. Conan Doyle, som skildrar den berömde Sherlock Holmes äventyr. Vi har glädjen att kunna tillkännagiva, att det kommer att bli endast ett tillfälligt uppehåll i publiceringen av dessa noveller. Mr. Conan Doyle är nu sysselsatt med att skriva en andra serie, vilken kommer att påbörjas inom kort i ett kommande nummer. Under denna korta paus kommer starka detektivberättelser av andra framstående författare att publiceras.” I december kom till sist den äkta varan, Silverbläsen, som en efterlängtad julklapp till läsarna.

Arthur Morrisons skapelse Martin Hewitt står således först i den långa raden efter Holmes, där man återfinner bland andra Paul Trent, kommissarie French. Dr. Thorndyke, Hercule Poirot och Lord Peter Wimsey. Hans berättelser om Martin Hewitt fann först sina läsare i The Strand och blev snabbt böcker under titlarna Martin Hewitt, Investigator 1894, The Chronicles of Martin Hewit 1895, The Adventures of Martin Hewitt 1896 och slutligen The Red Triangle 1903. Enligt Reginald Pound, som var redaktör vid The Strand och som skrivit en historik om tidskriftens öden “var Morrison i förmågan att skriva överlägsen Conan Doyle.” Förutsättningarna för arvtagaren var sålunda de bästa.

För att i någon man lindra förlusten av den omåttligt populäre Holmes och samtidigt markera successionen lät man Sidney Paget illustrera de nya berättelserna. En del av äran av att ha präglat in bilden av Sherlock Holmesgestalten i det allmanna medvetandet tillkommer honom. Som modell för detektiven använde han sin bror Walter, konstnär och sedermera Holmesillustratör även han. Walter bidrog med den emblematiska huvudbonaden, deerstalkern.

Conan Doyle skrev 1891 i ett brev till tidningsägaren Lord Northeliffe: “Jag håller med om att illustrationerna är ypperliga. Sidney Paget heter han”, detta som svar på hans förfrågan om konstnären, vars visualisering av Holmes han fann tydligare än de få, snabba drag av pennan, varmed hans skapare hade tecknat honom i En studie i rött.

Tämligen fet detektiv

Åt sin illustratör lämnar Arthur Morrison i det första avsnittet det korta och såvitt jag har funnit det enda signalementet på sin detektiv: “en tämligen fetlagd, slätrakad man, af medelhöjd, och med ett gladlynt, rundt ansikte.” Illustrationernas Martin Hewitt ser ut just så och Paget har dessutom gett honom en rejäl kalufs med mörkt, lockigt hår. Det finns ingen iögonfallande klädsel, ingen deerstalker och rutig tweedulster. Martin Hewitt är till det yttre ingen hjältegestalt utan en alldaglig, oansenlig man i kontrast till den bohemiske och frappante Holmes. Detta tronskifte i tidskriftens deckarspalter kan komma en att tänka på – om den något haltande jämförelsen tillåtes – när Fredrik I efterträdde Karl XII.

Med tanke på Morrisons erfarenheter av samhällets baksida skulle man kanske förvänta sig, att han bjöd på en fränare handling i realistiskt ruskiga miljöer. Hans bok om slummen Tales of Mean Streets får kanske en och annan att associera till Raymond Chandler, den hårdkokte Philip Marlowes fader, till hans kända ord i The Simple Art of Murder: “Down these mean streets a man must go… Längs dessa usla gator måste en man gå…” Men det förefaller som om han hyste någon sorts motvilja mot att skildra den grymma och smutsiga verkligheten på ett alltför lättvindigt sätt i en traditionell detektivhistoria. Tvärtom kan Martin Hewitts äventyr tyckas vara i tamaste laget: här förekommer inga uppseendeväckande inslag, som kunde tänkas stöta tidskriftens viktorianska läsare.

Det står tämligen klart att Morrison, för att inte löpa risken att anklagas för att ha plagierat övermänniskan på Baker Street, försökt göra sin problemlösare så olik denne som möjligt. Därav hans anspråkslösa framtoning. “Hans utseende överensstämde i sanning så litet som möjligt med den konventionella detektivtypen”, heter det i det första avsnittet.

