Till skillnad från alla andra bokklubbar, där du måste anmäla dig som medlem, för att sedan få en bokklubbstidning där det finns en beställningskupong som du måste skicka tillbaka inom en viss tid för att inte automatiskt få hem den ordinarie huvudboken, behöver du i DASTs bokklubb inte göra något alls om du inte vill ha böcker.

I Bokskåpet finns bokklubbsböckerna markerade med * och längst bak i DAST en lös beställningskupong. Plocka fram den innan du sätter dig ner och avnjuter det digra Bokskåpet. Kryssa för de de böcker du vill köpa, lägg kupongen på brevlådan, så får du hem dina böcker med posten. Enklare än så kan det väl knappast bli!

Till det här numret har vi sammanställt ett sommarpocketpaket bestående av fem nyutkomna pocketböcker. Dessutom bjuder vi (Gondolin) på Tage Giron Fara med lögn. Priset för hela paketet är facila 195:-, att jämföra med rekommenderade bokhandelspris 313:-

Sista beställningsdag är den 15 juni. Därefter tar vi hem böckerna från respektive förlag och vidarebefordrar till dig. faktura bifogas bokpaketet, inga postförskotts- eller expiditionskostnader tillkommer. Frakt debiteras enligt postens B-posttaxa.

Jämfört med att köpa böckerna i bokhandeln, sparar du ca 100:- per inköpt bok. Om du köper tre böcker per år, innebär det att du i princip får din DAST-prenumeration betald. Ett starkt argument inte bara för att du själv ska fortsätta prenumerera, utan också att rekommendera dina vänner och bekanta att göra detsamma.

Fram till milt tjugofemte år slukade jag enorma mängder skönlitteratur av alla de slag, inte minst deckare och lyrik. Under ett år i Sigtuna ägnade jag mig vid tjugo års ålder t ex at att enbart läsa världsdramatiken i kronologisk ordning fåm Aischylos, Kâlidâsa och Zeami till Björn Erik Höijer. Sedan följde fyrtio år (som jag nu ser det) av intensivt arbete, då jag nästan bara läste facklitteratur av varierande slag. Först för några år sedan då “nedtrappningen” började och pensionen inträdde återupptog jag läsandet av skönlitteratur och upptäckte då något som jag förvisso anat, nämligen att det hunnit rinna mycken fiktion under litteraturens broar. Jag har massor att ta igen och det lär inte ta slut innan jag bärs bort för att dumpas.

Oläst ger frustration

Därför drabbas jag om inte direkt av panik, så i alla fall av viss frustration, när jag ska träffa och intervjua Margaret Yorke i Lund. Visst, hennes namn har jag skymtat under årens lopp. Sanningen är den att jag inte läst en rad av henne. Men nu hade jag några dagar på mig och kan konstatera att hon är en bekantskap värd att göra, för jag hann läsa hela Falskt anklagad och en del av Våldshandling (båda på Rabén Prisma) innan jag träffade henne i lärdomsstaden Lund.

Falskt anklagad (översättning: Britte-Marie Bergström) är inte en deckare och inte heller är det en thriller. Visserligen hävdar förlaget att det är en spänningsroman, men det handlar inte om den ihållande och andlösa spänning, som jag förväntar mig av en renodlad spänningsroman. Redan här hinner säkert en eller annan läsare tänka tanken att “nu är den där idioten Falk i färd med att sätta sig på sina höga hästar”, så jag måste nog redan från början stävja sådana tendenser.

Idiot Falk har andra avsikter!

Varvar spänning med stämning

Det fina med Margaret Yorke, vid sidan om hennes förmåga att skapa spänning, är uppenbarligen hennes förmåga att varva spänningsmomenten genom att beskriva stämningar och situationer och teckna sina gestalter. Det gör inget att det bromsar upp spänningen – för visst är det spännande med en oskyldigt utpekade våldtäktsanklagad (Philip Winter) som försvinner och trevar sig fram för att skapa sig en ny tillvaro och identitet. När därtill en person, Orlando, som den olycksdrabbade mannen inte ens känner och aldrig träffar, träder in likt en ställföreträdande Greven af Monte Christo för att hämnas den oskyldige, så kan man inte klaga på spänningsmättad infallsvinkel.

Men intrigen är mycket mera än så. Margaret Yorke väver samman en rad fristående händelser till en enhetlig struktur, som – det bör nog understrykas – binds ihop av slumpartade händelser när människor korsar varandras spår. En gnetig bedömare av den där kalibern som inte kan skilja mellan facklitteratur och fiktion skulle därför troligen avfärda handlingen som helt otrolig, eftersom slumpen i mången kritikers ögon är tabubelagd. Men den som i Anthony Bouchers efterföljd accepterar fiktionens förutsättningar har självfallet inga problem med den biten.

Yorke och Sayers – samma tradition

Min favoritdeckare alla kategorier är Dorothy Sayers De nio målarna. Den var fantastisk för fyrtio år sedan. Den är fantastisk vid omläsningen i dag. Trots att Margaret Yorkes bok inte är en deckare, så arbetar hon inte så lite i samma tradition. Precis som Dorothy Sayers låter den matematiska växelringningens konst genomsyra sin bok, så skildrar Yorke i Falskt anklagad militanta demonstranter mot djurplågeri, vilket innebär att det brittiska fenomenet rävjakt med blodtörstiga hundar och hästburna jägare iförda röda kavajer får vara med på ett hörn. Det är det som en annan deckarförfattare, Frank Gruber, talar om när han hävdar att det vid sidan av problematiken måste finnas ett tema.

De båda anglosaxiska damerna låter oss möta vanliga människor, som skildras med insikt och skärpa. Det finns en behaglig stämning av brittisk eller kanske snarare engelsk landsbygd i båda böckerna med den enda skillnaden att även landsbygden och det lilla samhället har förändrats med åren. Hos Sayers är Lord Peter Wimsey huvudperson. Vem är då huvudperson hos Yorke? Den för våldtäkt falskt anklagade Philip Winter? Svar: boken har egentligen inte en huvudperson. Yorke sätter strålkastarljuset än på den ena än på den andre individen. De får alla då och då bära upp rollen som huvudperson.

