Det finns både värme, medkänsla, humor och spänning i de kriminalromaner som Walter Mosley skriver om den svarte överlevaren Easy Rawlins.
- Det jag vill med mina böcker är att visa att svarta faktiskt också kan tänka, säger Waller Mosley och ändrar ställning en aning i den soffa där han sitter samtidig som han ler skevt.
A Manliga svarta hjältar det är den hanteringen jag är sysselsatt med. Det gäller Easy Rawlins, som är rätt mycket av en ensamvarg och det gäller min andre kontinuerlige huvudperson Socrates, som är ute eller frälsning men på sina egna villkor.
- Men det gäller faktiskt också en figur som Mouse, som förekommer i böckerna om Easy Rawlins. Gangstern som är så väldigt skjutglad av sig, du vet.
- Om någon annan säger att “man skulle ta och slå ihjäl skattmasen” när han är på dåligt humor, så är det ingenting som Mouse bara säger. Han går verkligen ut och dödar skattmasen!
- Och det gör honom, i mina ögon, till en manlig svart hjälte. Även om det kanske inte är så väldigt civiliserat att ta livet av skattmasen…
Walter Mosley skrattar så att den glugg han har i överkäken syns tydligt. Det struntar han fullständigt i. Han är 47 år, mår jättebra och skriver minst tre timmar varje dag var han än befinner sig i världen: hemma i New York eller på ett hotell i Göteborg. Det har absolut inte någon som helst betydelse.
Mosley jobbade som dataprogrammerare i omkring 15 år och skrev på sidan om, innan han vid fyllda 38 år kom i gång ordentligt med sina skriverier.
- Jag har hur många uppslag som helst till olika böcker och lider absolut inte av någon tillstymmelse till skrivkramp. Jag gör som jag själv vill; en dag är det roligare att skriva om Easy Rawlins, en annan dag om Socrates. Och en tredje dag om något helt annat. Science-fiction, till exempel.

Skriver science fiction

Walter Mosley kom med en bok inom den senare genren härom året. Blue Light, hette den.
- Det var ett helvete att få den utgiven. Förlaget förstod inte vad jag hade skrivit den för. “Science-fiction är kul”, sade jag. Det är klart att ni ska ge ut den!
- Och till sist gjorde de det Men de var övertygade om att jag hade förstört min karriär. Inte fan gjorde jag det. Det blev ingen succé, men jag tyckte i alla fall att den var en fullt respektabel sf-bok. Lite filosofisk så där, du vet.

Bill Clintons favorit

Det är riktigt roligt att prata med Waller Mosley. Han är full av garanterat icke politiskt korrekta åsikter och tycks ha hur kul som helst när han får prata om sånt som han gillar. President Bill Clinton meddelade för några år sedan att Mosley var en av hans favoritförfattare. Roligt, tycker Mosley. Men ingenting att göra någon alltför stor affär av.
- Det är däremot roligt att få möjligheten att skriva romaner. Förr var det en utmaning också, men det tycker jag kanske inte art det är längre. Recensioner värdesätter jag, men jag kan inte säga att jag behöver dem. Vill jag bilda mig en uppfattning om en specifik bok så läser jag den. Och inte recensionen av den.
Mosley säger sig gilla “enbart bra författare” och nämner John Edgar Wideman som en av de främsta.
Wideman är en afro-amerikansk författare, vilket även gäller för James Sallis som skriver spänningsböcker. Pionjären inom det området bland afro-amerikanska författare var Chester Himes. Är han möjligen någon förebild för Walter Mosley?

Himes värd mer uppmärksamhet

- På ett sätt ja och på ett annat sätt nej. Himes var en ganska arg författare. Han kämpade i motvind och han skrev väldigt
expressiva deckare om livet i Harlem. Visst har jag påverkats en del av honom. Men jag skriver på ett annat sätt.
- Men Himes har i vilket fall som helst inte alls fått den uppmärksamhet som han är så väl värd.
Walter Mosleys fiktiva karaktärer skapar sina egna liv och mitt vad det är har det hänt saker med dem under skrivandets gång, som Mosley knappt har varit medveten om.
- Med Easy Rawlins har jag haft som ambition att följa en svart man från slutet av 40-talet och några decennier framåt. Han är lite grann av privatdeckare ibland och folk kommer till honom för att få hjälp, även om han inte alls uppmuntrar något sånt, säger Walter Mosley.
- Rätt ofta befinner han sig snubblande nära lagens utkanter och ibland tar han medvetet steget över också. Han har några fastigheter som han administrerar i en del av Los Angeles och han har ett ganska brokigt umgänge också. Numera har han även ansvar som far och familjeförsörjare.

Hedervärd individualist

- Men någonstans är Easy ändå en man av heder. Och så är han en hårdnackad individualist. Det är nog hans allra mest framträdande karaktärsdrag. Det jag vill med de här böckerna är också att skildra den ständiga spänningen mellan raserna.
Walter Mosley sammanfattar sin gärning med orden:
- Det är författares uppgift att få folk att läsa, inte att få dem att kanna sig dumma. Jag vill att så många som möjligt ska
få chansen att lära känna Easy Rawlins och jag tänker mig att det kommer fyra-fem böcker till om honom. Minst.
Den första boken om Easy Rawlins, Djävul i en blå klänning, blev för några år sedan en framgångsrik film med Denzel Washington i huvudrollen. Men sedan har det inte kommit någon mera film.
- Och det beror enbart på alt det är för dyrt. Denzel är jättebra men han kostar för mycket. Nu diskuterar vi andra möjliga huvudrollsinnehavare, men helst skulle jag vilja att böckerna görs som TV-filmer.
- Så gjorde vi med Always Outnumbered, Always Outgunned, där Laurence Fishburne spelade Socrates.
- Den gick in på videomarknaden sedan den visats i TV och skötte sig bra där. Och Laurence har visat stort intresse för att spela Socrates flera gånger också.

Gillar historier

Och så kan inte Walter Mosley hålla sig längre utan utbrister att det allra bästa han vet är att tala och berätta historier.
Men sedan pratar vi om annat. Som om älgar och renar, exempelvis.
Och det är ju inte något som ni kan vara intresserade av.

BÖCKER AV WALTER MOSLEY

Djävul i en blå klänning (Devil In A Blue Dress)
Den rada döden (Red Death)
Vit fjäril (White Butterfly)
Svart dam (Black Betty)
En liten gul hund (A Little Yellow Dog)
Gone Fishin’
R.I.:s Dream
Blue Light
Always Outnumbered, Always Outgunned

Mr. Rawlins, sa Gladys Martinez, tjallaren, blygt. Mr Preston vill att ni träffar honom i aulan.
Okej. Jag vände mig om för att gå. Jag var egentligen inte arg på Gladys. Jag föreställde mig att inspektör Sanchez hade sagt till henne att rapportera om var och en som frågade om Mrs Turner.
Arbetande människor följde reglerna. Det var så de lärde sig överleva”

(Ur En liten gul hund av Walter Mosley. Norstedts, 1997, översatt av Mats Gellerfelt)

Vi gick för babords halsar och med alla segel satta. Utanför Ånässkär mötte vi krabb sjö och byig sydostlig vind. Snipan tog sjön bra och vi slapp översköljningar.
- Hon vill inte ha mig längre, skrek Björn, som satt på aktertoften med rorkulten stadigt i vänster hand. Han fick skrika för att jag skulle kunna höra honom över vågbruset.
- Hon har en annan, fortsatte Björn högt och tydligt men med rösten ångestfylld. Jag åker ut! Mig slänger hon ut!
Björns ord kastades ut så intensivt att saliven stod som ett moln ur hans mun och avtecknades tydligt mot den djupblå sjön.
Redan när vi lastade snipan hade jag förstått att något inte stod rätt till. Hans vanligtvis så mjuka sjömansgång hade varit kantig och ryckig, mekanisk på ett obestämt sätt.
Björn hade också doftat sprit, men det gjorde han ofta numera. Han hade undvikit att se mig i ögonen. Det var ovanligt.
När vi rundade skäret fick vi vinden akterlig och snipan slingrade, men Björn följde vant upp. På ett par stenar utanför skäret satt några skarvar och torkade vingarna. De såg olycksbådande ut; som svarta, treuddade pilspetsar.
- Hon har träffat en annan, sa Björn. Han talade till havet och inte till mig, Jag duger väl inte.
Han trevade innanför sin stora vindjacka och fick fram en butelj, skruvade av kapsylen och drack girigt. Sedan riste han på huvudet och grimaserade.
- Vill du ha? frågade han och räckte flaskan mot mig.
- Kommer det från Henrikssons?
- Vem fan tror du har råd med annat?
Fortfarande hade han inte sett mig i ögonen sedan vi gick ombord.
Jag sa trevande:
- Jag har whisky som vi kan ta sedan. I kväll. I stugan.
- Du är alltid så jävla fin i kanten, fnyste Björn.
Björn tog ytterligare några klunkar och stoppade sedan in flaskan mellan sovsäckarna och de vattentäta vapenfodralen.

Ett ejderstreck flög lågt på linje över vågorna, bara några meter framfor snipans stäv och man såg tydligt gudingarnas vackert tecknade huvuden, till och med de gröna stråken syntes väl. Hoppas de är på väg till vår holme, tänkte jag.
- Lena är kanske bara på dåligt humör, försökte jag och tänkte på vad Lena sagt till mig i går. Kanske är hon i övergångsåldern. Plötsligt såg jag en möjlighet!
- Nej, hon har träffat en annan. Horan! Björn slog upprepade gånger med hårt knuten högerhand i relingen.
En knoge började blöda men han tycktes inte känna något. Björn spottade över lä reling för att ge eftertryck åt vad han kände.
- Vet du vem det är? frågade jag och drog vindjackan tätare om mig.
Han svarade inte men kastade en sekundsnabb blick på mig och log försmädligt. Vi närmade oss nu holmen med stugan och Björn vände upp mot vinden, föll av och styrde in mot bryggan och la säkert till.
- Ta maten och din jävla fina sprit, så tar jag vettarna och bössorna, sa Björn. Du kan gå till i stugan och göra upp eld i spisen. Sätt på den stora grytan så vi får varmvatten till i kväll. Jag går ner till gömslet, bättrar på det och gör det bekvämt för oss. Nu skall det ta mig fan skjutas ejder!
Björn var glad. Han tog vettarna och vapenfodralen och gick trallande iväg.