Hittills har jag mest berört skillnaderna mellan Hewitt och Holmes, men hur är det med likheterna? Ramberättelsen visar rätt stor överensstämmelse med Holmes-Watsonrelationen. Det är den unge journalisten Brett, som ikläder sig Watsons roll, och om sitt första möte med Hewitt berättar han följande: Hewitt var vid det laget redan etablerad som privatdetektiv efter att ha börjat sin bana som biträde på en advokatbyrå. Där hade han visat eminent förmåga att samla bevismaterial i olika tvistemål. Det renommé som han därvid skaffade sig ledde till att han beslöt öppna eget och låta engagera sig direkt av sina klienter. Den egentliga orsaken till en bekantskap, som övergick i trogen vänskap mellan detektiven och Brett, var en eldsvåda i det hus, där Hewitts kontor låg. Grannen Brett lät honom då förvara en mängd viktiga handlingar i sitt dokumentskåp, medan lokalen reparerades. I en kommentar till sin egen roll som krönikör säger Brett: “Jag har åtföljt Hewitt på en del af hans expeditioner och i min ringa mån bisprungit honom. Sådana fall, som jag icke personligen varit med om, har jag satt i berättelseform med ledning af de upplysningar han lämnat mig.”

Anammat Holmes doktrin

Gång efter annan talar Sherlock Holmes om sina metoder: “My dear fellow, you know my methods” – “You know my method. It is founded upon the observance of trifles.” Dessa metoder vilade som bekant på tre grundpelare: iakttagelse, slutledning och kunskaper. Att Martin Hewitt anammat den holmeska doktrinen är uppenbart, men själv säger han ödmjukt, att hans “system” helt enkelt är “ett förstandigt bruk af vanliga själsförmögenheter”, vilka Brett med rätta i stället vill påstå vara “i sanning utomordentligt ovanliga.”

Martin Hewitt är en mera jordbunden och sansad natur än den överspände och excentriske Holmes. Hans skarpögda iakttagelser och logiska slutledningar beskrivs trovärdigt lågmält och övertygande i en sakligt realistisk ton till skillnad mot Holmes’ svindlande slutsatser och tankefyrverkerier.

Likheten med Sherlock Holmesberättelserna är självfallet störst i dem där Brett själv deltar i handlingen och är åsyna vittne till Hewitts göranden och låtanden. Men en sådan anpassning till det bekanta mönstret har Morrison tydligen inte eftersträvat: av de nio novellerna i den första samlingen förekommer ett samspel mellan Brett och Hewitt egentligen endast i fyra. Av dessa har den novell, som i den svenska upplagan fått titeln Hemligheten i Ivy Cottage, de flesta beröringspunkterna med Holmessagan. Enligt Holmes är det, som bekant, farligt att teoretisera utifrån otillräckliga data, något som har återklingar i Hewitts ord: “Alldeles omöjligt att tänka någonting än, min gosse; vänta tills vi ha sett platsen. Det finns ofantligt många tänkbara möjligheter.” Väl på brottsplatsen genomför Hewitt en metodisk undersökning i bästa Holmes-stil, trots att städerskan varit framme och sopat bort eventuella ledtrådar. I sin attityd visavi det begångna brottet liknar han därvid denne, och bekänner för Brett: “Ett problem är ett problem, ser du, vare sig det är frågan om en stöld, ett mord, en intrig, eller hvad annat som helst, och jag betraktar det blott ur den synpunkten. Själfva mitt intresse för saken kommer mig ofta att glömma vanliga mänskliga sympatier.”

Han säger vidare: “Vanliga mord äro alltid de svåraste”, vilket rimmar väl med Sherlock Holmes utsaga i En studie i rött: “Det enklaste, mest vardagliga brottet är ofta det mest mystiska.” (det här äventyret bjuder Hewitt även på en sherlockism, en parafras på den bekanta om hunden om natten: “Det där hopkittade hålet i träbiten tycks ha slagit an på dig alldeles särskildt. Var det då någonting sa viktigt?”

“Ja – det var det”, svarade Hewitt, “det var det visst. Men alla de andra bitarne äro också viktiga.”

“Hur så då?”

