Av Sigge Stor

Sigge Stor, 32, har ett förflutet på sjön och på Posten. Han har skrivit historier sedan skoltiden. En del har han sålt till veckotidningar i Sverige och Danmark, där han bor halvårsvis. Sigge skriver på sin tredje deckare. Han tänker göra en Stieg Larsson, presentera samtliga tre på samma gång för förlagen.

_________________________

Terapin har gjort mig rastlös. Jag är inte mig själv. Ibland stjäl jag en bil på gatan. Jag väljer inte vilken som helst. Det ska vara en mellanbil som tillhör en självgod bilägare som betalat skatt och försäkring och har tvättat och putsat bilen; inbillat sig att den är oåtkomlig därför att en lampa som blinkar i rött någonstans. I inbillningen ligger ett hopp om att få vara i fred.  Skulle inte tro det! Jag har bilen i några dagar och gör saker i den som ägaren kommer att må illa av. Jag kör runt i Stockholm, parkerar fel och får böter som jag lägger på passagerarplatsen. När bensinen tar slut överger jag den.

En snöig dag stjäl jag en Fiat. Nästan genast märker jag att jag är förföljd av en bil. Det är obehagligt. Jag kollar i backspegeln. Det är ingen tvekan om saken. Förföljaren är på jakt efter mig. Hur kan det komma sig?

Våra bilar rundar Norra Bantorget efter varandra och kommer ut på Vasagatan. Jag byter fil. Förföljaren gör detsamma. Hetsigt svänger jag in på Mäster Samuelsgatan då trafikljuset slår om till gult. Förföljaren kör mot rött och kommer tätt bakom mig.

Nu är jag uppjagad. Vad är det frågan om?

Jag svänger in i parkeringsgaraget under Åhléns. Genom min nedrullade fönsterruta tar jag en parkeringslapp i automaten, knappt utan att stanna. Däcken tjuter när jag susar vidare, varv på varv ned i underjorden. Jag har tur. En rad bilar har snö på taket och mjölkiga fönster, bilar som liksom min stulna Fiat kommer direkt in från snöovädret. Snabbt kör jag in i en tom parkeringsficka, slår av tändningen och hoppas att Fiaten ska försvinna i mängden.

Hukande kliver jag ur bilen och trycker igen dörren. Med hjärtat bankade i bröstet kastar jag getögon till höger och till vänster. Vart tog biltypen vägen? Inget hotfullt märks i suset mellan bilarna. Ingen upprörd person är på väg mot mig för att göra hemska saker med mig. Min fasa är att höra en grov röst ropa:

– Norberg. Erkänn att du tänder på skolflickor. Du kan inte sluta, va. Du borde få dig en omgång av din egen medicin.

Det hände i arresten innan jag räddades över i vården.

***

Jag smyger längst med bilraden. En hiss står med öppen dörr. Jag avskyr garagehissar. Det känns som om luften ska ta slut så snart dörren glider igen. Ljuset i sådana hissar är sjukligt grönblekt. Hela plåtlådan är en fälla; en isoleringscell.

Jag måste bort från min förföljare, hissen är den säkraste utvägen.

Jag skyndar mig in i hissen. Mina glasögon immar igen. Med händerna famlar jag mot hissknapparna och trycker på flera stycken av ren nervositet. Jag hör hissdörren gå igen. Golvet gungar till. Jag andas ut för jag börjar tro att jag är räddad. Då gnäller något mekaniskt till i hissen. Dörren glider upp igen. En karl med flåsande andhämtning tränger sig in. Hans stora kropp ångar, jag känner mig liten som en mygga.

– Norberg, ropar karlen. Nu är du fast.

Hans röst är spänd och farlig. En galning, tänker jag och gråten kommer i halsen. Hur kan han veta vad jag heter? Vad tänker han göra med mig?

Galningen sparkar till mig i ryggen så att jag flyger in i hissväggen med huvudet före. Smällen gör ont i ansiktet. Mina glasögon spricker. Det spränger i näsan. Jag blir yr. Med armen som skydd i ansiktshöjd vänder jag mig om. Jag har aldrig sett galningen tidigare. Hans ansikte är rött av ilska. Mot hans muskler är jag chanslös.

Galningen trycker på hissens stoppknapp. Det är som i en mardröm. Hissen stannar mellan två våningar. Överfallet känns overkligt. Det här händer inte mig, tänker jag. Jag önskar mig långt bort från hissen. Det finns inget jag kan göra.

– Är du inte riktigt klok! flämtar jag.

– Norberg, du ska få känna på våld från en person i din egen storlek. Minns du Tindra Olsson? Femton år skulle hon blivit nu till våren. Jag är hennes farsa.

***

Från ingenstans trollar Olsson fram en revolver. Jag får en smäll på käften av kolven. Smärtan känns ända ned i fotknölarna.

– Det här är bara ett förspel, Norberg! säger Olsson. Lipa inte. Lite stryk ska du väl tåla.

– Jag heter inte Norberg, snyftar jag. Det här är ett misstag.

Olsson sparkar mig på smalbenet och säger att jag ska vara lugn för att det ska gå rätt till. Genom mina spruckna glasögon ser jag hur förfärligt storvuxen Olsson är.

– Norberg, jag ska döda dig, säger Olsson. Först ska du bli lika rädd som min dotter Tindra var. Du förgrep dig på henne i flera dagar innan du dödade henne. Säg inte emot. Du är överbevisad för pedofili. Tyvärr fick du inte fängelse. Det är kruxet. Du lurade till dig en vårdplats på psyket. Nu är du utsläppt för att du är frisk. Tre månaders psykhjälp räcker inte som straff, tycker jag.

– Jag förstår ingenting, kraxar jag paralyserad av ett öga av stål.

– Spela inte idiot för mig, säger Olsson. Jag känner igen dig. När jag fick se dig där i bilen tänkte jag att det här blir min lyckodag. Jag har hela dagen på mig. Du kommer snart att fatta vilken satans skit du är.

Olsson siktar på mig med revolvern och säger att han ska börja med att skjuta av mig knäskålarna.

***

– Snälla nån, sluta! avbryter en skrämd manlig röst ur hissens mörkaste hörn.

Olsson och jag hoppar till. En tredje man finns i hissen. Genom mina brustna glasögon ser han strimlad ut, liksom kletad mot hissväggen. Han är likblek av rädsla. Han är klädd i rock och har glasögon och är i min ålder, ungefär fyrtio. Han skulle kunna vara min brorsa.

Jag blir mindre rädd när blekfisen är där i hissen. Herr Blekfis blir ett problem för Olsson. Olsson kan inte skjuta mig i knäskålarna när det finns ett vittne. Skjuter Olsson på mig blir han tvungen att också pumpa herr Blekfis full med bly ur revolvern.

Jag är räddad, tänker jag. En farsa till en död tonåring är inte en självklar massmördare. Olsson fixar inte att skjuta två personer i en hiss under Åhléns, särskilt som herr Blekfis är en oskyldig person som råkar vara på fel plats, på fel tid.

– Vem är du, vrålar Olsson till herr Blekfis.

– Absolut inte någon, säger Blekfisen och blundar bakom sina glasögon. Jag har inget sett, inget hört.

Blekfisen är svettigt nervös. Han knäpper upp sin överrock och drar i sin slipsknut.  Han är klädd i en gråmelerad kostym. Det är en karl som inte väcker någon uppmärksamhet. Det är som om jag ser en tvilling till mig själv, fast i ansiktet är vi helt olika.

Olsson svär över problemet. Med revolvern pekar han ömsom på mig, ömsom på Blekfisen

– Olsson här, har helt fel om mig, säger jag till Blekfisen. Jag är inte den han tror.

– Prata inte med mig, mumlar Blekfisen och tar av sig överrocken och lägger den över armen. Låtsas att jag inte är här. Kan vi sätta på hissen. På nästa våning glider jag ut. Jag lovar att titta in i väggen hela tiden. Jag vill inte ha någon aning om någonting.

– Norberg är pedofil och mördare, väser Olsson och pekar på mig. Han torterade ihjäl min dotter. Han har plågat många människors döttrar. Rättssystemet har släppt ut honom. Det är som om tjejerna aldrig funnits. Det är inte rätt.

– Lyssna inte på Olsson, ber jag Blekfisen. Kan vi inte resonera som vuxna människor. Jag svär, jag heter inte Norberg. Jag har inte gjort det han säger.

Blekfisen tror mig. Han vill prata förstånd med Olsson. Jag hjälper Blekfisen att ta de få stegen fram mot Olsson, rakt mot revolverögat. Ett skott brinner av. Det blir en rejäl smäll i hissen. Blekfisken ramlar i armarna på Olsson. Jag tar vara på de där sekunderna av förvirring. Med ett fast handgrepp vrider jag revolvern mot Olsson. Jag ser till att han trycker av ett skott i bröstet på sig själv.

***

När krutröken har skingrats ligger Olsson och Blekfisken döda på hissgolvet. Min rädsla är borta. Jag blir praktisk. Vad jag gör på bara några minuter är finurligt, tycker jag själv.

