AKT 1. MORDET.

Snön föll från en blytung himmel, tyst och stilla och utan uppehåll. Den lagrades i drivor på gator och torg och täckte snart vår huvudstad i ett iskallt bårtäcke, som dämpade gatuljuden och skapade frostiga glorior runt de tända gatlamporna.
Huset var en bland många liknande hus längs gatan. Det var gammalt men välbyggt och fortfarande mycket bekvämt att bo i och med en ålderdomlig charm och atmosfär: ett hus med personlighet. Det var högt i tak mellan våningsplanen som låg i tre plan med en imponerande kalkstenstrappa som centrum. Trappan lystes upp på dagarna av höga mångfärgade glas fönster och efter mörkrets inbrott av magnifika gaslampkronor, nu omgjorda till ellampor. Allt inramades av smidesjärnsgirlanger i svart och guld. Den ståtliga klassicistiska fasadens arkitektur hade bättrats på av den fallande snön som lagt sig på pelarkapitäl och gesimser. Huset låg inom gott hörhåll från Hedvig Eleonora kyrkas malmklockor, även de som mätte ut tiden.
Snön föll fortfarande genom den stilla vinterluften. Portvakten kämpade en hopplös kamp mot vädrets makter utanför den stora porten. Förgäves försökte han röja undan snön från trottoaren och lägga den i stora högar längs rännstenen.
Varje våningsplan hade endast en hyresgäst, vilken hade både en huvudingång och en köksingång. På första våningen bodde baronessan Wanda af Brohusen i sin ensamhet sedan många långa år. Hon var änka efter saligen avsomnade utrikesrådet baron Enoch Severin af Brohusen.
Denna lugubra lördagseftermiddag var hon helt ensam i sin stora, tysta och av konstskatter fyllda våning – om man inte räknar med hennes katt Rasputin naturligtvis. Hennes trotjänarinna och kokerska Emma hade fått ledigt hela veckoslutet för att besöka en sjuk avlägsen släkting. .
Det rum baronessan Wanda satt i låg i mörker med undantag av det varma gyllene skenet från glöden av en björkvedsbrasa i den höga kakelugnen av blåmönstrade Delftflisor och från de likaledes höga, utifrån svagt upplysta fönstren, vilka med sin yrande snö liknade dryckesglas, fyllda med festligt mousserande champagne. Baronessan dåsade i sin öronlappsfåtölj och det gjorde Rasputin också i sin. Det var ju inte så märkvärdigt, matte var ju 92 år och katten 22. Dagarna brukade förflyta på detta sätt, i gråzonen mellan slummer och vakenhet. Minnesbilder fick det verkligas form, vad som var dröm eller realitet kunde den gamla ibland inte särskilja.
Ett plötsligt ljud trängde in i hennes inte helt oangenäma slummertillstånd och tvingade henne upp till medvetenhetens yta. Vid hennes ålder var det fullt förståeligt att hennes sinnen började försvagas, särskilt hennes syn, men hennes hörsel var det inte något fel på.
Hon tyckte sig ha hört något som var egendomligt bekant, nämligen ljudet av tunga steg nere i vestibulen. Tydligen hade Rasputin, som var blind som en mullvad, också hört något, för han började svänga sitt skalliga huvud fram och tillbaka medan han lyssnade intensivt.
Nu hördes tydliga fotsteg komma uppför stentrappan utanför huvudingången till hennes våning. Hon satte sig upp i stolen. Det var ingen tvekan längre. Dessa fotsteg kände hon väl igen, men dem hade hon inte hört på mer än fyrtio år. Hon reste sig ur stolen med vi ss brådska. Knäppandet från hennes artritiska leder hördes tydligt i det tysta rummet.
”Jesus Maria, det är Enochs fotsteg, min älskade make har kommit tillbaka efter alla dessa år!” viskade hon.
Med gapande mun fortsatte hon lyssnandet. De osäkra, ibland liksom snavande och dröjande fotstegen var verkligen välkända för henne. De var desamma hon hört så många gånger tidigare, när Enoch hade kommit hem sent efter att helhjärtat deltagit i någon mottagning på UD eller någon diplomatisk tillställning på kungliga slottet.
Fotstegen stannade för ett ögonblick utanför hennes ytterdörr och tydligt hörde hon honom föra en viskande överläggning med sig själv; men så fortsatte stegen uppför trappan till nästa våning.
”Den käre Enoch har gjort samma dumma misstag som så många gånger förr”, muttrade hon en smula förargat för sig själv. ”Men han kommer väl ner igen.”
Men konstigt nog gjorde han inte det den här gången. I stället ringde han på och blev insläppt i den tomma våningen ovanför – tom därför att hon med egna ögon sett det rara paret som bodde där försvinna i en taxi tidigare på eftermiddagen. Allt hade sedan varit tyst däruppe, de välartade barnen – en av var sort – hade säkert gått för att leka med några lika välartade kamrater.
Det härskade djup tystnad i det gamla huset, men plötsligt bröt helvetet lös. Ett femtontal par fötter galopperade runt i hela våningen där uppe, råa röster skrek och vrålade – de använde säkert fula ord och svordomar – och allt urartade till ren bärsärkagång. Men Enoch stod modigt emot deras anfall och försvarade sig tappert, det hördes. Men till slut blev han övermannad och besegrad. Hans fiender var ju så många fler.
Hon stod stilla och funderade skarpt. Vad skulle hon göra? Var det rådligt att gå upp för att hjälpa honom? Säkerligen hade en grupp fosterlandsförrädare samlats där uppe i största hemlighet – det var ju ett världskrig på gång – och Enoch hade kommit för att prata dem tillrätta och få dem att avstå från sina skurkaktiga planer.
Men innan hon hunnit fatta något handlingsbeslut, började oväsendet på nytt, men nu sjöng rösterna – säkert en kampvisa på något främmande språk. Men så övergick sjungandet till svenska, för hon tyckte sig höra ordet ”slut” upprepas ett antal gånger. Enoch bad tydligen förgäves för sitt liv och hans död var nära förestående.
Fönster öppnades där uppe och en mörk skepnad kastades ner på gatan. När skepnaden passerade hennes fönster, fick hon en glimt av långa tunna fingrar som gestikulerade åt henne. Med en otäck duns slog skepnaden i gatans stenläggning och låg orörlig. Ett hest triumfvrål hördes uppifrån. Rasputin svimmade och föll ur stolen.
Djupt skakad öppnade hon ert av sina höga fönster och tittade ut i den tilltagande vinterskymningen. Ja, där låg han, den käre Enoch, i diplomatiska kårens mörkgröna högtidsuniform, utslängd i snön. Hon kunde till och med se några av hans glittrande ordnar och medaljer.
Hon stängde stilla fönstret. Vad skulle hon göra nu, med Emma bortrest över veckoslutet?
Men så stramade hon upp sig, gick fram till telefonen, lyfte luren och begärde numret till östermalmspolisens vaktkontor för att anmäla mordet till jourhavande kommissarie.

