När jag var ung på 1940-talet var husets herrum det största rummet i våningen och damrummet det minsta. I dag heter det sällskapsrummet och toaletten i lägenheten. Aktningen för kvinnan har höjts. Men rum är det likaväl, och ett fyrkantigt rum utmärks av att det har bredd, längd och höjd. Med hjälp av dessa så kallade koordinater kan man sedan bestämma var man befinner sig i rummet. Hänger man i taklampan så är man kanske en meter ovan golvet, två meter från ena väggen och tre meter från den andra – heureka! – positionen i rummet är bestämd.

Dessa koordinater har av ålder betraktats gälla alla positionsbestämningar i rummet. Bredd, längd och höjd. Med dessa mått vet man positionen. Men det stämmer förstås inte riktigt. Man måste också orka hänga i takkronan åtminstone någon sekund, annars gillas det inte. Har jag inte hängt där under någon tidsrymd, hur kort som helst, har jag faktiskt inte gjort det, bara möjligtvis tänkt göra det och pratat om det. En positionsbestämning måste också ta med tiden, under vilken händelsen sker.

Men i och med att man har fått med alla tre koordinaterna bredd, längd och höjd vilka begrepp också kallas ”dimensionerna” – samt tidsfaktorn, och gjort en lägesbestämning med dess hjälp, borde den ju få kunna gälla i vilket rum som helst, även där uppe i den ofattbart stora rymden ovanför våra huvuden – vårt stora, oss alla omslutande universum.

Men, ack, då har vi ljuset! Det rör sig i rummet, men vill inte riktigt kännas vid den saken. Ljuset har hastighet, det flyter fram en viss sträcka på en bestämd tid, och använder sig på det sättet av både rummet (bredd, längd och höjd) och tiden. Men ljuset vill ändå inte riktigt foga sig. Det är egentligen rent förskräckligt självständigt. Vandrar ljuset genom en glasbit minskar det farten, för att sedan omedelbart öka den igen när glasbiten passerats. Är det inte konstigt? Först sänks farten, sedan ökar den. Och om ljuset kommer emot dig med sin oerhört snabba fart – ca 300.000 kilometer i sekunden – och du har en förskräckligt snabb fart mot ljuset i din bil kanske 250 kilometer i timmen! – så anpassar ljuset omedelbart sin hastighet efter din och gör den lägre, så att ljusets hastighet förblir oförändrad tvärs igenom din bil, istället för det man skulle vänta sig, nämligen att hastigheten genom bilen skulle ökas med din motsatt riktade hastighet.

Då undrar du kanske – vän av ordning i världsalltet! – vad ljuset egentligen har för hastighet strax där vid sidan utanför din framrusande bil. Jo då, där gäller den vanliga ljushastigheten. Sedan, när ljuset lämnat din bil, ökar ljuset sin hastighet igen till sin vanliga topphastighet. Har då månne det ljus, som passerat genom din bil, försenats av detta? Åh, nej, då. Det är som om ljus visserligen rör sig i rummet men aldrig riktigt vill kännas vid den saken.

Ljus ändrar sig självsvåldigt

Men vill ljuset förändra sig, då gör den det på ett ytterst självsvåldigt sätt. Ljus från riktigt uråldriga tider, alltså i närheten av den tidpunkt då universum skapades, går fortfarande långsammare än dagens ljus och då förmodligen lika långsamt som när det blev till. Så vi har egentligen i vårt universum två sorters ljus med olika topphastighet.

När Albert Einstein en gång placerade in ljuset i sina relativitetskalkyler, utgick han ifrån att ljuset alltid rör sig genom tomrummet med samma konstanta och mycket höga hastighet, ”come what may”. Och därmed lyckades han skapa formler för det underligaste som finns inom vårt universum, vår möjlighet att hålla koll på händelser i vår nära rymd. Inga egentliga positionsbestämmelser är möjliga längre. Allt beror på. Allt är relativt. Försöker man skapa sig en bild av vad som är på gång inom ett annat avsnitt av rymden kan den bara bli ungefärlig och ofta underlig, beroende på omständigheter som inte känns riktigt relevanta. Ljuset är Jokern i vårt för övrigt så välordnade universum!

Ofta science fiction om ljus

Så det är inte att undra på att science fiction-författare ofta varit inne på ljusets och ”strålningens” mysterier i sina berättelser. Redan Otto Witt – vår svenske föregångare när det gäller SF – skrev om dessa saker i romanen Det mystiska ljuset (1912). Och mina läsare kan säkert rada upp många exempel utan att jag behöver hjälpa till.

