Berättelsens nav är en dikt från en död kvinna till en död mor och boken som helhet handlar om sorg, glädje och allt som finns däremellan under ett år i en bångstyrig, emellanåt splittrad norrländsk släkt i en nutid som målas upp i klara färger. Fants norrländska trakt är Medelpad och det slår mig att flera av årets hittills mer uppmärksammade romaner utspelar sig i ett slags Norrland. Personerna är många och väl beskrivna, i synnerhet kvinnorna medan de flesta av männen tycks befinna sig en bit mot ytterkanterna.

Relationsbeskrivningarna är fina. Kärlek – eller kanske jag bör skriva kåthet – spirar och det gäller inte alla gånger man och kvinna. På sätt och vis är hans beskrivning av den utvidgade familjen också en beskrivning av samhället som det börjar se ut på 2000-talet. Allt på ett språk som är lika utvidgat som familjen och samhället, kanske lite överarbetat ibland, men definitivt läsvärt.

Fant tycks ha gett sig den på att skriva en roman som så mycket som möjligt skiljer sig från dagens konventionella författarmall. Det är en släktkrönika med allt en sådan innehåller av mörka hemligheter, ovänskap, kanske till och med hat, men också allt det där andra som finns i en släkt. Och allt sker snabbt, som i blixtbelysning med en persons skildring i taget. Det tog ett tag innan jag förstod (eller kanske bara tror) att författaren inte har en tes att torgföra. Han vill bara berätta och det är inte nödvändigt att det finns så mycket att berätta. Det lilla har också sitt värde. En van romanläsare blir förvirrad innan den insikten drabbar.

Kanske kan man hänga upp sig på att vissa replikskiften kan kännas kantiga och docerande. Pratar man verkligen på det viset inom familjen efter det senaste millennieskiftet?

Kanske.

Människorna i Vatten i mars är som de är. Goda ibland, inte fullt så goda ibland. De är som folk är mest, skulle jag tro, och Fant saknar de pekpinnar som brukar dyka upp i andra böcker.

BARBRO LINDBORG

Nu är det dags för Anders Jallais tredje verklighetsförankrade thriller Natoagenten. Denna gång är det främst Estoniakatastrofen som nagelfars. Jallai har som vanligt många teorier och det är lätt att tro på vad han skriver och säger. Jag är dock inte tillräckligt insatt i affären för att kunna bedöma sanningshalten i hans intrig. Naturligtvis är det i första hand en spänningsroman, om än byggd på många verkliga fakta.

Spänning var ordet, det är bara förnamnet. Jag upplever boken som ett enda långt actionfilmmanus. Jag kan utan problem se en sådan skådespelare som Steven Segal i rollen som hjälten Anton Modin. Modin är f d underrättelseofficer och vi har träffat på honom i de två tidigare böckerna i serien. Han har förlorat sin familj på Estonia, själv var han bland de överlevande. Nu är han besatt av att finna sanningen om olyckan och när han får ett uppdrag från oväntat håll får han chansen att dyka på vraket.

Det är många som vill hindra honom och hans dykkamrater, bl a representanter för Sveriges och Estlands regeringar. Det blir mycket dramatiskt eftersom ingen skyr några medel för att nå sina mål. De trampar bokstavligen över döda kroppar.

Det är action. Det är hårdkokt, jag finner influenser från amerikanska författare i genren. Kvinnor förekommer, men bara i begränsad omfattning, och kanske lite väl ofta som sexualobjekt. Alkoholen flödar, det dricks även om man ska köra bil – bara det inte finns en polis i närheten. Sens moralen är kanske tveksam, men vad gör det när spänningen är på 100 procent topp. Det här en bok om män, för män – om ni förstår vad jag menar. Anders Jallai är en av Sveriges allra bästa på att skapa den här typen av dramatik. Om hans teorier och om böckerna kan man läsa på www.jallai.se

NISSE SCHERMAN

Anders Jallai. Foto Jonas Forsberg

En agent kan vara en tuffing med snabba bilar, fräcka brudar och dyra krogbesök.

Agenten kan också vara en militär, liknande Stig Bergling.

En tredje variant av agent är Per Arne Skansen. En helt vanlig svensk med ett helt vanligt arbete, som inte lever lyxliv och inte ens gjort militärtjänst.

Mellan 1986 och 1992, under drygt fem år, var Per Arne Skansen agent för först Sovjet och sedan, när det sovjetiska systemet brakade samman, för Ryssland. Om dessa fem år som agent berättar han i boken Lösenord: Buss 311 (Legus Förlag).

Historien inleddes vintern 1986/87. Skansen arbetade då på Bokdistributören, ett företag som sålde läroböcker, och blev kontaktad av en sovjetisk militärattaché. Sovjeten ville köpa böcker och dessa ville han att Per Arne Skansen skulle beställa åt honom .