AKT 2. UPPLÖSNINGEN.
Denna kalla och snöiga lördagsförmiddag i mitten av januari i 1940-talets början jagades jag av min moder, infångades, tvättades, kläddes i finkläder, borstades, kammades och skickades iväg till en julgransplundring hos en klasskamrat till mig med order om ”att ha roligt”. Jag var nio år gammal.
Vi samlades i den fallande snön utanför porten till det gamla hus som vår klasskamrat bodde i. Sammanlagt var vi tolv grabbar från klassen och dessutom några tjejer. Vars föräldrar umgicks med vår kamrats familj.
När alla dykt upp, gick vi in genom den stora porten och in i vestibulen, där den folkilskne portvakten Pettersson hutade åt oss att stampa av oss snön och sluta dänga i den tunga portdörren, ”annars var han inte den som skulle lägga fingrarna emellan”. Vi klev uppför de ekande stentrapporna och stannade upp ett tag på första våningen för att läsa namnskylten på dörren. Sedan fortsatte vi upp en våning till och där läste vi rätt namn på dörren, ringde på och blev insläppta av vår klasskompis, som spelade värd i stor skala.
Hans förståndiga föräldrar hade tidigare på dagen visligen dragit sig tillbaka till någon trevligt stillsam restaurant. Värdens äldre syster – hon var femton år och ”hatade småbarn”, särskilt broderns imbecilla fåntrattar till vänner – var i föräldrarnas frånvaro verkställande befäl och dagofficer. Emellertid blev hennes storhet inte allmänt accepterad, så hon gav upp och retirerade i vredesmod in på sitt rum, där hon tillbringade resten av eftermiddagen med att äta choklad och läsa en roman.
Flickorna satt mest i ett hörn och utbytte viskande och fnissande förtroenden samtidigt som de stuvade i sig julgodsaker. Vi pojkar hade högre krav på underhållningen, så vi lekte en del intressanta sällskapslekar, t ex ”Lätta brigadens anfall”, ”Custers sista strid”, ”Skyttegravskrig” och annat våldsamt och ljudligt. När vi tröttat ut oss, plundrade vi med tjejernas hjälp den ståtliga julgranen, vars toppstjärna knappt syntes i det höga takets dunkel. Det som gick att äta åts och rena juldekorationer lades på en stol. Vi plockade av allt så högt upp vi kunde räcka, men det fanns mer kvar. Sedan tog alla i hand och dansade ringlekar runt granen en sista gång för det här året. Vi sjöng de gamla välkända julgransplundringsvisorna, särskilt ”Nu är gladajulen slut, slut, slut”.
Några öppnade de höga fönstren, några skruvade av julgransfoten och – sedan vi först kollat att den folkilskne Pettersson inte syntes till – hivade vi ut granen genom fönstret och kastade ner den i snöhögarna på gatan medan vi alla vrålade ”hurra”!
Därefter blev festen lite avslagen, godis och sockerdricka började tryta. Så ringde dörrklockan, vår värd öppnade och in klev en civilklädd herre och två uniformerade poliskonstaplar, komplett med sablar och krimmertovor i vilka smältande snökristaller gnistrade. De båda konstaplarna intog en avvaktande hållning i bakgrunden under det att den civilklädde – som presenterade sig som kommissarie Djerf – informerade oss om att han fått rapport om att ett mord hade förövats av en samling fosterlandsförrädare. Våra ögon var nu vidöppna av uppskattning. Han tillade att liket fortfarande skulle ligga på gatan och han förbjöd oss att gå fram till fönstren och titta.
Naturligtvis störtade vi alla fram till fönstren och stirrade ut, men det enda vi kunde se var vår sönderbrutna julgran som låg där med hälften av barren borta, men fortfarande med några julprydnader som gnistrade i det svaga ljuset. Besvikna vände vi oss till kommissarien för utförligare information, men han tyckte att festen var slut och att vi lugnt och stilla skulle gå hem var och en till sitt.
Vi tackade vår kompis för en livad fest och gav oss ut i snöyran. När jag vände mig om, såg jag de båda konstaplarna mödosamt skaffa undan ”liket”.

PER OLAISEN

Hans Gunnar Ugerup och är ett barn av år 1932. Hans vagga vaggade på Davidhalls torg i Malmö stad, inte mitt på torget, utan i en lägenhet med utsikt över det, som då var salutorg. Föräldrarna var goda och belästa.
Vid fyra års ålder flyttade familjen till rikets huvudstad. Lille Hans var ett nyfiket och försigkommet barn, som gärna lät sig roas av allsköns mysterier. Ett intresse som ofta gick till rena handgripligheter för att undersöka eller lösa problemen. Han berättar att inne på gården till huset familjen bodde i fanns en fascinerande skylight av frostat glas. Mörka höstkvällar lyste det inbjudande från det. Han ansåg att hållbarheten på glaset måste testas. En stor asfaltkoka bevisade vad han innerst inne trott, hela tiden; glaset splittrades och kokan försvann ner i vad som visade sig vara en korvfabrik. Ur hålet hördes fasansfulla kötteder.
Familjen flyttade ut till Traneberg, där ingen ville leka med honom, eftersom han talade skånska. Det problemet löste han genom att hälla sand i de i sandlådan församlades skjortor. Sedan lekte de.
I Alviks folkskola lärde han sig läsa, och där ”lånade” Hans (läs: påtvingades) sin första bok, en jolmig historia från 1918, som hette ”Sommar och sol och himlens alla vindar”.
Hemma läste han en spännande indianbok med lite text och stor stil. Vid nio års ålder läste han Dickens ”Pickwickklubben” med behållning.
Under barn- och ungdomsåren läste han våldsamt och ganska urskillningslöst allt han kunde komma över, men det var en del av läsutvecklingen, ”goda” böcker slukades tillsammans med ”lättare” gods. Bland det ”lättare” godset fanns mycket som var läsvärt. Jag har sedan dess han stort nöje i att läsa deckare som uppfriskande ”hjärnskrot” och avkoppling, påstår Hans. Nu efter en livstid som adjunkt i svenska och litteratur och i engelska och dessutom som förste skolbibliotekarie har han läst, begrundat och smält alla de seriösa stora verken ur världslitteraturen och efter avslutad läsning känt en viss vemodig avskedets tomhet.
Numera bor han i Lund och ägnar sina lässtunder oftast åt deckarlitteraturen, framför allt engelsk och amerikansk. Bland de engelska återfinns naturligtvis allt om Sherlock Holmes och Fader Brown och det mesta av Dorothy och Agatha. Av de nya namnen läser han gärna P.D. James, Elisabeth George, Minette Walters, Martha Grimes, Ruth Rendell och den nyss avlidna Ellis Peters för att nämna några kvinnliga. Bland de manliga är Colin Dexters Oxforddeckare en av favoriterna, men han gillar även de mer hårdkokta amerikanerna Dashiell Hammett, Raymond Chandler eller Ross Macdonald.
Hans Ugerup vill gärna fortsätta räkna upp ännu fler favoriter, men jag låter honom förstå att vi inte kan göra den här artikeln till en uppräkning av alla deckarförfattare. Han avslutar med:
”Det har skrivits många utmärkta romaner i deckarens form och jag är mycket road av att läsa antologier av deckarnoveller. Novellen som deckare ska inte glömmas bort i denna dataordsvallets tidsålder.
Novellkonsten ligger mig som sagt varmt om hjärtat och en perfekt novell bör i mitt tycke vara som en glad griskulting: liten och kort, lekfull men substantiell och med knorr på svansen.”

Alkoholiserad hustrumisshandare
Greshams depressiva syn på samhället färgade också hans privatliv. Han var en alkoholiserad och misshandlade både hustrun Joy Davidman och barnen. Till sist stod hon inte ut längre utan rymde till sist med barnen till England. Där inledde hon en långvarig kärleksaffär med författaren C. S. Lewis och till sist gifte de sig också. Historien om deras relation berättas i filmen Shadowlands från 1993.
1962 begick Gresham självmord i ett rum på ett nergånget hotell i New York, där han skrivit in sig som Asa Kimball från Baltimore. Den enda dödsruna som New York Times kostade på honom skrevs av bridgeskribenten.

Maeve Binchys böcker på svenska.
Alla utgivna på Rabén Prisma:

Tänd ett litet ljus, 1985
Tom O ‘Briens dotter, 1986
Eldflugornas sommar, 1988
Silverbröllopet,1989
När ödets stjärnor faller, 1991 (filmad under titeln Circle of Friends med bland andra Chris O’Donnell)
I blodbokens skugga, 1993
Glassjön, 1995
I år blir del nog bättre, 1996
Nora O’Donahuges dröm, 1997 (filmen är på väg)
Tara Road, 1998

Den 4 juni 1941 hade den svenska filmfarsen I natt eller aldrig premiär på Spegeln i Stockholm. Den var producerad av SF i regi av Gustaf Molander. Manuskriptet var författat av Adolf Paul, pseudonym för de båda österrikiska flyktingförfattarna Adolf Schutz och Paul Badisch, kända som mycket flyhänta. Handlingen utspelas på ett fjällhotell, troligen i Åre. Där bor en ung, söt miljonärska, vaktad av sin deckarintresserade advokat. I övrigt förekommer bl.a. en komisk rumänsk baronessa, en kolerisk överste och en landsfiskal. Enligt referatet i Svensk filmografi 4, 1940-1949, s. 132-133, film nr 11/1941 anländer till detta hotell en dag två gäster, som genast uppfattas som mystiska främlingar. Det är detektivromanförfattaren Bing Hardqick, som tar in inkognito under namnet Erik Andersson och dennes assistent John Sjölin, en gammal förbrytare och fängelsekund, som nu ställt sin yrkeskunskap till författarens disposition.
Författaren skriver på en ny bok men har ingen fantasi, han behöver levande människor som modeller och tar dem som finns på hotellet. En kväll när han dikterar ett avsnitt i sin nya bok, råkar advokaten höra brottstycken som nämner personerna på hotellet. Han drar genast slutsatsen att det nyanlända paret är förbrytare som förbereder en stor kupp, kanske med honom själv som offret. Detta sätter igång en farskarusell, som förvandlar hotellet till ett dårhus. Baronessans pärlhalsband försvinner, polisen tillkallas och när Sjölin i kommissarien igenkänner den som en gång satte fast honom och fick honom dömd inser han och författaren att de är illa ute, om de inte snabbt kan lösa gåtan med det försvunna pärlhalsbandet. Det lyckas emellertid, och som belöning får författaren slutkyss av advokatens sekreterare som kommit till dennes undsättning på hotellet.
I huvudrollerna spelades miljonärskan av Barbro Kollberg, advokaten av Håkan Westergren, baronessan av Tollie Zellman, landsfiskalen av Bullen Berglund, deckarförfattaren av Åke Söderblom och hans assistent av Thor Modéen. Att Söderblom var en framgångsrik författare, framgår av att han har dressinggown och cigarettetui i silver. Att Modéen och Söderblom parades ihop i en rad filmfarser, var ett svenskt försök att åstadkomma en motsvarighet till Helan och Halvan, fast varken den kvicksilverlike Söderblom eller den maniske Modéen var närmare motsvarigheter till dem. Varifrån författarnamnet Bing Hardqick kommer, kan jag inte gissa, men i flera decennier använde svenska deckarförfattare egendomliga pseudonymer. När det i referatet sägs ”Sjölin igenkänner i kommissarien den etc”, syftar detta på den ålderdomliga seden bland allmogen att titulera först länsmän och sedan landsfiskaler med kommissarien. Detta syftar inte på poliskommissarier utan var en förkortning av den ålderdomliga juridiska titeln hovrättskommissarie.

