I princip kan man faktiskt påstå att Otto Penzler bor i sin egen bokhandel.

Det handlar om den ytterligt trivsamma bokoasen The Mysterious Bookshop, på 129 West 56th Street i New York, och där har åtskilliga tusentals spänningsböcker förmedlats till spänningslystna läsare – allt sedan Otto Penzler för första gången slog upp dörren till butiken, vilket skedde den 13 april 1979. För lite drygt 20 år sedan, alltså.

– På den tiden var det nästan ingen som samlade på kriminalromaner, men jag gjorde det, berättar bokhandelns grundare och ägare Otto Penzler, i det att han sjunker ner i en bekvämt stoppad fåtölj av gammaldags engelsk biblioteksmodell och sätter sig till rätta.

Det har, mig veterligt, aldrig begåtts något mord i de lokaler som The Mysterious Bookshop disponerar. Men bland de bortåt hundratusen mer eller mindre kriminella manualerna som befolkar hyllorna där; eller ligger travade i något så när stabila högar, finns givetvis åtskilliga mord skildrade.

Knastertorr humor

En som i alla fall inte ser det minsta mordisk ut är Otto Penzler. En vänlig man med knastertorr humor, som förklarar att hans enda intressen och laster här i världen är ”böcker och kvinnor” och som kompletterar sitt vita hår med ett lika vitt – och välansat – skägg.

Otto Penzler var sportjournalist innan han lät sitt privata boksamlande övergå till en gradvis allt mera lukrativ affärsidé.

– The Mysterious Bookshop finns förutom här i New York även i Los Angeles, sedan 1989, och så i London också, sedan 1997, förklarar han och tillägger i det att han med precision placerar det ena grå byxklädda benet över det andra. Åtminstone affären här i New York får lov att betraktas som någorlunda framgångsrik.

Vi sitter i ett rum med en hemtrevlig rödbrokig matta på golvet och komplett välfyllda bokhyllor, från golv till tak, effektivt omringande oss. Det sparsamma möblemanget för övrigt består av stadiga gammaldags mörkboaserade möbler; några stolar och sidobord samt en soffa med hög bekvämlighetsfaktor.

Femtio tusen volymer

Överallt böcker. Utom i soffan. Otto Penzler lyfter undan en trave från fåtöljen innan han slår sig ner i den.

– Det här är mitt vardagsrum, säger Otto Penzler. Det du ser längs väggarna här är mitt privata bibliotek. Majoriteten av dem består av första upplagor med skyddsomslag. Många av dem är personligt dedicerade direkt till mig också.

– Det handlar om i runda tal 50.000 volymer. Det är dubbla rader på varje hylla. Jo: jag har ännu mera böcker på andra håll här i huset. Och i mitt hus i Connecticut också. Min egen lägenhet ligger för övrigt bara lite högre upp här i huset.

Bekvämt, kan man säga. Bara några steg mellan privatlivet och affärsverksamheten. Men för Otto Penzler har nog dessa två saker en ganska stor tendens att associera ihop sig också.

Otto Penzler ler lite skevt och beskriver att många av de böcker han byggde upp sin samling av kriminalroman er med ursprungligen bara kostade honom en dollar stycket.

– Nu är de värda 500 dollar per styck. Om de ens går att få tag i. Förr var det knappt någon som brydde sig om gamla deckare. Nu är de hårdvaluta och du kan ju till exempel titta på den här första upplagan av Farewell, My Lovely av Raymond Chandler som jag nyss har lokaliserat för en kunds räkning och tala om för mig vad du tror att den kan vara värd?

Vansinniga priser

Jag tar emot boken, tittar på det fint bevarade skyddsomslaget; som försetts med skyddande plast och beundrar det ytterst fina skick som boken, från sent 30-tal, i sin helhet befinner sig i. Jag föreslår att den kan vara värd två, tretusen dollar.

– Ah nej, säger Otto Penzler och tillägger att jag ju inte nödvändigtvis behöver tappa volymen i golvet nu. Sjutusen dollar är vad jag har begärt och kommer att få för den. Det är vad den är värd. Minst.

Visserligen håller Otto med om att värdestegringen på visst hårt upphaussade första upplagor av böcker skrivna av Chandler, Hammett, MacDonald och många andra bitvis har blivit rent absurd.

– Men vem kan egentligen ge sig in på att mäta en boks värde för en enskild samlare? När det finns köpare som är villiga att betala nästan vad som helst för en bok av Hammett som han har signerat till sin livsledsagarinna Lillian Hellman – vem är då jag att kritisera det?

Otto Penzler har personligen mycket god koll på vad de antikvariska deckarna är värda. Och The Mysterious Bookshop är många gånger prisledande i branschen och bestämmer inofficiellt var priserna ska ligga.

Doyle dyrast

– Det finns dock en bok som till och med jag tycker är för dyrbar att skaffa, säger Otto Penzler utan att se speciellt ledsen ut för detta faktum. Det är det exemplar av Beaton’s Christmas Journal där den första romanen om Sherlock Holmes – En studie i rött – var publicerad. Fast jag älskar Holmes och även berättelserna om mästertjuven Raffles, som ju skrevs av…

– Conan Doyles svåger E.W. Hornung, inflikar jag blixtsnabbt.

– Just det, du kan dina saker, säger Otto Penzler uppskattande. Det är jag knappast van med när det gäller journalister. Deras spänningslitterära kunskaper brukar stanna vid Tom Clancy eller Robert Ludlum.