Sedan sätter jag igång hissen och lägger mig ned bredvid de döda.

När hissdörren går upp börjar folk skrika. Poliser kommer. De upptäcker att jag lever. Jag får en filt om mig trots att Blekfiskens överrock, som jag tagit på mig i stället för min egen slitna, är varm och skön.

Jag gråter ganska mycket. Poliserna tycker att jag är en mesig karl. Det märker jag. Men de är snälla mot mig och hämtar en kopp kaffe till mig.

– Berätta exakt vad som hände i hissen, säger en poliskvinna med en polisröst som har en mjuk underton.

Jag ger henne en flaxig blick men drar en djup suck för att hon ska få sitt vittnesmål så att vi båda kan gå hem.

– Så snart de två männen upptäckte mig i hissen, säger jag, tystade de mig med ett slag på hakan. Sedan grälade de med varandra. Han som hette Norberg skrattade åt Olsson och hans dotter. Olsson drog fram en revolver och sköt Norberg. Norberg hann på något vis knuffa till Olsson som därför sköt sig själv. Olsson dog inte meddetsamma. Med sina sista krafter sköt han Norberg i ansiktet. Sedan kollapsade han.

Jag blåser i kaffet. Poliskvinnan väntar på fortsättningen.

– Det mest hemska var det där med Norbergs ansikte, viskar jag. Det exploderade i tusen bitar av revolverskottet. Glaset från hans glasögon pepprade hela hissen. Jag vågade inte röra en fena förrän ni kom.

Poliskvinnan kontrollerar de dödas id-kort som hon tar ur deras fickor. Hon slår upp dem på polisdatorn.

– Norberg var pedofil och flickmördare om än inte dömd för morden, säger hon. Han var just utskriven från psyket. Olsson var pappa till ett offer. Troligen skulle han hämnas sin dotters död.

– Vilken tragisk historia! snyftar jag.

Hon vill se mitt körkort. Jag tar fram Blekfisens körkort som jag tar ur Blekfisens rockficka. Teodor Fager står det på det. Poliskvinnan ser på sin dator att jag bor på Dalagatan och har en sprillans ny Volvo.

Den hyggliga poliskvinnan förstår att jag inte kan köra hem min Volvo själv. Jag är för skakig. Jag ger henne mitt parkeringskvitto och en nyckelknippa som jag hittar i rockfickan. På knippan finns en bilnyckel. Poliskvinnan leder mig ned i garaget och hittar Volvon åt mig och sätter mig i baksätet och kör mig till Dalagatan.

– Nu klarar du dig själv, säger hon och lämnar mig och Volvon utanför porten.

Jag ser henne kliva in i polisbilen som hennes kollega kört bakom Volvon, en sliten bil med en krockskada vid högra framljuset.

***

Jag går två trappor upp. Fager, står det på dörren. Jag gillar mitt nya namn och prövar att säga det.

– Käre Fager, säger jag till mig själv. Stå inte här och frys. Stig in i värmen.

Jag låser upp med en nyckel från nyckelknippan och går in.

Vilken tur! Blekfisen Fager visar sig ha en fin tvåa med balkong och bra med pengar på flera bankkonton. Fagers Volvo säljer jag dock direkt. Inte för pengarnas skull utan för att det är praktiskt. När jag behöver en bil snor jag den på gatan. När det gäller en ung skolflicka har lusten kommit tillbaka att göra likadant.

***

Det blir en underbar vår. Jag sitter på min balkong och studerar skolflickorna som solar i Vasaparken. Jag får snart kontakt med en söt tjej, Lisa 13 år. Hon har de rätta stora ögonen, fulla med ensamhet och trots. En underbar kombination hos ett barn.

Jag vinner hennes tillgivenhet för hon har ingen annans.

När det ringer på dörren en dag i början på maj håller jag inne ett skrik av segerglädje, ordnar anletsdragen i en småtrött förvåning, för jag är säker på att det är Lisa.

Det är det inte.

Det är den där poliskvinnan. Hon och en manlig polis, en brutal typ i skinnjacka, tar tag i mig.

– Teodor Fager, vi tar in dig för förhör, skäligen misstänkt för grovt skattebrott, säger han.

Det är inte rättvist! Jag trycker handen mot bröstet där något håller på att gå sönder och kan inte hjälpa att tårar kommer i ögonen.

– Jag heter inte Teodor Fager, snyftar jag.

– Det skulle inte jag heller heta i dina kläder, säger polisbusen. Det gäller miljoner.

Poliskvinnan snokar runt. Hon öppnar dörren till mitt sovrum. Gardinerna är fördragna. Levande ljus brinner därinne. Rosenblad ligger spridda på sängen.

– Vad betyder det här? säger hon misstänksamt.

Då kommer Lisa. Hon har tajta jeans och ett kort linne på sig. Magen är bar. Hon är söt som socker. Hon säger till poliserna att jag lovat hjälpa henne med läxläsning.

Ordet läxläsning får polisernas blickar att glida ihop och isär. Ingen lyssnar på min förklaring att jag är Lisas morbror. Poliserna mumlar husrannsakan och Lisa får förklara hur vi känner varandra. Som om jag inte står framför henne och rynkar pannan och ger tecken att hon ska hålla truten, pratar hon dumheter om glass i parken och att jag visat spel i min mobil.

En mycket korkad flicka!

– Vi åker till Polishuset allihop, säger polisen med skinnjackan. Sedan väntar fängelse för dig, Fager. I många år.

– Herregud, sluta gråta, Fager! säger poliskvinnan. Annars klipper jag till dig.

Värmen som jag spårat i hennes röst för bara några månader sedan är förbytt i kyla hård som is.

Författaren har gått i Helena Siganders deckarskola och där skrev han nedanstående novell. “Den var inte bra skriven varför jag gick igenom den och ändrade texten lite.  På kul skrev jag ytterligare noveller. De, och annat, finns på min hemsida: http://www.författarlyan.com/index.php/en/”

Han har också gett ut en deckare på eget förlag. Här finns recension av Granne med lyckan: http://www.dast.nu/recension/granne-med-lyckan

I novellen finns en beskrivning av privatdetektivens kontor. Peter Ekström har skrivit en essä om hur kontoren ser ut i litteraturen: http://www.dast.nu/artikel/sa-ser-privatdetektivens-kontur-ut

_______________________________________________________________________

Fönstren på en av patriciervillorna ovanför Göteborg Symfonihall var mörka. I husets trädgård stod tre lönnar vars stammar reste sig som svarta pelare bärande på moln av lövbehängda grenar. I ett av träden fanns ett skatbo.

En ekorre ilade uppför stammen på trädet med fågelboet. Fortsatte ut på en gren och tog sig vigt in genom boets öppning. Den bruna gynnaren fann tre ägg som den betraktade med lysten blick. Rädd att skatan skulle komma tillbaka måste den ta ett snabbt beslut. Den ville inte gärna slåss med en ilsken fågel! De identiska äggen gjorde valet svårt. Samtidigt stördes ekorren av ett blankt föremål. En silversked vid sidan om bytet! Ekorren visste att skedar inte gick att äta, men ändå. Den var väldigt lockande.

En skugga föll över boöppningen. Ljud av flaxande vingar som bromsade in skatan för landning. Kvickt som blixten högg ekorren tänderna i skeden och slängde sig ut i trädet. Tre djärva språng förde den hem till det egna nästet i ett träd längre bort. Andfådd la ekorren skeden överst i en samling av nötter och satte sig att andaktsfullt betrakta det blanka redskapet.

När det brunpälsade djuret en stund senare spanade ut genom öppningen i sitt bo hade lugnet lägrat sig över trädgården. En ensam mörk figur var det enda som fanns inom ekorrens synfält. En figur som klättrade på det stora husets fasad, och det var inte en ekorre.

Innanför Göteborgs Lagerhus entré slog en genomträngande lukt av ost emot besökaren. Det gamla stenhuset i stadsdelen Pustervik förlorade inte sin bouquet vid ombyggnaden till kontorshus. Aromen från under decennier lagrad ost satt djupt i källarvalvens väggar.

På andra våningen hade privatspanaren Peter Ingmarsson sitt anspråkslösa kontor. Två rum utan hall med plats för honom och en assistent. På kontorsdörren satt en graverad skylt med texten: Peter Ingmarson – Byrån för privat spaning och utredning.

Ett skrivbord med vidhängande kontors- och besöksstolar utgjorde möblemanget i respektive kontorsrum. Förrummet hade även ett arkivskåp i plåt. I det inre av rummen stod en dator på skrivbordet och en kaffebryggare på fönsterkarmen. På väggen hängde en kalender som visade att det var den fjärde augusti och torsdag. Förr var väggarna målade i ljusa färger. Kanske var de rent av vitmålade.

Bakom skrivbordet i det inre rummet lutade sig Peter Ingmarsson över datorn. Hans blonda lugg fladdrade framför ögonen när han lutade sig över tangentbordet som ville han promenera ut på internet genom skärmen. En spegelbild av hans ansikte reflekterades i fönstret vid sidan om skrivbordet. Hans bleka hy tydde på att han inte varit ute i solen under sommaren.