I går, när Björn åkt in till sitt arbete och Anna gått till skolan och sina lektioner, hade Lena kommit över till mig. Hon hade kastat av sig kläderna, krupit ner till mig och älskat med en desperat våldsamhet. Jag hade också tänt till men inte hängt med i hennes takt. Det hade hon inte ens märkt.
- Nu får det vara nog! Jag lämnar Björn, hade hon sagt. Han får flytta. Huset är ju mitt.
- Handlar du inte lite överilat? frågade jag och kände hur oron grep tag i mig.
- Nej! Jasså! Du blev rädd nu! Vill du inte ha mig?
Hon torkade ansiktets älskogssvett på lakanet och jag såg hur mascaran lämnade svarta ränder mot det vita. Herregud, tänkte jag, nu måste jag tvätta lakanen innan Anna kommer hem!
- Han är som pappa! Se! sa hon och pekade demonstrativt på en stor blånad högt uppe på sitt vänstra lår.
- Har Björn slagit dig? Har han gjort det där? Darrande pekade jag på det blålila märket. Den jävulen borde skjutas! röt jag.
- Vill du verkligen ha mig? frågade Lena.
- Ja, men vi måste även tänka på Björn och Anna, sa jag förvirrat.
- Jag vill att vi berättar hur det är, sa Lena trumpet. För Björn och för Anna. Jag vill inte smyga längre! Jag vill leva utan folks nedlåtande och menande blickar.
- Anna kan nog ta det, så jag, men Björn han går under.

- Han har för länge sen valt spriten före mig. Jag vill inte längre ha den där lallande fånen. Det är dig jag vill ha.
Jag kände mig stolt men samtidigt kluven.
- Vänta någon dag så ordnar sig allt till det bästa, sa jag med tankar som kulan i ett flipperspel.
- Nu eller aldrig, sa Lena.
Lena snyftade. Jag såg på hennes platta mage, det ännu fuktiga pubeshåret och de slanka, muskulösa benen. Blånaden på hennes yttre vänsterlår, syntes, blålila och med spruckna blodkärl. Hur hårt hade Björn egentligen slagit, för det genom huvudet på mig? Hade han slagit?
- Nu eller aldrig! fräste Lena, tog på sig kläderna och försvann som en kornblixt. Hur fan skall detta sluta, tänkte jag och i morgon skall Björn och jag jaga ejder. Skall jag säja att jag vet att han slagit Lena? Men hur skall jag då förklara att jag vet? Vad skall Anna säja? Hur kommer barnen att reagera? Varför hade Anna varit så kylig så länge? Var det därför jag rycktes med i passion och spänning när Lena lockade?
Jag gömde mig under mascarafläckiga lakan.

Stugan var kall och luften unken. Det tog tid att få fyr i den gamla vedspisen. Jag öppnade alla fönster och dörren. Ute var himlen grön med gula inslag och jag hörde hur vinden skralnade. Bra, tänkte jag, då flyter vettarna naturligt och stilla och kan bättre locka nyfikna ejdrar.
Jag satte mig på en av de väggfasta bankarna, väntade på att elden skulle få fäste i spisen och öppnade whiskyflaskan. Hur hade det blivit så här? tänkte jag. Var det min hunger efter närhet, smekningar och ömhet? Eller var det Lenas sökande efter trygghet? Stal vi värme och trygghet från Anna och Björn? Var det oblyg tjuvnad?
Genom dörröppningen såg jag hur Björn la ut vettarna och drog fram stora tallgrenar för att bättra på gömslet. Över honom seglade några havstrutar och skrek varnande. För ett ögonblick fick jag känslan av att Björn inte var ensam i gömslet. Att någon hade kommit och att det var därför som trutarna skrek.
Men detta var helt omöjligt – vi var ensamma på ön. Endast var snipa låg vid bryggan. Nej. Björn var säkert på väg att bli full och gick och muttrade för sig själv. Han var nog också ledsen över vad han visste om Lena.
Vad visste han egentligen?
Det tog tid att få riktig fyr i spisen och jag fick gång på gång fylla på med träspäntor och gammalt tidningspapper och tända eld. Till slut var elden stadig och vattnet i grytan började bli ljummet.
Jag stekte ägg, falukorv och potatis och dukade fram på det gamla slagbordet. Plockade upp några starköl och tog mig en rejäl whisky.

Två stora, svartglänsande skalbaggar marscherade med preussisk disciplin och bestämdhet över golvet mot vedlåren. Hur har de kunnat komma ända hit ut till havsbandet, tänkte jag och hur vet de sitt mål? Jag vet ju inte alls vad jag vill eller bör göra! Är alltså min hjärna och handlingskraft mindre än en skalbagges? Det var sannerligen ingen uppmuntrande tanke!
Jag tog en åter en slurk whisky och spriten brände till i halsen. Visste Björn vem Lena träffat? Eller gissade han? Hade hon kanske sagt något? Vad skulle jag svara Björn om han ställde frågan?
Jag la in några stora vedklabbar i eldstaden och ställde mig i dörröppningen. Vettarna småhoppade i vågskvalpet. Några ejdrar såg jag inte till. De kommer väl, tänkte jag.
I väster stod solen lågt och ändå var den så stark att den bländade mig. Havet låg stilla så när som på en och annan lång, långsam dyning. Berghällarna hade fångat upp en röd färgton från den sjunkande solen och de små tallarna stod svarta mot den ödsliga himlen.
Det var gudomligt vackert!
Plötsligt hörde jag hur Björn vredgat skrek till, ett skott brann av och jag såg Björns vegamössa flyga ur gömslet, en kastvind tog tag i den och förde den mot stugan!
Jag störtade ut och sprang allt vad jag kunde mot gömslet, men solen bländade mig och jag föll efter ett tiotal meter på en gren som låg tvärs över stigen. Jag började krypa mot det ställe där Björns vegamössa fallit ner.
När jag tog upp mossan, förstod jag vad som hänt.
I gömslet satt Björn med ryggen mot havet och såg på mig med ett öga. Det andra var vänt inåt och i den vita ögongloben speglades den gröngula himlen. En bit av vänstra pannloben och halva skallen fanns inte mer. Bakom Björns huvud syntes en stor brun fläck i sanden.
- Jävlar, Björn! Vad fan har du gjort? Svara mig genast!
Jag skrek högt och benen vek sig under mig och jag föll handlöst ner i gömslet.
Panikslagen satt jag mitt emot Björn.
Efter en stund ebbade darrningarna ut och förvirrat började jag tänka på vad jag kunde göra och vad jag borde göra.
Björn höll vapnet med båda händerna runt piporna. Genom varbygeln hade han stuckit en pinne, en gren med barken avtäljd! Varför?
Så förstod jag! Björn var kort och hade kanske inte nått ner till avtryckaren eller också hade han varit osäker på att få en stabil och siktsäker avskjutning. Han hade därför arrangerat det så, att han med båda fötterna kunde trycka ner pinnen mot avtryckaren och avfyra geväret!
Nedanför Björns fötter låg buteljen från Henrikssons, tom och utan kapsyl. Vredgad tog jag flaskan och hivade ut den i sjön. Med ett plask dök den ner bland vettarna. De gungade till av vågrörelserna och det såg ut som de nickade samtyckande till varandra!
Försiktigt lossade jag Björns händer kring bösspiporna. Händerna kändes fuktiga och var fortfarande varma och följsamma.
Runt piporna hade han virat en trasa, som för att skydda dem från sina våta och kådiga händer.
Förvånad tog jag ett steg tillbaka och ett skott brann av! Jag hade glömt att säkra vapnet och ta bort pinnen i varbygeln! Nu hade den åter tryckt in hanen och ytterligare ett skott hade brunnit av och tagit i Björns vänstra axel! Skrämd tappade jag skjutvapnet, kastade mig tillbaka och satt åter mitt emot Björn.
Björn gled sakta ner på sidan och huvudet vred åt höger. Samtidigt tyckte jag att han log! Det såg ut som om han rofylld satt och såg på geväret och samtidigt smilade.
Då såg jag! Det var mitt vapen som han hade brukat för sin egen död!
Förvirrad reste jag mig och började planlöst vandra runt gömslet. Jag såg hur en ejderflock landade bland de falska änderna. Havstrutarna, som blivit skrämda av skotten hade nu återvänt och seglade tysta på termiken över holmens näs och tycktes nyfiket granska ejdrarna. Kunde de skilja mellan äkta och oäkta änder?
Långt borta tyckte jag mig höra ljud, som om en utombordare startade och mullrade i väg, men det var så avlägset och otydligt, att när jag ansträngde mig för att lyssna och försöka lokalisera ljudet, hörde jag bara hur vågorna bröt mot berghällarna.
Jag gick upp till stugan och satte mig på den väggfasta bänken, tog fram whiskyflaskan och drack maltdrycken direkt ur buteljen som om den vore vatten. Okänsligt och utan eftertanke. Jag behövde något lugnande!
Skymningen kom nu snabbt. Vid horisonten syntes en violett strimma, resterna av den sjunkande solen. Snart skulle himlen vara mörkare än havet. Jag insåg att jag inte skulle hinna fram till vår hemmahamn, innan mörkret gjorde hav och holmar oskiljbara. Inte ens till de närbelägna Skogsholmarna, där det fanns några bofasta fiskare, skulle jag hinna i tillräcklig dager.
Björn skulle tryggt ha kunnat ta oss till vår hamn i beckmörker och grav sjö. Han hade varit infödd skärgårdskarl, jag var bara en inflyttad landkrabba, som visste allt om hav och sjö och kunde uttala mig bestämt om detta, så länge jag satt i en fåtölj eller stod säker på en landfast brygga.
Jag gick ner till snipan och hämtade några presenningar och tog med dem till gömslet och täckte över den småleende Björn. Nu var Björn i tryggt förvar mot regn och kanske nyfikna fåglar tills dess någon skulle komma och hämta honom. Vapnen stoppade jag in i fodralen, samlade in vettarna och gick tillbaks till snipan och la alltsammans under aktertoften. Sedan gick jag upp till stugan. Kanske kunde jag slumra en stund innan gryningen kom.