Intressant småtjuv

Bokens mest intressanta person är enligt min mening en illitterat småtjuv (Denis) som driver omkring och (av en slump) blir kompis med den falskt anklagade mannen. Det finns rörande scener när småtjuven korsar den falskt anklagades spår, som den på småstadsbiblioteket, där Philip Winter försöker att lära Denis att läsa.

Jag kan inte låta bli att citera följande gestaltning av en situation – av utrymmesskäl tyvärr ryckt ur sitt sammanhang – som i dagens samhälle nog är vanlig även bland litterata stadsbor. Icke läskunnige uteliggaren Denis från London har av omständigheterna hamnat ute på landet och tvingats tillbringa en kall och blöt natt i skogen. Han vaknar tidigt och fryser. “När han kom till skogsbrynet gick solen upp och för första gången i sitt liv såg Denis dagen gry.

Ett lysande rött klot blev synligt ovanför träden på andra sidan fältet. Det var jättestort. Han tänkte att det måste vara en enorm eldkula eftersom himlen runt omkring den färgades röd. Denis var trollbunden, häpen över det han såg och till och med rädd, men inte så skräckslagen som han hade varit på natten. Han var fylld av vördnad.” Med Denis har Margaret Yorke skapat en litterär gestalt som dröjer kvar i skallen på mig.

Vid sidan om de redan nämnda gestalterna finns det ett väl utmejslat persongalleri, varav två förskräckliga kvinnor. Tessa, den välutbildade, militanta juristen med oerhörd dragningskraft på män, som utan hänsyn till andra människor genom att sabotera djurförsök hämnas på den man som avspisat henne, och Sandra, kvinnan med mera begränsad dragningskraft på män, som på ett likartat sätt anklagat Philip Winter för våldtäkt när han vägrade att ligga med henne.

För min del blir det helt säkert fler böcker av Margaret Yorke.

PS. Jag hittade på kvällen efter intervjun en Patrick Grant-novell i EQMM (se intervjun) och den är en liten novellistisk pärla.

Alfred Hitchcock med Främlingar på tåg, René Clément med Het sol och Wim Wenders med Den amerikanske vännen. Nu är det dags för Anthony Minghella med The Talented Mr. Ripley. Den bygger på En man med många talanger (Spektrum 1974; Litteraturfrämjandet 1988; Rabén Prisma 1996; övers. Mårten Edlund), som också låg till grund för Cléments film

Anthony Minghella har varit i Berlin och pratat för den vara han har regisserat och där sa han så här (Sydsvenskan 27/2 2000) när Annika Gustafsson frågade varför ingen amerikan har gett sig på att göra film av Patricia Highsmiths böcker: “Jag tror att hon är alltför mörk och inte minst alltför provokativ för att Hollywood skulle våga sig på henne. Även om Highsmith var amerikanska uppfattades hon ofta som en europeisk författare. Hennes kollega Graham Greene sa bland annat att man förlorar sin moraliska oskuld då man möter Tom Ripley. Jag tror att Amerika är alltför nervöst för att vilja förlora den moraliska oskulden. Det är därför som majoriteten av amerikansk film har ett moraliskt tillrättalagt slut och status quo återinförs.”

Omoralisk? Hur då? Det förstår man om man lyssnar till vad Anthony Minghella sa i Berlin till Betty Skawonius (DN 27/2 2000): “Romanen bygger på en enastående idé, nämligen den om en man som begår mord och aldrig åker fast. Fortfarande efter 50 år är det ett djärvt ämne och en förklaring till att hennes böcker aldrig blivit film i USA, där man är beroende av moraliska beslut.”
Till Annika Gustafsson säger Anthony Minghella att han är övertygad om att “det finns något av en Tom Ripley inom var och en av oss. Alla har vi säkert någon gång önskat att vi skulle vara någon annan och drömt om att byta identitet. För mig är Ripley-gestalten ännu aktuellare i dag än 1953 då boken kom. Främlingskapet människor emellan har ökat och rädslan för alt inte räcka till, för att bli avvisad, om man exempelvis inte har de “rätta” kläderna, den senaste it-utrustningen, med mera blir bara större.”

Gentleman/psykopat

Och när Tom Ripley ljuger, konstaterar filmmakaren följande: “I den värld vi lever i med e-mail, fax och så vidare skulle Tom aldrig ha kunnat komma undan. Han hade varit fast efter åtta minuter. Del är ett viktigt skäl till att händelserna i Highsmiths roman inte har flyttats fram till våra dagar utan ligger kvar på 50-talet.”

Det är Jens Chrislian Brandt som kallar Ripley för gentlemannapsykopat, en beteckning som väl får uppfattas som en fördjupning av begreppet gentlemannaljuv som förekom i äldre tiders skrönor. Brandt som också han medverkar i DN på det kulturuppslag om två sidor som tidningen hade söndagen 27/2 om Patricia Highsmith funderar kritiskt kring de fem böckerna med Tom Ripley. Under rubriken Ripleys uppgång och fall betecknar Brandt Tom Ripley i den första boken som en “oförglömlig gestalt” men menar att romanhjälten i den sista boken inte mår “bra av att plötsligt ta steget in i vår egen tid.” Med andra ord, ungefär samma åsikt som gjorde att Anthony Minghella lät Tom Ripley leva kvar i 50-talet.Med Tom Ripley har Patricia Highsmith tydligen skapat en fascinerande gestalt som inte ens amerikansk moralfnatt lyckas hålla borta från den vita duken. I varje fall inte så länge som europeiska filmskapare envisas med att ta denna oamerikanska amerikanska till sitt hjärta. Hon lockar kanske för att det inom de flesta av oss finns en brottstendens som vi inte släpper fram.

FOTNOT: Raymond Chandler påstår att han höll på att bli galen när han skulle skriva sitt filmmanus baserat på Patricia Highsmiths Främlingar på tåg åt Alfred Hitchcock. B.F

AV KJELL E. GENBERG

Till dags dato har Håkan Nesser kommit med åtta kriminalromaner som alla utspelas i och kring den fiktiva staden Maardam som anses ligga någonstans i norra Europa.