Annat av sånt som Otto Penzler är speciellt förtjust i inkluderar gamla klassiska författare som Willkie Collins och Ellery Queen samt nu levande kolleger till dem som James Crumley, Dennis Lehane och Thomas H. Cook.

– De befinner sig samtliga mycket nära mitt hjärta, säger han och klappar sig allvarsamt på jeansskjortan ungefärligen där nyssnämnda organ ska befinna sig.

Författarnas vän

Många av de författare som nu är aktiva är personliga vänner till Otto Penzler, som också spelar en aktiv roll i olika prestigefyllda kriminallitterära sammanslutningar och personligen har redigerat ett stort antal olika antologier (den senaste heter Murder and Obsession) och även har intressen i ett bokförlag som heter The Mysterious Press.

– Många författare samlar också på böcker och bland annat brukar Stephen King komma hit och köpa kopiöst mycket med böcker när han är i New York. Eller också ringer han hit och vi skickar hem några lådor till honom uppe i Maine.

Elmore Leonard är en gammal god vän till Otto Penzler och tillsammans med Brian Garfield, Donald E. Westlake och ytterligare några har han sedan många år tillbaka ett pågående pokerspel i gång.

– Vi brukar spela här i det här rummet, säger Otto Penzler och gör en gest med sin ena arm.

Själv säger sig denne passionerade älskare av kriminalromaner dock läsa ”väldigt långsamt”.

Vivör med Sverigeminnen

– I motsats till min kära väninna Michelle Slung, som bland annat granskar manus för Book of the Month Club och hjälper mig att hitta noveller till olika antologier. Hon läste vid ett tillfälle ut nio böcker på en och samma dag!

Där efter förvandlas Otto Penzler närmast omärkligt till en världsvan vivör och frågar om vi fortfarande har lika vackra damer i Sverige som när han besökte landet i början av 80-talet, i samband med den tredje internationella deckarkongressen i Stockholm?

– Som sagt var: böcker och kvinnor; de är mina enda intressen och svagheter. Men jag har i alla fall inte flickvänner i olika länder samtidigt längre. Det blev alltför arbetsamt…

Därmed har en livsnjutare talat.

Fotnot: Om någon vill få kontakt med The Mysterious Bookshop och de olika bokklubbar som bokhandeln administrerar, går det att skriva till:

The Mysterious Bookshop

129 West 56th Street

New York, NY 10019

U.S.A.