Längst ut på vågbrytaren vid fyren, stod Lena. Jag hade känt igen henne på långt håll; hennes slanka kropp och rörelsen hon gjorde när hon förde undan håret, som verkade ostyrigt i vindkasten. Jag kunde förnimma doften från henne!
När jag rundade vågbrytaren, sänkte farten och föll av mot snipans tilläggsplats. Sprang hon fram, tog emot tampen och slog vant ett dubbelt halvslag runt pollaren.
- Vad har hänt? Jag såg dig i kikaren från vindsfönstret och att du var ensam. Lena frågade med en tveksamhet som hon inte brukade ha.
Jag teg och la ut några fendrar.
- Är han full? Har han ramlat och gjort sig illa?
Under hela färden intill hamnen hade jag funderat på vad jag skulle säja till Lena. Jag hade vägt ord och formulerat och omformulerat meningarna för att ge dödsbeskedet skonsamt och med vackra ord. Visste exakt vad jag skulle säja till henne, när hon öppnade dörren. Men nu stod hon redan här i hamnen och jag blev stum!
- Är han sjuk?
Jag hoppade upp på kajkanten och såg rakt in i Lenas blågröna. vackra ögon.
Jag sa lågt och med böjt huvud:
- Jag är ledsen Lena.
- Berätta!
- Björn har skjutit sig!
- I fyllan och villan?
- Björn är död. Lena. Han har skjutit sig!
- Herregud!
Lena såg tvivlande på mig. Jag kunde inte förmå mig att sträcka fram armarna och ta i henne, hålla om henne, trösta henne. Hon blev oberörbar!
- Vi går hem till dig. sa jag.
- Nej inte nu! Kom senare. Snälla du, snälla du, sa hon och gick sakta uppför backen och in på bygatan.
- Vi måste hämta hem honom. Sa jag till Lilja på Fonus Begravningsbyrå.
- Har du meddelat polisen? frågade den svartklädde och korpulente begravningsentreprenören. Jag får inte göra något förrän de sagt sitt.
- Jamen Lilja! Han sköt ju sig själv! Det är ett solklart självmord det handlar om!
- Spelar ingen roll! Spelar ingen roll! Det finns regler även vid suicid. Gå nu upp till Rudolfsson, så hjälper han dig. Sedan kan du komma tillbaka hit och vi tar hand om alla de praktiska detaljerna. Ta med Lena också.
Lilja såg vänligt på mig och borstade bort några dammkorn från sin svarta kavaj. Den vita skjortan såg solkig ut.

- Så du satt alltså uppe i stugan när du hörde ett skott? Rudolfsson antecknade i en liten brun anteckningsbok.
- Ja.
- Och då sprang du ner och hittade Björn?
Jag nickade.
- Och du hörde inga andra ljud eller såg något som kan ha med skjutandet att göra?
- Nej, ingenting! Absolut ingenting. Vi var ju ensamma på holmen.
- Vi känner ju Björn och Lena. Och vi känner ju Anna och dig, även om ni inte är härifrån. Det gör man på sådana här små platser. Oftast är det en fördel. Vi är på något sätt resterna ifrån landsfiskalstiden och känner ortsbefolkningen och är en del av den på ett helt annat sätt än i större samhällen.
- Han drack ju rätt tappert. Björn. Polismannen såg uppfordrande på mig.
Jag teg.
- Var han full?
- Inte direkt.
- Men han hade druckit? Rudolfsson såg skarpt på mig.
- Ja.
- Hembränt från Henrikssons, eller hur?
Jag tyckte frågorna var obehagliga och ville skydda Björn, värna om hans integritet.
Jag ville helt enkelt vara lojal mot min vän så jag svarade inte.
Rudolfsson nickade och suckade tungt.
- Jävla skit, sa han och gjorde ytterligare några anteckningar.
Nu ligger Henrikssons risigt till, tänkte jag.
- Vi får ta vår båt och åka ut och hämta honom, sa Rudolfsson. Det är bra om du följer med.
Det lät mer som en order än en önskan.
- Förresten, fortsatte han, var är vapnen?
- Dom ligger kvar i snipan, sa jag och la idiotiskt till: Och det gör vettarna också.
- Då hämtar vi vapnen när vi går till var båt, sa Rudolfsson, reste sig och tog på sig sin varma uniformsjacka.

En kväll några dagar senare, när jag kom hem, satt Anna vid koksbordet och grät.
- Vad är det? frågade jag.
- Jag har haft besök och fått bekräftat vad jag länge anat, men inte velat tro på.
- Vem har varit har, frågade jag och kände doften av asgam.
Hon svarade inte men pekade anklagande på mig, stammade och fick fram:
- Jag vet allt nu! Allt! Jag vet om dig och Lena! Jag fick ett otäckt besök och tvingades att svara på en massa frågor. Då förstod jag! Jag känner mig förnedrad! Utlämnad.
Jag satte mig mitt emot henne, ytterst på stolen. Jag hade förstått att förr eller senare skulle min otrohet, mitt hor, komma fram till Anna.
- Ja, sa jag. Jag hade tänkt berätta, men det blev inte av. Och så tog Björn livet av sig och det blev ändå svårare.
- Du har alltid försökt vandra de lätta vägarna. Hållt dig undan. Konflikträdd! Du ville inte ens vara med när jag födde våra barn.
Anna var balanserat arg.
- Men lilla Anna, sa jag, nu är du ju orättvis. Jag tål ju inte blod!
Jag borde bitit av mig tungan för en så idiotisk replik.
- Vet du hur det verkligen är? Att föda ett barn?
Anna tog av sig sina glasögon och stirrade på mig med ögon som hatade.
- Nej, sa jag sanningsenligt.
- Det är som att skita ut en melon, skrek Anna rasande.
Gapande stirrade jag på min hustru, småskolelärarinnan, som jag aldrig tidigare hört använda en sådan vokabulär!
Mitt i min häpenhet sa hon pisksnärtsnabbt:
- Det kanske var du som sköt honom?
Hennes ögon glodde, kinderna hade en djupröd vacker färgton, i mungiporna syntes vitt spott. Orden dödade alla känslor.
- Vad säjer du! Är du inte klok! Varför skulle jag skjuta honom, han var ju min bästa vän! Varför?
- Så att du fick Lena för dig själv!
Nu pickade asgamen mig i baknacken så att jag tappade målföret.
- Och från din bästa vän tog du hans hustru!
Anna la huvudet på sned och smilade inkvisitoriskt.
- Du tar det att verka så enkelt. Du vet ju hur Björn var mot Lena. Hur han söp och slog henne.
- Och hur vet du att han slog henne? Har du sett några bevis?
Det var inte läge att berätta om blånaden på Lenas lår.
- Och hur var jag mot dig då? väste Anna med betoning på varje stavelse.
På den frågan hade jag inget bra svar.
Då sa Anna kallt:
- Rudolfsson har varit här och hämtat din jacka. Den jacka som du hade på dig på ejderjakten!
Jag såg på Anna och det tog lång tid innan jag förstod inneborden av hennes ord.
- Fy faaan, sa Anna hätskt.

Två veckor efter Björns död blev jag hämtad av en polispatrull. Det var bråttom, informerades jag om. Rudolfsson hade inte tid att vänta, därför poliseskorten.
Rudolfsson satt bakom sitt belamrade skrivbord och såg trött ut. Nu ville han ställa några kompletterande frågor. Han ansträngde sig inte ens att vara artig och hälsa. Han sa direkt, när jag satt mig ner på den obekväma besöksstolen:
- När du var i stugan hörde du ett skott?
- Ja.
- Och bara ett? Ett enda?
- Ja.
- Det var ditt vapen som hade använts?
- Ja, av någon anledning hade han tagit min bössa.
Jag undrade varför Rudolfsson ställde frågorna.
- Björns fingeravtryck finns inte på ditt vapen.
Rudolfsson talade så lågt att jag fick anstränga mig för att höra vad han sa.
Då kom jag ihåg trasan!
- Han hade virat en trasa om piporna!
Jag kände mig glad för att jag löst Rudolfssons svåra tekniska problem. Polismannen såg på mig med blå vattniga ögon. Herregud, tänkte jag, handlar han också av Henriksson? Men då använder han nog någon bulvan.
- Vi såg ingen trasa på brottsplatsen.
Plötsligt talade han om gömslet som en brottets plats. Nu blev jag rädd.
- Vi kunde inte heller hitta den avtäljda grenen, pinnen, som du berättade om.
Jag började skaka och fick inte fram ett ord.
- Skottet som dödade Björn, var det som träffade skallen, fortsatte Rudolfsson. Varför berättar han självklarheter för mig, tänkte jag, fortfarande orolig.
- Haglen som satt i hans vänstra axel skadade honom, men inte dödligt. Missade du ditt första skott?
Polisen pekade demonstrativt på sin vänstra axel. Helt oförstående stirrade jag på poliskommissarien, som fortsatte:
- Varför sköt du honom? Det finns färskt krut på din jacka. Vi har undersökt den.
- Han sköt ju sig själv, skrek jag. Det vet jag för jag var ju med!
- Du var i stugan har du berättat för oss.
Rudolfssons stämma var vass och påfordrande.
- Och förresten, fortsatte han, Lena och du har ju ett förhållande som pågått en tid.
Det har hon själv berättat för mig. Nu frågar jag dig: Varför sköt du Björn?
Plötsligt blev jag lugn och pedagogisk.
- Jag glömde pinnen i varbygeln och den fastnade och ett skott gick av! Att det träffade Björns axel såg jag inte. Jag glömde berätta det för dig. Jag var ju chockad!
Rudolfsson såg på mig med fast blick.
- Jag tror att du dödade Björn! Och motiven är synnerligen enkla, du får Lena och dessutom blir Lena rik då en stor, nytecknad försäkring faller ut efter Björn!
- Men den jävla åklagaren håller inte med mig, viskade han.
Jag såg en chans och frågade:
- Om vi kan hitta trasan och pinnen, kan det hjälpa mig? De måste ju vara bra bevis?
För helvete, Rudolfsson! Tänk efter!
Rudolfsson funderade en stund. Han kliade sig med en gul statsverkspenna i huvudet.
Några stora mjäll föll ner på den svarta uniformsjackan.
- Det är tänkbart men inte säkert. Egentligen hade jag tänkt anhålla dig, grundat på de indicier vi har, men… Du får gå nu, men du får inte lämna orten. Har jag ditt ord på det?