Men den verkliga frågan – det mysterium som jag skulle vilja ha utrett – är: Vad är ljus i sin innersta kärna? Och vad har detta knasiga ljus egentligen att göra i vårt välordnade universum, där det stökar till all lägesbestämning? Berätta det för mig, den som vet! Visst, våra ögon är känsliga för ljus, så visst är det bra att vi har det. Men i alla fall …

Som avslutning på mina betraktelser över tiden, livet och ljuset vill jag anknyta till en SF-berättelse i gamla Jules Verne-Magasinet, nämligen novellen Den svarta Oändligheten av John (Frances) Russen Fearn (under signaturen Polton Cross) i nr 1943:51, där vetenskapsmannen Carr tar med sig flickvännen Ann genom en sinnrik ”matematisk” maskin ut i en oändlighet för att skapa ett nytt universum:

Det ursprungliga mörkret

”På bara några sekunder, som det tycktes honom, hade de störtat genom det materiella universum och ut över gränsen till det formlösa tillstånd utom tid och rum, där ingen materia fanns, där ingenting fanns utom det ursprungliga mörkret. Övertygad om att han besatt en jättelik myndighet och kraft, koncentrerade han sig med all den vetenskaplig kunskap han var mäktig. Han kände hur flickans tankar stötte mot hans. Framför dem bildades någonting gråaktigt som utgick ur den tid- och rumlösa rymden själv. Det växte och vidgade sig och blev till ett nytt universums ur-atom. Det exploderade med våldsam kraft och bildade nya solar och stjärnsystem … ”

Anns tanke nådde honom: ”Vi har skapat begynnelsen, inte en ny början som du hade hoppats på. Dina och mina tankar tillsammans har skapat detta universum – Och det var bara möjligt utanför tid och rum. Men nu har normal tid och rum börjat. Dess lagar är verksamma, och du och jag måste lyda dem. Vi har gått tillbaka till begynnelsens kärna. All kunskap berövas oss och återkommer först så småningom igen, när vi på nytt stiger uppför stegen.”

”Men hennes ord hade förlorat sin mening för Carr. Nu var han inte längre medveten om någonting annat än en grå väntan. En väntan på livets gryning, då han åter skulle få möjlighet att stiga uppåt.”

Jag kan också avslutningsvis nämna att SF-författaren Fearn troligen var världens mest läste SF-författare under 1940-talet. Han skrev emellertid under mer än trettio pseudonymer förutom under sitt riktiga namn.



Det hade börjat att blåsa tidigt på morgonen. Vinden ökade nu i styrka och de löv som tidigare legat döda på marken flög plötsligt upp i en virvel för att sedan sakta dala ned till marken.
Victor stod ensam i sandlådan.
Gungorna i gungställningen svepte sakta fram och tillbaka i vinden, som om någon osynlig gungade på dom. Hela kvarteret låg öde. Det var en av de där dagarna da det kändes som om Victor var ensam i hela världen. Den lille pojken böjde sig ned och plockade upp en blå plastspade som låg bredvid honom.
Han satte sig på knä och böljade gräva i den kalla sanden.
Om man grävde tillräckligt långt så kom man ned till helvetet. Det sade i alla fall Tony. Han grävde ivrigt och snart började en sandhög växa vid sidan om den lille pojken. Han grävde och grävde, med sanden yrande om sig.
Plötsligt slog han i någonting.
Sanden som rasade från sidorna hindrade honom från att se vad det var för någonting.
Han sträckte ned ena handen för att känna efter.
Det kändes segt och konstigt. Det kanske var en rot av något slag. Victor fattade ett hårt tag om den lilla spaden och började att hacka på roten. Efter ett tag så gick den av. Victor plockade upp roten. Men det var ingen rot. Victor tappade spaden.
Det var ett finger. Ett grått och ruttnat finger med en svart nagel längst upp.
Victor kände kylan spridas inom sig. Han skyndade sig att ta upp spaden igen och skottade ned sand i hålet tills det var igentäckt. Sedan satt han tyst och såg på stället där hålet hade varit, väntande. Försiktig böjde han sig fram och lyssnade. Men allt som hördes var vinden. Victor ställde sig sakta upp. Sedan vände han sig om och sprang raka vägen hem utan att stanna.
– Mamma, mamma, det är en farbror i sandlådan
Mamma och pappa satt och såg på tv.
– Jaså, vad gör han där då?
– Han ligger under sanden, jag högg av hans finger.
Victor kastade andfått ur sig orden
Mamma vände sig mot den lille pojken
– Du ska inte se så mycket läskiga filmer. Det är då du hittar på sånt här.
– Mamma! Det är sant!
– Tyst nu gubben, mamma vill höra på det här.
Hon vände sig mot TV:n igen.
Victor suckade bedrövat. Han blev aldrig trodd.
Arg och besviken gick han upp till sitt rum. Han stampade extra mycket i trappan för att mamma och pappa skulle höra hur arg han var.
Väl på sitt rum kastade han sig på sängen och suckade argt. Han slog på ilsket på sin kudde bara för att det skulle kännas bättre.
Sedan satt han stilla på sängen. Utanför blåste det på ordentligt. Den lilla pojken reste sig och gick fram till fönstret. Sandlådan syntes härifrån. Den lilla pojken ställde sig på tårna för att se bättre. Plötsligt blev han kall i hela kroppen. Gropen där han både hittat fingret var uppgrävt, och mycket större än när han hade grävt där.
Han vände sig snabbt bort från fönstret för att inte synas. Försiktig smög han bort från fönstret och bort till sängen där han sjönk ned.
Vem hade grävt upp hålet igen? Och på så kort tid.
Victors fantasi skenade iväg med honom.
Han satt länge på sängen, helt knäpptyst. Från nedervåningen borde han ljudet från TV:n.
Långsamt gick minut efter minut. Den lilla pojken väntade.
Plötsligt hördes steg i trappan. Tunga, långsamma steg. Det kunde inte vara mamma. Det var pappa. Det var pappa som kom upp.
Nu var stegen inte längre i trappan utan i hallen utanför och nu kom de sakta gående mot Victors dörr. Victor höll andan.
Handtaget till hans dörr åkte sakta ned och dörren gled sakta upp.
Det var inte pappa som kom. In klev den konstigaste man Victor någonsin sett. Han hade en lång grå överrock och en stor svart hatt. Huden i hans ansikte var grå och rynkig. Mannen var täckt av sand som rann av honom på golvet där hans stod. Han såg på Victor och log ett stelt leende. Victor stirrade tillbaks.
– Vem är du?
Victor kastade ur sig frågan.
Mannen tog av sig hatten. Han var nästan flintskallig, så när som på några få gråa hårstrån.
– Vem är jag? Tja. vem vet?
– Vet du inte själv vem du är?
Victor lät förvånad.
– Jag vet vem du är lilla pojke.
– Var är min mamma och pappa?
– Din mamma och pappa har… rest bort.
Mannen gick fram några steg. Han satte sig ned på sängen bredvid Victor. Sängen blev genast sandig.
– Jag tror att du har någonting som tillhör mig, min lille vän
Mannen lade sin gråa, skrumpna hand på Victor axel.
Victor såg med fasa på handen. Den saknade ett pekfinger. Det såg ut som om det hade blivit borthugget.
Försiktig, med darrande hand stoppade Victor ned sin hand i fickan och fick upp det gråa ruttna fingret. Han mindes inte ens att han hade lagt det där.
– Tack, min vän
Mannen tog emot fingret och stoppade ned det i sin ficka.
Därefter reste han sig upp. Victor såg upp på mannen.
– Förlåt.
Det kändes lite konstig att säga så.
– Ingen fara, min lille vän.
Mannen sträckte ut sin hand mot Victor
– Följ med mig, pojke. Följ med mig så ska du få se saker du inte trodde existerade, platser du inte trodde fanns och saker du inte trodde var möjliga.
Victor reste sig försiktigt upp
– Följ med mig. pojke.
Victor fattade den gråa, ruttna och skrumpna handen som slöt sig om hans lilla hand. Tillsammans gick de ut, bort i det fallande mörkret.