“Emedan det icke finns några hål i dem.” Vi får dessutom veta, att Hewitt i likhet med Holmes håller sig med en urklippsbok: “Jag brukar alltid lägga sådant på minnet, ser du – och gömmer det också i min urklippsbok.”

Ett vanligt inslag i tidens äventyrsberättelser, vilket fick folk att rysa som för vår tids terrorister, var anarkism och bombkastning, utövad av nihilister med ryskklingande namn. I Holmes-sagan bjuds exempel därpå i Den guldbågade pincenén. De sex Napoleonbysterna och Wisteria Lodge. Detta våldsamma tema dyker upp i samlingens sista Hewittfall, Den vilsekomne främlingen, där Brett för första gången på sant Watson-manér handgripligen deltar i händelserna, när han och Hewitt invecklas i ett handgemäng med en skurk som drar kniv.

Ingriper ibland fysiskt

Att Hewitt ibland rent fysiskt ingriper mot sina motståndare, såsom Holmes då och då tvingades göra, framgår dessutom av Juvelstölden i Radcott Hall (The Quinton Jewel Affair ): “I det samma sprang han öfver Hewitt som en katt, men mottogs af honom med ett kraftigt och väl måttadt knytnäfsslag, som sträckte honom tillbaka öfver stenplattan.” Hewitt verkar vara väl hemmastadd i the noble art of self-defence i likhet med Holmes, som visar sin skicklighet i bl a Den ensamme cyklisten, där han med “en rak vänster mot en slugger” slår ut råskinnet Jack Woodley.

En annan talang, som Hewitt har gemensam med Holmes är förmågan att förklä sig och övertygande spela rollen av en annan person. I Sammy Throcketts försvinnande, där intrigen för övrigt har vissa likheter med Silver Blaze, uppträder han som en lomhörd “fetlagd äldre man, som gick och stödde sig på en käpp och hade glasögon” och i Juvelstölden i Radcott Hall har han “plötsligen tillsatt, tal och utseende fullkomligt imiterat en något onykter gatbuse.” Hewitts skådespeleri underlättas ofta av hans gedigna kännedom om slang och förbrytarspråk. (Man erinrar sig Arthur Morrisons intresse för cockney-engelska.)

Båda anspelar på Dupin

Vid ett par tillfallen refererar Sherlock Holmes till Edgar Allan Poes frejdade problemlösare Auguste Dupin, och i Pappkartongen säger han till Watson: “Du kanske minns att jag för inte så länge sen läste upp för dig en bit i en av Poes noveller där en skarp logiker följer en annan persons tysta tankar. Du var mest böjd att betrakta det som en tour de force av författaren och du tvivlade då jag sa att jag brukade göra likadant.” Därpå går han över till att för den häpne Watson förklara sin nyss företagna uppvisning i tankeläsning.

En liknande anspelning på samma Dupin-episod gör Martin Hewitt i den nyssnämnda Den vilsekomne främlingen, varefter han visar hur han själv gått till väga i sin variant av konststycket.

Denna novell, den sista i samlingen, klingar ut i ett rent Sherlock-ackord med Hewitts ord: “A propos, jag lade märke till att han brukade vara sysselsatt med att köra, redan strax jag fick se honom. Han hade det där omisskännliga märket nertill på rocken, som man brukar se på körsvenner, hvilka ha för vana att trycka sig emot räcket på en kärra.”

Detta axplock ur Privatdetektiven Martin Hewitts bedrifter torde kunna ge belägg för påståendet att Martin Hewitt är närmare besläktad med Sherlock Holmes än någon annan detektiv från den tiden, vilket hävdas av A. E. Murch i The Development of the Detective Novel.

Den Dupin-berättelse av Poe, som Hewitt för på tal i novellen i fråga, omnämnes där som “Mördarne i Rue Morgue”, vilket torde ge en fingervisning om att den ännu inte blivit så bekant, att den tilldelas sitt rätta namn. Annars fanns Poes detektivberättelser liksom Gaboriaus på svenska sedan flera år tillbaka. År 1891 gjorde Sherlock Holmes sin entré i Sverige med De fyras tecken, följd av Förföljd, som Study in Scarlet först kallades, och två novellsamlingar, omfattande The Adventures och The Memoirs of Sherlock Holmes. I den sistnämnda finns inte The Naval Treaty och The Final Problem med, beroende på att boken gavs ut på svenska redan i oktober 1893, innan ens de engelska läsarna visste vilket öde som väntade deras hjälte vid Reichenbach. Holmes svenska beundrare drabbades av sorgebudet först vid sekelskiftet, då dessa båda noveller förelåg på vårt språk.