LaStanza hejdade sig framför det vita tvåvåningshuset och frågade pojken: ”Var det hit mannen med geväret gick?”
Åttaåringen gick hand i hand med LaStanzas kollega. Pojken nickade och pekade på huset. Han hade vantar på sig. ”Han gick in genom den dörren. Det är där han bor. Han heter Priest.” Pojken fäste sina stora, bruna ögon på LaStanza och rättade till öronskydden.
LaStanza skrev ner adressen i sitt anteckningsblock – 6501 West End. Därefter vände han sig om och såg över grabbens huvud mot sin nya poliskollega. Jodies näsa hade blivit alldeles röd där hon stod och huttrade i blåsten som piskade mot dem neri från havet. Hon glodde tillbaka och då bad han henne följa pojken hem och skriva ner hans vittnesmål där.
”Tänker du gå in ensam?”
”Vi behöver grabbens vittnesmål.”
Hon hostade till och utandningsluften blev till ett moln framför ansiktet.
”Kom till baka så fort du är klar.” LaStanza stoppade tillbaka block och penna i kavajfickan.
Jodie och pojken gick tvärs över den trånga Lane Street till hans hem. LaStanza betraktade Jodies blonda, pageklippta hår hela vägen till grabbens port. I månskenet såg han tydligt hur blåsten fick det att fladdra..
Sedan tittade han än en gång bort mot stoppskylten som stod i hörnet av Lane och West End Boulevard. De hade hittat fyra kulhål i den. LaStanza vände sig om och såg över den stora öppna planen framför VFW-hallen. Rak kulbana till stoppskylten. Hallens vita väggar och koppartaket lystes nu upp av polisens strålkastare.
Han och Jodie hade kommit hit för en timme sedan. Nyårsfirandets vanliga kaos hade förvandlats till en mardröm. Tre uniformerade poliser försökte förgäves hålla hopen med dansande människor i schack medan den gråhårige läkaren undersökte Sarah Johnsons kropp. Hon var en 80-årig vit kvinna som inte överlevt kulan som trängt in i ryggen.
LaStanza kunde fortfarande se hennes ansikte framför sig. Det var pluffsigt och livlöst, de halvöppna ögonen matta. Armarna låg slappa längs sidorna. Händerna var små och kunde ha tillhört ett barn.
Det tog inte lång tid att hitta hålen i väggen där Sarah hade stått och inte mycket längre att hitta ens linjen till stoppskylten. Det var då som pojken klev ut från buskaget och berättade för LaStanza och Jodie att det var karlen i det vita tvåvåningshuset som skjutit med gevär för att fira nyår.
LaStanza tittade på klockan innan han klev upp på trappan. 02.00. En iskall vind fick honom all rysa till när han skyndade uppför de sju trappstegen av betong till verandan som gick längs hela framsidan. Den hade också betonggolv och höll upp de fyra pelare av trä som bar balkongen längs andra våningsplanet.
Han tog händerna ur fickorna och tryckte på ringklockan. Efter andra ringningen tändes ytterbelysningen och en gammelmansröst undrade vem det var.
”Polisen”, sade LaStanza.
”Vad?”
”Polisen.”
Flera låskedjor lyftes av, dörren knirkade och sedan blev ett vitt, rynkigt ansikte synligt. LaStanza vek ut rocken så att hans polisbricka – den med New Orleans stjärna och halvmåne i guld – blev synlig där den hängde i bältet.
”Heter ni Priest?”
”Överste Priest.” Mannen tycktes vara omkring sextio med silvrigt hår och blå ögon. Han var klädd i en röd tröja, svarta jeans och svarta tofflor.
”Jag är kriminalinspektör LaStanza. Jag skulle vilja komma in och få en pratstund med er.” LaStanza stampade med fötterna när ännu en isande vind nådde honom.
”Nå, kom in då.” Rösten lät irriterad.
Rummet var mycket varmt och färgerna påminde om öknen. Där fanns en tjock, murrig brandgul matta, två bleka soffor och två kanelfärgade fåtöljer. Mannen satte sig i den ena och bad LaStanza att ta plats i den andra.
”Någonting att dricka?”
”Nej, tack.” LaStanza tog upp den bärbara radion ur uniformsbyxans bakficka och placerade den på det smala bordet. Ur innerfickan fick han fram fodralet med identitetshandlingar och visade dem för Priest.
”Vad heter ni, sir?”
”Överste Christopher R. Priest. Pensionerad från Förenta Staternas armé.”
LaStanza tog kortet med rättighetsformuleringarna ur fodralet. ”Jag måste läsa upp era rättigheter innan vi talas vid, överste Priest.”
Den äldre mannen ryggade bakåt som om han fått en örfil. Det gick en ryckning över ena kinden, men han sade ingenting.
”Innan jag börjar fråga måste ni förstå vilka rättigheter ni har. Ni har rätt att ingenting säga.”
Den äldres blå ögon stirrade stint på kortet i LaStanzas vänstra hand.
”Allt ni säger kan och kommer att användas mot er vid rättegång.” LaStanza kunde Mirandas varningstext utantill men läste alltid från kortet för säkerhets skull.
”Ni har rätt att tala med advokat för att få rådgivning innan jag ställer några frågor och att ha en sådan närvarande under utfrågningen.”
Nu kunde LaStanza känna doften av popcorn. Han strök mustaschen med sin lediga hand.
”Om ni inte har råd med advokat kan om ni så önskar en sådan utses åter inför utfrågningen.”
Han såg på mannen och upptäckte den nästan omärkliga nicken.
”Om ni anser er kunna svara på frågor nu, utan advokat närvarande, har ni fortfarande rätt att avstå från att svara när som helst.” LaStanza stoppade tillbaka kortet.
”Har ni förstått era rättigheter?”
Mannen nickade igen. Hans ögon hade smalnat. ”Vad för sorts detektivarbete gör ni, unge man?”
”Jag utreder mord.”
”Mord?” Han verkade lättad. ”Sätt er då bekvämt, unge man. För ett ögonblick skrämde ni mig verkligen.”
LaStanza ignorerade mannens inbjudan att sitta i fåtöljen, valde istället soffan, sjönk ner och makade till det svarta hölstret på höger höft. I det satt hans revolver, en .357 Magnum Smith & Wesson. När han tog fram anteckningsblock och penna upptäckte han en halvfull skål med popcorn på bordet vid den andra vilstolen.
”Överste Priest”, började han. ”Har ni varit ute i kväll?”
”Ute? Javisst. Strax före midnatt. Jag firar alltid nyårsafton utomhus.”
”Hur firade ni, sir?”
LaStanza hade varit vid infanteriet och tänkte använda tilltalsordet ”sir” så länge det tjänade hans syften.
Översten lutade sig till baka i stolen och log. ”Jag brände av några skott. För att fira.” Han blinkade mot LaStanza. ”Jag är väl skyldig stan en stoppskylt, va?”
Det här går lätt, tänkte LaStanza. Han har försagt sig.
”Får jag titta på det vapen ni använde?”
”Naturligtvis.” Översten reste sig och visade vägen till ett sandfärgat vapenskåp i rummets bortre ände. Han öppnade och sträckte in handen, men LaStanza hann före och grep träkolven till något som liknade ett Springfieldgevär från tiden kring andra världskriget.
Översten backade och LaStanza tog ut vapnet.
”Är det fortfarande laddat?”
”Nej”, svarade översten och pekade på ett magasin som låg intill en ammunitionsask.
LaStanza nosade i bössan. Den var nyligen avfyrad.
”Det är en Springfield M-1 30-06 med stridssikte.” Nu lät översten nervös på rösten.
”Före er tid, unge man.”
”Hur många patroner tar den?”
”Det får plats åtta i magasinet.” Översten torkade händerna mot byxorna, som om han bli vit svettig.