När Lena och jag kom i höjd med holmen, förstod jag att vi inte kunde lägga till. Dyningen var så grov att vi inte kunde föra snipan in till bryggan utan risk.
- Gå till östra bryggan, sa Lena. Den ligger i lä så där kan vi lägga till.
- Finns det en brygga till? frågade jag häpet.
- Ja. Björn har sagt att det finns en på östra sidan, sa Lena snabbt.
På östra sidan låg det en liten brygga i skydd mellan två stora berghällar. Jag hade aldrig sett den, trots att jag varit åtskilliga gånger på holmen. Det var lätt att lägga till men svårare att göra an snipan.
- Jag sticker i förväg, sa Lena så kan du se till snipan.
Lena verkade ha bråttom och stack i väg.
Bryggan var uppbyggd av stenar som staplats på varandra och det tog tid innan jag fann stadigt fäste för tamparna. Längst in i den lilla viken fanns det en liten fin sandstrand. Hade inte snipan varit så djupgående, kunde jag kört in och dragit upp den i sanden.
Jävlar, tänkte jag, jag borde kanske ha sagt något till Rudolfsson att vi tänkte åka hit ut.

Lena hittade trasan under en tallrot ett tiotal meter från gömslet. Hon var helt säker på att det var den rätta. Trasan var resterna av en gammal, blå köksgardin, som Björn hade fått av henne.
Pinnen hittade jag. Den låg några meter från den plats där Björn hade legat. Jag kände igen den på den sneda ändan och på det sätt barken hade täljts av.
Lena kom fram till mig och kramade om mig. tryckte sig hårt intill mig.
- Tänk vad dum jag varit, sa hon, ett tag trodde jag att det var du som skjutit. Björn.
- Att jag skulle ha skjutit Björn!
Jag blev alldeles matt! För tredje gången var det någon som antydde att det kunde vara jag som skjutit Björn!
- Varför i Herrans namn skulle jag ha skjutit Björn?
- För min skull! sa Lena och tog ett steg tillbaka.
- För din skull?
- Ja! Kommer du inte ihåg?
Lena såg småleende på mig.
- Näh!
- När jag visade märket på mitt lår efter Björns slag, så sa du att du skulle döda honom!
Då mindes jag! Jag hade blivit rasande då Lena visade mig den stora blånaden.
- Men, sa jag, det är ju bara sånt som man säjer när man blir upprörd. Jag skulle aldrig kunna förmå mig att döda Björn. Inte nån annan heller, förresten.
- Nej, jag tror dig, sa Lena och lät besviken. Nu har vi ju bevisen till Rudolfsson, och nu går du säkert fri. Demonstrativt höll hon fram pinnen och den gamla gardinen.
Hon gick fram till mig, la armarna om min hals och kysste mig med öppen mun och spelande tunga. Hennes tunga var skön men jag kunde inte förmå mig njuta – jag var förvirrad.

På återfärden i höjd med Måsaholmarna började det regna. Först som ett stilla höstregn, sedan allt häftigare med stora, tunga droppar. Vid horisonten växte det snabbt upp mörka molnbankar och vinden ökade, blev byig och sjön grov.
- Vi går in till Skogsholmarna, skrek jag till Lena, som satt på förtoften.
Hon nickade.
Vinden tilltog. Brottsjö på brottsjö.
Jag försökte hålla snipan så följsam som möjlig i sjön, för att undvika att vi blev översköljda och vattentunga men snipan doppade näsan oroväckande djupt.
Så gick allt mycket snabbt! Jag hann inte styra upp mot sjön och vi fick en kraftig brottsjö från lovart. Halva snipan vattenfylldes och den svarade inte längre på rodret. Så kom ytterligare en sjö över oss och motorn hackade till och stannade.
Lena stod mitt i snipan med vatten upp till knäna och hennes hår hängde vått och stripigt. Hon försökte ropa något, men jag hörde inte vad hon skrek.
Så kom sjö efter sjö över snipan, som rörde sig tungt och ovigt vid varje överhalning.
Mina försök att få den att gira och följa vågorna, inte ligga tvärs, misslyckades.
Vi öste som besatta, Lena med en röd plasthink och själv använde jag snipans öskar.
som rymde betydligt mindre än Lenas hink, men som var enklare och snabbare att ösa med.
Efter en stund märkte jag att vinden bedarrade. Lena varseblev det samtidigt. Hon såg upp på mig och gav mig ett hoppfullt leende.
- Vi klarar oss! ropade hon och fortsatte att ösa.
Måsaholmarna låg nu skrämmande nära. Om vi inte snabbt kunde få snipan manöverduglig, fanns det stor risk att vi skulle ränna på någon av holmarnas utskjutande bergknallar och den skulle slås sönder. I den grova sjön skulle det vara omöjligt att ta sig upp på de hala berghällarna. Jag försökte få loss snipans åror, men Björn hade surrat dem ordentligt och repet hade svällt i vattnet.
- Se! ropade Lena och pekade bakom mig.
När jag vände mig om såg jag Skogsholmarnas fiskekutter arbeta sig fram mot oss i den gropiga sjön. Framme i fören stod en av fiskarbröderna och vinkade med en fånglina.
Fiskaren fick enkelt över tampen till oss och Lena la fast den i snipans för. Sedan tog de oss på släp in till den skyddade hamnen på Skogsholmarna. Allt gjordes enkelt och utan dramatik.
- Jag ordnar med snipan, sa den äldre av bröderna, så får ni stanna här i natt. Vi öser henne och så får vi hoppas att vi kan få igång motorn i morgon.

Den gamla amerikaklockan slog fem slag när vi kom in i det stora och ombonade köket. Slagen var långsamma, klangrulla och förhöjde trivsamheten, skapade trygghet.
- Byt nu kläder och torka er ordentligt. Sedan skall ni få the så ni blir varma inombords också, sa Kerstin och räckte Lena och mig en hög med kläder och handdukar.
- Ni tar hålla till godo med vad vi har härute, men huvudsaken är ju att ni ar helbrägda. Jag har bäddat till er i salen för ni får bli här i natt, fortsatte hon och såg på oss med milda, bruna ögon.
Lena och jag gick in i salen, finrummet, som bara användes när främmande kom på besök eller när man hade kalas. Kerstin hade bäddat två extrasängar till oss och ställt dem så långt som möjligt ifrån varandra. Hon visste att vi inte var ett gift par och kanske ville hon markera ett visst mått av moral genom avståndet mellan sängarna. Kerstin var en praktisk skärgårdsbo, som gjorde det bästa av situationen.
Lena kastade av sig alla sina dyblöta kläder, ställde sig bredbent och såg okynnigt på mig.
- Torka mig varsamt och med ömhet! Det ser ut som om vi äntligen skall få en natt tillsammans. sa hon och fnittrade flickaktigt.
Jag torkade henne, men kunde inte uppbåda varken ömhet eller värme. Jag var fortfarande skakad efter sjöäventyret. Tänk om vi hade drunknat!
- Vi kunde ha drunknat, sa jag matt.
- Du skötte dig som en hel skärgårdskarl, sa Lena. Jag visste hela tiden att vi skulle klara oss!
Jag var inte mottaglig för berömmet.

Kerstins hembakade bröd smakade ljuvligt! Theet var starkt, varmt och serverades i stora, bruna muggar av stengods. Det kändes mycket ombonat.
Bröderna hade kommit in och satt tysta, sida vid sida och såg på oss. Det var ingen tvekan om att här i stugan rådde det ett matriarkat. Kerstins.
Jag var osäker på vem av bröderna som var gift med Kerstin, men jag ville inte fråga, det skulle upplevas som okunnigt och okänsligt. I skärgården kände folk varandra och visste släktskapen, Lena visste och jag kunde fråga henne senare,
- Vad i hela fridens namn hade ni ute att göra i ett sådant här väder? frågade Kerstin.
- Vi behövde några prylar, sa jag och kände mig skamsen. Vem kunde ana att det skulle bli ett sådant väder. Tack för att ni kom ut och räddade oss, fortsatte jag och såg på bröderna.
- Härute känner vi när det skall bli väderomslag, sa den äldre brodern. Havet och vindarna säjer oss mer än vädergubbarna i Norrköping, för att inte tala om fåglarna och lukterna. Vi såg när ni gick ut och kände igen Björns snipa.
- Hur många bor det har på ön? frågade jag.
- Bara vi, svarade Kerstin och så Randolf på udden. Men han fiskar inte längre, han är snart nitti.
- Kerstin sköter om honom, sa plötsligt den yngre brodern och det var första gången som jag hörde hans röst. Den var vacker! En klockren baryton! Varje onsdag, fortsatte han, städar och så. Lagar mat för en vecka. Men han är klar i huvudet.
- Udden? frågade jag, ligger hans hus på andra sidan ön?
- Ja, svarade Kerstin och såg tankfull ut.
Hon reste sig och gick bort till en väggalmanack, som hängde mellan vedspisen och ett stort kylskåp.
- Dog Björn en onsdag? frågade Kerstin och såg på Lena och inte på mig, vilket jag funnit mer naturligt. Det var ju jag som varit med Björn.
- Ja, svarade Lena, onsdag för tre veckor sedan.
Plötsligt kom jag att tänka på Anna och Rudolfsson!
- Skulle jag kunna få låna telefonen och ringa ett par samtal.
- Den står i lilla rummet! Ring du!
Kerstin pekade på en dörr vid det stora kylskåpet.
Kvällen framskred i en avspänd och trevlig atmosfär. Detta var människor som inte förställde sig. Vinden ven utanför stugan och verkade inte avta.

- Dom kallar dig översättarn, sa den äldre brodern och såg på mig med kisande ögon. Han hade stora buskiga ögonbryn och huden bar utemänniskans signum, brun och väderbiten. Vad översätter du?
- Mest från engelska till svenska, sa jag.
- Kan man leva på det?
Han såg tvivlande på mig.
- Ja, fast ibland är det knapert.
Jag förstod att härute räknades inte skrivbordsarbete som ett riktigt jobb.
Just när vi skulle gå och lägga oss, sa Kerstin:
- Den där onsdan, då, när Björn dog, ja då berättade Randolf för mig att han sett en vit liten plastbåt passera udden. Både på utväg och inväg. Den verkade ha haft bråttom, sa Randolf. Den körde rysligt fort så att den nästan flög på vågtopparna.
Lena ryckte till och ansiktet blev vilt som lärft. Hon sa:
- Vi talar inte mer om onsdagar, jag blir så deppad. Tänk på att jag blev änka en onsdag!