Till en början var det helt oförargliga böcker det handlade om, men allt oftare gällde beställningarna böcker och skrifter utgivna av svenska militära staber och förvaltningar. Skansens ersättning för det ej alltför betungande arbetet var pengar, sprit och då och då krogbesök. Han blev ryssarnas ”vän”.

Insnärjd i agentliv

Intresset för Per Arne Skansen som ”användbar” ökade successivt. Nya militärattachéer tillträdde som ”övertog” svensken. Per Arne snärjdes under fem år in i ett agentliv där tjänsterna utlovades bli allt större och viktigare.

Vad militärattachéerna inte kände till var att Per Arne Skansen redan på ett tidigt stadium kontaktat den svenska militära säkerhetstjänsten och det var de som ville att Skansen skulle fortsätta som agent.

Och så blev det. Dubbelspelet pågick under drygt fem års tid och under högst vardagliga former. De som inte kände till att Per Arne Skansen var agent, och det var många, kunde aldrig drömma att han levde under dessa förhållanden mitt i vardagen.

Dramatisk upplösning

”Arbetet” som dubbelagent tog omsider slut och upplösningen blev dramatisk.

Per Arne Skansen bodde, och bor, i ett radhus på Ekerö, hade ett vanligt nio-till-fem-jobb och levde synnerligen anspråkslöst och enkelt. Han körde en risig och ålderstigen Mercedes och hade för övrigt inga dyra vanor.

Per Arne jobbar än i dag med böcker och kör runt i sin risiga bil. Och garanterar att han inte är agent.

Motiveringen för denna utmärkelse (?) är att Jannedal bedrivit avancerad forskning i sherlockiana och dessutom funnit och redigerat ett hittills okänt Sherlock Holmes-äventyr.

1,5 del gin.

0.5 del färsk limejuice.

3 delar ananasjuice.

1 droppe Angostura Bitter.

1 stänk Benedictine Dom.

1 stänk Cointreau.

0.5 del Peter Heering.

Skakas lätt i en cocktailshaker, hälles i ett glas av tumlartyp och garneras med ananas och ett körsbär.

…det finns frimärken med deckare på? I England finns märken med Sherlock Holmes. Ellery Queen, Nero Wolfe, Hercules Poirot och Perry Mason kan man också slicka ryggen på. Nu finns från San Marine en ny serie märken med detektiver. På märket ovan ses Simenons mustaschprydde polis Maigret.

Deutscher Krimi Preis är det äldsta tyska priset för kriminallitteratur. Det delas ut av BKA (Bochumer Krimi Archiv) och är ett kritikerpris.

Juryn består av lektörer. kritiker och specialbokhandlare. I år fick följande böcker pris:

Tyska:

1. Biauer Rum av Detlef B. Blettenberg (Schweizer Verlagshaus).

2. Dominante Damen av Sabine Deitmer (Fischer Taschenbuch Verlag).

3. Kortison av Gunter Gerlach (Rotbuch Verlag).

Internationellt:

1. Das Wittgensteinprogramm /A Philosophical Investigation/ av Philip Kerr (Wunderlich Verlag).

2. Fräulein Smillas Gespür für Schnee /Miss Smillas Feeling of Snow/ av Peter Høeg (Hanser Verlag).

3. Weisses Leuchten / A Stained White Radiance/ av James Lee Burke (Goldmann Taschenbuch Verlag).

…det är 20 år sedan Per Wahlöö avled?

…att Stephen Kings ”Dolores Clayborne ”har premiär som film denna månad? Dolores spelas av Kathy Bates.

… irländaren William Trevor hamnat på de amerikanska bestsellerlistorna med Felicia’s Journey (Viking)? Det är en bok om en till synes jovialisk man som visar sig vara massmördare. I England har Trevor fått Whitbreadpriset samt Sunday Express romanpris – och dessa prispengar har han skänkt till Storbritanniens två miljoner hemlösa.

…att TV3 :s nye chef Per Bystedt skriver på en hårdkokt deckare? Han menar att det är bra att arbeta med ett “drömprojekt” vid sidan om.

Det är en skicklig sammanställning, men, kanske viktigast av allt, en bok som är mycket rolig att läsa, inte minst för oss som minns hur det var att sitta på vinden och sjunka in i ett äventyr med Knut Gribb (ibland Harald Ask) i huvudrollen.

KJELL E. GENBERG

Den psykologiska thrillerns mästarinna, författarinnan Patricia Highsmith, har avlidit i Locarno i Schweiz 74 år gammal.