”Har någon annan i närheten skjutit i natt?”
”Nej.” Han harklade sig.
”Hur många skott avlossade ni, sir?”
LaStanza tyckte att vapnet verkade tungt.
Mycket tyngre än den M-16 han använt i Vietnam.
”Ett magasin.” Överstens röst darrade lite.
”Vi hittade fyra hål i stoppskylten”, sade LaStanza och mötte den andres blick.
”Jag är säker på att jag träffade med fler än så…” Översten blinkade två gånger och försökte sig på ett litet leende. ”Men… mina ögon är inte vad de varit.”
LaStanza stack handen i fickan och drog fram det förbrukade magasin han hittat vid stoppskylten. Han betraktade ammunitionsasken i skåpet. Samma.
”Vi hittade tio tömda magasin därute. Ni sköt slut på mer än ett.”
”Jag … jag … fattar inte det. ” Överstens ansikte blev rött. ”Jag fattar inte det.”
Dårfinken skjuter sönder stan med en 30-06:a – och han fattar det inte!
”Vår vapentekniker får jämföra tomhylsorna med slagstiftet. Vi får se:” LaStanza ställde in geväret, stängde skåpet och började gå tillbaka mot soffan.
Översten släppte fram en suck av lättnad och följde efter.
Så fort de satt sig igen frågade LaStanza:
”Bor ni ensam här?”
”Jag är änkeman sedan två år.”
”Har ni en aning om hur långt en kula från ett sådant vapen går, sir?”
”Vad? Inte speciellt långt efter att den gått igenom en stålskylt.” Översten slöt ögonen.
Han tänker.
”Ni känner till VFW-hallen på andra sidan allmänningen, sir?” LaStanza gjorde en paus för effektens skull. ”En kvinna sköts i ryggen där i natt.”
”Nej.” Överstens ögon blev hastigt vidöppna.
”Omöjligt.” Han riktade ett krokigt pekfinger mot LaStanza. ”Jag begriper nog vad ni tror… Men jag kan omöjligt ha skjutit henne.”
LaStanza mindes Sarahs små händer, de som liknade barnhänder. Det var så det var på mordroteln. Minnen av offer dök upp som ögonblicksbilder.
Översten pekade med sitt krökta finger mot en inramad tavla på väggen till höger om LaStanza. Det fanns medaljer i ramen, monterade på grön sammet.
”Det är en silverstjärna och två purpurhjärtan!” Den äldre mannens röst lät djupare.
LaStanza hade också medaljer. I en byrålåda.
”Två omgångar i Vietnam, unge man.
Vad gjorde ni under kriget?”
”Jag var inne i landet.” LaStanza mindes det första lik han sett. Han hade varit på patrulluppdrag nära Bien Hoa. Han kom så väl ihåg det röda blodet som smetats ut över soldatens svarta armar.
”Jag är en krigshjälte, unge man!”
LaStanza mindes sin överste i Vietnam, en karl som kråmade sig när han gick, övertygad om att han aldrig skulle dö i någon djungel. Den översten hade en gång klandrat LaStanza: ”Hörrudu, det här är det enda krig vi har. Så snacka inte skit om det.” Han hade också kallat LaStanza för ”unge man”.
”Jag sköt flera skott upp i luften. Upp i luften!”
”Jösses”, sade LaStanza. ”Jag undrar hur många fler lik vi kommer att hitta.”
”Jag tror inte att jag skjutit någon”.
LaStanza knep ihop sina ljusgröna sicilianska ögon när han spände blicken i översten.
”Vi fann fyra kulhål i väggen och på parkeringsplatsen var två bilar träffade.
Alltsammans från det håll där ni stod och sköt. Kan ni förklara det?”
Översten skakade på huvudet.
”Våra vapentekniker löser nog den gåtan.” LaStanza reste sig och gick till telefonen som stod in vid popcornsskålen. Han tog inte blicken från översten medan han bläddrade till baka i blocket till sidan där VFW-hallens telefonnummer stod.
En assistent svarade på andra signalen.
LaStanza gav honom de nödvändiga uppgifterna för att få husundersökningsordern som krävdes för att beslagta geväret och ammunitionen.
”Jodie ringde just”, sade assistenten.
”Duktigt att ni hittade den där grabben. Ge mig gubbens namn.”
LaStanza gav honom överstens namn.
Nu kunde beslutet om ett gripande komma snabbt.
”Jag åker till domaren”, sade assistenten och ringde av.
LaStanza makade till sin .357 Magnum igen och satte sig. Överstens blå blick betraktade honom länge innan den äldre sade:
”Ska ni gripa mig?”
LaStanza nickade. ”De är här med alla handlingar om en liten stund.”
Översten vred sina händer. LaStanza såg åter Sarahs små kalla händer framför sig.
”Vad tänker ni anklaga mig för?”
Dörrklockan ringde. Översten hoppade till.
”Det är min partner”, sade LaStanza.
”Jag släpper in henne.”
Översten lutade sig bakåt med slutna ögon. LaStanza kastade en blick på honom innan han släppte in Jodie. Hon var knallröd i ansiktet och darrade av köld när hon klev över tröskeln.
LaStanza visade vägen till vardagsrummet. Översten såg på Jodie och lyckades åstadkomma ett blekt leende. LaStanza skötte presentationen.
Översten bad henne sätta sig och hon slog sig ner i soffan mitt emot LaStanza.
Hon lade benen i kors och gned händerna mot byxtyget.
”Vill ni ha lite varm choklad?” Översten reste sig till hälften.
Först skakade hon avvisande på huvudet.
Håret gungade. Sedan sade hon: ”Ja tack.”
Översten reste sig långsamt. Hans knän knakade. Jodie följde honom till köket.
LaStanza lutade sig bakåt i soffan och slöt sina trötta ögon, men det hjälpte inte. Än en gång såg han Sarahs ansikte och de små blodfläckarna på ryggsidan av hennes skära chiffonklänning.
Jodie återvände efter några minuter med en mugg ångande choklad i vardera handen. Översten hade en egen mugg, målad i kamouflagefärger. När alla åter satt frågade han: ”Vad anklagar ni mig för?”
Jodie såg på LaStanza som svarade:
”Dråp.”
Han hade tänkt berätta att åklagaren troligen skulle nöja sig med vållande till annans död, om inte Sarahs familj hade goda politiska förbindelser, men i stället tog han en klunk choklad. Den var alldeles för varm.
Översten andades in djupt och drack lite choklad han också. Han såg på Jodie och sade att han var ledsen. ”Det måste vara en jäkla sätt att fira nyårsafton.”
Jodie nickade bara.
LaStanza mindes att han firat fjolårets nyårsafton i en bar på Ninth Ward – ett dubbelmord.
Översten blundade igen. LaStanza gjorde ett nytt försök med chokladen. Han uppmärksammade att Jodie höll båda händerna om muggen när hon drack.
Översten började nynna lågt… Auld Lang Syne. Översten hade djup stämma. Den lät sorgsen när han nynnade den bekanta melodin.
LaStanza såg på Jodie. Hennes ögon tycktes bli glasartade när hon betraktade den gamle mannen. Sedan vände hon sig sakta mot LaStanza och viskade med hård röst.
”Det var den låten orkestern spelade när han mördade henne.” Hon blinkade och han kunde se vreden i hennes kattögon. Hon var kanske nybörjare i kåren, men inne i henne fanns ett rovdjur. Det skulle behövas på mordroteln.
Should old acquaintance be forgot, and never brought to mind. Skall gamla vänner glömmas bort och inte träffas mer…
Det sista som träffade Sarah Johnson här i livet var en kula, tänkte LaStanza.
Gubben fortsatte nynna. Jodie drack choklad och LaStanza kände hur hjärtat blev hårt och kallt.
Han tänkte på Sarah igen, hur hon låg på den iskalla marken. Han mindes alla mordoffer som glömda vänner i den egna kretsen. Det var mordrotelns förbannelse.
Man minns…