När vi kommit in i salen sa jag:
- Du behövde väl inte ha varit så jävla ohövlig mot Kerstin!
- Jag skall fan ta mig inte behöva stå ut med en massa snack och tyckande om vad en senil gubbe sagt! sa Lena.
- Du? Du behöver väl inte ta åt dig någonting! Han har ju bara sagt att han sett en liten båt. Det har väl verkligen inte med dig att göra!
- Förlåt mig! Jag är så trött, sa Lena. Förresten vad sa Rudolfsson? Och Anna?
- Rudolfsson var förbannad för att vi åkt ut till holmen och brottsplatsen. Han sa att det är straffbart att gå innanför avspärrat område. Innanför plastremsorna får man inte gå! Fan vad dum jag var som inte snacka med polisen innan vi for hitut!
Jag satte mig på en av sängarna. Framför mig på väggen hängde fotografier på brudpar. På något stod kvinnan bakom mannen som satt bekvämt men stramt i en stol. På andra var det tvärtom. Alla log åt mig!
- Såg du några plastremsor? frågade jag.
- Nej, kom det omedelbart från Lena, jag såg inga!
Hon lät irriterad, satte sig på den andra sängen och strök sig efter lårens utsida, som om hon kommit i frysning.
- Men Rudolfsson sa att man hägnat in gömslet innan de åkte därifrån.
- Dom har väl blåst bort då! Polisen slarvar ofta nu för tiden och skyller på övertid och sånt trams. Du vet själv att de sällan lyckas lösa några brott. Inte minst när det gäller misshandlade kvinnor. Fy!
Amerikaklockan slog tio slag och jag kände hur slagens efterklang fyllde rummet.
- Vad sa Anna?
- Hon flyttar ifrån mig när terminen är slut och tar barnen med sig.
Jag kände mig ledsen och tom.
- Yuippi!
Lena kastade sig över mig så att sängen med oss studsade på furugolvet.
- Nu skall vi fira att vi hittat bevismaterialet! Vi skall älska och älska i natt, viskade hon. Känn så fuktig och beredd jag är.
Hon nafsade mig i örat och tryckte sitt sköte mot mig. Jag kände hur upphetsad hon var och hörde hur stötvis hon andades.
Hur skall det har gå, tänkte jag och kände mig slak och olycklig över vad Anna sagt. Klarar sig Anna utan mig? Och barnen, vad skall dom säja? Kan jag klara mig enbart på mitt arbete, utan Annas stadiga, kommunala inkomst?
Lena kysste mig intensivt och girigt.
Det här kommer aldrig att gå, tänkte jag och kände mig inte ett dugg potent.
Men det gick ganska bra, ändå.
Lena somnade snart och började snarka.

- Snipan är klar och motorn fungerar. De är bra och säkra de där maskinerna.
Den äldre brodern, Erik hette han, det visste jag nu, stod och grävde på en liten jordplätt vid vägen mot hamnen.
- Hur skall jag kunna tacka er? frågade jag beskäftigt.
- Ingen orsak, sa Erik.
- Jag skickar ut några flaskor vin!
- Hellre Renat, sa Erik och log mot mig. Vi är inte mycket för vinblask. Det är till för sommargästerna.
När jag började gå mot hamnen, hejdade Erik mig och sa:
- Det är synd om Lena. Två skjutna, det är mycket att bära!
- Två?
Gapande såg jag på den grovvuxne fiskaren.
Han nickade, men sa inget.
- Två, upprepade jag. Björn är ju bara en! Vem var den andre?
- Lenas pappa sköt sig också! Lena var liten då, bara tonåring.
Häpet stirrade jag på Erik.
- Pappan var stygg mot Lena, sa Erik. Söp gjorde han, mycket och ofta. Hans fru fick ta emot en hel del. Ibland såg hon blåslagen ut, även om hon skamset försökte skyla över det värsta. Det sas att han gjorde annat med Lena också, men det kom aldrig fram. Kanske var det sant som folk sa. Men han var en elak fan.
Lena hade aldrig berättat om sin far för mig. Bara att hennes mamma dog, när hon var liten och hur hon hade saknat henne.
- Men Björn var snäll! Synd att han började kroka.
Erik såg ledsen ut, tog av sig vegamössan och kliade sig i det stora, grå håret.
Jag kände mig vilsen! Hur skulle jag hantera den nya kunskapen? Och vilken betydelse hade den för vårt förhållande och hur hade allt detta hemska påverkat Lena? Erik sa:
- Vänta någon timma innan ni går.
- Va, sa jag och var helt borta i mina tankar med två skjutna.
- Sjön är för grov ännu. Tro mig, jag har färdats mycket på Guds gungande hav, sa den erfarne sjöfararen.
Jag stod mitt på den smala grusvägen och försökte samla mina förvirrade tankar. Framför mig stod den trygge och jordige fiskaren, som hellre ville ha Renat än vin och som för mig fördubblat antalet självskjutna!
- Om ni väntar några timmar får ni laber akterlig vind. Då är det en njutning att vara till sjöss, sa Erik, log och i hans röst fanns all kärlek till havet.

- Vi lägger ner ärendet.
Rudolfsson knackade med sin gula penna upprepade gånger på en pärm. Han såg otillfredsställd ut.
- Det kan ha gått till på det sätt som du beskrivit, fortsatte han. Både på trasan och pinnen fanns det samma vapenfett som på ditt gevär. På hanen fanns det också en rispa efter pinnen. Han slängde irriterad ifrån sig pennan.
Jag teg.
- Åklagaren anser inte att mina indicier är tillräckliga för att åtala dig för mord.
Egentligen borde jag inte berätta detta för dig, men nu har jag gjort det lik förbannat!
- Så du tror fortfarande att det var jag som sköt Björn? Jag fick lägga band på mig för att inte skrika åt den misstänksamme kommissarien, djävulens advokat!
- Jag är inte övertygad om din oskuld, sa Rudolfsson aningen mildare.
- Men säj mig då, Rudolfsson, varför skulle jag skjuta min bäste vän? Vad är det för logik i det?
Jag kände mig nu säkrare mot polismannen och ville än en gång ha hans skäl till varför han fortfarande misstänkte mig, i varje fall inte helt friade mig från skuld.
- Det finns två synnerligen goda skäl, såsom jag ser det. Båda har jag tidigare redovisat för dig. Men jag skall gärna upprepa dem.
- För det första, sa han och tog tag i sitt högra pekfinger, är att du hade och fortfarande har ett förhållande med Lena. Att du ville vara ensam om det och därför dödade Björn.
- Om det skulle vara så som du säjer då skulle det ju dödas till höger och vänster i detta rike! sa jag.
- Vilket det också gör, sa Rudolfsson och suckade.
Jag skakade uppgivet på huvudet.
- För det andra, fortsatte han och höll om sitt högra långfinger, så är det den stora försäkringssumman.
Nu begrep jag ingenting! Den erfarne polismannen insåg att jag inte spelade ovetande och sa sakta och förklarande:
- Björn var mycket högt, ovanligt högt, försäkrad. Det har jag ju redan berättat för dig, men du hörde väl inte på.
Rudolfsson sa något.
- Förlåt, sa jag. vad sa du?
- Du avföres.
- Så polisen har nu tagit hand om min avföring? Sa jag.
- Stick, sa han.

Några månader gick och det var i London som jag förstod vad som kanske hade hänt den där onsdagen då Björn dog.
Lena hade följt med på min arbetsresa. Jag skulle träffa min engelske agent och planlägga den svenska utgivningen av några brittiska bestsellers och göra en tidplan över mina översättningar.
Vi hade tagit in på Hotel Charles Dickens på Lancaster Gate, nära Hyde Park och skulle bo där några veckor.
En natt vaknade jag häftigt och genomsvett och kände mig mycket orolig. Jag hade haft en dröm om en liten vit plastbåt som körde i hög fart, trutar som skrek, Björn som kastade vettar och själv försökte jag ropa varningar men fick inte fram ett ljud.
Jag tände sänglampan, gick upp och satte mig på en stol.
Lena sov snusande i fosterställning. Som alltid låg hon naken.
Vad var det med den vita, snabbgående båten? Vad var det jag skulle komma ihåg?
Hade Björn ropat något till mig?
Då mindes jag!
Dagen innan Lena och jag skulle åka till London, var jag nere vid snipan för att ösa och täcka över den, eftersom vi skulle vara borta en längre tid. När jag höll på med detta, kom en vit liten båt med stor utombordsmotor och la till längs snipan.
- Du, sa en blåklädd, benig man. Du skall säja till Lena att hon skall göra rätt för sig! Nu kände jag igen mannen! Det var Andreen på Statoilmacken.
- Det har jag inget med att göra, snäste jag och fortsatte att ösa med sådan intensitet att vattnet stänkte upp på bensinmannen.
- Skitsnack! sa han, log och visade en tandrad som såg ut som ett utrangerat småländskt staket. Jag vet nog vad ni hållit på med!
- Stick din oljelus! skrek jag till honom och hötte mot honom med en fender.
- Du, sa han, säj till Lena att hon skall betala. Hon har ju råd nu, så mycket pengar som hon snott åt sig. Jag skall inte säja nåt, bara hon betalar med råge.