Peter Ingmarsson var inloggad på internet. Han hade fäst blicken på Expressens nätupplaga utan att tillgodogöra sig artiklarna. Ögonen irrade mellan skärmen och bordsskivan där två räkningar låg uppslagna. En för hyran och en för telefonerna. Skjortans tyg över armbågen nöttes ytterligare mot skrivbordet.

Det knackade på dörren.

– Stig in!
Peter Ingmarsson fick ropa två gånger. Slutligen öppnade en man dörren och steg in.

– Hej, är det du som är Peter Ingmarson, privatdetektiven?

– Vad kan jag göra för dig?

Mannen steg fram till skrivbordet.  Peter Ingmarsson synade besökaren. Han såg en man på den bortre sidan av de femtio som var klädd i kostym och bar en dokumentportfölj i höger hand. Knogarna vitnade av greppet om portföljens handtag.

I den portföljen ligger knappast några lunchsmörgåsar, tänkte Peter Ingmarsson.

Besökaren såg ut att tillhöra den numera exklusiva grupp som åt sin lunch på någon av stans dyrare krogar. En klient med god betalningsförmåga, anade Peter Ingmarsson.

Besökarens ögon flackade. Ömsom såg han runt väggarna, ömsom på detektiven. En air av förundran lägrade sig över ansiktet medan han iakttog besöksstolen och damtussarna på golvet. Han satte sig inte. Med sin fria hand strök han över munnen och hakan. En söt doft av parfymerat rakvatten spred sig över skrivbordet. De tända lysrören i taket glänste i tunt mörkt hår vilket låg som slickat över hjässan.

– Mitt namn är Kurt Friden och jag har blivit bestulen.

– Då rekommendera jag dig att först göra en polisanmälan och sedan en skadeanmälan till ditt försäkringsbolag.

– Ett dokument stals nyligen av någon i mitt hushåll. Ett dokument i sig utan verkligt värde men viktigt för mig personligen.

– Med hushåll menar du en familjemedlem då?

– Jag misstänker att någon av mitt tjänstefolk eller möjligen en besökare stulit det. Jag vill ha tillbaka dokumentet. Det är viktigare för mig än att polisen haffar och låser in tjuven.

– Varför misstänker du de här personerna?

– Dokumentet låg på sin plats igår förmiddag. Idag på morgonen var det borta. Vi har inte haft något inbrott. Inbrottslarmet kopplas på varje kväll och även igår på dagen när huset stod tomt ett par timmar.

Peter Ingmarsson åtog sig utredningen och besökte samma dags eftermiddag brottsplatsen.

***

Fridens hem visade sig vara en stor tvåvåningsvilla byggd i sten. På bottenvåningen fanns salong, matsal, kök och ett arbetsrum. Från hallen gick det att gå över till en flygel som innehöll bostäder åt tjänstefolk. Eftersom dessa bodde runt om i staden stod flygeln oanvänd.

En trappa upp fanns ett vardagsrum och fyra sovrum. Friden och hans fru hade skilda sovrum. De två övriga rummen användes som gästrum.

Från vardagsrummet ledde en dörr ut på en balkong. Denna sammanföll med rummets bredd och man kunde inte nå sovrummen därifrån konstaterade detektiven.

– Hur mycket tjänstefolk har du?

– En kvinna som sköter hushållet och Bertil som är chaufför och trädgårdsmästare.

– Arbetade båda igår?

– Ja.

– Hade du några besök igår?

– Jag hade bara ett besök och vi satt på mitt arbetsrum på nedre våningen.

– Det var från arbetsrummet pärmen stals?

– Ja.

– Och inga fönster eller dörrar stod olåsta när huset var tomt?

– Larmet var kopplat. Det som omfattar dörrarna i bottenvåningen och altandörren.

– Ingen kan ha tagit sig in genom nått fönster medan ni sov?

– Vi har lås på alla fönster där nere och de mot altanen här uppe.

Peter Ingmarsson rynkade pannan. Allt föreföll i god ordning men det måste finnas en miss i skyddet. Han gick runt övervåningen. Tittade först in i de två gästrummen. Fortsatte sedan till fru Fridens sovrum och slutligen mannens sovrum.

– Vill du prata med Bertil och Sara?

– Nej, det behövs inte. Du kan låta dem gå för dagen, jag behöver dem inte.

Kurt Friden blev förvånad. Men han avvaktade under tystnad på vad Peter Ingmarsson skulle säga.

– Kan vi träffas imorgon eftermiddag, frågade Peter Ingmarsson.

***

Följande dag kom detektiven tillbaka till Fridens residens. Han blev ombedd stiga in på kontoret.

– Sitt ner Ingmarsson, var så god och sitt.

Peter Ingmarsson satte sig försiktigt på yttersta kanten av stoldynan som vore han rädd att smutsa ner den. Han la en pärm på skrivbordet framför sig och sköt över till Friden.

– Var så god. Känns dokumentet igen?

Friden bläddrade fram första sidan och tittade häpen på Peter Ingmarsson. Ett brett leende spred sig över hans ansikte. Han strålade av glädje.

– Det är mina dokument! Men hur fick du tag på dem? Så snabbt? Vem hade stulit dem.

– Elementärt min kära doktor Watson, som Sherlock Holms skulle säga.

Peter Ingmarsson log mot sin klient.

– Ditt hem är en välskyddad borg, sa han. Det var väl därför som du misstänkte tjänstefolket. Men igår såg jag att ditt sovrumsfönster stod på glänt och den vägen tog sig tjuven in.

– Men det går väl inte! Man kan väl inte klättra uppför en slät väg? Och varför tog han inget av värde? De här dokumenten kan han inte sälja.

– Det finns bara en man i stan som kan ta sig uppför fasader. Birger Karlsson heter han och han muckade från kåken för en månad sedan. Hans flitpengar tog slut och han återgick till sin gamla näring.

– Men hur bar han sig åt?

– Han tog sig upp på altanen och gick handgång på hängrännan till ditt sovrumsfönster. Det står alltid på glänt som du vet. Där tog han sig ut sedan också. Han gick runt och tittade efter vilka värdeföremål han skulle ta med sig. I första hand små saker, lätta att bära med sig och dyrbara. I ditt arbetsrum såg han pärmen. Han blev nyfiken och tog fram den för att se vad den innehöll men blev skrämd av att någon spolade på toaletten i övervåningen. Han flydde med vad han höll i handen. Pärmen med dina dokument.

– Men vad skulle han med den till? Det fattar jag inte?

– Läs på etiketten. 
Friden vände på pärmen och läste högt.

– Det gömda guldet.

– Han trodde han hittat en skattkarta!

– Det är ett romanmanus. Rena rama sjörövarromanen. Jag har som hobby att skriva äventyrsromaner från historisk tid. Tyckte han om den?

– Han fick ingen behållning av den. Han är dyslektiker.

– Om jag skulle låta skriva om den till lättläst och skicka en kopia. Vad händer med den stackaren nu? Blir det polisutredning?

– Inte gärna. Om du inte insisterar på annat så låter jag honom gå. Han har fått sig en läxa.

– Gott, vad blir jag skyldig förresten?

Privatspanaren nämnde en summa motsvarande hyresavin plus en femhundring. Friden betalade kontant i handen.

***

På väg ner mot Götaplatsen fingrade Peter Ingmarsson på sedelbunten i fickan, pengarna han tog emot av Friden, och de han klämde Karlsson på. Det skulle räcka till både telefonräkningen och hyran. Dessutom femhundra till mat och dryck på krogen!

Leende gnolade han på en slagdänga från en musikal:

– If I was a rich man, jabadabbadaba….

Jag är 39 år och är vice VD på ett litet fondbolag i Stockholm. Har två små barn och är gift med en fransyska. Sedan ett par år tillbaka bor vi på Södermalm i Stockholm. Jag har bott utomlands under stora delar av mitt liv, i London, Paris, Kanada och USA. Jag skriver på fritiden för att stimulera min vänstra hjärnhalva. Eftersom jag gillar att läsa deckare föll det sig också naturligt att prova på att skriva själv inom spänningsgenren.Jag går i Helena Siganders deckarskola. Här en novell som jag har skrivit. Jag hoppas att ni tycker om den.

———————————————————————

Anders vaknade med ett ryck. Hjärtat klappade. Mardrömmen hade varit så verklig. Förskräckt undrade han var han var innan han kom ihåg att han och Bengt hade åkt ut för att campa. I sista stund hade Carl följt med. Anders frös om armarna i den kyliga luften i tältet. Huttrande drog han sovsäcken närmre kring sig. Åskan mullrade. Varför ligger man här när man kunde vara hemma i en mjuk säng, tänkte Anders samtidigt som han med möda vände sig om i den trånga sovsäcken. Han som egentligen inte tyckte om friluftsliv. Bara det inte börjar regna in också suckade han för sig själv när han hörde regnet börja falla mot marken utanför.