Vilka räknar du med kommer att knappa in sig?
– Deckarvänner och andra bokintresserade. Det finns en koppling till förlaget och till mig: man kan till exempel få kontakt med mig.

Du lottar ut en bok i månaden?
– Djärvt grepp tycker somliga. Men varför inte? En gång i månaden drar vi en vinnare bland dem som svarat rätt på några frågor om Kent Mortland och böckerna om honom. Det ligger ett recept där också.

Mortland är väl ingen gourmet?
– En maträtt som spelade en viss roll i en av böckerna. Men jag räknar inte med någon större rusning efter det.
Sajten har adress www.mortland.nu
LEO LARSSON

Författare: Laurell K. Hamilton
Miljö: St. Louis, USA
Huvudperson: Anita Blake, hårdkokt vampyrjägerska
Genre: varulvs- och vampyrdeckare.

St. Louis och St. Louis – två amerikanska städer med samma namn. Bägge ligger i staten Missouri; den ena återfinns på USA-kartan, den andra förekommer i Laurell K. Hamiltons romaner. Samma stad – och ändå inte…
Hamilton har skapat en parallell eller alternativ stad, som rymmer både verklighet och fantasi. Inte minst har hennes St. Louis blivit en blivit en plats där våra drömmar eller snarare mardrömmar – förverkligas.
Där finns alldeles vanliga amerikanska snutar, sådana som vi känner igen från de flesta polisdeckare: erfarna, hårda och cyniska.
Förbrytarna kan däremot vara, minst sagt, annorlunda. I och kring den parallella staden St. Louis lever både människor och ”andra”.
Några troll har bosatt sej i Ozarkbergen och längre bort i Kentucky kan man hitta ”gargoyles” (bevingade djurstatyer som fått liv). Men den stora majoriteten främmande varelser hör till släktet ”shapeshifters”: främst varulvar och vampyrer men också ”människor” som kan förvandla sej till familjens katt eller vakthund eller vilket (o)djur som helst.
Anita Blake, som introducerades i Guilty Pleasures (Ace) och hittills varit huvudperson/hjältinna i sju fantasydeckare av Laurell K. Hamilton, är anställd vid företaget Animators, Inc. Hennes specialitet: avliva vampyrer och återuppliva ”zombies”.
Ett tufft och blodigt jobb.
Vissa spöken kan kräva en full billast kycklingar för att återvända till livet. Och trots att Anita Blake laddar pistolen med silverkulor och bär ett kors på bröstet har hon råkat i så många fajter med varulvar och vampyrer att armarna blivit randiga av ärr.
Anita är också en romantisk flicka som hela tiden kärar ner sej i ”fienden”. I The Lunatic Cafe blir hon förälskad i varulvarnas härskare, Richard, och försöker rädda honom ur en intern varulvsuppgörelse.
Och nu senast, i Burnt Offerings, hamnar hon i mästervampyren Jean-Claudes säng och antar uppdraget att hitta mordbrännaren som tänder eld på vampyrernas affärsrörelser. (Hon, Anita Blake, känd som ”Vampyravrätterskan”?! )

* * *

Författare: Staffan Bruun
Huvudperson: Burt Kobbat, journalist och amatörsnok
Miljö: Helsingfors med omnejd
Genre: hårdkokta och burleska framtids romaner/finlandssvenska koskenkorvadeckare

Skämt eller allvar?
Menar han verkligen vad han skriver? Nej, han försöker nog bara provocera deckarläsarna…
Staffan Bruun, finlandssvensk journalist på Hufvudstadsbladet, skriver deckare vars intriger kan tyckas otroliga men är både roande och oroande sanna – eller åtminstone ”sanna”. Miljö: oftast Helsingfors och någon gång övriga Finlandssverige. Tid: framtida, en uppskruvad version av nutiden. Antihjälte: den likaså finlandssvenske frilansjournalisten Burt Kobbat (liksom Bruun har han jobbat på ”Husis” men sa upp sej när tidningen blev en sensationsblaska à la Bild Zeitung).
Den nånstans mellan 40- och 50-årige Kobbat, med behov av sina dagliga ölstop och en skaplig början till mage, har en regelbunden förmåga att – för att vara rak på sak – ragla in i deckargåtor och brottsutredningar.
Det går inte komma ifrån att vi på den här sidan Östersjön har vissa fördomar om Finland och finnar. Trots att Burt Kobbat är finlandssvensk personifierar han fördomarna. Han är, om man kan säga så, en mycket finsk finlandssvensk.
Vilken kvinna i Sverige skulle vara så överseende som Gun Kobbat, läkare och Burts lika intelligenta som vackra hustru, med en sådan mansgris och suput?
Staffan Bruun har författat fem koskenkorvadeckare – Club Domina, Svit 740, Kannibalen, Ayatollan och Rubelcasinot (Schildts) – om journalistsnoken Kobbat.
Alla utspelar sej i framtiden, men bara något år framåt i tiden. Verkligheten blir böckernas facit. Man kan läsa och sen vänta ett år eller två och se om Bruun fick rätt med sina häftiga spådomar om människorna, samhället och kriminaliteten …
Vad har t ex hänt med den finlandssvenska sommarstaden och semesterorten Hangö? Kan det ha gått som i Rubelcasinot, där året är just 1998? Har nyrika ryssar köpt upp hela stan och förvandlat Hangö till ”Östersjöns Monte Carlo”? Stadens nya namn: Paradise City.
Och hur kommer läget att vara år 2004, då Ayatollan utspelar sej? Är Finland en muslimsk republik? Pågår ”jihad” – ett heligt krig – mot minikjolar, korvkiosker och diskotek i Helsingfors?

* * *

Författare: Chester Himes
Miljö: Harlem, New York
Huvudpersoner: Coffin Ed Johnson och Gravedigger Jones, svarta stjärnsnutar
Genre: superpspychotechnopunkadelicrapmixsynth & boogie-deckare

Tänk dej funklegenden George Clinton och rapparen Ice-T som snutar i samma polisbil i Harlem.
Så kan man beskriva de svarta Harlem-snutarna Coftin Ed Johnson och Grave Digger Jones som Chester Himes porträtterar i polisromansviten The Harlem Cycle. Så kan man också beskriva romanerna: som deckarlitteraturens motsvarighet till musikgenren superpspychotechnofunkapunkadelicrapscratchmixsynth & boogie.
Det var på 50-talet i Paris som ”den störste negerförfattaren efter Langston Hughes” (citat från Stig Claesson) började skriva polisromaner med Harlem, New York som kriminell miljö. Sammanlagt blev det nio deckare, från A Rage In Harlem till Plan B, som nu samlats i tre volymer (Payback Press).
Enligt myten satte Chester Himes aldrig sina skor i Harlem. Istället skapade han sitt eget Harlem: verkligt och overkligt på samma gång – öververkligt. Allt afroamerikanskt (människor, levnadssätt, kulturer) sammanfördes och placerades i ett land i landet; en svart nation i det vita USA.
Resultat: ett Harlem som vibrerar, luktar, skriker och gråter av fattigdom, våld, sex, överlevnad och hat, alla (o)möjliga religioner och, inte minst, musik. Lägg örat mot vilken romansida som helst! USA:s svarta musikhistoria spelas upp: jazz, blues, gospel, soul. funk, hip hop…
En typisk intrig (från Cotton Comes To Harlem): Kväll i Harlem. Åter-till-Afrikarörelsen håller möte. En svart pastor tar emot anmälningar från alla som vill följa med ”hem till Afrika”. 1.000 dollar per familj kostar biljetten. Plötsligt kör en lastbil, fram, två vita män med kulsprutor stiger ur och stjäl pengarna.
Någon sida senare öppnar en vit sydstatsofficer ett kontor i Harlem. På en skylt kan man läsa: ”Åter-till-Södern-rörelsen 1.000 dollar i gratifikation till de första familjerna som anmäler sig!”
I detta Harlem – lika burleskt som våldsamt – patrulleras gatorna av de svarta supersnutarna – också de lika burleska som våldsamma – Coffin Ed Johnson och Gravedigger Jones. Breda käftar, stora knytnävar och skjutvapen – coltar, vad annars? – med skinande nickelbeslag. ”Kistan” har extra kort stubin sen en skurk slängde frätande syra i ansiktet på honom.