- Kan du inte sova?
Lena hade vaknat.
- Nej, jag hade en sån otäck dröm.
- Kom och lägg dig, sa Lena och gjorde en inbjudande gest.
Jag satt kvar i stolen.
- Jag har en hälsning till dig, sa jag, som jag kom på nu.
- Nu?
Hon såg frågande på mig.
- Ja, jag kom på den nu, efter drömmen.
- Och vem hälsade till mig?
Hon satt nu upp i sängen med lakanet över benen.
- Andreen på Statoilmacken.
Lena sjönk ihop och frågade lågt:
- Vad ville han?
- Att du skulle göra dig skuldfri. Vad är du skyldig honom?
- Inget du har med att göra! Nu måste jag sova!
Hon vände demonstrativt ryggen åt mig och la sig ner.
- Men varför sa han att du skall betala honom? Och med råge. Han måste väl ha menat något. Lena?
Lena gick upp ur sängen, började leta i sin bag och fick fram en burk sömntabletter.
Hon tog några och sköljde ner dem med ett glas vatten.
Plötsligt såg jag nu ett mönster!
- Tog du bort plastremsorna kring gömslet när vi var på holmen? frågade jag. Lena teg.
- Gjorde du det? Svara för jävulens namn!
Oron hade nu ett rejält fäste hos mig.
- Hade du gått in bakom avspärrningen om plastremsorna funnits där?
- Nej, det får man ju inte! sa jag upprört.
Lena skrattade till.
- Jag visste det! Du är alltid så feg. Hade inte jag plockat undan remsorna hade du aldrig vågat leta efter bevisen! Jag har räddat dig! Begriper du inte det?
- Men Lena! För helvete, det är brottsligt. Du kunde ställt till det för mig!
- Men det gjorde jag inte!
- Andreens båt då, vad skulle du med den? För det var väl den du lånade den onsdagen?
Jag kände hur förtvivlad jag var.
Hon låg fortfarande med ryggen åt mig.
- En fråga till, Lena! Har du skjutit någon gång?
- Det har väl alla gjort som bor i kustbandet. Så är det på landet! Det hör till.
- Nå! Hur var det med fartvidundret, den vita racern?
Hon svarade inte.
- Lena, försökte jag, vad hände med din pappa?
- Han fick vad han behövde!

Efter en stund hörde jag att Lena sov. Var hon så förhärdad att hon kunde somna trots att hon insett att jag kanske förstått sambanden?
Plastremsorna, den lilla snabba båten, försäkringssumman. Pappan. Vad var det som drev Lena? Pengar eller känslor? Var mina misstankar riktiga?
Jag tyckte synd om henne.
Skulle jag kunna leva tillsammans med henne och samtidigt bara på misstankar? Var de inte en syra som frätte? Men kunde jag lämna henne och avstå från kärleksstunderna? Räckte de till ett varaktigt förhållande?
Så fattade jag mitt beslut! Äntligen var jag beredd!
Försiktigt plockade jag ihop mina saker och gick ner till receptionen.
- Skall min herre resa mitt i natten?
Portiern såg sömndrucket på mig.
- Ja, jag vill betala vad jag är skyldig och för ytterligare några nätter.
Jag gick ut genom de fina dubbeldörrarna, passerade de eleganta joniska kolonnerna och ställde mig mitt mot hotellet. Fasaden var typisk för sekelskiftet med höga, valvförsedda fönster. Jag räknade ut vilka fönster som var våra.
- Adjö, Lena, sa jag tyst.

En sopbil och några enstaka taxibilar, var allt som rörde sig längs Bayswater Road. Träden i Hyde Park stod avlövade och dystra. En och annan vindkåre ruskade till dem. Det höga järnstaketet mot Hyde Park såg avvisande ut.
Nere vid Marble Arch Station hittade jag äntligen en telefonhytt. Efter några signaler svarade Anna.
- Hej, det är jag, sa jag och hörde hur dumt det lät.
- Vad är klockan?
- Halv fyra.
- Har det hänt något?
- Ja, jag har blivit lurad in i något och först nu har jag förstått det.
- Och så ringer du mig halvfyra på natten för att berätta det för mig?
Anna gäspade.
En bil signalerade ilsket på en berusad man som kom stapplande över Oxford Street.
- Ja, jag ångrar mig och vill att vi skall fortsatta vårt äktenskap, sa jag uppstyltat och ångerfullt. Vi var ju, trots allt, lyckliga, hoppas jag. Och sen är det viktigt att barnen får växa upp med sin pappa!
Anna sa ingenting, men hon la inte på luren.
- Men jag vet inte vad jag skall göra med Lena, sa jag.
Anna sa fortfarande ingenting och jag kände mig hoppfull.
- Som sagt, jag vet inte vad jag skall göra med Lena, sa jag och var nu säker på att få komma tillbaks till Anna och barnen.
- Vad skall jag göra? frågade jag.
- Skjut henne, sa Anna och la på.

Årets första novellförfattare i DAST har brett yrkeskunnande inom industrin och ett stort intresse för konst i alla tänkbara former. Efter utbildning till byggnadsingenjör – och efter att på äldre dagar blivit fil. kand i ekonomi. vilket ungefär motsvarar civilekonomen – har Larsson (han är född 1938 i Majorna, Göteborg men bor sedan 1973 i Viken i Skåne) i 40 år arbetat inom privata industrier med marknadsföring och försäljning samt management.
– Jag har sett några stora elefanter dansa, säger han. Ibland i otakt, ibland med förvånande okunskap, men också några med briljans. Jag har verkligen haft och har stort utbyte i kontakter med människor.
Under de senaste tolv åren har Rolf arbetat med headhunting, det vill säga deltagit i företagens rekryteringsprocess för att finna goda ledare. Men nu är han på väg att avveckla denna verksamhet för att helt ägna sig åt skriverier och måleri.
Jag stötte på Rolf Larsson första gången när han visade mig ett deckarmanuskript. Han ville att jag skulle bedöma det. Jag läste med skepsis eftersom han berättade att detta var det första längre manus han skrivit. Men redan efter några sidor fann jag att detta var en kille som kunde bygga upp en story och som hanterade svenska språket mycket väl. Det är en roman om girighet och inkompetens inom både industriella och politiska kretsar.
– Det skulle vara kul om den boken kom ut. Jag har försökt mig på att skriva sedan några år, och den har boken ligger mig varmt om hjärtat eftersom en hel del i den har en kärna av sanning.
Rolf Larsson målar dessutom i olja och akvarell sedan trettio år. Han har deltagit i ett tiotal jurybedömda utställningar. Förutom att han intresserar sig för det mesta som har med kultur att göra är hans stora passion de segelfartyg som plöjde haven mellan 1850 och 1950, kanske allra mest ålandsseglationen.
– Har du några favoriter bland deckarförfattarna, nu när du har möjlighet att komma in i deras skrå? undrade jag.
Svaret kom rappt.
– Tony Hillerman, Sjövall/Wahlöö, Elmore Leonard och K. Arne Blom, sade han och fortsatte efter en tankepaus. Och så den för mig nyupptäckte Kjell E. Genberg med Jas-planen.
– Det kan du väl inte säga till den som skall skriva presentationen inför din novell.
– Det kan jag visst.

”Kan det här ges en praktisk användning skulle det bli en obehaglig historia för alla våra skådespelare.”
”Hur så”, svarade jag tanklöst med blicken på Dans ansikte, som föreföll plågat och härjat i det skarpa skenet från prismorna.
”De skulle bli arbetslösa hela bunten. Tacka för att folk föredrar realistiskt stoff hämtat ur det förgångna. Mord, kärleksäventyr, krigsscener – allt precis som det verkligen tillgått!”
Hans röst blev hes, nästan som passionerad. Han fortsatte:
”Verkliga lidelser, verkligt hat, verklig grymhet, alla hemligheter ur det förgångna framgrävda och uppenbarade …”
Han skrattade strävt och jag ryste till vid tanken på att de dödas hemligheter skulle profaneras.
(ur Mannen som filmade forntiden. LL 51/1943)

Dridongen av Admállange förde långsamt sin klolika hand mot avladdaren till expanditbomben. De övriga rådsherrarna stod runt omkring honom i spänd förväntan. Deras tankeklockor klingade svagt och tveksamt som om de förebådat ängslan, ja rentav ångest.
”Ögonblicket är inne”, sa Thoadlon högtidligt. ”I detta nu befrias Bogmangaol från naturlagarnas band. Jag hoppas att ingen av er känner fruktan inför detta dramatiska steg. Nu avlossas expanditbomben – nu …”
(ur Stölden av atmosfären, LL 52/1943)

I en halvmånformig krets runt skrubben blänkte revolvrar och kulsprutepistoler. Mynningarna flammade till och Dotty sköt Jimmy bakom sig. Det ljöd ett enformigt ra-ta-ta och Dotty spände alla muskler i sin
kropp för att ta emot de väntade stötarna. Hennes händer sviktade en aning när hon lika blixtsnabbt uppfångade den serie av skott, som avlossades.
”Håll till godo!” ropade hon och placerade kulorna på sin flata hand. Sedan stötte hon iväg dem med den andra. Banditerna ryggade tillbaka i vidskeplig skräck för denna kvinnovarelse som inte behövde vapen för att kunna skjuta.
”Kryp ner bakom en plint, du Jimmy!” sa hon. ”Nu kommer jag nämligen att anfalla på allvar.”
De skrikande banditerna kände det som om en bergvägg ramlat över dem. De vacklade omkull en efter en för Dottys fruktansvärda slag. Den lille mannen med ärren föll blödande till golvet.
”Släpp era vapen!” befallde Dotty. ”Annars klämmer jag sönder er!”
(ur Dolly Virvelvind och de mystiska atleterna, LL 24/1944)

Ännu flera timmar efter den sällsamma händelsen stod alltjämt chocken lika levande för honom. Bilden av uppenbarelsen hade etsat sig in på hans näthinna med outplånlig skärpa. Inte ens tanken på Sheilas strålande ögon kunde förjaga den.
”Antingen är jag en dåre”, skrev han i sin laboratoriejournal, ”eller också är jag omgiven av dåraktigheternas universum. Skulle den femte dimensionen verkligen visa sig vara en misslyckad parallell till vår egen? Skulle den vara befolkad av imitationsväsen? Jag erinrar mig gamle Platons hypoteser om ’urbilderna’. Eller är det kanske snarare så att dessa varelser är våra
sämre jag? Jag vet inte och jag fattar inte! jag känner det som om jag fått ett slag under bältet av försynen …”
(ur Nimbus, LL 22/1945)

Gubben Streamset ryste till och ryggade tillbaka när den andre närmade sig.
”Denna gången gäller det zebror”, fortsatte kusken obarmhärtigt. ”Sådana där som vissa okunniga läkare benämner mano-depressiva existenser! Ena dagen vitt, andra svart, ena dagen glädje, andra dagen sorg, ena dagen rik, andra dagen fattig … Erinrar ni er kanske att ni åtog er att leverera mig två dussin zebror för fem år sen … ? Jag gav er ju 5 000 pund i prasslande sedlar för en okapi och två kvaggor, sir! De var skyldiga er pengar, de fick sina skulder kvitterade plus ockerränta mot att …”
”Tig! Ni har gjort mig fördömd! Varje timme under dessa fem år, har jag tänkt på själarna – deras själar … Dessa olyckliga skapade varelser som jag bringat i ett sådant elände tack vare …”
”Såå”, lugnade signor Maffarozzi. ”Tänk på ert hjärta! Ni är en gammal man! Ja, inte ska jag tvinga mina förmånlig anbud på er! Vill ni slita med era gäldenärer så inte mig emot!”