De andra var inte där. Bengts sovsäck låg slängd mot tältduken, Carls var prydligt vikt åt sidan. Om de är ute och pinkar får de nog bråttom nu, tänkte Anders. Regnet ökade i styrka men det monotona ljudet när droppar slog mot tältduken var sövande. Halvt medveten kunde han höra hur tältdörren öppnades och prasslet från en sovsäck. Han somnade om.

***

Morgonen därpå vaknade Anders tidigt. Regnet smattrade mot det tunna tältet. Han var torr i munnen efter whiskeyn kvällen innan och sträckte sig mot sin ryggsäck där han hade lagt ner en flaska vatten. Han letade med handen i fickan men hittade inte flaskan. Bredvid snarkade Carl. Han låg på rygg med munnen öppen som en fågelholk. Vid hans öra låg vattenflaskan med korken av. Den var uppenbart tom. Uppdrucken av fyllesvinet som ligger här och trynar, tänkte Anders. Han tar först och frågar sen. Typiskt såna som alltid har fått allt de vill ha.

Efter mycket bök lyckades han krångla sig ur sovsäcken och upptäckte att Bengts sovsäck var tom. Han tog fram sin tandborste och tandkräm, tog på sig sin jacka och drog kapuschongen över huvudet innan han motvilligt kröp ut ur tältet. Regnet öste ner. Varje regndroppe lät som en kinapuff mot kapuschongen. Det hade bildats stora pölar i gläntan de hade valt som tältplats och hinken de hade ställt ut var till bredden fylld med regnvatten. Han fyllde på flaskan och tog en stor klunk. Vattnet var iskallt.

Han försökte se sig om efter Bengt när han borstade tänderna men kunde inte se honom. Konstigt, varför skulle han gå längre bort från tältet än han behöver i det här skitvädret. Anders spottade ut löddret och sköljde ur munnen med regnvattnet innan han kröp in i tältet igen.

Han knuffade liv i Carl som sömndrucken sa något som lät som en blandning av en svordom och en harkling.

–Vakna! Bengt är borta.

–Va?

–Han är inte här!

***

De gjorde i ordning en enkel frukost. Hårda mackor, Kalles kaviar och pulverkaffe på regnvatten. De åt. Ingen Bengt dök upp. Regnet fortsatte ösa ner.  När frukosten var uppäten plockade de ihop sakerna och stoppade ner i sina ryggsäckar. Oron för Bengt skavde inombords. Regnet smattrade oupphörligen mot tältduken. De beslöt att gå ut och leta. Anders skulle gå mot vattnet bortom skogsdungen. Carl skulle söka i området inåt landet. Klockan var halvtio när de gav sig av åt var sitt håll.

Efter ett par timmars fruktlöst letande tog Anders skydd under en stor ek. Han hade gått i en cirkel och började närma sig tältplatsen igen. Han var genomblöt och huttrade. Med stelfrusna händer plockade han upp en termos ur ryggsäcken och hällde upp en kopp varmt kaffe i sin mugg. Han höll den med båda händerna. Värmen strålade som nålar upp i armarna. Han blåste bort en vattendroppe från näsan och tog en försiktig klunk av den varma drycken. I ögonvrån såg han hur det blänkte till bland löven en bit bort. Nyfiken gick han fram för att titta. Det var en kniv med ett svart gummihandtag som låg halvt begravd i en hög med löv. När han plockade upp den såg han initialerna inristade längst uppe vid skaftet. CK. Carl Korinder.

Det var Carls kniv.  Vad gjorde den här?  Förbryllad tog han kniven och stoppade den innanför jackan. Han beslöt sig för att gå tillbaka mot tältplatsen.

Blixtlåset till tältet var uppdragen när han kom tillbaka. När han kröp in i tältet satt Carl därinne och åt ett äpple. Han hade inte sett Bengt sa han. Han trodde att Bengt hade gått hem: både skorna och jackan var borta. Anders förstod inte hur han kunde verka så oberörd. Deras vän var försvunnen utan något som helst meddelande eller tecken. De tog fram två burkar ravioli. De brydde sig inte om att värma utan åt ur var sin burk.

– Jag vet att du var ute ur tältet samtidigt som Bengt i natt, sa Anders.

– Vaddå? Vad menar du? svarade Carl.

– Jag vill att du berättar vad som hände säger jag.

Anders höjde rösten och ställde ner burken. Han sträckte sig efter sin jacka.

– Jag tycker bara att det är jävligt konstigt att ni är ute samtidigt mitt i natten och att jag sen hittar din kniv en bit härifrån, fortsatte han och drog fram kniven ur jackfickan.

Carls ögon vidgades. Han rörde sig hastigt mot utgången. När Anders kastade sig fram för att stoppa Carl hade han kniven i handen. Kniven stötte i Carls hårda kropp. Sedan blev det mjukt. Han såg hur Carl tappade all färg i ansiktet och sjönk ner livlös mot marken samtidigt som Anders kände hur hans händer blev varma av blod som rann ut ur det djupa såret.

***

Panikslagen drog Anders Carls kropp ut ur tältet och ut i regnet. Carl var död. Anders slöt ögonen. Varför hade han inte stannat hemma? För ett ögonblick kändes allt som en ond dröm men när han öppnade ögonen låg Carl där med kroppens lemmar vridna i konstiga vinklar. Ögonen stirrade tomt upp i störtregnet. Regnvattnet fyllde upp den öppna munnen på ett onaturligt sätt, som om han höll på att upplösas och försvinna.

Anders grät högt. Tårarna rann nerför hans kinder och blandade sig med regnet som aldrig tycktes sluta. Han släpade kroppen planlöst. Han hade kommit en bit ner mot vattnet när han hörde Bengt ropa på hjälp. Bengt! För en sekund tänkte Anders att allt detta inte hade hänt. Han släppte Carls döda kropp och följde rösten. Han kom fram till en spricka i berget och där nerifrån kom ropen. Han böjde sig fram. Bengt stod längst ner. Han kastade sig på mage, räckte ner handen och drog upp Bengt. Bengt berättade hur han varit ute under natten för att kissa. I mörkret trampade han snett och måste ha halkat på den våta klippan. Han måste ha svimmat av. När han vaknade senare låg han här nere och kunde inte komma upp.

Bengt stelnade till. Han hade fått syn på Carls kropp. Han började skrika. Anders tog tag i honom för att lugna honom. En blixt slog ner i närheten. De ryckte till. Anders släppte taget om Bengt. Bengt tappade balansen. Han föll ner i sprickan och slog i huvudet på vägen ner. När Anders sträckte sig ut och tittade ner låg Bengts huvud i nästan 90 graders vinkel mot kroppen. Han ropade men Bengt låg livlös med öppna ögon.

Han satt lutad över sprickan när han hörde hur det knakade till bakom honom. Han vände sig om och fick se en man i löparkläder med en karta i handen och en pannlampa. Mannens ögon fylldes av skräck när blicken fladdrade mellan honom och Carls kropp. Regnet öste ner. Anders släppte honom inte med blicken. Han stoppade handen innanför jackan och slöt den kring knivens skaft…

Av Selvakumar Ramachandra

Författaren är student vid Blekinges Tekniska Högskola i Karlskrona. Han är 30 år och har bott i Ronneby de senaste två åren. Han är rullstolsburen.

Han presenterar sig som novellförfattare och skriver inom det socio-politiska området, för det mesta på sitt modersmål tamil. Under fem år har han publicerat sig på sin blogg. Några berättelser är översatta till engelska och, som här, svenska. Med svenskan har han fått hjälp av sin vän Jonas Toll.

För en liten tid sedan publicerade han via Amazon en engelsk översättning av samlade noveller: http://www.amazon.com/Omega-Stories-alpha-perspective-1/dp/145653274X/

De läsare som kan tamil kan följa hans skriande på http://vinaiooki.blogspot.com. Vinaiooki betyder katalysator, och han vill vara en sådan för människors tankar genom sina berättelser.

På fritiden, utom att skriva, är han bl.a. målvakt i innebandy.

Har har intervjuats i Ronneby Tidning av Elisabeth König som också tagit bilden:
http://www.blt.se/nyheter/ronneby/article2259825.ece

***

Gud anländer!

Varje tidning, tidskrift, radio, TV och blogg berättade bara om detta. I förra veckan, när en nordindisk tidning skrev en hel del om en tioårig tibetansk pojkes dröm, var det ingen som brydde sig om det. Många trodde att det var ytterligare en falsk historia för att irritera Kina från “Minitibet”, Dharmasala i Indien. Drömmen var att två ringar skulle skapas exakt vinkelrätt mot varandra och Gud skulle komma i gående på den stig som de bildade. Pojken kunde tydligt berätta om bildandet av ringarna. Men när han sa att han såg någon som “Dalai Lama promenera på stigen” och han sa att ”Kärleken råder” såg alla på det här med misstänksamhet. Men det ändrades några dagar senare när en revolutionär som arresterades och fängslades i Bolivia också hade samma dröm, men för honom var det Che Guevara som gick på stigen och sa samma sak, “Kärleken råder”.