* * *

Författare: Wang Shuo
Miljö: Beijing, Kina
Huvudperson: Fang Yan, cool katt, rebell och sin egen amatörsnok
Genre: gangsterroman och pusseldeckare – kinesisk, hårdkokt och existentiell

Författaren Wang Shuo är en kinesisk blandning av Jack Kerouac, Raymond Chandler och Albert Camus. Romanen Playing For Thrills (No Exit Press) är en hårdkokt, existensiell thriller och en kinesisk pusseldeckare, där pusslets olika bitar föreställer det gamla och det nya Kina.
Huvudpersonen. Fang Yan, är en lundellsk Jack, fast äldre, 30 nånting, i Beijing.
En cool katt, rebell och dagdrivare med sprit, sex och kortspel som intressen. Inte minst spelar Fang Yan mycket kort – mest poker – med grabbarna i gänget. Kortspel är fräckt och rebelliskt. Höjden av dekadens!
I det Beijing, där Fang Yan lever, finns diskotek och restauranger med italiensk spagetti, amerikansk soppa och kinesiskt öl. Tjejer och killar vill samma sak. På husväggarna syns klottrade “tags” och obscena ord. En taxichaufför kräver betalning i västvaluta. En hotellchef tolererar att servitriserna spiller på kineser – men på en utlänning? Aldrig!
En kväll när Fang Yan kommer hem väntar tre poliser i lägenheten. Gao Vang, en ungdomskamrat, har hittats mördad.
Vad gjorde Fang Yan en speciell vecka för 10 år sen, då kamraten mördades? Fang Yan spelar cool, bjuder snutarna på nudlar. De sju dagarna är som bortflugna, Han minns inte. Fang Yan blir sin egen privatdetektiv. Han söker någon, som kan vittna om vad han gjorde för 10 år sen. Eller finns det inget vittne? Är Fang Yan en mördare?
Han beskriver sej själv som så snäll att han nästan är dum. Samtidigt blir han dödligt förolämpad när någon råkar säga att en sån där mes som Fang Yan ”skulle aldrig kunna mörda någon”.
Är han cool eller är han cool! Fang Yan agerar som om han lever i en amerikansk gangsterfilm.
Men vad är den egentliga deckargåtan i Playing For Thrills? Vilka frågor är det som huvudpersonen och därmed författaren söker svaren på? Svaren får ni leta efter i boken, men frågorna kan formuleras så här: Kan, ska, får man leva som Fang Yan och skriva som Wang Shuo?
Hur lever en modern kines? Hur kommer morgondagens Kina att vara? Ska vi ge upp traditionerna och anamma det västerländska?
När den ibland förbjudne, ibland tillåtne popsångaren Cui Jian hörs från högtalaren på en restaurang, så blir det en symbol för författaren Wang Shuo, också tillåten ibland och censurerad ibland.

* * *

Författare: Lynn S. Hightower
Miljö: Saigo City, USA
Huvudpersoner: kriminalpoliserna David Silver, Mel Burnett och String – de förstnämnda människor, den siste en utomjording
Genre: fantastiska polisromaner i framtiden

Kriminalassistenten String måste vara deckarlitteraturens mest fantastiska polis. Unik, kort sagt. String är en utomjording, närmare bestämt en Elaki. Han ser ut som en stor rocka (fisken, alltså) och – lägg näsan mot boksidan och sniffa – har en kroppslukt med en svag doft av lime.
Elaki-folket (nåja, folk och folk) introducerades i Lynn S. Hightowers science fiction-thriller alternativt framtida polisroman Alien Blues (Ace), senare följd av Alien Eyes, Alien Heat och Alien Rites.
Elakierna, som är något klyftigare än människorna, har kommit till jorden från stjärnorna för att hjälpa oss jordbor att lösa våra problem. Av alla (o)möjliga platser slog de sej ner i den amerikanska staden Saigo City. Det vore för att grovt att säga att Elakierna kolonialiserat eller ockuperat staden – men inte långt ifrån.
Istället för att minska, så dubblerades problemen. Till jorden tog Elakierna nämligen med sej sina egna problem: kriminalitet, politik, bisarra kulter, en hemlig polis… Saigo City är en typiskt hårdkokt amerikansk deckarstad – i framtiden.
Tiden har nått ett halvsekel in på 2000-talet. Stadens poliser löser förstås mordfallen med hjälp av datorer. Men de knackar inte på tangentbord utan talar med datorerna. På familjen Silvers gräsmatta betar mekaniska trädgårdsdjur med otäckt skarpa tänder. (Pappa Silver låter aldrig barnen leka i trädgården när djuren är ute!)
Kriminaldetektiverna David Silver och Mel Burnett, hans svåger och partner, är de egentliga huvudpersonerna. Mot sin vilja tvingas detektiven Silver också samarbeta med en polis från Elaki – den ovannämnde polisassistenten som på jorden fått namnet String.
I Alien Heat härjar en mordbrännare. Både människor och Elakier mördas och bränns inne. När husen är nedbrunna, köps fastigheterna upp av Elakiska investerare.
I Alien Eyes inträffar något ännu värre, ja, det värsta som polisen David Silver varit med om. En kvinnlig rocka – en så kallad Elaki Mother-One, en livsmamma för många smårockor – tar livet av sina små ”pouchlingar”. Varför i hela världen varför – dödade hon barnen? suckar Silver.
”De är säkra nu”, säger Dahmi, som Elakimamman heter. Hon var rädd för att annars skulle Izicho, den Elakiska politiska/hemliga polisen, ha utsatt ”pouchlingarna” för något ännu värre. ”Nu kan ingen längre skada dem.”

* * *

Författare: James McClure
Personer: det svartvita polisparet Kramer och Zondi
Miljö: Trekkersburg, Sydafrika
Genre: sydafrikanska polisromaner

På omslaget till James McClures sydafrikanska polisroman The Song Dog (utgiven i pocket av Faber and Faber) finns ett ansikte som blir två eller två ansikten som blir ett. Ansiktshalvorna tillhör ett par poliser vid Trekkersburg Murder and Robbery Squad. Den ena, löjtnant Tromp Kramer, är afrikaner och vit. Den andra, Mickey Zondi, är svart – en så kallad Bantupolis från Zulufolket.
Det svartvita pocketomslaget illustrerar – helt perfekt – McClures svartvita polisromaner. Kramer och Zondi är kolleger och partners, ja, vänner; så nära vänner en vit och en svart kunde bli i det rasistiska Sydafrika.
Zondi tilltalar sin vite poliskollega med ”boss”, medan Kramer kallar sin svarte kollega för ”kaffer” (ungefär ”inföding”). Smek- snarare än öknamn, men tilltalsorden har en allvarlig underton.
Trekkersburg, som ligger i Natalprovinsen, är en tudelad stad. De vita bor i villaförorter med passande namn som Greenside och hyreshus i vilka tidningspojkarna hatar att springa runt med Trekkersburg Gazette (husen saknar hissar ”for nonwhites”). Bantupolisen Zondi bor i Kwela Village, den svarta förstaden, med hustrun Miriam och för många barn i för få rum.
Också brottsutredningarna är tudelade. Kramer pratar med vita och Zondi förhör svarta.
När det svartvita polisparet i t ex Gooseberry Fool – den tredje av James McClures åtta Kramer- & Zondi-romaner – utreder mordet på en boer, Hugo Swart, så sitter Kramer och mediterar över fallet i den prunkande stadsdelen Caledon. (”Här finns fler kvadratmeter gräs än i hela den övriga staden tillsammans”, tänker Kramer. ”Fantastiskt!”)
Samtidigt färdas Zondi norrut genom den rosaröda öknen i en tröttkörd Anglia utan radio – på jakt efter Thomas Shabalala, boerns betjänt, som flytt till en plåtskjulstad med det ironiska namnet Jabula (”lycka” på zulu).
Sand, sand, överallt sand.
I Jabula är allting så skitigt att det blir löjligt att städa. ”Skulle vara som att städa smutsen från smutsen”, som en zulukvinna säger. Inte heller finns det något vatten. Myndigheterna har lovat skicka en vattenbil i morgon eller i morgon, i morgon eller i morgon …
Förresten, börja gärna med att läsa den sista boken i serien, The Song Dog, som är eftersläntrande prolog till de tidigare Kramer- & Zondi-romanerna. Här får läsaren reda på hur det gick till när Tramp Kramer och Mickey Zondi träffades. Det är också i Song Dog som Kramer flyttar in och ihop med änkan Fourie och hennes barn.