(ur Signor Maffarozzis menageri, LL 23/45)

Dråpslaget delas ut till årets mest dråpliga eller dräpande västsvensk. Priset är ett års hedersmedlemskap i Dråpliga Sällskapet, samt en väl vald bok.
Vinnaren utses i samband med Svenska Deckarakademins årsmöte, som äger rum i Göteborg den 6 maj.

De nominerade är:

• Kommunalrådet Göran Johansson, Göteborg, för att han under statsministerns Sydafrikaresa på ett dräpande sätt klargjorde var Sveriges huvudstad ligger.
• Skådespelaren Maria Lundquist, Göteborg, för hennes ogudaktiga och dråpliga gestaltning av våra bästa vänner bibliotekarierna.
• Musikern och skådespelaren Freddie Wadling, Göteborg, för sin monstruöst lyckade rolltolkning i Stadsteaterns uppsättning av Mary Shelleys Frankenstein.

Dråpliga Sällskapet bildades hösten 1999 med syfte att vårda och utveckla västsveriges ställning som kriminallitterärt centrum. Sällskapet består av tretton medlemmar, samt två ständiga sekreterare:

Peter Gissy
Ulf Gyllenhak
Björn Hellberg
Inger Jalakas
Philip Jonsson
Susanne Jungmar
Catharina Kjellberg
Lennart Lauenstein
Lennart Lundstedt
Olle Nordlund
Helena Sigander
Helene Tursten
Sven Westerberg
Bibbi Wopenka
Johan Wopenka

Vill du veta mer om sällskapet, kan du kontakta någon av de ständiga sekreterarna:
Inger Jalakas, tel: 031-24 99 06, e-mejl: acmemed@hem.passagen.se
eller
Catharina Kjellberg, tel: 031-711 1244, e-mejl: cc434S@goteborg.mail.telia.com

AV BERTIL FALK

1935 debuterade Erik Lindegren med Posthum ungdom, som innehöll rimmad lyrik och sonetter. Några år senare bröt han sig ur den rimmade poesins regelverk och lanserade i mannen utan väg sina sprängda sonetter, där han i ord förverkligade den surrealism som finns i Dalis och Halmstadsgruppens målningar. 1939 kom diktsamlingen Ung mans gåtor (Sundqvist & Emond, Lund) av Sture Lönnerstrand. Även här handlade det om rimmade dikter. När samme författares diktverk Den oupphörliga (Incestrala) blodsymfonin (Litteraturförlaget, Stockholm) kom 1951, så hade Lönnerstrands lyrik också den genomgått en metamorfos som liknade den
som Lindegrens lyrik genomgick, Lönnerstrand kallade sin “blodsymfoni” för “en psykoanalytisk diktsamling” och den sprängde vedertagna ramar.
Lindegren blev snabbt tillsammans med Karl Vennberg en av den 40-talistiska lyrikens portalfigurer. Lönnerstrand fick nöja sig med att i den begränsade del av avantgardet där den stencilerade tidskriften “odyssé” var tongivande husorgan hyllas som en nyskapare, (Dag Wedholms “odyssé” är i dag mest känd för att det var där som Öivind Fahlströms sedermera internationellt uppmärksammade konkreta manifest först publicerades,) Medan Lindegren i dag intar sin plats i litteraturhistorien tycks Lönnerstrand inte ens ha blivit en fotnot.
Nu är den här artikeln inte tänkt att handla om Sture Lönnerstrands lyrik utan om den science fiction som han skrev i Levande Livet (LL) på 1940-talcl. Men det finns ett samband. 1941 utkom hans diktsamling DÄR (Sällskapet för god läsning, Lund). Den kunde ha blivit en kultbok, men då den bara kom i 100 numrerade exemplar à 8 kronor nådde den knappast ut till sin möjliga målgrupp. Kanske var Lönnerstrand också för tidigt ute. Denna diktsamling är något så pass märkligt som en svensk proto-fantasy långt innan fantasy populariserades genom översättningarna av Tolkien. DÄR är delvis skriven på ett pseudo-eddiskt versmått, men kan ändå inte betecknas som fornnordisk pastisch. Det är en sagoartad fantasy innan vi använde ordet fantasy i Sverige. Diktens jag ger sig ut i skogen, där han stöter på DÖRREN TILL DÄR, en jättedörr som öppnar sig på vid gavel. Jaget välkomnas av en tiggare som visar sig vara en förklädd prins av huset Dong.

Leende tog han
min hand och fann mig
vänlig och vänfast
i handslag,
till välkomst bjöd han
av egen färdkost
en gyllene kanna
pärlande vin,
en kanna duridiskt pärlande vin:
Välkommen till DÄR
och drick däridernas
sjungande vin.

Här, eller rättare sagt DÄR, finns dronters ägg, blågrå spondiner, dridonger, dresserade gryfer, susande tryler, spalider, dorascher, spalejor. Jag-personen förförs av en spaleja och jagas med eldspjut. Han förs till Dyrannen av Där och blir som straff utstött till de fördömda. I de fördömdas stad spänner sig färgbroar, dallrande ljudbroar, surrande ljusbroar, där skalder som glömt det evigas mål och män som ska straffas för sin blotta existens förvisas ner i dödsmörkret. Avsnittet för tanken till Dantes Inferno.
Över huvud taget är det existentiella – som kan sägas vara ett kännetecken för stora delar av Lönnerstrands författarskap – väl utmejslat i detta svåråtkomliga diktverk. Jag tänker inte avslöja mer om denna drömartade damaskusvandring, bara konstatera att porten till DÄR tycks ha varit Lönnerstrands inkörsport till fantasteriernas värld. Och att det är dags att återupptäcka eller rättare sagt upptäcka denna pärla, som inte ens kan sägas vara bortglömd, eftersom den aldrig varit hågkommen.

Sture Virvelvind

Lannerstrands stora succé i Levande Livet var av en helt annan karaktär. Hon hette Dotty Virvelvind, superflickan från Smallbury. Dotty började som en serie noveller, illustrerade av Björn Karlström. Dotty hade föregångare som Jerry Siegels och Joe Shusters Stålmannen, Den gyllene amasonen av Thornton Ayre (John Russel Fearn) och Mary Marvel. Så här lanserades hon: Dotty Bura var en riktig liten stackare, skygg och lättskrämd, svag och bräcklig på alla sätt. Men en dag mötte hon en stor vetenskapsman, doktor von Lome. Som sprutade in ett hormonpreparat i hennes blod – och då skedde ett mirakel med Dotty. Hon fick samma styrka och snabbhet i förhållande till sin kroppsstorlek som insektsvärldens invånare.
Därmed kunde Dotty i känd övermänniskostil inleda sitt korståg mot bankrånare och andra brottslingar. Novellserien utvecklade sig till en tecknad serie i färg. Lönnerstrand skrev texterna. Lennart Ek och Björn Karlström ritade bildrutorna. Dotty Virvelvind var folklig och lättillgänglig, men de övriga sf-berättelser som Sture Lönnerstrand skrev under samma period i LL var inte lika populistiska, även om det ofta fanns romantiska inslag. Novellerna var verklighetsflykt av en helt annan kaliber än de vildmarksnoveller, skepparhistorier och deckare, som LL:s läsare var vana vid före Lönnerstrand.
Bo Stenfors menar att Lönnerstrand var den förste moderne svenske sf-författaren. Jag delar uppfattningen. Lönnerstrand är den ende svenske författare som skrivit sf i den sense-of-wonder anda, som renodlades i amerikanska pulpmagasin på 30- och 40-talen. Denna form av vildsint sf behövde inte ta hänsyn till vetenskapliga fakta. Det gällde att till varje pris kittla fantasin. Lönnerstrand skrev innan besserwissrarna bland ordningsmannen åstadkom rättning i klassleden.
Med början 1943 skrev han sina fantasterier i LL under rubriken “Mellan fantasi och verklighet”. Lönnerstrand säger själv, att han inte tog intryck av vare sig Jules Verne Magasinet (JVM), som började komma ut redan 1940, eller av amerikanska pulpmagasin. Jag finner det emellertid utomordentligt svårt att tro att man kan träda in i en existerande litterär tradition fix och färdig utan att ha tagit intryck av några föregångare. Det skulle i så fall vara ett i historien unikt fenomen. Bo Stenfors säger så här:
“Någon som blev inspirerad av JVM att skriva rymdnoveller var Sture Lönnerstrand. Jag misstänker dock att vi båda fick samma besked av redaktören för JVM, nämligen att tidningens policy var att enbart ha översatt material.”

Varning för kopior

På JVM:s redaktion uppfattade man också konkurrensen och skrev och varnade sina läsare för kopior. Det var på JVM som den äkta varan, de amerikanska författarnas alster stod att läsa, menade man där. Det är sant att många – men inte alla! – av de motiv som Lönnerstrand tog upp i sina noveller redan förekommit i JVM. Men det handlar varken om kopior eller plagiat. Lönnerstrands noveller måste betecknas som självständiga insatser i den amerikanska sf-tradition som kom till uttryck i JVM även om jag i flera fall tror mig kunna påvisa vilka berättelser i JVM som inspirerade enskilda Lönnerstrand-skrönor.
Till att börja med så var dessa fantastiska motiv allmängods i den amerikanska sf-världen. Författarna gav sina versioner av rymdfärder, tidsresor, teleportation, dimensionsöverskridanden, telepati, psykokinesi etc. Det gällde att skriva så spännande och fantastiska berättelser som tankas kan. Ingenting var omöjligt.
Författarna tog upp varandras idéer och stuvade om dem utan att beskylla varandra för plagiat. Idéer som från början uppfattats som originella sjönk tillbaka i bakgrunden som självklara ingredienser medan författarna jagade vidare efter nya sensationer.
Man kunde knappast påstå att alla de hundratals författare som skrev om resor i tiden plagierade H.G. Wells. Författarna rörde sig helt enkelt med en rad motivkretsar som var allmän egendom.