I sju av dessa romaner har poliserna som löst fallen varit män. Nu har Nesser övergått till att ha en kvinna i huvudrollen. Hon heter Ewa Moreno och har tidigare levt ganska undanskymt i poliskollektivet. Men hon har funnits där, och nu finns boken Ewa Morenos fall på bokhandelsdiskarna.
Jag hade nöjet att umgås några dagar med Nesser under en författarturné vi båda gjorde till Finland, och det blev mycket pratande och skrattande.

Håkan Nesser är nämligen ingen allvarsman, som man kan tro när man läser hans böcker, utan en riktigt glad skit. Jag ville förstås veta om han gått åstad och blivit feminist på gamla dar.

Intressant perspektivbyte

- Inte mer än den feminist jag alltid varit, svarade han. Men Ewa Morenos fall var intressant att skriva inte minst för att få jobba ur ett kvinnoperspektiv. Jag trodde att kvinnorna skulle visa upp sig, men hittills har jag tyvärr bara läst manliga recensenter. Det blev ganska många och ganska goda recensioner publiceringsdagen.
Men ännu har jag inte fått läsa vad en kvinna tycker om boken, så jag får väl se om jag blir sågad när den dagen kommer.
- Men det är riktigt att jag försökt skriva utifrån kvinnliga utgångspunkter på flera olika sätt. Dels är Ewa Moreno kvinna, dels är det fyra kvinnor som är centrala i hela boken. Så jag väntar givetvis med viss nervös spänning på den första kvinnliga recensenten. Det kan ju eventuellt bli en avhyvling.

Håkan Nesser hade tanken att skriva tio kriminalromaner när han satte igång, varken fler eller färre i samma serie. Hans kommissarie Van Veeteren har blivit mycket omtyckt och nu när Sven Wollter spelat honom på TV, och kanske kommer att göra så i en eller två filmer till, är

Nu är van Veeteren inte speciellt framträdande i den nya boken.

Undanstoppad kommissarie

- Min tanke har varit att van Veeteren är en gammal, traditionell kommissarie som är ganska trött på sitt jobb, som man antagligen blir i den här världen. Och efter femte boken, Kommissarien och tystnaden, drar han sig tillbaka till ett antikvariat för att – ja, att sälja böcker – men egentligen vill han sitta i en öronlappsfåtölj och dricka vin och läsa böckerna.
När kommissarien var ur vägen kom de andra poliserna i teamet fram lite mera. I det senaste fallet Ewa Moreno, som är den enda kvinnliga inspektören i Maardams kriminalrotel.

Ewa Moreno är drygt 30 år gammal. Hon ever ensam. Hon har haft ett förhållande som brast för några år sen. I boken om henne är det sommar.
- Det har klagats på att det alltid regnar i mina böcker, men det gör det faktiskt inte. Jag har flera andra sommarskildringar också. Det minns jag tydligt. I den här boken är det övervägande högtryck. Det är juli månad, det regnar en skvätt då och då, men det är nte alls det där bistra, tunga landskap som det brukar vara i de andra böckerna. Ofta i alla fall.

Klassisk intrigöppning

Ewa Moreno ska på semester. Hon är alltså den här klassiska semestrande kriminalinspektören som får sin semester avbruten för att något händer.
Har ni höft det förut? Ja, det har ni, men Håkan Nesser tycker att man må tillåta sig att ha såna här undergenrer då och då.
- Den här boken spänner egentligen över sexton år. Det går trådar långt tillbaka i tiden, till något som inträffade för länge sedan. Startpunkten i det här dramat ligger i juli månad 1983.
Ewa Moreno sitter på ett tåg på väg från Maardam ut till kusten för att tillbringa sina två första semesterveckor tillsammans med sin nye fästman. Han har ett trevligt hus ute vid kusten. När hon sitter i tågvagnen och tänker på de ljuvliga veckor hon skall få, får hon syn på en flicka i vagnen. Flickan sitter och gråter en stilla gråt. Moreno vill egentligen inte fråga men kan inte hålla sig.
- Om hon hållit sig hade det inte blivit nån bok, förklarar Håkan Nesser.

Flickan heter Michaela. Hon har fyllt 18 år föregående dag och är på väg att träffa sin pappa för första gången sen hon var två år.

fram till födelsedagen visste hon inte sin pappas namn eller vem han var. Mamman har hemlighållit det här. Det hände något dramatiskt för sexton år sedan och mamman ansåg att det var bäst om flickan inte visste om vem hennes pappa är. Men när hon blev 18 år och myndig fick hon rätt att få reda på detta. Pappan heter Arnold Mager och sitter sedan 16 år på en mentalvårdsinrättning.

Flickan berättar det här för Ewa Moreno. När tåget kommer beger sig Ewa till sin pojkvän och Michaela åker till sinnessjukhuset, som likt andra liknande inrättningar ligger väldigt vackert i ett parkliknande område. Hon träffar fadern och får veta saker, börja forska – och försvinner.

Moreno kopplas in. Där gick den kärlekssemestern åt skogen.

Steg mot heltidsförfattande

Hösten 1998 var den första på 24 år som Håkan Nesser inte jobbade som lärare. Då tog han sitt första steg mot att bli författare på heltid.

- Jag har varit lärare i halva mitt liv, precis på året, sade han den gången. Det är dags att våga göra något annat. Inte på grund av att jag är utbränd och less på skolan, utan för att jag verkligen vilol ägna mig åt att skriva.

Håkan kommer ursprungligen från Kumla där han växte upp i ett enkelt men tryggt lantbrukarhem. Pappa var lantbrukare och mamma kontorist. Fast gården där han föddes såldes, så han växte upp i stan. Pappa var en skrivande man som skrev ihop begåvade texter till tal och sånger. En del kom han nog på när han pendlade till sina åkrar med traktor varje morgon.

Släkten sade ofta att han borde bli författare.

Håkan skrev däremot inte mer än man måste i skolan. Fast betygen tycks påstå att han hade talang.