Kom tidigt i Sverige

Men redan 1898 kunde alltså den svenska läsekretsen ta del av Martin Hewitts äventyr, som alltså presenteras väldigt tidigt i en svensk version.

Den svenska översättning jag har citerat ur är signerad Pontus Dahlander och utkom på Bokförlaget Svithiod detta år. Den är försedd “med talrika illustrationer”, som det står på titelbladet. Dessa är, som förut påpekats, utförda av Sidney Paget, ett faktum som inte omnämnes någonstans i boken. Bilderna är en sorts piratkopior av dem som förekom i The Strand, och signaturen SP är omsorgsfullt avlägsnad överallt. Dessutom har de retuscherats eller snarare malträterats genom att många av originalets detaljer helt sonika har tagits bort och andra rentav lagts till. För att ta ett exempel: en illustration till Juvelstölden i Radcott Hall, föreställande Hewitt och skurken bland gravarna på en kyrkogård, har bearbetats i efterhand och kompletterats i överkanten med vad som ser ut som en vitkalkad svensk landsortskyrka.

Ängsligt genomskinlig svenska

Vad beträffar försvenskningen av språket karakteriseras den av vad jag skulle vilja kalla en sorts genomskinlighet. På grund av en ängsligt ordagrann närhet till originalspråket kan nämligen engelskans ursprungliga ord och vändningar avläsas allt som oftast i den svenska versionen, och de rena felöversättningar som förekommer speglar självfallet också originaltexten. I exempelvis novellen Sammy Throcketts försvinnade (The Loss of Sammy Throckett), vilken handlar om en kidnappning av en löparstjärna, sägs det på ett ställe: “Går kanske ner och flaxar lite grand på banan för ro skull.” Här kan den som är någotsånär hemma i engelska ana uttrycket ‘have a flutter’. som ju innebar att spela hasardspel av olika slag.

Den novellen är intressant i sin svenska version. Den visar nämligen att det engelskinfluerade idrottsspraket ligger i sin linda och ännu inte är riktigt etablerat: översättarens ordval och vändningar har en charm full prägel av nyskapande pionjärinsats. Låt mig ge några exempel: Här talas, trots att det handlar om löpning, om “gångsportsman” och “yrkesfotgängare”, om “proflöpningar” och “segervinnare”, som springer på “en bana belagd med “askmörja”, senare omnämnd som “askbanan”, och här är “kappspringarna” utrustade med “kapplöpningsdräkt” och “skor med spiksöm”. Innan den “slutliga löpningen” äger rum “undergår” löparnas muskler “en häftig ingnidningsprocedur med någon hvit salfva.”Privatdetektiven Martin Hewitt var den förste att gå i Sherlock Holmes fotspår. Man har gott utbyte av att läsa om honom, gärna i den tidiga svenska språkdräkten, där han, som skalden säger, “något tålde att skrattas åt, men mera hedras ändå”.

Detta är en något redigerad version av artikeln som först publicerades i decembernumret 2000 av The Moor.

Åsa Nilsonne gav ut två kriminalromaner om polisen Monika Pedersen. Sedan blev det tyst ett bra tag.
I höstas återkom hon med Kyskhetsbältet.
Hennes gamla förlag hade försvunnit, hennes nya visste inte riktigt vem hon var.
Men så vann hon Polonipriset 2000 – och blev förlagets enda aktuella prisbelönade författare.
När Åsa Nilsonne, psykiater, forskare och lärare på Karolinska Institutet, började med romanprojektet (fyra idéer fanns i huvudet) var det för att skriva en utvecklingsroman. Men inte den vanliga sorten, där huvudpersonen drabbas av en massa svårigheter under livet och i slutet av boken kommer fram som en bättre människa – den själsliga utvecklingen.
Nej, hon ville skildra en människas professionella utveckling, och valde en ung kvinnlig polis. Det gick bra med de två första delarna av de tänkta fyra. (De två första heter Tunnare än blod, 1991. och I det tysta, 1992.) Så beslöt hon att försöka sig på något annat, en mer psykologisk thriller. Det gick inte vidare bra. Det blev varken det ena eller det andra, och slutet blev, som hon förklarar: dekonstruistiskt. Det mynnade ut i inget, hon lade projektet på hyllan och förresten trängde verkligheten in.