I åtskilliga år har DAST Magazine efterlyst unga författare, men sådana har inte varit lätta att hitta. En som publicerat sig på eget förlag är novellisten David Palme men sedan har det varit stopp.
Så fick DAST per e-post en novell som heter Lekparken. Redaktionen läste den och fann att den var väl värd att publiceras. Den hade kommit till oss under pseudonymen Andreas Alvsjö och en närmare undersökning ledde oss till författarens rätta namn – Christian Westerlund.
Han visade sig vara en 18-årig ekonomistuderande från Enköping som går på Westerlundska gymnasiet.
Han har skrivit sedan högstadieåldern och ”har älskat att läsa i hela mitt liv”. Till de absoluta favoritförfattarna hor Edgar Allan Poe och sf-höjdare som Ray Bradbury och H.P. Lovecraft. Unga människor brukar vara förtjusta i att lyssna på musik. Så också Christian.
– Min favoritgrupp ar The Smashing Pumpkins, säger han. De är dessutom en enorm inspirationskälla till mitt skrivande.
När han inte skriver eller lyssnar på musik tycker han mycket om att spela basket och att fiska.
– Och givetvis att umgås med vänner. Vi på DAST tror att det har är en kille att hålla ögonen på i fortsättningen.

KJELL E. GENBERG

Litterära rövslickare

Att det förekommer en hel del rävspel i akademiska och ”kulturella” kretsar är väl dokumenterat. Sydsvenskans Richard Guston i Paris kunde den tredje maj i år rapportera om det litterära rövslickeriet i Frankrike. Under rubriken Infernaliskt intrigspel när litteraturpris ska delas ut konstaterar han att Frankrike har 550 litteraturpriser med Goncourtpriset som flaggskepp. En inflationistisk armada av priser.
Med anledning av att Franiçois Nourissier (förlagsredaktör och kulturjournalist) skrivit sina memoarer noterar Richard Guston följande: ”Den begåvade gamle mannen har emellertid massor av elakt skvaller att berätta.
Som till exempel att när det kalla kriget var som allra kyligast kunde knappast någon konservativ författare vinna ära och berömmelse i Frankrike. Då lutade det litterära Paris kraftigt åt vänster, den intoleranta salongsmarxismen förhånade alla som hade ett gott ord att säga om USA och amerikansk kultur.
Det var bättre att stå på Sartres sida även när han hade fel än att säga emot mannen som tackade nej till Nobelpriset. Nourissier är en storborgare som länge var livrädd för vänstern. Han tillstår att han slickat mer än en kommunistisk röv. Den som blev mest slickad tillhörde Louis Aragon.”

Likadant hos oss?