För mig, Karthi Ramachandran, en vetenskapsman som arbetar på principen om hur världen utvecklats från en encellig amöba, lät detta som ett skämt när folk talade om Guds ankomst och den slutliga domen.

Vad är det med denna dröm och Gud? Denna pojkes dröm förstör min vardag. Jag har alltid trott på att hela världen skapats från en enda cell och inte av Gud.

Människor från olika sociala förhållanden, gifta män och kvinnor, kriminella, korrupta politiker, fromma präster, falska prästen, ateister, tiggare, socialarbetare, läkare, ingenjörer, vetenskapsmän började få samma dröm, oavsett land, språk och kultur. Detta skapade nyheter, sedan kom rykten, till slut väcktes farhågor.

De som inte hade fått drömmen misstänktes vara syndare. Inom en månad sjönk antalet syndare ner till ett par tusen. Enligt min grundläggande förståelse är Gud själv den största uppfinningen av människan och även jag ville veta hur Gud såg ut, åtminstone i drömmen. För min fru Ammu handlade det om huruvida Gud skulle se ut som den Gud som hon trodde på. Jag tänkte att om jag någonsin får en dröm jag skulle vilja se Gandhi eller Prabhakaran.

“När får vi drömmen Karthi?” Ammu höll på att be och jag kunde se att hon var orolig för det. Hon verkade vara mer oroliga för detta än att inte kunna starta en familj genom att ha få ett barn trots alla medicinska behandlingar.

Häromdagen sa hon “Karthi, minns du att det var Guds verser som förenat oss också?” För som jag svarade: “Naturligtvis ja kära, Jag är vägen och sanningen och livet …. Bara för dig ”

Ammu sade att hennes mormor brukade säga att våra liv i sig var Guds dröm. Jag sa inget mer och somnade.

***

Några av världens ledare började också få drömmen och sedan började forskning om drömmen. Drömmen var den samma tills ringarna framträdde, därefter var det olika personer som gick på ringen i stället för Gud.

För varje person var det den personen som de älskade mest och detta gjorde ankomsten av Gud mer intressant. Satelliten som skickades till månen tog bilder av jorden och när de två ringar började dyka upp runt jorden var det inte bara intressant utan också chockerande.

Under den senaste veckan fanns det ingen brottslighet i ett enda hörn av världen. Eldupphöravtal följdes utan tillsyn. Kashmir, Palestina och Tamil Eelam fick absolut fred och frihet. Floden Kaveri flöt genom Indien utan problem. Tågen genom Indien hade förlängts upp till Karachi. De vita i Australien slutade retas med aboriginerna och indianerna slutade reta de svarta.

Inga bomber briserade någonstans. På flygplatser behandlades män med långa skägg och kvinnor som bar burka som normala passagerare.

Det var en överraskning att folk skulle kunna bli så goda på bara en vecka. Även om rädslan fanns överallt så såg det ut som om det var kärlek överallt.

“Gud är så stark, tror jag att han borde besöka oss varje år”. När jag sade detta till min kollega Nils Andersson, som egentligen är ateist, så verkade han inte njuta av det.

Andersson som brukade fira varje helg med att dricka och dejta hade börjat låta sitt skägg växa ända sedan han fick drömmen. På hans bord låg en helt ny bibel. Finns det en direkt relation mellan Gud och disciplin? Han verkade inte gilla det när jag sa “Gud behöver inte komma! Du ser ju själv ut som Jesus!”

Jag och Ammu fick drömmen natten innan ringarna var synliga för blotta ögat från jorden. För Ammu var det en bebis som dök upp och för mig var det Ammu som kom i drömmen. Även om jag alltid trott att det är naturens ekvationer, så för första gången under de senaste 15 åren fick jag en liten tanke att det kanske finns en Gud trots allt.

Eftersom de två ringarna började bli större och större började rädsla bli större och större. Eftersom ringarna sträckte sig från översta exosfären till termosfären var ringarna synliga från alla värdens hörn. Dess fysikaliska lagar gjorde att den visade sig i svart och rött under dag tid och den glittrande i gult om nätterna.

Den vetenskapliga utrustning som med raketer skickas för att inspektera ringarna bekräftade att de inte hade någon skadlig strålning eller giftiga ämnen. Den inre designen på ringarna och dess egenskaper som densitet, tryck, temperatur och diverse andra detaljer var fortfarande en gåta för våra forskare. Men NASA och ISRO bekräftade att ringarna kontrollerades av någon okänd makt och meddelade också att det inte skulle bli någon förändring i ringarna under de tre närmaste dagarna.

“På gränsen till vetenskap, är det Guds rike”, “Vetenskap och andlighet” – sådana var rubrikerna och temana i tidningarna. De som under årtionden och århundraden kämpat mot varandra för att deras gudar, som aldrig existerat, började prata med varandra om hur deras religion uppfattade ringarna i ett försök att äga den Gud som skulle anlända. Varje förklaring såg acceptabel ut när de inte jämfördes med de andra.

Det är inte så att det inte finns något behov av Gud, men Gud ska inte vara ansiktet utåt för oförstånd och vad som kommer att hända om Gud inte kommer som förväntat. Kommer inte det bli en stressande situation? Stormakterna gjorde sina arméer redo för alla upplopp som skulle kunna hända vid ett sådant tillfälle.

Ammu frågade: “Hur ser Gud ut Karthi? Som mänskliga varelser? Eller kommer han fram som en ljusstråle? ”

“Han kommer att se ut som Arun Govil eller Nithish Bharathwaj”, svarade jag.

“Varför? Kan han inte se ut som N.T.R. i den där Telugu-filmen eller KRVijaya, den tamilska hjältinnan? Eller Morgan Freeman?” frågade Ammu.

Efter att jag vilat mig lite började jag ringa runt till de människor som jag i mitt förflutna varit elak emot för att försöka bli vän med dem igen. Jag talade med Vivek, min klasskamrat som jag under skoltiden förstörde hans svar från ett prov för att få ner honom till andra plats. Jag bad om ursäkt till dem som jag hade varit oartig mot på grund av deras kast, ras, hudfärg och de flickvänner som jag hade sårat för att jag inte gillade deras beteenden.

Ammu försökte även hon att lappa ihop med dem som hon hade haft problem med. Jag fick också några mejl från människor från mitt förflutna. Allt eftersom tiden var gick så försvann rädslan och kärleken växte sig starkare. Det såg ut som alla förstod varandras känslor utan att prata.

Dagen innan Gud skulle anlända gjorde de fotografier som togs från månen alla mållösa. Jorden verkade som om den hade krympt tusen gånger. De bilder som togs emot några timmar senare var ännu mer överraskande eftersom jorden och ringarna krympte ytterligare.

Det var under ett samtal från mitt huvudkontor som någon sade att vi krympte exponentiellt. Vi alla krympte till en mittpunkt. Även någon med få vetenskapliga kunskaper kunde känna detta.

Jag och Ammu förenades, och sedan alla dem vi älskade och sedan alla dem vi hatade gick in i oss med kärlek. Senare kombinerades alla växter, djur, insekter, reptiler, hav, byggnader och allt som finns omkring oss in i oss.

Jorden som var så många miljarder ton blev en liten prick nästan osynlig och under de sista sekunderna visade fotografierna som kom från månen jorden som en liten prick som en kärna med två ringar som kombineras till en amöba, som kände allt som hade kombineras till mig och en enda.

————-

Kommentarer från författaren: Arun Govil har fungerat som guden Rama i indiska tv-serien “Ramayana”.

Nithish Bharadwaj spelade Hare Krishna i indiska tv-serien “Mahabarata”.

NTR är en berömd sydindisk telugu-skådespelare som är känd för sina roller som olika hinduiska gudar.

KRVijaya är en tamilsk skådespelare från södra Indien känd för sina roller som gudinna.

Morgan Freeman var Gud i filmen ”Bruce den allsmäktige”.

Detta är en novell ur Gunnar Bernstrups nyligen utkomna Kullerbyttabingbång, som har recenserats av Jean Bolinder: http://www.dast.nu/recension/kullerbyttabingbang.

Gunnar Bernstrup har en egen webbsida. http://www.bernstrup.se/ där det också finns en länk till hans blogg.

Boken har getts ut på Soleka förlag: http://www.soleka.se/soleka_forlag/Boktitlar.html

—————————————————————————-

– Va i helvete sysslar du med tjyvajävel?!

’Sjöbjörn’ reste sig häftigt, samtidigt som han ropade så alla i närheten av baren hoppade till i rena förskräckelsen. Han stötte till det lilla bordet vi satt kring så glasen som trängdes där tappade fotfästet och föll kors och tvärs medan han själv vräkte sig mot den okände, skyggt luggslitne gästen som häckat en stund på gaveln vid bardisken på vårt vattenhål.

– ’Sjöbjörn’! Va fan sysslar du med? Christer tittade förtvivlat på sina nersölade byxor och slog ut med armarna i en uppgiven gest.