Poppis i Tyskland

Vården har drabbats av nedskärningar, arbetsbördan växte. Det fanns inte plats för skrivande. Men hennes första böcker har översatts till tyska, och en dag hörde en schweizisk herre av sig och ville att hon skulle komma till den lilla staden Burgdorfs Krimiwoche. Då handlar allt i staden om deckare, seminarierna avlöser varandra och på gatorna kan man delta i lösandet av deckargåtor.
Sådant kan man ju inte tacka nej till, och väl där återupptäckte Åsa glädjen att vara författare. I den glädjen ingår att vårda språket. Svenska ord när sådana finns, och det gör det ju för det mesta. Bra och dåligt, slarvigt, språk finns i alla genrer, och kriminallitterära verk kan inte ursäktas bara för att en del kritiker ser ner på dem,
Då var det ju bara att börja skriva igen. Hon samlade ihop spridda delar, satte ihop dem och undrade om någon skulle upptäcka att det var ett Frankensteins monster hon skruvat ihop.
Uppenbarligen har ingen gjort det, inte Poloni-juryn i alla fall. Och ingen recensent har påtalat sådana brister.
Under skrivandet trängde sig verkligheten på. Det var inte enligt planerna att så mycket av boken skulle handla om utbrända poliser och sjukvårdspersonal. Men sådan var hennes egna aktuella erfarenheter, och hur poliserna har det kan man lätt läsa i tidningarna.
- Poliser och läkare har likartade roller. Vi kan inte stänga dörren, vi måste ta hand om det som händer, och vi vet inte från ena ögonblicket till det andra vem som kommer in genom dörren. Och när vi inte orkar, hur skall det då gå med samhället? undrar hon. Och båda verksamheterna har omorganiserats under ledning av politiker.

Stressade poliser

De stressade polisernas situation är som hämtade ur läroböcker om hur stressen påverkar människor på gränsen till utbrändhet (eller utmattningsdepression som det nu bör heta). Det är en rysare så ond som någon.
Vi hoppas att Åsa och hennes Monika orkar. Nu skriver hon på synopsis till den fjärde (och sista?) delen.
Troligen kommer hundar att spela en roll i den också, liksom i denna tredje. För Åsa har nu skaffat hund (inte för första gången dock) och därför finns en hund med i det rafflande slutet (som naturligtvis inte avslöjas här). Hon ville inte ha en liten valp. Hon tyckte att hon kommit över småbarnsstadiet. En lite lagom stor tik med kort hår skulle vara bra. Hundstallet har omhändertagna hundar och om man svarar rätt på deras frågor kan man få ta hand om någon som de anser passar en. Man får inte välja själv.
Men när Åsa svarade på deras frågor var hon nyfiken och ville veta mer om dem, och fick faktiskt besöka hundstallet. Där slog en blixt ner i hennes hjärta: en stor hanhund med hur mycket päls som helst.
Jodå, verkligheten trängde sig in har också. Det är en blandning av schäfer-labrador och schäfer-varghund. När han är nyklippt är pälsen så kort att den kan skötas med wettextrasa men på ett par veckor står håren åter ut som en boll runt honom.
Men valp är han i alla fall inte.

I maj 1828 stapplade Caspar Hauser ”ur tomma intet” in i Nürnberg. Han kunde inte tala utan babblade. Den 14 december 1833 blev han knivhuggen i bröstet i en park, där bara hans egna fotspår fanns i snön. Någon kniv hittades inte.
Man försökte få honom att erkänna att han huggit sig själv, men han påstod att han huggits av en främling. Caspar Hauser avled av såren. En del ansåg att han var den rättmätige kronprinsen av Bayern, som av politiska skäl hållits gömd i en källare på vatten och bröd. Hans öde har kallats 1800-talets största mysterium.
Allt från deckarlösningar till ockulta förklaringar har getts. Kriminologen Anselm von Feuerbach sa att det var som om han kom från en annan planet och ”transporterats genom ett mirakel till vår stad”.
Charles Forte, som myntade begreppet teleportation, hakade på. Hauser hade teleporterats till Nürnberg och hunnits upp av mördaren som också teleporterats. En ny svensk musikal om Hausers öde har hösten 2001 premiär på Malmö stadsteater.