Men Guston rapporterar etter värre saker: ”Det är mycket som står på spel när Goncourtakademin fattar sitt årliga beslut, alltid höstens dominerande händelse i Paris. De stora förlagen skyr inga ansträngningar för att försöka manipulera akademin. Dess president utsatts för påtryckningar mer eller mindre dygnet runt.
Intrigspelet är infernaliskt. Det brukar utspela sig i en handfull eleganta salonger och på bättre bistroer på Vänstra stranden inom gångavstånd från Luxembourträdgården och Sorbonne.”
Nå, men lilla Sverige då? Vi är väl till skillnad från fransmännen oförvitliga? Glöm det. Den som tror att irrelevanta argument, vänskapskorruption, svågerpolitik, intolerans, privata antipatier och det för tillfället rådande litterära klimatet (om vad som är bra och dåligt och vilken genre som för ögonblicket är inne) inte har någon betydelse när priser delas ut i vårt land kan ta sig i häcken, alldeles oavsett om den är renslickad som Aragons eller oslickad.

Redan de gamla grekerna …

Det pågår en ständig skrivarolympiad och liksom idrotten har sin doping, så har den litterära världen sitt mygel. Vem vinner 1500 meter science fiction? Vem skräms mest i skräckgenren? Tar seriemördaren poäng i seriestarten? Vem pissar längst i marxisleninistisk spänningslitteratur’? Kompisgängen och kotterislafset finns även hos oss.
Det här tävlingsraseriet har sina rötter i det gamla Grekland där tragiker som Choirilos, Pratinas och Frynichos och komediförfattare som Kratinos, Antifanos och Philemon för 2300-2500 år sedan tävlade om att vinna förstapris med sina tragiska trilogier och lustspel vid de årliga olympiska festspelen. Den moderna komedins fader, Menandros, som jag skrev om i förra numret av DAST vann med sitt bevarade lustspel Dyskolos (Surkarten eller Fy för den sure) pris vid vinpressningsfesten år 317 före Kristus. Kanske var det bra för hans rykte att han vann pris. Hans på sin tid mindre uppskattade kollegors verk finns tyvärr bevarade i än mindre grad än hans.
Om nu detta med att dela ut priser för bästa si och snyggaste så etc har något värde, så har det värdet under årens lopp kraftfullt devalverats på grund av den inflationistiska tendensen. Vi ska inte heller glömma det meningslösa kringtjafset som präglar Nobelpriset, Oscarsgalan och Eurovisionsschlagern, gigantiska kalkonjippon, där folk struttar omkring i olika utklädslar som inte har något att göra med de kulturprodukter som belönas. Filmmakare, förläggare, konstnärer, arkitekter etc hävdar dock att det rent kommersiellt är bra att få ett pris,

Medmänniskor manipuleras

Då sluter nämligen publiken upp. Det handlar alltså ytterst om att manipulera sina medmänniskor. I stället för att vägleda så gäller det att leda konsumenterna i ”rätt riktning”. Det finns ingen som uppmanar kulturkonsumenterna att tänka själva och på egen hand botanisera. Alla vill vara med och leda oss lättledda lyssnare, tittare, läsare och övriga blindstyren i passande riktning.
I stället för konkurrens mellan produkter får vi en konkurrens framsilad av akademier. Eller av kritiker, som anlägger sina högst privata preferenser som rikslikare för vad som är godkänt och som i sin oerhörda inbilskhet inte har vett att förstå att den produkt de skriver upp eller skriver ned faktiskt kan upplevas på en rad olika sätt av andra konsumenter med helt andra referensramar. I förlängningen av marknadsläget står slutligen konkurrensen mellan olika förstapristagare.
Jag har tidigare har i DAST skändat några högstämda pekoralister i Svenska akademien, den officiella elitstruktur som tilldelats uppgiften att utportionera Nobelpriset i litteratur.
De positiva sidorna av detta pris är för det skrivna ordets del att litteraturen uppmärksammas på ett globalt plan.
För Sveriges del är vinsten en massa PR utomlands, för tydligen uppskattar våra medmänniskor kalkontillställningar. För den i allmänhet redan välbesuttne författaren ger priset extra lök på laxen på ålderns höst, till glädje för barn och barnbarn som mänskligt att döma snart ska få ärva.

Oläst Pasternak

För de förläggare jorden runt som råkar ha pristagaren i sitt stall innebär det kassaklirr oavsett om det handlar om en tradig prosaist eller en obegriplig poet (och tro mig, jag gillar både en tradig prosaist som William Faulkner, den kanske ende deckarförfattare som fått Nobelpriset i litteratur, och en obegriplig poet som Öivind Fahlström, som aldrig fick Nobelpriset, fast jag kan inte skölja ned dem på samma sätt som jag sveper en Sjövall-Wahlöö).
Vidare tar den stora allmänheten vägledning i vad som är kulturpolitiskt korrekt läsning. Det är till exempel därför som det står så många olästa, ja, till och med oöppnade exemplar av Boris Pasternaks Doktor Zjivago i bokhyllorna runtom i vårt land.