Av någon anledning har de som i skilda sammanhang skriver om deckare ganska omsorgsfullt undvikit att studera och analysera t ex Alibi-magasinet, trots att dess berättelser författades av en rad brödfödesberoende svenska skribenter. Kanske anses dessa magasin alltför primitiva av våra förståsigpåare för att uppmärksammas. Ett undantag är Johan Wopenka, som dessutom – i likhet med en rad egensinniga forskare, som visat sig totalt okänsliga för de vindar som blåser i kulturlivet – lagt ned oerhörd möda på att kartlägga de gamla magasinen. Namn som Kjell Hjalmarsson och Iwan Hedman Morelius ger sig osökt. Bertil Falk som fullständigt struntar i om han plaskar i kioskgyttja eller läser sina poetiska favoriter Erik Lindegrens och Paul Anderssons lyrik fortsätter i alla fall här att med stor entusiasm kleta ner sig med smutslitteratur i detta andra avsnitt om ALLA berättelser som Lennart Forssberg under pseudonymen Rolf Berge skrev om Stockholmsdetektiven Latmasken och dennes feministiska 50-talshustru Vera.

– Det finns en sak som jag har emot alla förbrytare, sade Henning efter rättegångens slut. Och det är, att de håller en vaken om nätterna.
(Rolf Berge)

Redan innan Vera Lange och Henning ”Latmasken” Örn knöt hymens band hade författaren börjat anstränga sig för att bredda dramatiken inom ramen för den givna formulan. I och med att Vera och Henning blir ett äkta par, står det snart klart att Rolf Berge/Lennart Forssberg (säkerligen i samråd med förläggaren John Lorén) avsåg att, om inte direkt på ett genomgripande sätt, så i varje fall i viss utsträckning, utveckla berättelserna inom och kanske också en smula utöver formulans knäsatta ingredienser. Formulan behålls men inte fullt lika förutsägbar som tidigare. De hemliga vapnen (Nr. 25, 1951) inleds i en ny miljö: Sommaren hade kommit tidigt detta år, och de som tog ut sin semester i juni hade ingen anledning att ångra sig. Det var också ganska mycket folk ute på skärgårdspensionaten. Även Forsmans pensionat, beläget på Österkulla, den vackra lilla ön ute i havsbandet, hade flera gäster än vanligt vid denna tid på året.
Bland dem som tagit in på pensionatet märktes bland andra advokat Henning Örn och hans fru Vera. De hade egentligen tänkt resa till utlandet, men när det vackra vädret kom greps Vera av en obändig längtan ut till skärgården.
Märks inte en rejält återhållen men ändå nästan lyrisk ton i denna framställning, fjärran från normal Latmasken-narrativ? Det är en väl varierad berättelse som känns ganska fräsch.
Fantommördaren (Nr. 31, 1951) utspelar sig på en holme i Mälaren och inleds med en 80-årsfest, där jubilaren – frisk som den där omtalade nötkärnan – skäller ut sina arvingar, uttrycker förhoppningen att se dem igen när han fyller 90 och 100, vinner över Latmasken i armbrytning, krossar ett glas och faller omkull död. Allt i ett ganska så rakt och raskt kiosksvep. Bra tryck från start.
Testamentskludd följs av att gångbron till holmen sprängs och telefonledningarna kapas. Släkt och vänner på födelsedagsfest är fast ute på holmen. Allt är upplagt för en Latmaskenvariant av Agatha Christies berömda Tio små negerpojkar. Men Rolf Berge struntar i såna upplagda tillfällen. I ett tjusigt västgötaklimax hoppar Vera och Henning alltså i sjön med kläderna på, och de fick fortsätta bilresan in till staden i genomvåta kläder. Upplösningen är emellertid inte alls dum. Faktiskt lite fiffig. Berge fortsätter att ge Latis mer varierade äventyr att brottas med.
Skottet ur mörkret (Nr. 35, 1951) är intressant i flera avseenden. Vi finner Latmasken på ett humör som inte är det bästa, eftersom hans morgonsömn blivit störd av en systerson till Vera, vilken gästade familjen på ett par veckor. Det var ett litet piggt barn, som fann ett mycket stort nöje i att slå hårda föremål i huvudet på sovande människor eller tuta dem i örat med sin leksakstrumpet.
Detta leder i sin tur fram till en situation, som dels har betydelse för den pågående mordhistorien, dels innebär att författaren – precis som sker i amerikanska tvåloperor – sår en idé, som ska slå ut i blom i kommande romaner om Latmasken. Strukturen kompliceras på ett för Latmaskenromaner osedvanligt sätt och jag citerar hela det parti som innehåller dessa båda fenomen:
Henning var på ett ganska dåligt humör, då han kom hem till sin bostad. Vera och hennes systerson, Christer, mötte honom i tamburen.
– Jag vill gärna ha egna barn, men i så fall får vi hoppas att de inte blir lika vilda som Christer, förklarade Vera.
När hon berättade om dagens händelser, förstod Henning mer än väl att hon var trött. Allt som överhuvudtaget kan inträffa, när man har bråkiga barn i huset, hade hänt. Christer hade varit nära döden flera gånger. En gång hade han krupit upp i ett fönster och öppnat det, därför att han ville ut och flyga. Sedan höll han på att välta ut en kastrull kokande vatten i köket, men Vera räddade honom även denna gång i sista sekunden. Han hade fått tag i en av Veras hattar och klippt sönder den med Hennings papperssax, som han på ett oförklarligt sätt hittat. Och i ett obevakat ögonblick hade han dessutom kommit ut i badrummet, där Vera lagt en del tvätt i blöt. Christer tyckte att det fanns mer som behövde tvättas. Han hade hittat Veras finaste balklänning i garderoben och stoppat ner den i tvätten. Sedan hade han öppnat Hennings byrålåda och släppt ner ett antal nystärkta skjortor i badkaret, och till sist hade han kastat ned ett paket, som kommit till Henning. Allt detta skedde medan Vera lagade middag åt pojken.
– Balklänningen och skjortorna går väl an! Skrattade Henning. Men paketet kanske inte mådde bra av badet.
Har du fiskat upp det?
– Ja, det är genomvått, men du kan ju öppna det.
Henning fick det drypande våta paketet. Om det innehöll något som var ömtåligt för vatten, skulle det vara förstört nu. Han öppnade hastigt paketet och tog fram en ask, som också var genomdränkt. Men han kunde inte hålla tillbaka ett utrop, då han öppnade det.
Den innehöll en spindel – precis en sådan som den han dödat hemma hos Inga-Lisa Svan i dag.
Men den här spindeln var redan död. Den hade dött då vattnet trängde in i djurets trakéer.

Dubbeldynamit
Ett långt citat, men rena rama dubbeldynamiten i sagan om Latmasken. Det finns ytterligare skäl att uppehålla sig vid Skottet ur mörkret, där en nyckelmening låter så här:
Han snörvlade och förde pekfingret under näsan. Beteendet bankas omkvädesvägen in i skallen på läsaren och visar sig ha betydelse för fallet. Till allt detta kommer att Skottet ur mörkret visar upp vad som troligen är världens mest triviala mordmotiv. Trivialt, men för den skull inte alls omöjligt. Berättelsen är i övrigt inte märklig. Snarare lite rörig, där den utvecklar sig i formulans meanderslingor. Men med allt som här nämnts intar den här romanen en speciell plats i Latmaskenserien. Det handlar om ett vändkors och krafttag i ansträngningen att förnya sig, omstrukturera och skapa framförhållning.
Det är därför inte överraskande att mordmetodiken varieras i Mord genom ombud (Nr. 41, 1951), där författarens strävan efter nya miljöer för Vera och Henning till modebranschen med ett fjärrstyrt mord inför öppen ridå på en mannekänguppvisning. Inte helt originellt, men en ny erfarenhet för Latmasken.