Bibeln innehåller många kloka ord. Som till exempel Markus 8,36 … Jag kom att tänka på de orden häromdagen.
En extraadjunkt vid en realskola skrev på sitt sommarlov en deckare. Han sände den till DST – Det Stora Förlaget. Manuset kom tillbaka. Extraläraren uppvaktade då ett litet förlag som givit ut en deckare han beundrade. Boken antogs och den berömde kritikern PGP i Veckojournalen fann den vara ”av högsta svenska klass”. DSF:s rikstidningars kända recensenter Jörgen Elgström och Barbro Hähner berömde. Många andra med dem. Senare rosade bl a Barbro Alving. Så valdes författaren som den förste efter grundarna, in i Deckarakademin. Hans noveller och inlägg togs gärna in i de stora tidningarna – även de som tillhörde DSF.
Ja, DSF hörde också av sig genom sin förlagsdirektör som ville uttrycka sin höga uppskattning av böckerna – även den som en gång refuserades. I brev stod det bl a ”Du företräder en unik linje i den svenska deckarlitteraturen och jag hoppas folk i större ut sträckning upptäcker detta.” Önskades ”en annan lansering” fanns den på DSF liksom ”ett starkt intresse för vad du gör här i huset, inte minst hos mig”.

Författare, bliv vid din läst!

Författaren blev glad men tyckte att hans lilla förlag var det som vågat satsa på hans debut. Han fortsatte där. Han hade dock gett ut sin första ”ickedeckare” på ännu ett litet förlag som sedan gått i konkurs. Boken hade fått beröm, bland annat av Torgny Lindgren. Författaren tänkte nu, att ville DSF-förlagsdirektören ge ut nästa roman så vore det positivt. Men se det ville han inte. Han skrev rakt ut att ”om författarens gåvor ligger inom det område som för närvarande kallas detektiv-, kriminal- eller spänningsroman, så tycker jag att han ska säga världen det han vill inom det området.” Författaren skulle inte få gå de kreativa vägar han kände för utan bli vid den läst DSF menade, passade honom. Författaren uppfattade det ej som lockande att skriva vad andra ville. Han ville få respekt för sin integritet.
När boken kom på ett annat förlag förstadagsrecenserades den fullkomligt ner av en DSF-författare i DSF:s stora morgonblad. Trots mestadels positiva recensioner i övrigt sade förläggaren att recensionen betydde så stort ekonomiskt avbräck att han inte hade råd ge ut flera böcker av honom.

Vägrades genmäle

När så förläggaren på det lilla förlaget blev för gammal och lade ner sitt deckarförlag, valde författaren ej vännen och DSF. Trots varningar sände han manus till ett konkurrerande förlag med en redaktör som ej befallde vad som skulle skrivas.
Nu hände en hel del av det man varnat författaren för. Han var ej välkommen att skriva i DSF: s tidningar och han recenserades i allmänhet inte där. När han angreps fick han inte svara – hans svar hade tyvärr kommit bort och när han sände en kopia var det ju på tok för sent att svara! När Nordens största boktidning utsåg honom till Kvartalets författare för en av hans (ickedeckar-) romaner, skrev chefredaktören där argt att det var konstigt att en sådan författare inte ens recenserades i stora tidningar. Då följde i en DSF-avisa en recension som tog all heder och ära av boken – den var så nedgörande att fristående Aftonbladet protesterade i sin innerspalt.

Raseri över gåva?