’Sjöbjörn’ hade annat att tänka på än att svara honom.

Varför kallade vi honom ’Sjöbjörn’? Han hette Björn och han var sjöman, så det föll sig naturligt. Riktig sjöman, var han noga med att själv poängtera. En sådan som kan en sjömans jobb och har seglat med riktiga båtar över de stora haven.

– Ingen jävla färjependlare mellan Tyskland och Sverige, som han brukade håna ’Matrosen’, när denne någon gång tittade in.

Vi hade sanning att säga knappt lagt märke till den okände.

Det var väl bara en sån där figur som dyker upp från ingenstans och möjligen får oss att undra hur han har lyckats hitta just vårt ställe där alla annars kände till varandra.

Det var fredag kväll. Jag hade stannat kvar alldeles för länge efter vårt eftermiddagssamtal. När sedan Christer och de gamla stamgästerna dök upp och ingen väntade på mig där hemma, kom jag inte för mig att gå.

Lönehelg, mycket folk med pengar på fickan och hög volym på samtalen. Den okände hade glidit in, serverats den öl han beställt och placerat sig vid barens kortända, alldeles intill de krokar där våra ytterkläder hängde i lager på lager. Det var i januari och där ute rådde den skånska, fuktiga, snåla och in i märgen isande, blåsiga vinterkylan.

Den okände reagerade snabbt och försökte smita som en som hade gjort det förr.

Men ’Sjöbjörn’ blockerade effektivt vägen och lyfte honom med ett grepp i rockkragen.

– Du din jävel!

Hade inte Bert-Ove reagerat snabbt och gått emellan, hade ’Sjöbjörn’ förmodligen slagit killen blodig och livlös. Sådan var hans styrka. Det hade vi tidigare förstått utan han behövt visa det. Han hade berättat om slagsmål och nätter i finkor han hamnat i världen runt när det onda ögat slagit till, även om han lindat historierna med jovialisk jargong. Men nu fick vi en brysk aning om vad som kunde hända när raseriet tog över.

Alla samtal hade stannat av. Anna hade ryckt ut med borste, skyffel och handdukar och utspilld öl, cider och sprit torkats upp. Tomma och trasiga glas samlats in. Ytterligare någon hade gjort en tveksam ansats att gå emellan när faran verkade vara över.

Själv hade jag suttit skyddad längs in i vrån mot en vägg och hållit mitt glas i handen när tumultet började. Bert-Ove såg sig omkring.

– Sätt er! röt han till ’Sjöbjörn’ och de andra som rest sig. Han var den ende som kunde avstyra slakten. Den ende ’Sjöbjörn’ respekterade i situationen. Bert-Oves pondus rådde han inte på även om han försökte.

– Lugn för fan! gormade han. Nu ska vi reda ut det här som män.

’Sjöbjörn’ släppte taget.

Bert-Ove tog tag i den okände, drog med honom och placerade honom bredvid sig i soffan och bad Anna ställa in nya öl när bordet väl var avtorkat. Han la sin arm om den okände. Gesten var faderligt vänlig, men greppet gav inga alternativ. ’Sjöbjörn’ kokade fortfarande av ilska, men satte sig ner. Framåtlutad, hotfull. Beredd.

– Den jäveln snodde min plånbok!

Bert-Ove tystade honom.

– Lugn, sa jag. Jag har också gått på sjön och slagits i hamnar långt hemifrån, det vet du. Nu ska vi ordna upp det här.

Han vände sig till den okände.

– Vad heter du?

Svaret kom nästan viskande.

– Jonny.

– Jonny. Bert-Ove smakade på namnet. Jag vet några Jonny som det gått riktigt illa för, men också några riktiga kämpar. Vad är du för en Jonny, Jonny?

– En tjyvajävel! gapade ’Sjöbjörn’.

– E du en tjyvajävel Jonny? Bert-Oves grepp hårdnade och Jonny gjorde en grimas. Han ville protestera, men vågade inte.

– Ta fram plånboken din helvetes tjyvajävel!

’Sjöbjörn’ fortsatte gå på.

– Lugn, sa jag! Bert-Ove tystade honom på nytt.

Jonny tog fram en plånbok och la den på bordet.

– Det är ju min, sa Christer och drog till sig plånboken och räknade pengarna. Inget fattades.

– Du är ingen fin människa, Jonny, sa Bert-Ove leende. Försöka smita ifrån din öl utan att betala och dessutom med någon annans plånbok. Det är inte bra. Men du ska få en chans. Vet du vad vi ska göra?

Jonny flackade med blicken.

– Jo det ska jag berätta. Nu ska vi supa dig riktigt full och sen ska du berätta. Ja du får gärna börja direkt. Berätta varför du blivit den du är. Ta god tid på dig. Ta för dig. Drick. Tänk inte på vad det kostar, jag bjuder. Men jag vill veta allt om dig. Allt. Du kan kanske få oss att tycka synd om dig. Sen får vi se om vi kan hjälpa dig. Om vi vill. Du kanske rentav får en anställning. Du vet … Han drog medvetet på orden och såg sig omkring, …här finns det resurser. Du har inte kommit vart som helst i världen.

Jonny log ett misstroget, fladdrande leende.

– Skratta du, jag har haft med värre folk än dig att göra och haft med större busar att göra. Till och med gett dem en anställning. Nu är de fromma som lamm. Så sätt igång. Och fundera inte på att komma undan, för här får du sitta tills du är klar, om du så ska pissa på dig.

–Anna! Får vi in en vodka, den största du har, till vår nye kamrat. En åtta blir bra. En runda öl till övriga, mig inklusive.

Bert-Ove småskrattade och såg sig omkring. Han mådde bra. Nu var det han som ägde scenen.

– Jävla daltande, muttrade ’Sjöbjörn’.

– Har du gått på sjön, Jonny?

Jonny mumlade något ohörbart.

– Jag frågade dig en fråga, Jonny. Då ska du svara. Bert-Ove tog i igen och det verkade som Jonny gjorde sig beredd att säga något när Anna bar fram vodkan.

– En sexa får räcka, sa hon bestämt.

Bert-Ove räckte fram glaset.

– Svep den här innan du svarar.

Jonny tog emot glaset och tvekade.

– Svep den, sa jag.

Jonny gjorde som han blev tillsagd. Sex centiliter vodka försvann i strupen. Han gjorde en grimas och såg ut som om han behövde kräkas.

– Den var nog lite liten, log Bert-Ove. En till, Anna.

Jag drack ur min öl och gjorde en lam ansats av vilja gå, men mer öl hade kommit in och inte kunde jag väl tacka nej.

– Nå. Hur var det nu. Har du gått på sjön Jonny? Bert-Ove tog upp tråden igen.

Nä. Jonny hade inte gått på sjön i någon större utsträckning. Bara jobbat som diskare på båtarna mellan Malmö och Köpenhamn för länge sedan, men Bert–Ove tog snabbt över och berättade utförligt om sina upplevelser till sjöss. Vi andra hade hört det mesta tidigare, men nu hade han ju ny publik. Alltså skulle Jonny veta hur livets hårda skola fungerar och vem visste bättre än Bert-Ove som hade blivit både kölhalad och akterseglad på samma gång.

– Jag har min själ fått syfilis och gonorré i fler hamnar än du kan stava till. Fått på öronen av berusade kaptener och sneögda styrmän, seglat upp och ner genom tropiska vindar, monsuner och polarstormar och blitt nerslagen och rånad och lurad innan jag lärde mig vad som gällde. Det har varit ett helvete. Titta! Ser du tatueringarna? Var och en har en historia som skulle få dig att baxna.

Han pekade på underarmarna och knäppte sen upp knapparna i skjortan och blottade en fullriggare.

– Det har varit ett helvete, men jag har lärt mig ta hand om mig. Och jag har lärt mig att mina grejor är mina grejor och andras grejor är andras grejor. Vad har du lärt dig? Var har du lärt dig att stjäla andras pengar?

En timme senare hade Bert-Ove hunnit berätta om sin karriär som brottare, stridspilot, rallyförare, kock och skogshuggare. Honom hade ingen chans att överträffa. Jonny hade inte sagt så mycket trots flödet av vodka men när Bert-Ove började berätta om sin uppväxt i fattigkvarteren där han, trots motstånd och förpliktelser gentemot fem syskon, lyckades ta sin examen, brast någonting. Jonny började gråta.

– Det var så det började, hulkade han fram.

– Vaddå? Började det med en knappenål där hemmavid?

– Ja.

– Slå den jävelen på flabben! ’Sjöbjörn’ hade för länge sedan tappat tålamodet och ägnat sig åt andra samtal, men nu vaknade han till och tyckte det var dags för lite handling.

Bert-Ove tystade honom på nytt.

– Nu tar vi den lille bollen. Förresten var det inte din plånbok han snodde.

– Det kunde vatt.

– Ja, ja. Du ska få din chans om vi inte får bukt med den här unge mannen. Han vände sig mot Jonny och fortsatte med sin lenaste röst.