Patricia Highsmith behandlade ofta udda gestalter som genom sitt agerande sätter sig i offrets roll. Hon debuterade 1950 med Främlingar på tåg, som året därpå filmades av Alfred Hitchcock.

Även En man med många talanger och En man med onda avsikter har filmatiserats. Hightsmith föddes i Forth Worth, Texas, USA.

Denna mycket framstående deckarförfattare träffade jag när hon var i Stockholm för att göra PR för sina böcker. Motvilligt, föreföll det.

Hon satt i en bokhandel och signerade, som författare gör nu för tiden. Jag gick dit och talade med stor uppskattning om henne, men hon hade svårt att ta till sig beröm, Och hon var helt ointresserad av sitt yttre, trots att hon ju satt i en offentlig lokal. Klädd i dräkt av gott material, dyrbar men vårdslöst behandlad. Hon hade inte ens kammat sig.

Jag nämnde en av hennes senaste böcker och frågade hur det kom sig att det gick så illa förde hyggliga människorna som menade väl, medan skurken klarade sig bra.

– Det är ofta så det går till, menade hon.

Det lämpade sig inte riktigt att tala om hennes mest välkända figur, Tom Ripley. En smart och förslagen narcissist utan hjärta och samvete, men givetvis angenäm på ytan, så att ingen märkte att hans livshållning enbart gick ut på att få allt han önskade, på andras bekostnad.

Hon ville inte tala om sig själv. Det finns ingenting intressant att säga, menade hon. Jo, hon skrev böcker för det var det enda hon kunde. Hon bodde i Schweiz för där kunde hon vara mer anonym än i England.

Till slut sade hon med ett litet vemodigt leende:

– Jag är Capricorn – Stenbock. Sådana brukar få framgång först sent i livet.

Nog var det häpnadsväckande. Hennes böcker gick utmärkt, var översatta till flera språk, en del var filmade och hon hade fått ett stort antal utmärkelser. Men hon såg inte sig själv som en framgångsrik person.

Man kan beskriva brottsliga sammanslutningar på många sätt. Tomas Lappalainen har borrat djupt i siciliansk historia och sicilianskt kynne i arbetet med denna bok. Maffian krigar mot den italienska staten, delvis mot människorna i sin omgivning och i högsta grad för de krig inom de egna grupperna. Grundtemat är naturligtvis makt, en styrka som bygger på märkliga hedersbegrepp och samma slags ”respekt” som våra egna ligister och Stureplansmördare talar om.

Lappalainen menar att man inte kan hitta en enda orsak till att maffian blivit det den är. En sådan är emellertid den sicilianska kulturyttring som hyllar dygden att ingenting säga om någonting – ”Den som är döv, blind och tyst lever hundra år i frid” – och att alltid sköta sig själv och skita i andra.

Just att skita i andra är viktigt. Man skall inte vara hjälpsam utan endast tänka på sig själv. Ett annat ordspråk på ön lyder ”Var och en tänker på sin egen förtjänst och bedrar sin kamrat”. Bristen på känsla för kollektivets behov är den gödsel som får maffian att blomstra. Boken ställer många frågor, men man får också många svar, vilket är nödvändigt för dem som vill försöka förstå vad det är som händer inom vår egen tillhörighet – södra EU.

KJELL E. GENBERG

Hur ser en seriemördare ut inuti? Den frågan har man ställt sig efter att ha läst braskande artiklar om den så kallade Sätermannen. Hur han ser ut på ytan vet vi av kvällspressens bilder, och samma press har berättat om hans fruktansvärda bakgrund och mordiska sinnelag.

Sten-Ove Bergwall ifrågasätter en hel del av detta i boken om sin bror. Han tvivlar på att Quick (som tog förnamnet efter sitt första offer och efternamnet från moderns flicknamn; en ondskans pseudonym, enligt brodern) talat sant om hur han blivit sexuellt utnyttjad av föräldrarna och att modern försökt dränka honom i en isvak. Detta skulle förklara vad han gjort, menar de läkare som haft honom i terapi. Men Bergwall, som växt upp i samma familj, känner inte igen sig. Familjen var inte rik och man bodde tätt. Brodern menar att han borde ha märkt ifall sådana stämningar funnits i hemmet. Det har han inte gjort.

Däremot tycks han tro att brodern – som han menar är en alltigenom ond person – har begått de mord han erkänt. Visst finns det brasklappar, men de är otydliga. Boken mynnar ut i en anklagelse mot läkarna som först förklarat Thomas farlig och sedan släppt ut honom, vid några tillfallen till familjens vård, utan att berätta något om denna farlighet. Bergwalls teorier är bestickande, intressanta och beskrivna med en poetisk färdighet som gör boken till något mer än en biografisk redogörelse.

KJELL E. GENBERG