En del kulturarbetare och kulturkonsumenter är emellertid så hypnotiserade av denna verksamhet att deras liv snarare roterar kring prisutdelningarna än kring de kulturprodukter som det handlar om. Det finns också en sorts strävan både inifrån (de som producerar kultur) och utifrån (de som konsumerar kultur) att höja statusen på det man gillar. Jazzen föddes som bekant i New Orleans bordeller. 1900-talets tonale gigant, den i likhet med Mozart övermusikaliske amerikanske altsaxofonisten, sexatleten (tre damer i stöten) och superknarkaren Charlie Parker, spelade en form av jazzmusik som hade sina rötter på lönnkrogarna i hans hemstad Kansas City under förbudstiden.

Kultursvansarna

Sedan kom jazzens svans som ville göra jazzen fin. Jazzen slets upp ur gyttjan och motades in på konsertestraden där den raskt dog sotdöden, Bordellerna, lönnkrogarna och klubbarna på 42nd Street var förutsättningen för den levande musiken.
Kultursvansens omfamning innebar dödskyssen. Jazzen som tidigare förnyat sig systematiskt vart tionde år skuffades raskt undan av den fräscha rock and roll-musiken. Det här kan drabba alla levande genrer med sjabbigt ursprung och det mesta som vi i dag kallar kultur har inte sällan ett sjabbigt ursprung.
Deekargenren är i dag hårt ansatt av renrasiga och renläriga Sturmbahnführar från finkulturen. Science fiction – en genre som under årtiondenas lopp hårt drabbats av subkulturella dumheter i form av interna fanfejder – har på något sätt trots försök i motsatt riktning lyckats stå emot anstormningen av finkulturens SS-trupper. Science fiction har (som litteratur) i stället drabbats hårt av den verklighet som på olika sätt överträffat dikten.

Sic transit gloria mundi

Jag skrev för en del nummer sedan i DAST om den märklige författaren Per Westerlund, som försökte att bestiga Kanchenjunga och som skrev en bok om detta som borde vara en mindre klassiker, åtminstone i klättrarkretsar. I dag är han helt bortglömd. Hans grav i Nyköping hade jämnats med marken när jag försökte hitta den våren 1999.
Sture Lönnerstrand, som i likhet med Westerlund också han fascinerades av Indien där han levde i flera år, fick aldrig röna den uppskattning han var värd under sin livstid. Jag hann intervjua honom för DAST innan han avled. Ändå kom jag för sent. Artikeln som tyvärr publicerades först flera månader efter hans död ledde emellertid till att flera förläggare visat intresse för att publicera hans verk. Lönnerstrand vann visserligen pris en gång i början av 1950-talet för sf-romanen Rymdhunden – men beskylldes då för plagiat! Felaktigt och orättvist naturligtvis.

Aldrig bejakad insats

Priser i all ära, men om inflationen fortsätter finns det snart fler priser och ivriga prisutdelare än det finns pristagare. Med Sture Lönnerstrands, Per Westerlunds, tecknaren Allan Löthmans och många andras öden för ögonen inser vi på DAST att det vimlar av intressanta författare och illustratörer som aldrig rönt någon större uppskattning från omvärlden. Man måste därför fråga sig: vilka av de som målar, skriver, ritar hus etc. är det som i dag negligeras och som under sin livstid kommer att förbli ouppmärksammade? Varför har t ex Sam. J. Lundwalls livslånga superinsats för sf-litteraturen aldrig bejakats?

Kulturpolitisk inkorrekthet

Frågor av den karaktären gör att vi på DAST anser att det är oerhört viktigt att inte missa någon av alla aktörerna inom det bevakningsområde som är DAST:s. Att intervjua och skriva om dessa människor och deras insatser är minst lika viktigt, ja, viktigare än att dela ut priser till de redan etablerade, som ligger rätt anpassade i den för tillfället rådande tidsandan, som har kompisar i lämplig maktposition och som inhöstar belöning efter belöning.
Detta ståndspunktstagande är förvisso inte kulturpolitiskt korrekt för i så fall skulle alla andra göra likadant, men det gör de inte.

Tillfälliga trender

De flesta följer tanklöst det minsta motståndets lag och glider med strömmen. Kultur, konst, litteratur etc. är i vår tid nämligen till stor del en fråga om kändisar, kommers och priser och handlar åsiktsmässigt om innetrender.
Det betyder att det tidlösa lämnas därhän på bekostnad av senaste modet. Det är troligen en av anledningarna till den märkbara tendensen i dagsläget att tala illa om puzzeldeckare.
Vi på DAST sätter en ära i – är det inte varje hederlig bokälskares plikt? – att vända upp och ned på det mesta och ställa oss frågan: varför måste det vara så här? Att ständigt ompröva det bestående och fråga sig: kan det inte vara så här i stället eller rentav tvärtom? Är det inte dags att ta nya tag? Bör inte akademier av skilda slag lägga ner sig själva när de blir en kulturbelastning, så att vi kan börja om från scratch? Helt enkelt vitalisera det som gått i stå. Genom att lägga ned deckarakademin, som visat tendenser att dra ner deckargenren till finkultursnivå, skulle akademiledamöterna kunna mörda slentrianen och bana väg för ifrågasättande och nytänkande. Eller är det för radikalt?