Mangelbod ger miljö
Demonen i bilhuvan (Nr. 50, 1951) är en mellanbok, men inte helt ointressant. I sin jakt på nya miljöer åt Latmasken har Berge till exempel hittat en mangelbod. Mangelbodarna var fortfarande aktuella på 50-talet, men är numera närmast att beteckna som lämpade för museibruk.
Tillfångatagen hamnar Henning ombord på s/s Palencia med destination Panama. Det är den gamla vanliga visan med en maskerad ligachef.
Fem lysande kranier (Nr. 3, 1952) publicerades sju månader efter Skottet ur mörkret och med två mellanliggande Latmaskenromaner. Nånstans på vägen har Vera uppenbarligen blivit på smällen, om hon nu inte redan var det när hon uttryckte sin önskan att få barn, om än inte lika vilda som systersonen Christer. Hennings hemliv hade under de senaste månaderna undergått en viss förändring. Två nya personer hade gjort sin entré i hushållet. Den ena var fröken Karlsson, en äldre, pålitlig dam, som avlastade en stor del av hushållsarbetet från Vera. Och den andre var Staffan Henningsson Örn, ett litet näpet knyte, som krävde en hel del av mors och fars intresse och tid. Hennings största nöje var att sitta och mata pojken med flaska, eftersom Vera blivit sjuk efter förlossningen och inte fick lov att amma själv.

Vill förnya sig
Den som betvivlat författarens avsikt att förnya sig måste nu medge att Rolf Berge verkligen är på gång med sitt förnyelsearbete. Berättelsen, som inleds med en kupp mot en juvelerarbutik, är inte heller så dum. Redan i början låter Berge Latmasken på ett fiffigt sätt få upp ett spår efter ”solskensförbrytarna” med de lysande dödskallarna.
Hämnaren som kom igen (Nr. 7, 1952) håller samma klass. En för mord oskyldigt livstidsdömd förbrytare släpps efter arton år. Storyn är bra. Upplösningen är också bra, men kan gissas som ett av flera alternativ. För den som inte är uppmärksam kan upplösningen rent av te sig överraskande.
Här dyker en ”innovation” upp. För första gången (så vitt jag kan se) hänvisar nämligen författaren till händelser i den närmast föregående deckaren. Den förmente mördaren som släppts efter 18 år får syn på en tidningsrubrik som lyder
LATMASKEN KNIPER SOLSKENSFÖRBRYTARNA
och i en fotnot hänvisas till Fem lysande kranier.

Entusiasm à la Latmask
Författaren är nu i sitt esse. Med Spöktåget (Nr. 14, 1952) når han nya ”litterära höjder”. Hans beskrivning av Veras och Hennings vintersemester på ett högfjällspensionat är nästan entusiastisk med Latmaskenmått mätt.
Det blev en idealisk dag för en skidutflykt. Både Vera och Henning var goda skidlöpare, och de kunde också åka fort, om det knep, men i dag hade de ju beräknat tiden och visste att de skulle vara framme vid turiststugan före skymningen, även om de höll en mycket måttlig fart. Om det verkligen var sant att stugan inte längre fanns kvar, så fick de göra sig en igloo – det hade de varit med om förr. Kylan var inte svår. När solen lyste, tärde dagsmejan till och med på snötäcket och gjorde föret lite trögt.
De hade som sagt ingen brådska utan njöt av färden över den snötäckta högslätten. Terrängen var verkligen inte svår. Det förundrade dem båda, att detta inte var en turistled, men det kunde ju förklaras av att routen låg så långt borta från bebyggelsen och att man inte måste passera här för att komma mellan några bebyggda centra.
Då och då såg de spår av vilt på skaren. De befann sig i rena ödemarken. Och denna ödemark befann sig i Sveriges rike. Men ett land med knappt sju miljoner invånare och så stor ytvidd måste ju ha stora ödemarker inom sina gränser.

Inte märkvärdigt, lite kantigt, men ändå rena rama vildmarkspoesin för att dyka upp i en Latmaskenberättelse. I den här historien accentueras för övrigt en redan i tidigare avsnitt förmärkt tendens att skicka sonen Staffan Henningsson Örn tillsammans med hushållerskan/barnjungfrun till mormor och morfar i Småland när paret Örn jagar bovar eller semestrar. Mamma och pappa är så upptagna av att jaga diverse ligor, att hade det inte varit för barnjungfrun, så riskerade grabben att växa upp som ett nyckelbarn i 50-talets Stockholm.

Saliggör skallmätare
Stockholm har i Spöktåget skjutits i bakgrunden till förmån för fjällvärlden och München, men i Dödsdimman (Nr. 19, 1952) är Kungliga Hufvudstan i fokus igen. Omslaget är obetalbart. Vera dänger en stol i skallen på en grobian med en brottslingsfysionomi, som skulle få salig skallmätaren Ernst Kretschmer att formligen klättra på väggarna i ren salighet.
Johan Wopenka skriver i På smekmånad med Gröna Skräcken att Alibi-magasinet på många sätt är det roligaste och mest underhållande av de svenska kioskpublikationerna, och den som i dag lockar flest samlare – trots de ofta pinsamt amatörmässiga omslagen. Jag delar inte Wopenkas negativa uppfattning. Omslagen är enligt min mening varken amatörmässiga eller pinsamma utan tvärtom det mest adekvata uttrycket för svensk kioskpulp i bildväg som över huvud taget existerar. Sant är att vi haft oerhört professionella och drivna illustratörer av populärlitteratur i Sverige, såsom Löthman, Gunnar Widholm, Birger Ohlsson, Gunnar Lindwall, B. Ljungdahl, Eugen Semitjov, Björn Karlström för att nämna några. De enda som numera uppmärksammats i nämnvärd grad är Bo Wilson och framför allt Bertil Hegland.
Den för mig anonyme (hjälp mig!) tecknaren som John Lorén använde till Alibiomslagen var också han (eller hon) driven. Skuggor i byxvecken ligger på rätta ställena, situationerna är dramatiska, ibland spektakulära. Tecknaren (eller om det nu var Lorén själv) hade fingertoppskänsla vid valet av dramatiska nyckelsituationer. Jag kan ha fel, men vill påstå, att denne tecknare ensam skapade och representerade en svensk helyllestil för pulpbruk i motsats till de mera akademiskt flyhänta illustratörerna.

Omslag värda kultstatus
I USA hade säkerligen teckningarna i kombination med romanerna fått samma kultstatus som exempelvis Bob Kanes tecknade serie Läderlappen tillerkänts. Det som förleder Johan Wopenka är förmodligen oförmåga att uppskatta det drag av töntighet, som kännetecknar både Alibiomslagen och Bob Kanes konst, en camp kitschighet som hårdexploaterades i de amerikanska TV-serierna innan Batman strömlinjeformades av tecknaren Neill Adams, vilket sätter sin prägel på senare tiders Batman-filmer. Kanes tecknarstil kännetecknades av en enkel men ingalunda konstlös brutalism av samma karaktär som präglar Alibiomslagen. Kane har också inspirerat ”finare” konstnärer, som t ex vår egen Öivind Fahlström, vilket accentueras av verket Sitting (1962) på Moderna Museet.
Alibi-magasinet trycktes i två färger på lös (i motsats till hård), vit pappkartong, vilket innebar färgerna rött-grönt-vitt eller blått-rött-vitt. Skickligt utnyttjade illustratören denna begränsning genom att på olika sätt framhäva omslagskartongens grundfärg. Till skillnad från Alibimagasinets författare, som kvalitetsmässigt pendlar omkring lite här och var i tillvaron, så håller illustratören precis som Kane med sin Batman – samma höga/låga (stryk själv i enlighet med smak) nivå från nummer till nummer och det gäller alltså inte bara Latmaskenberättelserna.
Med Dödsdimman håller författaren sin nya fana högt. På ett helt annat sätt än under de tidigaste berättelserna om Latis vinnlägger sig Berge om att skapa stämning och nya häftiga händelser. Man anar en nästan amerikansk fräs i den här storyn. Dödsdimman liksom tidigare Spöktåget är båda utslag av den flirt som Berge inte så sällan utsätter science fiction för. Det är inte sf, men nya häpnadsväckande och dödsbringande uppfinningar är ett vanligt inslag i berättelserna. Spöktåget handlar om en metod att få människor att se ett tåg komma rusande fram genom vildmarken långt från bebyggelse och miltals från närmaste järnväg.
Gemensamt för de flesta inslag av denna typ i Berges berättelser är att uppfinningen går förlorad. Den behövs inte längre när den fyllt sin funktion i berättelsen. Endast dödsdimman fick för alltid förbli en hemlighet. Vera hade nämligen förstört formlerna ombord på det brinnande norska fartyget, och Nykvist hade dem inte i huvudet. Förresten fick han en chock vid överfallet på Hamngatan, och han simulerade inte då han påstod, att han aldrig haft någon portfölj med sig. Han kunde helt enkelt inte minnas detta.
För att undvika att slita ut ordet ”fiffig”, så får jag uttrycka det som så, att dramats upplösning är smart.