Han spelade boll istället. Först fotboll i IFK Kumla, sedan var han med och drog igång ett basketlag som hette Kumla Real och spelade på rätt hög nivå tills han var 25 år.

Lärare i 25 år

Fast Kumla lämnade han som 20-åring för ett Uppsala där det fanns vin, kvinnor och sång förutom all lärdom. Han läste till lärare och fick jobb ganska direkt i Uppsala. I 25 år lärde han högstadieelever  svenska, historia och engelska. de flesta åren på Tunabergsskolan,där han var med och gjorde musikteater tillsammans med avgångsniorna. de här teateruppsättningarna gjorde att ingen blev förvånad när Nesser debuterade som författare 1988. Boken hette Koreografen och sålde i 350 exemplar.

När väl ådran öppnades gick det undan när han kom på att  hans håg stod till kriminalromaner.

Han skriver nämligen snabbt och ligger redan klar med hela sin deckarserie.. Bok nummer tio är i princip klar – det återstår bara putsning.

De kommande böckerna, liksom många av de tidigare, handlar om slumpen, om hur en liten händelse kan förändra ett eliv.

- Jag skriver om tystnaden och lögnen, säger han. Själva dåden är ju ganska ointressanta. Tillvägagångssättet kan också kvitta. Det viktiga för gärningsmannen är att han ska döda den här personen. För att återupprätta något, vad det nu är.

Att någon utkräver hämnd – dömer någon eller några att dö – för något som hänt för länge sedan är ett genomgående tema i Håkan Nessers kriminalromaner eftersom han menar att det viktiga är att visa att handlingar får konsekvenser.

- Om man står inför ett val, och väljer fel – kommer det förr eller senare tillbaka på något sätt.

Deckaren är moralisk

Håkan Nesser vill berätta om motiven, skulden, rättskipningen.

- Kriminalromanen är ju en väldigt moralisk genre, säger han.  Jag tror att det finns an rättvisa där som kanske inte finns i verkligheten. Som författare försöker man i någon mening visa fram den här högre rättvisan. Skitstövlarna ska få sitt straff, alltså. Och kan inte lagen komma åt dem så ska dom ha sitt straff ändå. Någon slags balans.

Men kan man inte få intrycket att berättelserna rättfärdigar den personliga vedergällningen?

- Jag skriver om moraliska problem, slår Nesser fast. Det vore ju trevligare om personerna kunde hitta en moralisk nivå som ligger högre. Men då skulle det inte bli några böcker. Jag uppmanar ingen att göra likadant. Och jag skildrar inte gärningsmännen som några slags hjältar. Tvärtom är de trasiga människor som gör det de gör för att de inte har några andra handlingar kvar.

Han är väldigt bestämd, som om han stod inför en domare.

- Människan är i grunden god, säger Nesser. Sen kan det hända saker på vägen. Din miljö, dina föräldrar som slår dig och som är alkoholiserade och det ena med det andra. Människan har mörka drifter och vi förfalskar våra egna bevekelsegrunder. Det är en grundtanke i mina böcker. Vi säger att vi gör det här av det och det skälet. Medan det egentligen handlar om underströmmar ur den djupa biologin.

Skrev färdigt i Spanien

I fjol separerade Håkan från sambon Natalia. Han bestämde sig för att flytta till Spanien och bo i Torremolinos. Det var där han lade sista handen vid Ewa Morenos fall.

- Torremolinos lät kanske inte så kul, men kvarteren där jag bodde passade bra för skrivande. En del spanska författare brukar skriva där på vintern.

Han har en speciell modell när han skriver, först ligger han på rygg och plitar för hand och sedan körs manuset ett par varv i datorn.

- Pröva det, föreslår han. det är avstressande att ligga och skriva och man tänker förbaskat bra på rygg.

Han var ensammast i hela världen på en öde idrottsplats. Det var kolmörkt. Varför hade han ställt till det så för sig att han måste bli skoräddare just här med milsvidder av folktomhet omkring sig? Det vimlade så klart av mördare.
Vad var det? Ett pistolskott! Vad läskigt!
- Jag ska aldrig mer glömma någonting i hela livet.
Omklädningsbarackens svarta fasad med dess igenbommade fönster såg ut som bottenlösa ögonhålor på en grinande dödskalle. Jösses, vad han ville hem till TV, ljus och … ”Håll reda på prylarna, Jens! Tror du att jag skiter pengar, va!”
Hur kunde han glömma sina nya Nike när han visste hur morsan hetsade upp sig.
Buskarnas kala grenar stack upp som stiletter. Ett svagt ljussken blänkte till.
Det var så klart Palle, IP:s vakttroll, som tände lyset i sin skrubb. Han hade nog tagit hand om skorna. Gamle Palle snokade upp det mesta.
”Utan alla klubbmedlemmars insatser och särskilt Palles, skulle klubben inte ha nått de här framgångarna. Vi kan köpa nya spelare. Sponsorer betalar glatt in till spelarnas pensionsfond. Jag vill påstå att när ni gubbar spelar i A-laget…” och så vidare, som klubbordföranden hade ältat i sitt tal förra året vid prisutdelningarna, efter det att Jens lag hade gått upp i eliten och spöat varenda pojklag i samtliga ishockeycuper.
Jens smög runt trähusets svarta kortsida. Han mer anade än såg den plana marken vända sig nedåt i slänten mot den knappt skönjbara banan, ännu isfri men snart skulle den spolas och öppnas för allmänheten. Längre bort låg rinken i absolut mörker men Jens föreställde sig den upplyst och spelklar. Längtan efter skridskornas skär mot isen, pucken som smackade in i buren, fångade honom, eftersom drömmen om NHL ständigt levde inom honom och tog alla chanser att blomma.
För ett ögonblick såg Jens världen genom hjälmens visir, blev osårbar i hockeyutrustningens pansarskydd och räddes varken demon eller morsa. Till den grad var han borta i en tänkt tackling att han slog knät i en parkerad bil.
Smärtan fick honom att inse sin belägenhet av suspekt person eftersom han hade klättrat över planket och strök omkring som en tjuv om natten på förbjudet område. Här var den perfekta platsen för våld och mord efter klockan 21.00 då Palle läste jämgrinden. Det var enbart de rejält tuffa som samlades här.
Om han skulle hämta skorna i morgon? Men morsans röst drev honom framåt mot de steniga trappstegen ner mot barackens svarta dörr.