Luft och ljus

Låt vara att det kortsiktigt och individuellt blir smärtsamt för enskilda individer att ta sig i kragen, men handen på hjärtat, ligger det ändå inte på sikt i allas intresse att något görs i stil med vad August Strindberg sa på sin tid med anledning av att det drogs en rad esplanader i Stockholms utkanter:
”Här rivs för få ljus och luft.”
Jag inser naturligtvis att det är för mycket begärt att institutioner som delar ut priser ska begå självmord. Tvärtom, de påminner om amöbor och den yttersta vänstern. De fortplantar sig med eller utan delning.
Därtill finns det alldeles för många människor som är kåta på att sitta med i prisutdelande församlingar. De vill naturligtvis inte frånkänna sig den makt de har och den svindelkänsla maktmissbruk förmedlar.
I stället kan vi förvänta oss att utvecklingen blir ungefär som på aktiemarknaden, där uppfinningsrika personer ständigt skapar nya instrument för hantering av marknaden. Det är derivat och optioner och terminer och Gud vet allt.

Allt vid det gamla

Prisinflationen har nämligen nått den punkt att tiden snart är mogen för skapandet av akademin för utdelandet av pris till bästa prisutdelande akademi.
Därmed har jag klarat av ytterligare en skröna av kulturpolitiskt inkorrekt karaktär om sakernas tillstånd i Sverige, ett land där snille och smak inte sällan gett vika för dumhet och smaklöshet och snillrikhet bytts ut mot snillfattigdom.
Jag är inte inbilsk. Genomslagskraften hos en skröna som denna är försvinnande liten. Men den som planterat ett träd har inte levt förgäves, säger kineserna. Kanske någon nickar instämmande och kanske det finns författare som med risk för att missa det där stipendiet Du vet vågar säga vad hon eller han innerst inne tycker.
BERTIL FALK e-post: bfalk@Sbbs.se

PS. Medan detta skrevs avslöjades på P1 att EU instiftat ett nytt filmpris, så det är bara för våra filmare att putsa sina DV-CAM-are och lägga sig i startgroparna i väntan på startskottet.
Ja, Harre Gud. DS.

L D Olsson, Göteborg

Svar:
Vi borde kanske ha nämnt även detta, men eftersom DAST:s anmälan inte var odelat positiv hade det blivit lök på laxen. MK är ju trots allt debutant.

Red

– Jag räknade med att få ännu sämre recensioner än vad jag fått, säger Theodor Kallifatides om sin deckardebut Ett enkelt brott (Bonniers).
– Både deckarrecensenter och andra verkar förbannade på mig.
Men han är nöjd. Upplagan blev snabbt hög (redan i slutet av våren 45 000 ex, och han citerar en annan författare: ”I’m crying all the way to the bank”).
Varför blev det då en deckare den har gången? Varför inte? Hela litteraturhistorien. Ja, hela mänskligheten börjar med ett brott: syndafallet. Och sedan kommer snart första mordet.
Och man kan se Gud som den förste polisen på jakt efter brottslingen. Och vårt eget samvete är den störste privatspanaren.
Det är en olycka att deckaren kommit att spela en perifer roll i litteraturen, anser Theodor Kallifatides. Den har kommit att räknas som en sort för sig, men Bröderna Karamazov och Brott och straff är också ”deckare”.

Först 30 år och 30 böcker

Det tog dock över 30 år och över 30 böcker innan Theodor Kallifatides kom in på den brottsliga banan. Men särskilt konstigt är det inte:
– Jag måste söka förnyelse för att inte inte tröttna själv. Och jag visste ju vad som väntade; för varje gång jag bytt genre har det setts med oblida ögon.
– Jag kan inte skriva en bok som inte är ny för mig. Och jag kan inte bara skriva om Grekland. Jag har varit så länge i Sverige att Grekland sakta dör inom mig.
Han flyttar sitt skrivandes centrum från det grekiska invandrarförflutna till dagens nu.
Fortfarande tar han ”invandrarfrågor”:
Hur är svensken som älskare?
Svaret:
– Vet inte, har inte legat med så många…

Mogen att beskriva svenskar

Allt eftersom böckerna blivit fler har det svenska inslaget ökat. Nu tror han sig ha blivit så mogen att han kan skriva också om svenska människor. Kvinnan i romanen De sju timmarna i Paradiset (för längre än så fick Eva och Adam inte stanna) kändes inte så främmande, för hon föddes 1965. och då hade Theodor redan varit i Sverige och visste hur hennes barndoms Sverige varit.
– Jag har aldrig skrivit en bok för att åstadkomma något, utan alltid utifrån något. Men när man skriver blir man fångad i sina egna ord.
Och inledningen och anledning att det blev en deckare som börjar i Ekerö kyrka var att han för två år sedan var på en kyrkokonsert på Ekerö där några unga musiker introducerades. Det var en gripande; konsert.
Under en kaffepaus gick han ut och fick se en grav, en ovanlig grav med ett porträtt av den avlidna, en ung, mycket vacker kvinna. Ryskt alfabet, ryskt namn.
Att Theodor Kallifatides kan lite ryska beror på att han i skolan blev förtjust i lärarinnan och valde ryska för hennes skull.
– Jag visste genast att jag hade en bok framför mig. Hur man vet det så säkert vet jag inte. Men jag ropade till min hustru: Här ligger min nya bok.
Namn, födelsedatum och dödsdatum, porträtt, inget mer. Hur hamnade hon här?