ROBIN HOBB PÅ SVENSKA:

Farseer-trologin:
Mördarens lärling (1996; orig Assassin’s Apprentice, 1995), Vargbroder (1997; Royal Assassin, 1996), Mördarens jakt (1999; Assassin’s Quest, 1997)

Liveship-trilogin:
Magins skepp (2000; Ship of Magic,1998), Sorgeskeppet (2001; The Mad Ship, 1999) Ship of Destiny (2000) är under översättning.

Ahrvid Engholm har varit på stadsvandring åt DAST tillsammans med författarinnan Robin Hobb, som var hedersgäst på en stor kongress i Stockholm i somras. Mördarens lärling låter deckaraktigt, men Robin Hobb skriver fantasyberättelser.

STOCKHOLM (DAST) Jag träffade henne på Science Fiction-Bokhandeln i Gamla Stan, Stockholm: Robin Hobb. Där satt hon vid ett bord och signerade böcker, och i hyllorna stod samma böcker, vilka är bland de mest populära inom fantasygenren hos svenska läsare. En väl bibehållen medelålders kvinna med brunt hår, något under medellängd och med ett varmt leende. Hon var inbjuden som utländsk hedersgäst på den stora sf- och fantasykongressen, Fantastika 2001, som skulle börja senare samma dag.
I Gamla Stans medeltida gränder trängdes turisterna, och några av dem kom in i bokhandeln för att få sina hett eftertraktade boksignaturer. Robin Hobb är pseudonym eller författarnamn för Margaret Astrid Lindholm Ogden. Lindholm är hennes flicknamn och som namnet antyder är hon svenskättad (på sin fars sida).
”Det är väldigt spännande för mig”, sade hon. Det är första gången jag är i Sverige och Stockholm. En så vacker stad, så rik på historia! Det slår mig också att det är väldigt rent och vänligt här.”
Hon föddes 1952 i Kalifornien men flyttade till Alaska vid tio års ålder och växte upp omgiven av ödemark av nordiskt snitt. Nu bor hon i en förort ungefär en timmes bilväg från Seattle, i delstaten Washington i nordvästra USA. Hobb – som jag säger nu för enkelhets skull – har varit intresserad av att skriva så länge hon minns. Under många år skrev hon under sitt eget namn, Megan Lindholm (”Megan” är smeknamn för Margaret), och nådde icke föraktliga framgångar. Hon debuterade ”på riktigt” (efter att innan dess ha skrivit i tidningar i Alaska och kortare noveller för barn) i Jessica Amanda Salmonsons omtalade, prisbelönta antologi Amazons! 1979.

Debut före tjugo

”Jag fick mina första saker publicerade när jag var omkring 18 år gammal. Men de publicerades för en rätt begränsad läsekrets. Det var inte förrän jag var över 30 som jag började nå ut bredare.”
Novellen i Amazons! hette Bones for Dulath. En redaktör läste den och uppmuntrade henne att skriva en roman med samma bakgrund. Hennes första roman kom 1983, Harpy’s Flight, en fantasybok som kom att bli en av fyra romaner i Windsingers-serien. Hon skrev ytterligare några fantasyromaner, ett antal noveller (som också erövrade nomineringar till de prestigefulla Hugo- och Nebulapriserna) och även en sf-roman (men sf är mer ovanligt för henne), Alien Earth. Romanen Silver Lady and the Fortyish Man, 1999, har också varit nebulanominerad. (Hugopriset utdelas av varje års sf-världskongress, och Nebulapriset av det amerikanska sf/fantasyförfattarförbundet.)
Jag kom avsiktligt en timme efter att boksigneringen startat. Jag vet att det kan vara kö, och intervjuobjektet vill ju helst möta sina läsare och utföra sin autografplikt. Sålunda hade köerna hunnit lätta när jag kom. Visst, intervjun gick bra. Jag satte mig vid sidan av signeringsbordet. Då och då kom en läsare med en färsk bok i nypan och ville ha något skrivet i den. I Fantastika-programbokens presentation står att sjunkande försäljningssiffror skulle vara skälet till att hon började använda namnet Robin Hobb. Men det är inte hela sanningen.
”Jag började skriva på det som skulle bli Mördarens lärling (Assassin’s Apprentice). Den är skriven i första person, jagform, med en manlig huvudperson. Det blev ett litet trovärdighetsproblem. Jag som en kvinna skriver i första person om en man. Så jag började fundera på pseudonymer, och kom på Robin Hobb. För övrigt fungerar förnamnet både för man och kvinnor.”