”Säger du en gång till att du har tappat några av dina dyra sportgrejer, kommer jag att bli så förbannad att om du inte har känt svavlet osa tidigare, kommer du att kvävas ovetandes om helvetets verkliga fasor, unge man.”
Jens visste att hon inte överdrev. Barackdörren hade inte slagits i lås. Jens slank in. Endast lamporna över nödutgångarna lyste blodfattigt i korridoren. Hade han tur skulle han vara ute på nolltid.
- Djävla karl att lägga näsan i blöt. Vem hade bett honom all kolla pensionsfonden? Om han bara låtit bli böckerna så hade jag säkert kunnat tala honom tillratta. Men nu måste han tystas. Gaska upp dig. Vi delar. Fem miljoner. Glöm gubben, han tiggde om det. Vi är långt borta när de hittar honom. Jag ska bara kolla hans lådor här.
Jens kände igen klubbordförandens röst, ”grötmyndig” som morsan sa. Osedd tassade han förbi Palles skrubb. Omklädningsrum åttas dörr var olåst.
”Från och med nu gubbar”, hade Palle sagt, ”har vi inte låsta dörrar efter fyspassen. Polisen rekommenderar öppna för att inte åverkan ska ske om det blir inbrott.”
Det var därför Jens hade måst gå dit mitt i natten. Vilken småtjuv som helst kunde norpa hans Nikeskor utan att anstränga sig. Det var bara att kliva på. Jens öppnade utan buller.
Därinne bländades han av lysrörens likbleka ljus som fladdrade på när han tryckte på ljusknappen. Men trots sticket i ögonen spärrade han upp ögonlocken. Där på bänken stod hans svartvita skor prydligt bredvid varandra där han hade klätt om för flera timmar sedan. Jackärmen fastnade i ett skåphandtag när han tog några steg framåt men han lösgjorde sig utan att vända på huvudet.
Vänta lite. Det var någonting underligt med skorna!
Och medan drömmen om NHL, nyväckt av det av svett och förhoppningar inpyrda grå omklädningsrummet, målade upp bilder av sensationella målskott, fattade lille Jens att han obönhörligt var på väg ut ur alltihop. Nikeskornas tåhättor pekade åt samma håll.
”Helvete ungfan, nu får du sluta”!
I en förlamande visshet om att lika gärna döden kunde komma och ta honom, eftersom livet inte längre var värt att leva, stod han där fastnaglad som i en mardröm framfor två vänsterskor alltmedan skåpdörren bakom honom svängde upp. Ut ur innandömet föll Palles tunga gubbkropp och slog honom till cementgolvet.
Jens skrek och skrek. Palles tunga hängde ut ur munnen, äckligt vit och blå och röd.
Fastan Jens aldrig hade sett en död människa tidigare, visste han att Palle var stendöd.
På en gång stod både klubbordföranden och A-lagets huvudtränare bredvid honom. De svor. Klubbordföranden räckte tränaren en pistol. Jens fick för sig att den luktade krut och att hålet i Palles bröst kom av en kula från just den pistolen. Ordföranden skrek ”fixa grabben” och dörren stängdes med en smäll. Steg försvann i korridoren.
Tränaren och Jens stirrade på varandra.
- Det är jag. Jens Forsberg. Jag är 85:a.
Vi ska börja i elit. Jag är bara fjorton år.
- Lova att du inte rör dig ur fläcken. Vi ska sticka … flyga långt bort…
Jens nickade så att huvudet höll på att trilla av kotpelaren. Visst, han skulle sitta tyst som en mus … och blunda. Ett skott brann av och ekade i evighet medan ljuset splittrades i tusen stjärnor.
Allting blev svart
I dödstystnaden som följde ringde Jens hem till sin morsa på mobilen.
”För du ger fan i att komma bort själv också!”
Inom kort hörde han hennes mopeds ilskna knatter. Hon kom inte ensam.
Sirener och blåljus trängde in genom väggen. Och medan poliserna satte handbojor på klubbordföranden och tränaren osade morsan på så att det stod härliga till.
Sedan gick Jens hem med sin morsa i den mörka natten. De hade moppen mellan sig.
- Nikeskorna är sabbade. Måste jag sluta nu?
- Joaehims mamma ringde. Han hade tagit fel. Du får tillbaka din sko i morgon. Lille Jens…
Plötsligt gick de sida vid sida och morsans röst lite grötig som om hon hade fått ont i halsen. Det var kanske för att det hade blivit kallare. Snöflingor svävade i luften.
Hade de tur skulle det bli tidiga istider den har säsongen.

1959 publicerades på svenska en komedi kallad Fy för den sure eller Misantropen. Det var en högst remarkabel händelse. Komedin hade premiär i Aten år 317 före Kristus och den svenska utgåvan i översättning av Ivar Harrie publicerades på svenska före första upplagan – editio princeps – av den grekiska texten. Fast det där med första upplaga kan naturligtvis diskuteras. Ännu 600 år efter författarens död kom det ut nya upplagor av hans komedier. De var inte tryckta utan skrevs för hand på papyrus.

Ingen annan människa på jorden har betytt så mycket när det gäller att underhålla och glädja oss andra med meningsfulla aktstycken än denne författare. Han fortsätter långt efter sin död att locka skratt ur oss. Inte främst genom sina egna verk utan genom andras.
Han ska ha drunknat i 50-årsåldem för snart 2 300 år sedan vid Piraeus. Hade han inte funnits hade varken romarna Plautus och Terentius, fransmannen Molière, engelsmannen Shakespeare eller den norske dansken Holberg skrivit sina komedier.
De hade i varje fall inte blivit sådana som de nu blev. Den här mannen skapade nämligen det som brukar kallas den nya attiska komedin till skillnad från den gamla, som var en sorts föregångare till vår tids revyer och studentspex och som hade Aristofanes som främste utövare.
Mannen som ”uppfann” komedin åt oss hette Menandros (ca 342-ca 291 före Kristus), Han är ganska okänd i dag, trots att han betytt så otroligt mycket för oss alla.