En fråga fick form

Med den frågan fick boken sin form. För när han frågade folk som kunde veta mer var det klart att det handlade om ett mord. Till sist fick han från tingsrätten protokollet: en gripande historia.
Men totalt omöjlig att skriva.
Så han fick börja från början igen.
Men miljön fanns, Ekerö. Och hans egen förort, Huddinge, sedan 30 år. Och kroppen hade faktiskt påträffats i en plastsäck i Huddinge – den enda detalj som finns från det verkliga fallet.
Den frågande attityden, att inte veta allt, och ett gammalt intresse för rättsfrågor (som ung ville han bli advokat) gjorde att polisromanens form passade. Som huvudperson någon från rättsapparaten, för att spegla rättsapparaten.
Och huvudpersonen blev en kvinnlig polis, inte minst för att han har en dotter som snart är färdig jurist och han kunde få hjälp av hennes kunskaper.
Berättelsen blev också en möjlighet att skriva mer om Sverige. Det var också en befrielse att fånga språket, att ge sig på ett nytt bildspråk.
Det hänger samman med att deckarens form ger en viss frihet.

Ytlig diskussion

Diskussionen om rättssystem är viktigt för varje samhälle. Den diskussionen är ganska ytlig i Sverige, anser han. Mest tar man fasta på brister, inte på principiella frågor. Varför är det inte lag i Sverige på att man måste hjälpa medmänniskor i akut nödsituation? Vad skiljer den svenska traditionen från andra?
Det finns också ett glapp mellan den myckna lagstiftningen och resurserna att förverkliga lagarnas intentioner.
I boken har han några sådana diskussioner, bl a om avlyssning. Redan när man ger tillstånd till avlyssning är den misstänkte dömd.
– Om jag får idéer och ork så vill jag gärna fortsätta att skriva om rättssystemet, men då vill jag ha en åklagare som huvudperson. Men än saknar jag en bra idé.

Första svenska boken

Ett enkelt brott vill Theodor Kallifatides kalla sin första riktigt svenska bok. Det svenska språket har han erövrat efter hand, men det svenska tog över från det grekiska vid den tredje eller fjärde romanen. Då började han tänka på svenska.
– Det är en enorm rikedom att kunna låta språken berika varandra. Min nästa bok blir en samling essäer om mötet med Sverige, och det handlar mycket om språket.
Han har fortfarande en svårighet: han måste veta exakt vad han skall säga, skriva. Då kan han få det rätt, men han har inte råd att leka med språket, att gömma sig i språket.
– Om man har något att säga kan man säga det på vilket språk som helst. Om man inte har något att säga måste det bli på modersmålet.

Det är inte bara kvinnliga deckarförfattare som blivit på modet i de yttersta av dessa dagar, i deras släptåg vimlar det nu också av kvinnliga spårhundar. Man kan fråga sig vem som var den första kvinnliga detektiven i deckarlitteraturen – svaret är förmodligen avhängigt av hur långt man tänjer begreppet detektiv. I Allers Familj-Journals Bibliotek, 55:e bandet från 1912, kan man emellertid hitta en berättelse som heter En kvinnlig detektiv och som är skriven av en nu okänd författare, Paul Ederhardt.
Detektiven ifråga är en fröken Dora Warburg sysselsatt vid sin onkels ”institut” i en icke namngiven stad som verkar ligga i kontinentens tyska del.
Författare brukar spara på sina kort och servera dem efterhand för att hålla spänningen uppe. Så icke Paul Ederhardt. Han slänger ut alla förutsättningarna för berättelsen i ett enda långt utrop från en ung, elegant dam till den kvinnliga detektiven:
” – Ah kära fröken, ni måste göra mig den stora tjänsten och försöka att skaffa mig tillbaka mitt förlorade armband. Det är en gåfva af min tant och har kostat över tusen mark. Om den gamla damen finge veta att jag har förlorat det, skulle hon genast afbryta all förbindelse med mig, ty hon skänkte mig det den gången, då hon åter försonade sig med mig – hon hade nämligen förskjutit mig, därför att jag bröt min förlovning med en rik man för att istället gifta mig med en annan, hvilken jag älskade af allt min hjärta. Nu är min man död, jag står alldeles ensam i världen, och jag skulle vara hemfallen åt elände, om min tant gjorde mig arflös.”