Hobb skriver fortfarande ibland under namnet Lindholm, och namnet Robin Hobb fungerar mer som ett varumärke for en viss typ – den mest framgångsrika – av hennes fantasyböcker. Går man till hennes hemsida (http://robinhobbonline.com/) hittar man också en Megan Lindholm-avdelning. Hon menar själv att hon har litet olika karaktär på berättelserna som skrivs under namnet Hobb, jämfort med dem under namnet Lindholm, främst noveller. Hobb-böckerna är mer intensiva och känslomässiga. Som Lindholm är hon däremot friare från de vana Hobb-läsarnas förväntningar och kan skriva litet mörkare och utnyttja sin cyniska humor litet mer.

Båda namnen behölls

”Jag har inga planer på att överge något av författarnamnen. Och märkligt nog, när jag tar en idé till en berättelse, är det för mig genast uppenbart under vilket namn jag skall skriva den.”
Mördarens lärling, under namnet Robin Hobb, blev den första i den så kallade Farseer-trilogin, som handlar om FitzChivalry Farseer, en utomäktenskaplig son till en prins. Fitz är dock inte riktigt en drivande person utan mer åskådare medan andra personer tar huvudrollerna.
Förlagen betraktar försäljningssiffor som affärshemligheter, men det är helt klart att Hobb är en av den svenska fantasymarknadens mest bästsäljande författare. Jag har inga siffror, men då hennes böcker också brukar komma i pocketupplagor handlar det säkerligen om totala upplagor på 25000-50 000 exemplar per bok.

Så här några månader efter TV:s internationella schlagerfestival (ni vet, ”Fel låt vann”) är det skönt att ta en titt bakåt. I den här boken, ett tittskåp av DN-journalisten Ove Säverman, berättas historien om hur den svenska populärmusiken föddes och upprätthölls av artister som Harry Brandelius, Ulla Billquist, Snoddas, Anita Lindblom och Lill-Babs.
Säverman är kunnig på området, skriver bra i förlagets korta format och har åstadkommit en riktig ”underhållningsbok”. Att det sedan medföljer en CD med 26 schlager förminskar inte glädjen.

KJELL E. GENBERG

Det har skrivits en otrolig mängd faktaböcker om de vitas utrotningskampanjer mot norra Amerikas indianer. Synsättet har skiftat efter den rådande politiska ordningen, men under de senaste fyrtio, femtio åren har de flesta varit överens om att ”vitögonen” är sammanhangens skurkar. James Wilson står på den indianska sidan och försöker ge oss händelseförloppen sedda ur ursprungsbefolkningens vinkel. Förlagsreklamen gör gällande att detta är ”sanningen”, och det är det väl på sätt och vis. Det finns många sanningar i alla konflikter, men han har en poäng i att USA:s regering för en politik som är byggd på föråldrade idéer. Det är också begripligt – ur regeringens synpunkt, eftersom detta ger dem betydande tolkningsföreträde i tvister.
För alla som vuxit upp med myterna om livet vid odlingsgränsen, del vi i vardagslag kallar Vilda Västern, kan detta kännas som en kontroversiell bok eftersom den sätter vissa rasistiska tänkesätt på huvudet. Fast vissa formuleringar i den 480 sidor tjocka boken fick åtminstone mig att grunna över om inte rasism fungerar åt två håll.
Om man är intresserad av det inbördeskrig som födde en stor och viktig statsbildning är det här en lärobok av klass. Hög klass.

KJELL E. GENBERG