Kioskvältare med stil
Nästa kioskvältare från Berges penna är Vålnadens hämnd (Nr. 24, 1952). Återigen har Berge en hyfsad idé. En hundraårig förbannelse utlöses när greve Edvard Falksporre mördas av sin sen länge döde farfars far med en kniv som stulits ur grevens vapensamling nåt halvår tidigare. Här får vi plötsligt veta att Henning Örns Juridiska Byrå startades redan år 1848, men sen haft flera ägare innan Latmasken tog över. Det märkliga var att byråns alla handlingar fanns bevarade och att firman skött en viss Fredrik Falksporres affärer och bland annat upprättat flera testamenten. Lägligt för Latis. I den här storyn befinner sig Vera och Henning hemma hos kommissarie Ragnar Ekstedt och dennes hustru på middag när Edvard Falksporre mördas. Ragnar Ekstedt är vid sidan om Vera och Henning en av de fyra-fem-kanske-sex personer, som ofta eller sporadiskt varit inblandade i de flesta Latmaskenäventyren alltsedan första romanen Latmasken jagar Falkögat.
Det kan vara på tiden att jag nämner tre av dem. Överkonstaplarna Vestergren och Lövberg samt perukmakaren Pettersson. Polisens uppgift är mestadels att larmad av Vera rycka ut och rädda Latmasken ur dödens grepp. Och det är i perukmakarens ateljé som Vera och Henning förvandlas till oigenkännlighet när de jagar bovar. Så också här, då Vera besöker denne en av Skandinaviens skickligaste maskörer. Hon lämnade ateljén förvandlad till karl. Perukmakaren hade personligen tagit sig an henne och inte nöjt sig med att hyra ut passande manskläder. Han hade också med fina tekniska hjälpmedel förgrovat hennes drag, målat en mörk skäggbotten på henne och utrustat henne med ett par snobbmustascher. Dessutom präntade han i henne betydelsen av att röra sig karlaktigt. Och eftersom Vera hade goda skådespelareanlag, var det ingen som anade att den medelålders mannen med den kullriga ryggen i själva verket var en ung dam medförtjusande figur.

Vera spelar karl och dricker snaps
Sedan gick Vera på en restaurang, åt en biffstek och tog en snaps. Hon gjorde sina beställningar med grov röst. Det var inte första gången hon spelade karl, och de manliga tonfallen hade hon övat in under Hennings ledning.
Övertydligt som vanligt, och det är nog en av anledningarna till att många har svårt att läsa de här kioskdeckarna vid mogen ålder. Övertydligheten i framställningen hade säkerligen att göra med förlagets och författarens uppfattning om läsarna, som antogs vara unga män och kvinnor med låg bildning och utbildning, hemmahörande i arbetarklass och lägre medelklass.
Den lindrigt begåvade överkonstapeln Lövberg kan knappast betecknas som en fiende till Latmasken, men han anser att Latis i alltför hög grad inkräktar på den polisiära verksamheten och ogillar att hans chef, kommissarie Ekstedt, fraterniserar med Henning och låter honom härja fritt med egen polisbricka. Fast i Vålnadens hämnd blir Ekstedt också sur på Latmasken, vilket ger lite extra schwung åt framställningen.
Utöver dessa fyra personer (plus en pilot) som mer eller mindre regelbundet återkommer i Latmaskenberättelserna var det först med unge Örn Junior och dennes barnsköteska, som handlingen tillfördes nya med verkande i periferin. Morfar och mormor hör vi bara talas om på avstånd.
Förklädd överfaller i alla händelser Vera en man som smyger i buskarna kring godset Falkesta och följande händelse utspelar sig.
– Så lägger vi andra handen på ryggen, sade hon. Jag vill inte riskera något överfall. Den här släpper jag inte tills vidare. Men jag ska fästa ihop era händer på ryggen med ett par handklovar, som min man gett mig. Han har förbindelser med polisen.
– Just så, svarade busen, i det han med ett elegant knep gjorde sig fri från Veras tumgrepp och tog i stället hennes båda händer i ett fast tag. Det roade mig bara att se, hur långt du skulle gå, älskling! förklarade Henning.
Tyvärr har jag ingen lust att kyssa dig nu, men när du blivit flicka igen, får vi se hur jag gör.
– Jag skulle kunna mörda dig! muttrade Vera med sin vanliga kvinnoröst. Du kände igen mig, men jag kände inte igen dig. Och ändå antar jag, att det är Pettersson, som maskerat oss båda. Vad han måtte ha skrattat.
Sublimt så det förslår?

Väldiga aktiviteter
Nåja. Vålnadens hämnd är i övrigt som en genomgång av Latmaskenformulan. Det jagas och skuggas, överfalls och fjättras och befrias i en aldrig sinande ström av aktiviteter.
Blödande Liljan (Nr. 31, 1952) visar Rolf Berge i sjusärdeles uppsluppen stämning, där Vera utdelar gliringar. Författaren kastar loss redan från start med ett skämtsamt tonläge, som upprätthålls tills folk börjar hittas mördade med knivar stickande fram ur kroppen. Spåret leder till Paris och för att komma dit, så anlitar Latmasken den femte personen som sporadiskt har anlitats av honom i tidigare berättelser, nämligen piloten Åke Persson, privatflygaren som gärna stiger upp mitt i natten och agerar taxiflygare då Henning Örn kallar.
Blödande Liljan är en rolig och trivsam äventyrsberättelse, där Vera och Henning irrar omkring i ett veritabelt spökhus i Paris av Blå Tågetkaraktär, kidnappas och förs till en maskerad ligachef i Franska Ekvatorialafrika, rymmer och nödlandar i ett flygplan som exploderar i öknen, varpå de blir tillfångatagna av en kamelkaravan, som består av slavhandlare. För att nämna några av ingredienserna. Det har förvisso hänt en hel del sen Latmasken jagade Falkögat i den första romanen 1948. Den här berättelsen är besläktad med de pojkböcker med gröna ryggar som kom ut på B. Wahlströms förlag under 30- och 40-talen.

En riktig femetta
För att vara en Latmask är Hämndmysteriet (Nr. 41, 1952) en riktig femetta. Olika brott utförs men tycks inte ha nånting gemensamt. Utom en sak. Vera slår huvet på spiken när hon fastslår att i alla tre fallen har det mera varit fråga om att skada någon än om den egna vinningen. Ett svårt hot mot riktas mot Veras och Hennings ömma punkt. Deras son kidnappas: Ja, ni behöver inte vara orolig för hans liv. Opålitliga skvallerbyttor kan råka illa ut för mig, men ett barn i er sons ålder skvallrar inte, och föresten är jag barnkär. Han är, som sagt i gott förvar, men om ni företar er någonting, som jag inte gillar, så kommer ni aldrig mer att återse pojken. Ja, jag upprepar att det inte är någon fara för hans liv. Han kommer bara att föras ut ur landet och långt bort till en annan världsdel.
Han kommer att adopteras av hyggliga människor, som varken har en aning om er eller min existens. Det är en i stort sett väl genomförd berättelse, även om de något tröttsamma inslagen med slagsmål och övermanningar finns med i vanliga ordning. Men varför knussla. Hämndmysteriet är en höjdare – i sin genre.

Stämningsfyllt med hypnotism
När våruppvisningen på Modehuset Blanche i Stockholm drar i gång med mordet på supermodellen Anette mitt för näsan på Vera i Den gröna elden (Nr. 47, 1952), så behöver hon i alla fall inte oroa sig för sonen Staffan, som för närvarande tillsammans med barnsköterskan vistas hos Veras föräldrar i Småland. Liksom i ett par tidigare romaner använder sig författaren här av hypnotism. Det är en ganska trevlig variant av Latmaskenformulan med ”stämningsfulla” inslag. Lamaskens polisiäre mentor, kommissarie Ragnar Ekstedt, är för dagen inte chef på mordkommissionen och hans plats fylls ut av överkonstapel Oskar Lövberg, som ogillar Latmasken. Men här får vi vara med om en sorts försoning mellan de två. Och författaren bjuder på ett par hyfsade överraskningar.
Svindlarkungen (Nr. 4, 1953) inleds med ett “Tragiskt intermezzo” på Råby kapplöpningsbana utanför Stockholm. Rolf Berge galopperar alltså in på Dick Francis’ domäner. Fast det är Dick Francis på formulabundet latmaskenvis. Upptakten är bra, men storyn spårar ur rakt in i det gängse jagandet och jäktandet.