Tydlig tidsanda

Det är nästan en halv roman som levereras i detta tillrop innan den eleganta kvinnan suckar och blickar ”i rådlös förtvivlan upp på Dora Warburg”.
Tidsandan är tydlig. Kvinnor försörjdes helst av någon rik man eller av sin släkt.
Utan detta nådebröd var de hemfallna åt elände. Denna kvinna har gått hjärtats väg och ratat den rike mannen. Någon alldeles proletär uteliggare verkar hon ändå inte ha gift sig med eftersom hon heter ’Fru van Steinbach’ och alltså tillhör adeln.
Hennes vänner är av samma blåblodiga skrot och korn. Hon har varit på ”mottagning” i grefvinnan Rautenbergs palats. Där har hennes ställning kanske något liknat Askungens när hon iförd lånade kläder for till Prinsens bal. Askungen hade inte egen vagn, och så var det också för Fru von Steinbach. Det påpekas att hon for i sin tants vagn. Lite synd är det allt om henne, hon som följt sitt hjärtas röst och hamnat i denna förödmjukande situation.
Över huvud taget utspelas detta i den högsta societet till vilken adliga namn och pengar är inträdesbiljett. Fru van Steinbach är med där på nåder. Tar tanten sin juvelbesatta hand från henne hamnar hon i värsta elände.

Högdjur förlorar ur

Det visar sig nu att inte bara den stackars Fru von Steinbach bestulits. Ännu ett högdjur har råkat illa ut och förlorat ett dyrbart, diamantbesatt ur.
Den rådiga kvinnliga detektiven far nu raka vägen till grefvinnan Rautenberg. Där står inga upplysningar att få men så inträffar en av dessa tillfälligheter utan vilka ingen detektiv kan klara sig i ett deckarmysterium. En Madame de Beufort anländer och hennes visitkort bärs in på silverbricka av en betjänt. Ledd av vad vi kan gissa är kvinnlig intuition ber detektiven Dora Warburg att få stanna kvar inkognito. Detta beviljas och så kommer en ”mycket liflig, vacker och ytterst elegant dam” infarande och pratar tyska med främmande brytning. Här finns inga fördomar mot invandrare som bryter utan läsaren får veta att denna brytning ”ljöd rentav förtjusande”.

Liflig ljugande fransyska

Damen utropar ett par ”Mon Dieu” och berättar att hon på bjudningen förlorade en ”mycket värdefull briljantbrosch”. Och hon kommer högst begåvat fram till att det ”måtte hafva varit en mycket farlig tjuf”. Hon ska själv ha en stor trädgårdsfest dagen därpå och vill nu ha en ”privatdetektiv, som så att säga kan beskydda mina gäster”. Av en konstig slump som bara en författare kan komma på, frågar hon just precis Dora Warburg som inte ger sig till känna utan rekommenderar sin onkels ”institut i Z-gatan”.
Dora blir bjuden på festen och där presenterar den ”lifliga fransyskan” en man som sägs vara herr Warburg men inte är Noras onkel. Nora lyckas ”dock behärska sig och dölja sin gränslösa häpnad”. Och det sägs med rätta att: ”Den misstanke som redan föregeende dag hade uppstigit i hennes själ, blef ytterligare bestyrkt af denna fransyskans uppenbara osanning:’
Sedan bekräftas alla misstankar. Den förmente detektiven stjäl ett ur från baronessan von Versen och detta ser den kvinnliga detektiven med sin ”skarpa blick”. Hon observerar också hur banditen räcker över ett par rosor till madame de Beaufort. Med sina ”Argusögon” noterar hon att det stulna uret överlämnas tillsammans med rosorna.

Obeskrivlig förvirring

Därnäst tar sig den kvinnliga detektiven till värdinnans ”förtjusande” budoar där hon börjar ”klaga öfver ett anfall af svindel” och begär att man ska hämta hennes onkel, den ende som kan hjälpa henne i denna svåra nöd. När den riktige onkeln kommer tillsammans med en civilklädd polisinspektör springer Nora ”från hvilsoffan” och säger att man ska arrestera madame de Beaufort och ”likaledes herr X, hennes medbrottsling”.
”Det blir nu en obeskrivlig förvirring och uppståndelse bland gästerna” men brottslingarna greps, en massa stöldgods återfanns, däribland fru von Steinbachs armband – och som vi erinrar oss innebar detta att den stackarn slapp bli arvlös och ”hemfallen åt elände”.
De ”båda äfventyrarna” som medelst ”stulna rekommendationsbrev och legitimationspapper hade skaffat sig tillträde till de förnäma kretsarna af stadens societet” blev nu satta inom lås och bom. Det visade sig även att de redan nästföljande morgon hade tänkt fly till Amerika.

Omisskännlig moral

Berättelsen har en tydlig moral där de besuttnas egendom ska skyddas och den som vill komma åt den straffas. Försvar för det bestående finner vi även hos t ex Sherlock Holmes – det är ännu långt kvar till författare som Sjövall/Wahlöö. Men man kan undra över den där förtjusande madame de Beufort som har ett tydligen mycket fint och värdefullt hus till sitt förfogande och som är beredd lämna det för några juvelers skull. Det verkar usel matematik!
Detektiven firar inga triumfer med hjälp av sin skarpa hjärna. Hon blandar istället intuition med skådespelartalang. I grund och botten sätter hon dock sin tillit till sin onkel och det är han som tillkallas för att reda upp allting när det drar ihop sig till slutuppgörelse.
Någon feministisk tendens går inte att leta upp i denna historia – och det är knappast att vänta i en berättelse från 1912!