Förlagsdirektören på DSF skrev ett brev om att författarens skrivande visade en moral som var sådan att den var ”uppenbar för alla utom för dig själv och några av dina närmaste”. Han återsände också de dedikationsexemplar han fått genom åren. Andra var mer positiva – t ex Svenska Akademien som utdelade ett stipendium. Och när han efter uppehåll gav ut en deckare belönade Deckarakademin den som årets bästa. Ett ex som sänts till DSF-direktören återkom med sju Åter Avsändaren-stämplar. Det verkade nästan som om någon gripits av raseri över gåvan.
DSF köpte tidningar och förlag. Tidningarna som recenserade författaren blev ungefär lika många färre. Men en av de nya DSF-tidningarna recenserade på sin kultursida faktiskt en roman av författaren. Den sades vara ett plagiat av en skotsk roman. Författaren som aldrig hört talas om den romanen lånade den på bibliotek och fann inte minsta likhet. Han skrev om detta i Författarförbundets tidning som uppmanade recensenten att svara. Och han hade då aldrig menat så vad han än skrivit!

”Hemsökande bottennapp”

Författaren har de senaste åren kommit med två kriminalromaner som behandlar homosexuellas utsatthet. 1997 års nominerades av Deckarakademin bland årets främsta. Den var enligt DSF:s stora kvällsavisa ett ”bottennapp”. 1998 års kriminalroman om en man som upptäcker att han är homosexuell har fått 15 lysande recensioner. Recensenten i kvällsavisan från DSF skriver däremot dock att författaren ”hemsöker” läsaren. Han är en ”övervintrare från efterklangsperioden”, en motsvarighet till ”1800-talets signaturpoeter” och ”excellerar numera i alltmer komplicerade och alltmer likgiltiga mordrecept, spetsade med en matsked sexuellt drägel”. Därtill gissar recensenten att författaren står bakom en annan usel bok som författaren läst lika lite som den skotska en gång.
Det är en sorglig utveckling författaren genomgått från att ha företrätt ”en unik linje i den svenska deckarlitteraturen” till att bli en sexuellt dräglande efterklingare. Hade han kunnat undgå ödet genom all hörsamma lockropen från sin vän på DSF? Nå han tycker i alla fall att han valde rätt. För som det står i Markus 8:36: ”Vad hjälper det människan, om hon kunde vinna hela världen, och toge skada till sin själ?”

Är det tillåtet med kriminalromaner och filmer?
Ja, det tycker vi ju. Men det finns en vidrig avart, som med svenska förläggares och filmdistributörers goda minne nu väller in i allt större antal, företrädesvis från det stora landet i väster.
Goda kriminalhistorier i roman- eller filmform har någonting att ge. De förmedlar spänning som motsvarar ett behov. De har därutöver ofta en sensmoral att dela med sig av. Kanske att brott lönar sig inte, osv. Eller också berättar de om konflikterna bakom, infrastrukturen så att säga, på ett intressant sätt.
De bästa kriminalböckerna och filmerna sysslar mindre med själva mordet än omständigheterna omkring. De är mera intresserade av att visa och beskriva vad som ledde till den här oåterkalleliga handlingen än hur själva dödandet gick till. En del radikala kriminalförfattare sysslar inte ens med mord, de tycker det finns annat som är intressantare.
De är få.
De flesta av oss – jag själv hör dit skildrar ganska mycket brottsplats, talar om hur mordet genomförts, spekulerar i vem mördaren kan vara och hans mer eller mindre morbida tankegångar.
Jag gör en svepande generalisering och säger att den sortens böcker tycker vi är värda att skriva och läsa; dem månar vi om; de bjuder på spänning och kan lära en någonting om livet. De är litteratur.

Lättflytande dynga från USA

Men den sort – den samlande rubriken skulle kunna vara ”Kom, läs och betitta den senaste seriemördarens allra perversaste aktiviteter” – som nu rinner likt en lättflytande dynga över hit från USA i allt stridare takt – saknar alla upplyftande värden. Den är, hur skickligt den än är gjord rent tekniskt, inte litteratur utan meningslösa perversiteter. Dessa böcker och filmer sysslar inte med varför brottet begicks utan hur det begås.
Bort!
Om det t ex ska vara så att någon människa dör av en plastpåse över huvudet så behöver det inte visas hur mördaren grymt plågar offret med plastpåsen, till och med låtsas befria henne genom att ta bort den ett par gånger, för att sedan dra på den igen gång på gång, och le hela tiden medan han gör det. I detalj visas hur någon stympas, skändas eller marteras av dödsångest. Att föra fram sådana vidrigheter har aldrig varit meningen med kriminalromaner, vågar jag påstå.
Mördaren i de här historierna är så gott som alltid sinnessjuk, och därför har författarna och filmarna en förevändning att i detalj visa sig åt de perversa metoder som han använder för att plåga livet ur sina offer. Som i 98 av 100 fall är oskyldiga kvinnor, ur stånd att bjuda det minsta motstånd.