Sällan hittar man en artikel om honom på dagstidningarnas kultursidor. Jag har bara funnit en understreckare i Svenska Dagbladet (16 november 1957) författad av Menandros-diggaren, ambassadör Ragnar Kumlin.

Återupptäckt under 1900-talet

Menandros har ändå återupptäckts under 1900-talet i en rad olika avseenden. Menandrosforskningen har inte legat på latsidan utan marscherat fram på bred front, eggad av papyrusfynd, som Egyptens öknar så generöst bevarat åt oss.
Fast Menandros var våldsamt popular kring Medelhavet ännu på 400-talet efter Kristus, överlevde bara fragment av hans 108 komedier till vår tid. Vad man hade kvar när 1900-talet bröt in var bevingade ord, som vi svängt oss med de senaste 2.300 åren. Menandros var så inflytelserik, att vi hittar honom i Bibeln. När Paulus i 1 Korintierbrevet 15 :35 utbrister:
- Dåligt umgänge fördärvar goda seder. Ja, då var det Menandros som Paulus citerade.
Vid grävningar i Aphroditopolis fann Gustave Lefebre 1905 en advokats arkivhandlingar från 400-talet efter Kristus. De låg inlindade i papyrusblad, som visade sig innehålla en gammal upplaga av Menandroskomedier. Ur detta lyckosamma fynd lyckades man bl a vaska fram tre femtedelar av Epitrepontes. Delar av alla fem akterna var bevarade och det hela hänger ihop så pass att stycket kan spelas. 1924 kom Alarik Hallströms version Skiljedomen på svenska och 1943 kom versionen De skiljedomssökande av Emil Zilliacus.
Det stora fyndet kom emellertid 1957. Då hittade man det ovan nämnda skådespelet Dyskolos (Surkarten), som fick ny världspremiär i svensk och dansk radio samtidigt den 3 maj 1959. Stycket författat av den unge Menandros i 20-årsåldern är en i alla avseenden fix och färdig modern komedi, det kanske viktigaste fynd från antiken som detta århundrade försett oss med.

Karaktäristiska drag

Forskningen kring Menandros har emellertid gjort andra landvinningar. Det finns ett stort antal marmorhuvuden från antiken som man länge inte visste om de föreställde Menandros eller den romerske poeten Vergilius. Men då man för några decennier sedan fann en romersk miniatyr av samma skägglösa ansikte och som nu finns i J Paul Getty-museet i Kalifornien, vet man att dessa huvuden föreställer Menandros. På sockeln till miniatyren kan man nämligen läsa namnet MENANDROS. Man vet också att sockeln och huvudet inte har varit åtskilda från varandra sedan de sattes ihop under antiken.
Hjärnkirurgen Temple Fay såg en av dessa romerska kopior åren 1923-1926 i Pennsylvania. Redan då reagerade han på vissa karakteristiska drag i detta ansikte. 30 år efteråt tog han sig en ny titt på huvudet, eftersom han tyckt sig ha känt igen symptomen i ansiktssymmetrin hos en de av sina neurologpatienter.
Det rörde sig om patienter som tidigt i livet drabbats av förlamning i ena sidan efter en hjärnblödning, men som överlevt. Ingående matningar av marmorhuvudet i Pennsylvania (ett huvud med avslagen näsa finns i Glyptoteket i Köpenhamn) visade att dess högersida var kraftigt underutvecklad. Fay såg i porträttet en man med spastisk förlamning.

Hjärnblödning som tioåring

Han konstaterar att huvudet visar en man i 40-årsåldern som drabbats av hjärnblödning före sitt tionde levnadsår. Han räknar upp en rad kliniska iakttagelser som stöder detta i sin rapport The Head (Expedition, Nr I, 1959). De bevarade huvudena förmedlar också en känsla av att mannen som avbildats skelar.
Vad vet man då om Menandros? Inte mycket. Han var förtjust i damsällskap, berättar samtida. Forskarna har naturligtvis ur det material som finns om Menandros försökt att få fram något som stöder neurologens iakttagelser. Ur det materialet har man fått fram att han gick konstigt och att han var vindögd. Däremot finns det inga upplysningar som säger att han hade epileptiska anfall av den typ som Fay funnit hos sina patienter med samma karakteristiska anletsdrag.
Det kan dock inte uteslutas att Menandros hade sådana. Det finns faktiskt tre olika teorier om vad som hände den där dagen någon gång kring år 290 före Kristus, då Menandros drunknade vid Piraeus på höjden av sitt livs bana.

1. Det var en olyckshändelse
2. Det var ett självmord.
3. Det var ett epileptiskt anfall.

Vi vet för lite för att våga ge den ena eller den andra teorin vårt stöd. Och det spelar inte så stor roll. Vad som betyder mest är att denne humanist satte stort pris på känslan. Han var känslosam. Det är typiskt att vi hos honom finner den ädla hetären som, tvingad till prostitution, ändå osjälviskt griper in i handlingen och likt en mänsklig deus ex machina ställer saker och ting till rätta i tillkrånglade kärleksaffärer med förväxlingar och förvecklingar.
Här finns en rad för den moderna komedin typiska schabloner redan fullt utvecklade – fast så fräscha att de ännu inte riktigt är schabloner. Vad vi kan hoppas på är att fler komedier av Menandros ska hittas. Kanske i Egyptens givmilda öknar. Eller varför inte i Alexandria. En av arkeologernas stora drömmar är att hitta det berömda grekiska biblioteket, som tros ligga någonstans under dagens Alexandria. Där bör alla Menandros komedier finnas.
Menandros komedier är förvisso inga deckare, men faktum är att det redan hos honom finns embryot till en ”detektiv”.
I Skiljedomen finns gitarrflickan och överklasshetären Habrotonon: Med hjälp av en ring hos en föraldralös baby, en minnesbild från föregående års traditionella orgier i Athen identifierar hon med hjälp av sin slutledningsförmåga inte bara vem som är barnets far utan också vem som är barnets mor. Den schablonen föddes alltså i Grekland för 2300 år sedan.