Existentiell vånda

Det var i den traditionen som Lönnerstrand fann sig tillrätta och ställde sin skrivförmåga till förfogande. I hans verk fanns dessutom ett kraftigt framhävt existentiellt inslag, som mestadels saknas även i de mest ödesmättade amerikanska vilda västern berättelser som utspelade sig i rymdmiljö.
Hans berättelser cirklade inte sällan i tassemarkerna kring liv och död och det på ett mycket påtagligt sätt, som ofta accentuerades i novelltitlarna.
Några exempel: Reportage från Hades (45/1943). Den gröna dödsmetallen (2/1944), Döden har två ansikten (2/1945), Fem vägar mot döden (21/1945) och Dödens vikarie (33/1945).
Torsten Scheutz, som själv skrev noveller i en rad tidskrifter arbetade ett kort tag på LL. Sture Lönnerstrand träffade han inte, men då Scheutz hade till uppgift att läsa andras berättelser, bland annat för att finna lämpliga motiv till omslagen, så kom han att läsa en del noveller av Lönnerstrand. 53 år senare säger Scheutz så här till mig:
- Sture Lennerstrands berättelser var mycket välskrivna, men de var oerhört bisarra. Det var svårt att finna lämpliga avsnitt som grund för en omslagsbild.
Den siste iguanodon (LL 48/1943) handlar om en anakronistisk urtid då dinosaurier levde vid sidan om människor. Förebilden till den berättelsen är troligen Jongor i det glömda landet (JVM/VÄ 45/1942-2/1943) av Robert Moore Williams. Till och med omslagsbilderna liknar varandra, men Lönnerstrands berättelse tar en helt annan riktning än Williams berättelse.

Nu känns det emellertid rätt meningslöst att rapa upp teman som tagits upp i JVM ett eller ett par år innan Lönnerstrand tog upp samma teman i LL. Hans berättelser är minst lika självständiga konstruktioner som de amerikanska sf-författarnas alster. Även de fiskade som sagt upp teman ur den gemensamma fiskdamm, som försåg pulpmagasinen med rymdströmming, eller rymdsill som vi säger söder om Kalmar.
Jag har emellertid velat understryka att Lönnerstrand förvisso är integrerad i ett sammanhang och en tradition som ingen annan svensk sf- författare var då och inte heller någon svensk sf-författare varit därefter, och då har jag inte förträngt Denis Lindbohm ur mitt minne.

En tillvaro av gränssnitt

Så låt oss från och med nu betrakta Sture Lönnerstrands verk som de självständiga litterära produkter de trots allt är – oavsett inspirationskällorna. I hans berättelser finns tydliga gränssnitt mellan verkligheter, mellan overkligheter, mellan verkligheter och overkligheter, mellan tillstånd av makt och vanmakt.
Som jag har antytt är det existentiella draget, spänningen och våndan in för gränsöverskridningar från dödens till livets dimension, från verklighetens till drömmens, från nuet till framtiden tydliga i hans författarskap.
Det är inte alltid lika dystert som det kanske låter. Det finns också ett humoristisk drag i många berättelser.
Berättelsen Mr Laddin och den underbara ficklampan (20/1945) är som framgår av titeln baserad på en av sagorna ur Tusen och en natt. Frejdigare och mer okonventionell sf tar man leta efter. Här går i vår värld massor med män omkring och ser sina slitna och gnatiga hustrur och vice versa. Så ock Mr. Laddin tills han hittar ficklampan, som förvandlar allt han lyser på – inklusive honom själv. Förvandlad kommer han hem till sin hustru.

Mr Laddin sköt henne långsamt framfor sig in i våningen, som var lika ståtligt utstyrd som det övriga huset. Hans blickar följde hennes krökta och värkbrutna rygg och medlidandet växte sig ännu starkare inom honom. Försiktigt drog han upp ficklampan och lät dess strålar spela mot hans hustru. Aurelia. Förvandlingen blev genast märkbar, ännu fortare än han vågat hoppas. Som genom ett under rätades hennes rygg, återfick hennes lemmar sin rundning, återgavs hennes hy sin friska mjukhet. När hon vände sig mot honom var hon redan en helt annan. Hennes upplösta mörka hår svallade som en bölja kring hennes linjesköna skuldror. Hennes gamla nötta kläder förbyttes i en åtsittande röd sidenklänning av modernaste snitt. Hennes läppar log och hennes ögon strålade i berusad överraskning.

Önskedrömmen för många som förlorat sin ungdom och den äktenskapliga gnistan då – liksom nu. Den existentiella verklighetens mardröm förvandlad till önskeuppfyllelse med hjälp av den förtrollade ficklampans mentala viagra som förnyar allt när man knäpper på den magiska ljusstrålen.
Lönnerstrands språk pendlar mellan det veckotidningsmässigt banala och det sublimt verbala. Lönnerstrand hade sin personliga stil och hans berättelser är mesta dels bättre formulerade än de översättningar från amerikanska magasin som man kunde läsa i JVM/VÄ.
Scheutz omdöme att de var välskrivna håller än i dag. I långa stycken är det rejäl fräs på de fantasterier som Lönnerstrand målar upp.

Att skriva var en instinkt

Jag hade visserligen 1969 förmånen att publicera Sture Lönnerstrands God morgon sköna mask eller Tillbaka till Naturen (JVM/VÄ 4/1969), men vi talade då bara med varandra per telefon. Det är första gången jag träffar honom när jag trettio år senare, den 28 april 1999, traskar uppför backen till hans bostad i Midsommarkransen. Han är nu 80 år och har svårt att röra sig.
“Jag har haft ett slaganfall och måste träna mig, säger han, där han sitter i sin lägenhet som är fylld från golv till tak med böcker och konst – hans egna konstverk. Ett fotografi av honom mediterande i lotusställningen finns som en påminnelse om att han tillbringade flera år i Indien – fast fotot är taget i Värmland.
Han säger att han skrev i JVM/VÄ, men hittar inga JVM-tidningar där han medverkat fast han letar. Det måste i så fall ha varit under pseudonym för Sture Lönnerstrand finns inte som författarnamn i JVM/VÄ. Sture Lönnerstrand har skrivit under flera pseudonymer.
Högar av opublicerade manuskript hopar sig och Sture Lönnerstrand berättar att han är sysselsatt med att försöka få ordning på sina papper, som han börjat sortera.

“Att skriva var en instinkt jag hade”, säger han “Jag började tidigt. Jag var inte mer än 13-14 år när jag skrev det första. Jag kommer inte ihåg vad jag skrev, men jag skrev i alla fall. Jag minns inte den första novellen jag skrev, men jag har skrivit så många noveller i så många olika tidningar. I nästan varenda svensk veckotidning finns det noveller av mig.
Jag skrev poesi och lyrik. Det var också en instinkt jag hade. Jag skrev lyrik ganska länge. Det blev flera diktsamlingar och romaner, som även kom ut i bokform. Men det är ju så med diktsamlingar att de blir bortglömda. Men ibland ringer det folk till mig och frågar om Den oupphörliga (Incestrala) blodsymfonien finns att få tag i.
Sök den på biblioteket eller köp den, säger jag då. Den finns ju på stadsbiblioteket här i Stockholm.”

Gjorde tavlor i Indien

“Att jag skrev som de amerikanska sf-författarna var liksom en känsla jag hade. Jag skrev på det viset. Men jag var ju en svensk författare, så jag skiljde mig ändå från alla andra. Det var en tillfällighet att jag kom att skriva i Levande Livet. Jag kom dit upp en dag, och pratade med en redaktör som hette Bengtson.
Han ville att jag skulle skriva och jag skrev. Levande Livet hade inget vidare anseende. Det var ingen fin tidning. Vecko-Journalen, den ansågs fin den. Novellerna var inte bara underhållning. Det handlade om hemligheter som jag ville undersöka. Jag kanske inte lyckades alltid, men en del lyckades jag nog med. De var oerhört omtyckta. Det vet jag för folk skrev till redaktionen.
Den här tavlan målade jag i Indien”, säger Sture Lönnerstrand och pekar på en stor tavla på väggen. “Den föreställer Shiva och Brahma. Det är ur den indiska mytologin. Jag bodde sju år i Indien för jag tyckte det var ett intressant land. Jag bodde på flera olika ställen. Bland annat i Benares och sedan bodde jag i Sydindien. Jag var intresserad av hinduism och buddhism. Jag gjorde reportage.
Jag skickade mina reportage via en indisk pressbyrå.
Tyskland köpte mycket. Jag fick ganska bra betalt och kunde försörja mig.
Jag har rest i ett 40-tal länder. Japan, Kina, Turkiet, överallt. Att resa blev tröttsamt i längden. Jag reste i huvudsak för att forska om deras religioner.
Indien är det största landet jag varit i. I Benares fick man vara försiktig. Platsen är ju helig och floden Ganges är helig. Där fanns människor som tog livet av sig – offrade sig. Så var det då och det är väl så fortfarande antar jag.”
Bokryggarna i bokhyllorna är prydda med namn som Byron, Chesteron. Kipling, Shakespeare och Voltaire, men Sture Lönnerstrand läser inte så mycket numera.
“Jag orkar inte skriva längre”, säger han vidare, “men jag försöker få ordning på mina manuskript. Här ligger opublicerade böcker som jag har skrivit. Jag har många böcker som ligger och väntar. Det hänger på mig om jag kan ordna upp dem.
Det jag har är t ex kärleksromaner. Inte science fiction. Science fiction var mera en hobby för mig. Den av mina böcker som har gått bäst är Shanti Devi, som handlar om ett reinkarnationsfall. Den har gått i 15 eller 17 olika länder. Till och med i Sovjet.”
Lönnerstrand avled den 10/9 1999. DAST gjorde den sista intervjun med honom den 29/4 1999.

Litteratur: Stenfors, 130: Science fiction och Häpna! (Spektra Science Fiction. Nr 53 & 54, 1995)