Grymt och motbjudande

Poängen i den här ”nya” sortens deckare är alltså inte att avslöja och fånga in en brottsling utan att med största möjliga detaljrikedom avslöja hur en mördare hämningslöst plågar och torterar sitt offer. De är grymma och motbjudande. Mycket mer än ”vanliga” deckare kan de också ge impulser, tror jag, till en rad av de plötsliga meningslösa mord som svenska myndigheter i dag står så överraskade och förvirrade av. När läsarna redan köpt en sådan smörja i bokhandeln, eller löst biljett till en sådan film, är det för sent.
Den svenska filmcensuren, som ska vårda om den goda filmen, bör slå ner på den här sorten innan den når en publik. För den är värde lös; har inget annat syfte än kittla aningslösa människor och ge blodspengar åt smaklösa Hollywoodproducenter. Häromdagen såg jag att Sigourney Weaver var med i en sådan film. Synd på en så god aktris. Jag minns en bok, ganska nyligen, Och han älskade dem alla, där det skildrades hur en man plågade ihjäl en rad kvinnor som han fått att falla för sig. Allt på ett förfinat och kvasikulturellt sätt. De gustibus non disputandum, heter det. Men här behöver vi inte respektera tycke eller smak, för det finns inga att respektera hos de här böckernas upphovsmän.
Svenska Deckarakademin har tagit till uppgift att uppmärksamma god kriminallitteratur. Om akademin vore mindre tandlös och ville göra en insats mot stymparböckerna, borde den redan ha instiftat citronpris att utdelas till de författare som skriver sådant och – framför allt – till de svenska förläggare som tar hit och låter översätta den här formen av avskyvärdheter och spekulationer i människors dödsångest.

Jan Eric Arvastson är journalist och kriminalförfattare.

BOOK & MAGAZINE COLLECTING No 176 – Nov. 1998. Nästan julafton när detta fina bokmagasin dimper ned i låddan. I år behandlas ingående bl a Stephen King med artikel och bibliografi. Barnboksförfattaren C.S. Lewis samt en artikel kallad Death in High Places. Avslutas som vanligt med ett drygt 60-tal sidor med böcker till salu samt böcker köpes. Adress : 43-45 St Mary’s Road Ealing, London W5 5RQ. ENGLAND

SHOTS Är ett nytt engelskt deckarmagasin som hittills kommit utmed 3 nummer i A4-format, färgomslag och omfattande 60-64 sidor per nummer. Jag har lusläst dessa tre nummer med stort intresse och funnit att den som verkligen vill ”hänga med” vad som händer i första hand i England men även World Wide bör prenumerera omedelbart via följande adress: Mike Stotter; Shots. Editorial Dept 189 Snakes Lane East, Woodford Green, Essex IG8 7JH, ENGLAND. En årsprenumeration kostar 15 pund för dem som är bosatta i Europa. Check skall sändas till: 56 Street, Ripley, Derbys DE3 3LD, ENGLAND.

Man tar även emot manus till noveller som bör variera mellan 2.000-10.000 ord. SHOTS innehåller intervjuer, bokrecensioner plus att man publicerar fem noveller i varje nummer. Ett välkommet magasin.

BOOK & MAGAZINE COLLECTOR No 177 – Dec 1998 med två intressanta artiklar. Den här gången en mycket utförlig om The Further Adventures of Sherlock Holmes och en om Boris Karloff.

ELLERY QUEENS MYSTERY MAGAZINE November 1998. Elva noveller (naturligtvis en av Ed Hoch) där jag för varje nummer finner färre och färre av ”mina” gamla författare. Börjar jag åldras, eller? Visst är det roligt med nya författare och naturligtvis är det så att man inte orkar hänga med på samma sätt som man gjorde förr. John L Breen recenserar ett antal nya böcker, som vanligt.

ZENE Issue No 17 1998 är ett annat brittiskt magazine med undertiteln: The Guide of Independent Press. Ett magasin ägnat att hjälpa blivande författare i form av att man bland annat ger tips på bra agenter och förläggare. Man recenserar ett stort antal magazines publicerade i England förutom att man har en insändarspalt. Detta är förresten samma förlag som gav ut deckarmagasinet CRIMEVAWE strax före jul 1998. Intresserade kan skriva till Crimewave, TTA Press, 5 Martins Lane, Wicham, Ely, CAMBS CB6 2LB, ENGLAND. En prenumeration kostar 11 pund

CDM-CRIME DETECTION & MYSTERY N3/98. Man får vara tacksam över att det finns eldsjälar som Per Olaisen, som ger ut Sveriges lilla CADS. Här kommer en volym med tre noveller, där engelsmannen Frederick J Bevis debuterar med en kort och klurig novell om en man som orättvist satts i fängelse. Bevis är pseudonym för Jerey Shires. Numret innehåller även en del recensioner. Jag kan förstå Olaisens reaktion när han noterat att Jury basunerat ut att man vill belöna Årets Bästa Deckarnovell och detta ”för första gången i modern tid”. Det är ju som alla läsare av CADS vet en grov osanning, eftersom CADS alltsedan 1991 delat ut just ett sådant pris. CDM har återigen ny adress: c/o Olaisen, Skedviksvägen 46, 120 54 Årsta.

CRIME TIMES Vol 2, Issue No 2/98 (Pocket 288 sidor). Detta är ett av Englands fyra magasin som helt ägnas åt deckare. Redaktörer är herrarna Barry Forshaw och Peter Dillon-Parkin – bägge med stor humor och med inriktningen att göra bra deckare rumsrena. I detta välmatade nummer finns intervjuer och artiklar i mängd, verkligt intressant läsning, inte minst artikeln om Ed McBain. Adress: P O Box 5880, Birmingham 131 6 8JF, England.

Antikvariatskataloger:

VASALUNDS ANTIKVARIAT. Katalog nr 45/98 innehåller enbart deckare och till mycket förmånliga priser, dessutom. Ny adress: Tellusvägen 14, 184 50 Åkersberga, där finns också TUNA ANTIKVARIAT, med Deckarlista nummer 4 1998.