AV IWAN MORELIUS

Den för några år sedan bortgångne bestsellerförfattaren Harold Robbins levde faktiskt det glamorösa liv han så ofta skrev om i sina böcker, många som såldes i miljoner. Han var en man som verkligen kunde ta ut svängarna under sitt 81-åriga liv.
De flesta av oss har blivit delaktiga av Harold Robbins fantasier – antingen genom att läsa hans böcker eller genom att se någon av de många filmer som böckerna legat till grund för. Faktum är nog att även om vi i smyg avundades honom hans liv i sus och dus, ofta omgiven av ett flertal unga, vackra kvinnor, eller hans enorma rikedomar grundade på hans böcker, tror jag nog inte att många av oss skulle ha velat vara i hans skor alla gånger. Hans liv, i rikedom och lyx och så färgstarkt, var så fulla av ups & downs att majoriteten av oss skulle avstå detta.
Harold Robbins hade just påbörjat sin biografi, arbetstitel Who the Fuck Knows Anything, endast några månader innan sin död i en ålder av 81 år 1997. Fram till den dagen hade han inte sett någon mening med att skriva om sitt liv. Till alla som uttryckte sitt intresse för en biografi sa han bara: ”Läs mina böcker, det är allt du behöver göra. Där finns allt”. Förslaget var långt ifrån långsökt.

Många av hans böcker var baserade och uppbyggda på personer han känt. Ända fram till böcker som till exempel The Carpetbaggers (1961) fanns det så kallade Jet Setet i hans garderob, redo att när som helst plockas fram i bokform. Robbins tvekade aldrig att närgånget blotta deras vilda liv.
The Pirate (1974) handlade om en arabisk köpman, Al Fay, vars äventyr i mångt och mycket påminde om den välkände vapenförsäljaren, Adnan Kashoggy, en god vän till Robbins.
Det har rapporterats att Kashoggyns fru, Soraya, formligen exploderade när hon läste boken samt att Al Fays hustru Jordan, utpekad som nymfoman, blivit otroligt upprörd och tom försökt att stämma Robbins inför Högsta Domstolen i England, utan resultat.

Blev som huvudpersonerna

Ju fler exemplar hans böcker såldes i – hans sammanlagda 750 miljoner ex gav honom 40 milj dollar – ju mera kom han att likna de glittrande huvudpersoner han skrev om. På hans enorma yacht såg han till att den enda bok som var inom synhåll var The Joy of Sex. Däcket på båten var oftast fyllt med unga kvinnor i olika stadier av nakenhet. De som för stunden föll honom i smaken kunde ofta få en nick från honom samt orden: ”Nu är det dags för en liten siesta” eller ”Research för min nya roman”.
Åtskilliga sådana stories cirkulerade runt Robbins och kunde få många att tycka att han var bara en snuskig gammal man, men faktum var att han verkligen älskade kvinnor, fullt och genuint – och de älskade honom tillbaka och var mycket charmade av honom.
Allt detta gav honom bara högre upplagor och han gjorde ingenting för att eliminera dessa rykten, tvärtom uppmuntrade han dem oftast. Värt att lägga på minnet är historien om att han skulle ha blivit adlad av Tsar Nicholas II under dennes vistelse på Waldorf Astoria i New York och att hans mor var en kammarjungfru. Vid ett annat tillfälle förnekade Robbins vilka hans föräldrar var, men sa att han var född 1916 i Manhattans Lower East End och att han placerats utanför ett katolskt barnhem. Munkarna där kallade honom för Francis Kane, ett namn han senare använde i sin första roman på barnhemsbarnet och huvudpersonen. Titeln var Never Love A Stranger.
Vid tio års ålder blev han Harry Rubin när en judisk apotekare och dennes fru adopterade honom. Den unge Harold förvånades över det faktum att hans adoptivföräldrar hade fotos av honom som baby, något som de vägrade att förklara för honom. Det har senare förmodats att hans adoptivfader, Charles Rubin, var hans riktiga far, men att han efter att ha blivit änkeman kort efter pojkens födelse inte orkat med ett litet barn. När han senare gifte om sig återtog han Harold från barnhemmet där han lämnat honom.

Skumma jobb på strippklubbar

Vid den åldern tjänade Robin sina fickpengar på småskumma jobb av olika slag på diverse stripteaseklubbar. Han skröt också att han var springpojke åt en langare och att han levererade kokain till Cole Porter samt cigarrer åt Lucky Luciano.
Man skulle kunna tro att för att kunna bli en bestsellerförfattare som Robbins måste han ha en högre utbildning i engelska innan man kan sätta det på pränt. För Robbins räckte det tydligen med fyra års high school. Det var allt för honom. Resten var livets skola.
Vid femton år lämnade Robbins hemmet. Han ljög om sin ålder och tog värvning i ubåtsflottan i Florida och det är där han fortbildade sig genom att ta korrespondenskurser. Det var även där han hade sin första homosexuella kontakt.

På godståg till New York

1929 tog han sig till New York på ett godståg. Det var depression med stort D och han försörjde sig som snöskottare, innan han fick jobb som kontorist på en grönsaksaffärskedja. Det var här som han fick idén, denna Gudagåva han hade, att se möjligheten till att våga för att vinna och som skulle sätta honom på ”Vinnartåget” för all framtid.
Robbins hade under sitt arbete kommit underfund med att grönsaksaffärerna sålde bönor och nötter för en viss summa medan farmarna nere i Kentucky endast fick en bråkdel av detta. Han lånade 800 dollar – en enorm summa på den tiden. Av dessa använde han 200 för flyglektioner samt hyrde ett gammalt flygplan. Han hade räknat ut att om han själv kom flygande över farmarnas ägor skulle de få intrycket att han var en storköpare. Det fungerade.
De desperata farmarna sålde rättigheterna på sina produkter till honom för 50 cent per tunnland, som han sedan sålde till burkfabrikanterna och grönsakskedjorna med jättevinst. Han var inte ens tjugo år fyllda och nu miljonär. Men inte för lang tid. Det mesta gick åt till vackra kvinnor samt spel.