Äventyrsberättelse med tryck
Ubåtspiraten (Nr. 11, 1953) är en så bra latmask att man till och med förlåter alla slagsmål och tillfångataganden. Dels handlar det om en äventyrsbok med ett sjuherrans tryck i stil med Willy på äventyr-serien i gamla Allers. Men när Latmasken löser problemet, så har han rejält på fötterna och den vakne läsaren har själv möjlighet att se vartåt det lutar. (Själv sov jag – kanske inspirerad av Latmasken och blev rejält överraskad.) I den här berättelsen möter vi också en av de sporadiskt återkommande figurerna i Latmaskens liv, nämligen inspektör Fred Barnley, som Vera och Henning brukar fraternisera med när de jagar skurkar i Storbritannien.
I Kapplöpning med döden (Nr. 17, 1953) upptäcker Latmasken att den sekreterare han anställt (Ingrid Pihl) sen han gift sig med sin tidigare sekreterare inte är en tjusig robot utan har mänskliga drag. Det är en ganska hyfsad historia, inte direkt en toppnotering.
Ett tag fanns olika färger med i romantitlarna: Röde hämnaren, Vita döden, Den gröna demonen, Det gröna giftet, Grönögda apan och Den gröna elden. Med Röda bokens hemlighet (Nr. 24, 1953) så upphör denna faiblesse för färger. Här gör sig i alla händelser världens problem gällande. En argentinsk Nobelpristagare kommer till Sverige. Med sig har han en tjock anteckningsbok med röda vaxdukspärmar. Där finns lösningen på ett problem: den globala livsmedelskrisen. Argentinaren mördas och in griper den expert på sju sorters snarkningar som vi så väl känner till.

Latmasken – den bäste – gör tabbar
Då och då gör Latmasken en tabbe, som ställer till problem för polisen. Så sker också i den här berättelsen där det inledningsvis låter så här: Även den bäste kan emellertid misslyckas någon gång, och det var just vad Latmasken gjort nu. Genom ett ganska onödigt ingripande i en affär hade han försvårat polisens arbete och nästan ställt till med att boven slunkit ur fällan. I fortsättningen vandrar den röda boken ur hand i hand och hamnar till sist hos den mördades svenskfödda hustru. Upplösningen är inte dum. I likhet med de flesta Latmaskenberättelser kan den här historien med varsam hand omvandlas till ett deckaravsnitt i en TV-serie. Faktum är att om man skalar bort alla onödiga slagsmål och liknande händelser, som ansågs nödvändiga för att tillfredsställa läsarna, så är snittet på många Latmaskenberättelser inte sämre än i många TV-deckare.
Då är vi framme vid Döden går i ringen (Nr. 32, 1953). I den får vi veta att Vera gärna går ut och roar sig även om Henning föredrar att sitta hemma och lata sig. Hon såg alla teaterpjäser av betydelse, alla intressanta filmer, och det fanns knappast något evenemang på Operan eller Konserthuset som förbigick henne. Denna kväll var det emellertid Henning som mest gladde sig åt att komma ut, medan Vera helst skulle velat stanna hemma vid sin stickning. Latmasken är pigg som en mört och vill gå på en boxningsmatch. 1952 hade Ingemar Johansson under uppseendeväckande förhållanden boxats vid OS i Helsingfors och 1953 blev han proffs. Boxningsintresset var på frammarsch, så det var inte så konstigt att Rolf Berge placerade Latmasken i pugilisternas värld. Det är verkligen inte alltid Toppen Jansson går en match, och den här gången vet man inte hur det blir. Negern, som de skaffat hit, är en av de allra svårast, han siktar visst på världsmästartiteln. Ett bakvänt déjà vu så här i efterhand inför matchen Johansson-Machen tre år senare. Men där stannar alla jämförelser. För inte nog med att matchen är så tråkig att Latmasken somnar. Dessutom dör Toppen Jansson förgiftad mitt under slagväxlingen.
Storyn är som en bläckfisk eller snarare en sån där flerhövdad drake, som det växer ut dubbla huven på varje gång ett huggs av. Rörig, men ganska kul.

Polisen blir funktionell
I takt med att Latmasken i roman efter roman numera begär misstag, som får poliserna att fnysa, så börjar också, polisen att funka på ett mera självständigt och tillfredsställande sätt än i tidigare latmaskar. I Döden går i ringen är det således polisens eget spaningsarbete som räddar Vera och Henning undan ett öde som förefaller värre än döden. En galen läkare tänker nämligen skära av deras nervbanor och använda dem som levande obduktionsobjekt vid sina experiment med omfördelning av diverse organ.
Mullvadsmännen (Nr. 40, 1953) inleds med en rasande fru Vera Örn, som spottar ur sig en domedagspredikan som heter duga: I går när vi var på teatern, satt du och snarka under mellanakten och hela sista akten så att folk fnittra. På restaurangen satt du och nicka med huvudet, och när vi kom hem somna du innan du hunnit säga godnatt. När jag steg upp tidigt i morse, för att vara i tid på realisation, sov du. Jag stanna borta hela förmiddagen och åt lunch ute för att vara säker på att slippa se dig när jag kom hem. Men klockan tre då jag kom in i ditt rum, satt du i sängen och gnugga dig i ögonen och fråga om jag gick i sömnen eller varför jag annars ställde till med så mycket oväsen mitt i natten. Jag fick dig i väg till kontoret, men när jag ringde dig efter ett par timmar så meddela din sekreterare att du satt i en mycket viktig konferens och inte ville bli störd. Vad det betyder vet jag, som varit din sekreterare, innan jag var dum nog att gifta mig med dig Du hade låst in dig i rummet med dyschan, och där låg du och snarka. Då fick jag nog. Och nu slår jag inte ut längre. Jag tänker ta nattåget hem till mamma och pappa, och Staffan tar jag med mig.
Sagt och gjort. Henning blir gräsänkling och kastas rakt in i ett lite annorlunda äventyr av amorös natur, som slutar med stor förskräckelse. Fast om han trodde att Vera var ute ur leken så bedrog han sig.
Många av Latmaskens äventyr utspelar sig delvis i underjordiska gångar, både i Stockholm och på andra håll. Så även i Mullvadsmannen, som visar sig vara en riktigt charmerande rövarhistoria med två unika ickebrottslingar. Därtill kommer en fullkomligt grotesk strid mellan två monster. Och det är lite science fiction över det hela också. Upplösningen är visserligen typisk, men så gott som omöjligt att gissa sig till. Det här är nog den snurrigaste Latmasken – än så länge, men ganska kul.
Rolf Berge hän-ger (inte häng-er) sig inte direkt åt några målande beskrivningar av Stockholmsmiljöer à la Trenter i sina berättelser om Latmasken. Det handlar i stället om upprepning av en rad gatu- och förorts namn i samband med biljakter och skuggningar. Som i Bläckfisken (Nr. 47, 1953): Färden gick in mot staden. Vid Fridhemsplan svängde förbrytarna av mot Västerbron. Och färden fortsatte förbi Långholmen, där de troligen kände lokaliteterna, och vidare över Liljeholmsbron och söderut. Ett stycke följde de Södertäljevägen och vek …. “
Bläckfisken får väl betecknas som en mellan-Latis. Den hemliga ligachefen visar sig vara av samma slag som i flera av de senare berättelserna. Håller Berge på att tappa stinget?
Det återstår att se.

LATMASKEN ROMANTITLARNA
1.) Latmasken jagar Falkögat (12/1948) .
2.) Röde hämnaren (21 /1948)
3.) Vita döden (42/1948)
4.) Strålmysteriet (50/1948)
***
5.) Ormgudens hämnd (10/1949)
6.) Giftligan (20/1949)
7.) De levande skeletten (26/1949)
8.) Kedjemördarna (32/1949)
9.) Den gröna demonen (40/1949)
10.) Mördaren har alibi (Nr. 5,1950)
***
11.) Den dödes hämnd (15/1950)
12.) Det gröna giftet (23/1950)
13.) Stålmasken (31/1950)
14.) Latmasken går under jorden (35/50)
15 .) Flygande skorpionerna (49/1 950)
***
16.) Eldkåpan (3/1951)
17.) Döden kommer med posten (9/1951 )
18.) Grönögda apan (17/1951 )
18 ) De hemliga vapnen (25/1951)
19.) Fantommördaren (31/1951)
20.) Skottet i mörkret (35/1951)
21.) Mordgenom ombud(41 /1951)
22.) Demonen i bilhuvan (50/1951 )
***
23.) Fem lysande kranier (3 1/52)
24.) Hämnaren som kom igen (7/1952)
25.) Spöktåget (14/ 1952)
26.) Dödsdimman (19/1952)
27.) Vålnadens hämnd (24/1952)
28.) Blödande liljan (31/1952)
29.) Hämndmysteriet (41/1952)
30.) Den gröna elden (47/1952)
***
31.) Svindlarkungen (4/1953)
32.) Ubåtspiraten (11/1953)