– Men det får vi. Jonny. Du ska veta att jag också har stulit när jag var barn. Du ska inte tro att du är ensam. Jag var fan ta mej den värsta småtjuven av alla och hade inte min faster ryckt mig i öronen så de nästan höll på att gå av, vet man aldrig hur det hade gått. Ska jag berätta för dig vad jag gjorde?

Jonny hulkade till svar.

– Jag stal från min far. Det du! Det värsta man kan göra. Jag stal från min far som söp och jag stal från min mor som behövde pengarna för att ge oss mat. Och vad gjorde jag för pengarna? Köpte skit. Godis och biobiljetter, det var vad jag gjorde.

– Jag med. Jag lärde mig av en kompis, svarade Jonny. Han berättade att det var så lätt. Att hans pappa aldrig visste hur mycket pengar han hade på sig. Sen lurade min kompis ut tanten som satt i biljettluckan till ett tivoli. Han la sig ner och skrek som om han fått nått anfall. När hon var på väg ut skyndade han sig upp och snodde pengar ur växelkassan utan att hon märkte nåt. Sen satte han sig ner och grät när hon kom, men sa att det kändes bättre. Hon tyckte synd om oss, så vi fick gå in gratis. Vi använde pengarna till godis och skjuta prick. Sen blev hon misstänksam och kallade på ägaren och han ringde polisen. Dom stod och väntade på oss när vi skulle smita ut. Sen fick jag sluta skolan.

– Nämen Jonny. Det var ju länge sedan. Det måste ha varit mycket, mycket länge sedan. Sånt där har väl alla råkat ut för, men inte fan har de fortsatt vara tjuvar för det. Hur gammal är du?

– Fyrtiotre.

– Har du varit tjuv i tjugo, nä trettio, år?

– Bara ibland.

Han började gråta. Nu hade de inre kranarna öppnats. Han berättade om sin väg ut i livet, om nya chanser efter skolan, om kvällskurser och misslyckanden, en mor som aldrig förlät, om försök att bilda familj, om skilsmässa, socialen och tillkortakommanden.

Och han fortsatte gråta.

Bert-Ove reste sig upp, bad Anna sänka musiken och höjde rösten för att få uppmärksamhet hos de runt bardisken som hade tappat intresset för utvecklingen långt innan.

– Vår kamrat här stal hemma när han var liten. Hur många här har inte gjort det? Svara nu ärligt.

En besvärande tystnad bredde ut sig.

– Det har för katten inte med saken att göra, protesterade ’Långe Lars’.

– Jo det kan du ge dig fasen på att det har. Vi ska inte tro att vi är så jävla fina bara för att vi fått fatt i en stackars jävel som försökt sno Christers plånbok. Vi kunde min själ ha hamnat där alla. Björn! Har du aldrig snott en krona?

’Sjöbjörn’ såg besvärad ut.

– Det är väl en jävla skillnad. Och jag håller med. Vad fan har det med saken att göra.

– Precis, muttrade Christer och en blondin jag aldrig lärde mig namnet på fnittrade nervöst.

Rutger, som hade bott några år i Mexico, ropade något upprört på spanska som ingen kunde förstå och Jonnys gråt började övergå i ylande.

– Nu börjar det här gå lite väl långt. Lägger ni inte av, stänger jag direkt, bröt Anna av.

Bert-Ove satte sig.

– Det är lugnt. Det är härligt att omge sig med så många ädla, renhåriga kamrater. Vita som lamm. Han lät blicken glida runt över var och en. Ni är unika! sa han. Får vi en sista omgång öl runt bordet. Vodka till vår tjyvakamrat och vars en Gammel Dansk till alla övriga, fina människor.

– Vem fan är det nu som är bov? protesterade Sjöbjörn. Här snor en jävel en plånbok och sen är vi plötsligt misstänkta allihop verkar det som.

Ölen och spriten kom in. Anna såg bister ut, men insåg att tillskottet i kassan var fördelaktigt och gav Bert-Ove ett snabbt leende när han räckte över sitt Visakort i en vikt hundralapp.

– Jonny. Du ska få en chans till här i livet, sa Bert-Ove. På måndag ska du komma till mig på mitt lilla företag, så ska vi se vad vi kan hitta på. Det finns säkert uppgifter. Du ska få känna att du lever. Hårt och skitigt blir det och dom du ska jobba med kommer att skrämma livet ur dig när du ser dom, men det är ett jobb. Men först ska jag ha fullständiga uppgifter om dig. För kommer du inte på måndag, ska jag min själ och hjärta se till att hämta dig och då blir det inte nådigt. Sen säger jag skål på er övriga och sen dricker vi lugnt och städat upp och så kan var och en gå hem till sitt och somna, om det går, med rent hjärta och tänka på allt fint och rätt och ärligt man gjort och sagt. Och så ska även jag göra.

Han höjde glaset och log sitt bredaste leende.

– Och fan vet om inte jag är den värste lögnaren av oss allihop. Skål!

Jonny fumlade fram sin egen plånbok och drog fram ett körkort och försökte berätta var han bodde. Han hade svårt att förklara så det gick att förstå, men till slut kom alla uppgifter på plats. Bert-Ove stoppade körkortet i sin bröstficka.

– Så du är betrodd med körkort? Det var inte dåligt. Det behåller jag tills vi syns nästa gång. Nu ska vi bara se till att du kommer hem ordentligt. Raka vägen så du inte frestas till fler dumheter eller blir nerslagen på vägen. Du ska ju börja göra nytta på måndag. Det står en taxi där ute. Den tar vi.

Han baxade upp Jonny och lutade honom mot ytterdörren.

– Jag ska bara klä på mig. Försök inte smita.

Han behövde inte oroa sig. Jonny kunde inte smita någonstans. På vägen ut gav Bert-Ove ’Sjöbjörn’ en bestämd klapp på axeln och fick en uppgiven gest till svar.

– Så säger dom att brott inte lönar sig. Man blir fan i mej rent apatisk. Det är det som gör en så förbannad, muttrade han när Bert-Ove dragit igen dörren efter sig.

– Det blev i alla fall en billig kväll, sa ’Långe Lars’ och log fånigt.

Vi drack ur efter hand och troppade av åt olika håll i januarinatten. Jag slog sällskap med Christer över torget. Han skakade på huvudet.

– Det var den konstigaste anställningsintervju jag någonsin varit med om.

Av BERTIL ÖSTRÖM

En ny novell av Bertil Öström som Dast tidigare publicerat Caribbean Dream av: http://www.dast.nu/novell/caribbean-dream

Vatten är tunnare än blod

Semestern hade börjat underligt på något vis. Janne Volker hade tillbringat en eftermiddag i förhör på en av Paris centrala polisstationer. Senare hade det kommit två tillresta kriminalare från London och lyssnat under förhören. Han var inte uttalat misstänkt, men hela ärendet kändes mycket obehagligt. Han gissade på någon förväxling av person, att han misstogs för någon annan. Det hela hade börjat med att han ville förverkliga en gammal önskan; att upprepa den tågluffarresa genom Europa som han hade gjort som mycket ung.

Nu hade det gått många år sedan dess, och han vill upprepa själva resrutten, för att väcka minnena. Dessutom tänkte han utvidga resan med att tillbringa en höstvecka i Istanbul och där måla Marmarasjön och Bosporen i morgondis; helst från taket av Svenska ambassadens gästvåning där han varit en gång tidigare i samband med en konferens. Utsikten från gästvåningen var magnifik. Att måla, alltid olja på duk, var hans hobby. Han målade mest porträtt och olika nakenstudier, men just den här vyn över Marmarasjön hade han tänkt skulle bli ett av hans sällsynta landskapsmotiv.

Och resan med tåg passade honom, ”själen hann med” hela tiden. Han drog sig till minnes anekdoten om den gamla indianhövdingen som för första gången åkte flyg i nittonhundraförtiotalets Amerika, men som vid ankomsten blev sittande på flygplatsen i flera dagar, för att ”hans ande skulle hinna ifatt honom”. Säkert var berättelsen konstruerad, men innehöll ändå något av en allmän sanning. Ungefär så upplevde Janne det också när han reste på sin egen fria tid ; tågkupéerna medgav stor frihet och ledde till många intressanta möten.

—

Alexandra Milheim hade nästan läst ut sin pocketbok på tåget från London, när Janne steg på i Paris. Hon hade knappt märkt av passagen genom den nya tågtunneln under Engelska kanalen. Janne hade blivit frisläppt efter det andra dygnet hos Parispolisen, utan någon förklaring, och han hade fått sitt pass och sina biljetter tillbaka. Han såg länge på passageraren med pocketboken. Något kändes vagt bekant, samtidigt som han var säker på att han inte sett henne och inte mött henne förut. De växlade några ord och hon fortsatte att läsa medan Janne talade på knagglig tyska med en rumänsk dam som tillsamman med sin tyska man nyligen hade köpt ett hus i Skottland. Otroligt billigt. Och flera grannar var tyskar.