Svarta börshajen Robbins

1939 begick han ett stort misstag. Krig hotade Europa och Robbins, som hade mycket, önskade mer. Han vädrade en storvinst. Han förstod att en värld i krig skulle komma att få ont om bland annat socker, vilket gjorde att han snabbt tog ett nytt, stort lån och köpte upp det mesta av Puerto Ricos socker aktiestock med hopp om att priset skulle stiga mot höjderna. Oturligt för Robbins frös president Roosevelt sockerpriset till ett läge under det Robbins hade betalat.
Klockan 0900 en morgon bodde Robbins i ett så kallat Penthouse med utsikt över Central Park. Klockan 1700, samma dag, tvingades han flytta till ett billigt rum som kostade 25 dollar per vecka i Harlem.
Den nu helt bankrutte Robbins tvingades ta en mängd olika arbeten innan han lyckades få ett kontorsjobb på Universal Studies lager i New York, där hans kunskaper i matematik gjorde att hans ”Lady Luckstjärna” kom upp till ytan igen.

Blev befordrad

Under några kontroller av bolagets räkenskaper upptäckte Robbins en skandal av sådan magnitud att han omedelbart befordrades och flyttades upp till huvudkontoret. I mitten på 40-talet hade han förflyttats till Los Angeles, där han uppbar en stor lön som Hollywoodchef för Universals budget- och planering.
Robbins skulle senare berätta att hans karriär som författare började som ett vad. När han upptäckte att Universal betalade 300.000 $ för en roman förklarade han att han kunde göra bättre än så och ingick ett 100-dollarvad med ledningen.

Roman om sina ungdomsår

Resultatet blev hans första roman Never Love a Stranger (1948), en halvbiografisk roman baserad på hans ungdomsår under de svåra depressionsåren. Den fick en ganska respektfull recension i The New York Times. Den sålde bra och hans nästa bok blev The Dream Merchant (1949), en Hollywood-baserad roman, som fick ännu bättre recensioner och det var endast de ”smaklösa, onödiga och överflödiga” sexscenerna som fick reservationer.
Men Robbins var en smart kille. Han visste att det var sex som sålde hans böcker åt den stora publiken och han gav f-n i kritiken. Han behövde pengar. Hans böcker blev mer och mer öppet sex- och våldsromaner och hans huvudpersoner togs från del vilda livet där snabba bilar, maffian och sexiga kvinnor figurerade permanent. Den här sortens böcker sålde naturligtvis mer än det han tidigare skrivit.

Stora skatteskulder

Trots detta vacklade Robbins ekonomi eftersom han hade skatteskulder på 700.000 dollar plus andra skulder på 250.000 dollar. Han sålde slutligen sin Cadillac stående på trappan till Casinot i Monte Carlo för att kunna betala sin hotellnota.
När han återvänt till New York 1959 bytte han förläggare tack vare en mycket duktig advokat. Detta förde honom tillbaka till de rikas led ännu en gång. Hans utmärkta roman the Carpetbaggers (1961), inspirerad av Howard Hughes liv, blev en milstolpe vad gäller populärlitteraturen. Efter endast några få sidor har huvudpersonen, Jonas Cord, lyckats ha våldsamt samlag med sin styvmoder som nyss blivit änka. Sedan följer slag i slag våldtäkt, abort, självkastrering samt homosexuella samlag av bägge könen plus mycket, mycket mera av samma sort.
Robbins liv blev nu ett rent rövartåg av sex och överklassliv som inte ens hans sedan länge plågade hustru orkade slå ut med varför paret skilde sig 1992 – mycket kostsamt.

Skrev på hotell

Flera av sina böcker skrev han i ett fullständigt isolerat hotellrum, omgiven av flickor på sängen där han skrev. Han skrev dem mycket snabbt i en atmosfär av enorma parties, sprit och sex. Trots att pengarna rann in i en strid ström gjorde han av med mer än vad han tjänade. Generös till dumhet mot sina ”vänner” såg han dem ofta lämna honom när böckerna inte sålde så bra längre.
1982 fick han ett slaganfall som band honom till en rullstol. Tillsammans med sin andra hustru, Jann, levde han resten av sitt liv som var den absoluta motsatsen till det liv han levt tidigare. Nu omgavs han av katter i ett rum fullt av blommor och han skrev ända fram till sin död eftersom han visste att så fort han skulle sluta att skriva var han en död man.
Hans liv – farten han levde det, nedgångarna, uppgångarna – allt fanns i hans böcker. Intressant att läsa om, men skulle du själv vilja leva det?

BIBLIOGRAFI ROBBINS, Harold 1916-1997 (pseud f: Harold Rubin) (andra uppgifter säger att han föddes 1912)

Never Love a Stranger, Knopf 1948
Filmad som Allied Artists, 1958
A Stone For Danny Fisher, 1958
Filmad som King Creole, 1958
För kärleks skull, 1964
Where Love Has Gone, 1964 Filmad som Mord på älskare, 1965
Carpetbaggers, Rabén & Sjögren, 1965
The Carpetbaggers, 1961 Filmad som De hänsynslösa, 1964 samt som Nevada Smith, 1966 TV-film, 1975
Piraten, Askild & Kärnekull, 1976
The Pirate, 1976
Dödsängeln, Askild & Kärnekull, 1980 Stiletto, Mayflower, 1969
Filmad som Stiletto, 1969
Förföraren, Askild & Kärnekull, 1983 Spellbinder, 1982
Den odödlige, Richters, 1984
Descent From Xanadu, 1984

Källor:
Crime Fiction II. A Comprehensive Bibliography 1749-1990
by Allen J Hubin
Kriminalliltteratur på svenska 1749-1985 av Iwan Morelius
Filmade böcker 1951-1966 av Gunnel Wortzelius
Radio Times Film & Video guide 1994