MORDIDA BOOKS. Myst. & Detective Fiction. Catalogue no 42. 906 nummer där man verkligen kan hitta rara saker eller vad sägs om ett originalmanus av Ross McDonald? Det är hans introduktion till antologin kallad Ross McDonald selects Great Stories of Suspence. Säljs för 2.500 dollar. Adress: P O Box 79322, Houston, Texas 772 79, USA.

JANUS BOOKS. Catalogue 46. Även här en specialkatalog med rara items. Dock många fina nummer till hyfsade priser (10 dollar och uppåt) Adress: P O Box 40787, Tucson, Arizona 85 717-0787, USA

BOKBERGET 31, oktober 1998. 34-sidig katalog i A4-format med 804 böcker i olika ämnesområden, men här med en deckaravdelning innehållande några gamla fina rariteter plus nyare saker. Adress: Lindberg & Persson Antikvariat, Marum 4303, 760 42 Björkö.

 I DAST nr, 4/98 finns en artikel av Peter Gissy; ”Christie och hennes giftflaskor”, som handlar om giftmord i Agatha Christies böcker. Till artikeln hör en lista betitlad ”Så dog offren i Agatha Christies böcker”, där artikelförfattaren tillsammans medapotekaren Anders Carlsten räknar upp vilka gifter Dame Agatha använde i sina böcker, samt hur dessa administrerades. Tyvärr innehåller denna lista flera sakfel, både vad beträffar några av de boktitlar som räknas upp och innehållet i flera av böckerna. Om vi börjar med boktitlarna, så finns fler av dem översatta än vad som anges i listan:

The seven dials mystery utkom på svenska redan 1930 under titeln De sju urens mysterium. (Jag kan rekommendera TV-filmen frän 1981, med bland andra Sir John Gielgud som den tankspridde Marquis of Caterham; den är – faktiskt – bättre än boken!)

The mysterious Mr Quin utkom på svenska 1984, under titeln Den mystiske Mr Quin.

The thirteen problems utkom på svenska 1990, under titeln Miss Marples mysterier.

Däremot stämmer det – tyvärr – att novellsamlingarna Partners in crime, The hound of death and other stories (där The strange case of sir – inte ”St”! – Arthur Carmichael ingår) och Parker Pyne investigates ännu ej översatts till svenska i sin helhet – något för herrar/damer bokförläggare att ta fasta på! Inte heller är novellsamlingen Three blind mice and other stories från 1950 översatt i sin helhet, även om titelnovellen visserligen finns på svenska som Tre blinda möss (dock endast i förkortad version).

Jag kan, beträffande titlarna, tillägga två saker. Dels att The murder of Roger Ackroyd visserligen utkom för första gången på svenska under titeln Hur gåtan löstes, men att den numera är mest känd som Dolken från Tunis. Dels att, enligt mina uppgifter, The Big Four utkom på svenska 1929 som De fyra stora – jag kan dock inte svära på den saken, eftersom denna sällsynta bok är den enda Christieroman som jag ännu inte lyckats få läsa i svensk översättning. (Sällsynt med rätta; berättelsen, som borde ha fått förbli den handfull noveller den från början var, har en intrig som måste ha varit urmodig redan när boken utkom, och som ger begreppet ”osannolik” helt nya dimensioner!)

Vad beträffar innehållet i böckerna har jag vid en hastig genomläsning av Gissys & Carlstens lista funnit följande sakfel att anmärka på:

I Hur gåtan löstes/Dolken från Tunis ingår ett giftmord i förfluten tid förvisso som en del av intrigen – men giftet ska ha varit arsenik, och det sägs inget om hur det gavs. I bokens början blir dessutom en person förgiftad av en överdos veronal.

I novellen Ett ansikte som sköna Helena (engelsk titel The face of Helen, alternativ svensk titel Sköna Helenas ansikte) planeras visserligen ett djävulskt mord med giftgas, men dessbättre förhindras mordet i sista sekunden; den enda som dör är en katt – och listan bär ju faktiskt överskriften ”Så dog offren (min kursivering!) i A.C.:s böcker”…

I Den flygande döden giftmördas två människor; en med ormgift intravenöst, den andra med blåsyra oralt.

I Tio små negerpojkar sker inte två utan fyra giftmord; förutom cyankalium respektive kloral oralt används också cyankalium intravenöst och en överdos veronal oralt.

I Liket i biblioteket planeras ett mord med digitalis i en injektionsspruta, men även här förhindras mordet i tid (se kommentar ovan till Ett ansikte som sköna Helena!)

I novellen Tre blinda möss förekommer inget giftmord över huvud taget.

I Konstiga huset begås två giftmord; med eserin intravenöst och med digitalis oralt.

I Trick med speglar förekommer såväl medicin spetsad med arsenik som chokladbitar spetsade med akonitin, men det är ingen som vare sig dricker av medicinen eller äter av chokladen (se kommentar ovan!).

I Begravningar är farliga blir en person visserligen arsenikförgiftad, men vederbörande dör inte (se kommentar ovan!).

I Spegeln sprack från kant till kant dör tre människor av gift; förutom det påhittade medlet Calmo (inte ”Colmo”!) och cyanväte förekommer också en överdos av något slags sömnmedel – däremot dör ingen av arsenik, även om det förekommer kaffe spetsat med arsenik, som dock ingen druckit av (se kommentar ovan!).