Alexandra lade ner boken i knäet ett ögonblick och Janne tog upp samtalet med henne. Det visade sig att hon kom från en liten by i södra England, hade läst litteraturvetenskap, hade tappat sitt arbete på ett bibliotek och levde för tillfället på socialbidrag. Hon hade just varit på en behandling av något slag i Greenwich.

– Nollmeridianen, sa Janne prövande.

Hon kände till den, men visade inte något riktigt intresse, varken för den eller för något annat av de samtalsämnen som han försökte leda in dem på. Riktigt vad hennes behandling hade gått ut på, fick han inte klart för sig. Sjukdom helt säkert. Inresekretoriskt. Plus psykologsamtal. Var det ett behandlingshem? Missbruk? Kanske inte.

—

Alexandra var söt, på något sätt. Hon var lite frånvarande, lite flyktig, liksom ointresserad, både av honom och av vyerna som passerade utanför tågfönstret. Hon tittade knappt upp när de passerade höga broar över floder och dalsänkor. Hon berättade att hon kommit över en del pengar. Hur? tänkte Janne, utan att säga något. Hon ville göra slut på dem tillsammans med sin väninna, som just nu var på ett uppdrag som fotomodell i München. Alexandra ägde en sorts frimodig lättsamhet, samtidigt som det fanns en sorts avskärmning i hennes uppträdande, ett slags ointresse, kanske en leda. Men de talade med lätthet. Och han kände sig egendomligt dragen till henne, som om de hade en osynlig kontakt redan, tvärs igenom den skärm av ointresse och oseende som omgav hennes ganska lågmälda personlighet.

Tåget rullade in i München och stannade. Janne steg av för att vandra en stund nere i centrum, men de avtalade att fortsätta resan vidare i samma vagn. Alexandra hade ändrat sig, berättade hon strax innan Janne hoppade ned på perrongen. Hon övergav München och skulle fortsätta direkt till Sofia i Bulgarien, dit hennes väninna i stället skulle komma nästa dag, för ”där skulle det säkert vara bättre väder”. Enkla beslutsprocesser hos den flickan, tänkte Janne. Det regnade och blåste och var faktiskt inte alls särskilt varmt, så Janne återvände ganska snart från stadsvandringen.

Han hade ännu inte lyckats försäkra sig om en platsbiljett till Sofia. I Wien, tidigare under resan, hade vagnvärden först hindrat honom när han försökte embarkera den tomma och mörklagda liggvagnen mot Sofia. Vagnvärden var en saftig bit och uppenbarligen berusad och verkade ganska uppskruvad och var dessutom omgiven av en tydlig haschdoft. Han brydde sig inte om Jannes platsreservation utan bäddade resolut upp underslafen och fällde dessutom snabbt upp mellanslafen. Janne såg den separata dörren till vad han uppfattade vara vagnvärdens kupé. Det hjälpe inte att han visade att platsreservationen angav en överslaf och dessutom en annan kupé. Vagnvärden tog hand om biljetterna och försvann med orden ”du vill säkert inte ligga i den lilla överslafen och om jag får 25 € får du vara ensam i kupén”. Överslafen visade sig vara avkortad för en bagagehylla ovanför fönstret. Janne gick efter vagnvärden och betalade pengarna, och avtalade att värden skulle återvända och bädda upp ytterligare en bädd åt Alexandra. Han hade blivit egendomligt fascinerad av hennes vänliga men på något sätt otillgängliga esoteriska personlighet.

Inga biljetter, inlåsta och ensamma med en berusad vagnvärd i en smutsig liggvagn under ett dygn genom ett deprimerat Östeuropa. För första gången i sitt liv fick Janne en upplevelse av hur utlämnade diktaturens människor ibland kunde känna sig. Allting var slitet, solkigt, belysningen dålig. Det fanns ingen toalett och inget vatten i sovkupén och toaletten i ena vagnänden stank av urin. Filtarna i sovkupén luktade otrevligt på långt håll, även med ett lakan vikt över.

—

Men han fick i alla fall fortsätta samvaron med Alexandra. Han fick reda på att hon aldrig haft någon mor, som hon kunde minnas. Hon växte upp med sin far. Först i tonåren hade hon börjat fundera över varför de bara var de två. Eller rättare sagt tre i familjen, hennes far, hon själv och en grön Amazon-papegoja som var äldre än henne och som kunde tala lite. Innan hade det tett sig så självklart med deras lilla familj, sa hon. Men hon hade börjat förstå, av saker som vänner till familjen talade om, att hon kanske var ett kidnappat barn. Att hennes mor, någonstans i Skandinavien, inte sedan åratal visste var hon fanns. Jag har saknat mamma så oerhört, fast jag inte vet vem hon är, och ännu mer sedan jag blev vuxen, sade Alexandra. Fast hon sa det tonlöst, utan riktig kontakt med känslan.

Han lade sig ner på den motsatta britsen och tänkte på hennes livsöde. Han tittade länge och forskande på henne. Det var som en sorts landskap, hennes grå ögon med smärta på bottnen, men annars med ett vackert ansikte, liksom utan något uttryck. Han kunde inte riktigt se in i hennes själ; hennes lite flyktiga, lite ointresserade samtal ledde inte till frändskap.

– Jag tog upp det med pappa, fortsatte hon. Han erkände direkt. Han hade kidnappat mej. Tog med mej utan att säga något till min mor. Han kunde inte förklara det, sa bara att han inte stod ut med tanken på att förlora mej, när de separerade. Han tog med mig, köpte ett hus i sin hemby, Southmoor, i södra England, där jag växte upp. Han bor där fortfarande. Men han tog fram ett fotografi av min mor, som jag fick. Min mor när hon är ung. Vid tiden när jag föddes. Hon är ganska lik mej. Jag har det i min portmonnä. Jag bär det alltid med mej.

– Får jag se, sa Janne.

– Nej, sa hon. Inte nu. Jag har aldrig visat det för någon.

– Pappa var alltid väldigt snäll, fortsatte hon efter en stund. Lite kontrollerande och lite överbeskyddande medan jag växte upp. Men alltid snäll.

—

Janne tänkte på hur det kunde vara att inte ha en mor. Och hur det kunde vara för en mor att förlora en dotter för alltid. Han hade själv ett kort på sin egen mor i plånboken, ett tidigt fotografi, där hon var söt och ganska ung. Han hade ett gott förhållande till sin mor, och de träffades ibland, fast inte så ofta nu längre. Hon började åldras. Han mindes att hon en jul hade uttryckt sorg över ett tidigare missfall. Hon hade gråtit stilla över ett förlorat barn, och han mindes det alltid. Han mindes sin egen, barnets, tanke; fastän hon har mej och mina fem små syskon, så gråter hon över ett annat barn, som inte finns, hade han tänkt.

Under förnatten kom tull- och gränsvakter flera gånger och ryckte upp kupédörren, tände takljuset, gjorde bryskt en kontroll av deras pass, och lämnade sedan kupén med ljuset tänt och kupédörren öppen.

Senare lugnade allt ner sig. Inga mer kontroller. Janne somnade nästan. Plötsligt märkte han att Alexandra satt på kanten av hans bädd. Han vaknade till av det låga lätt knakande ljudet när hon vred upp kapsylen av en ny vattenflaska av plast.

– Jag har en pilsner, sa han. Om du vill ha.

Hon skakade på huvudet.

– Jag dricker ingen alkohol, sa hon. Har aldrig gjort.

Då var det knappast missbruk, tänkte han, och mindes samtalet om hennes behandling. Hon drack lite då och då ur vattenflaskan.

– Min mamma och pappa träffades i Norge, sa hon. Vi bodde där. Tills pappa tog mej och for.

Janne satte sig upp.

– Jag är från Sverige, sa han.

Han hade inte sagt det förut. Hon hade inte frågat om det. Hon hade inte frågat om någonting, faktiskt. Nu lyste hon upp en liten, liten aning. Det var som om smärtan i bottnen av de grå ögonen ljusnade lite grann.

– Jag har länge tänkt att jag måste försöka finna henne, sa hon.

– Låter svårt, sa Janne. Han lade sig ner igen. Vi är snart tjugo miljoner i Skandinavien. Men kom och hälsa på mej, så kan jag kanske hjälpa dej med hur man söker.

– Kanske, sa hon dröjande, men skakade samtidigt nästan omärkligt på huvudet.

—

Han somnade igen, och vaknade av att det blev blött på hans bröst. Han tittade upp. Hon hällde sakta vatten på hans skjorta från sin vattenflaska.

– Varför gjorde du det? frågade han förbryllad.

– Vatten är tunnare än blod, sa hon. Han tittade frågande på henne.

– Nej jag skojar bara, sa hon. Därför att nu måste du ta av skjortan, sa hon.

– Vill du det, sa han, fortfarande förbryllad.

Hon nickade nästan omärkligt. Han tog av skjortan och bredde ut den så att den våta fläcken skulle torka. Han lade sig på samma plats. Nu hällde hon lite vatten på hans jeans.

– Nu måste jag ta av dem, sa han frågande.

Hon nickade nästan omärkligt.

– Alltihop, sa hon, nästan ohörbart. Han tog av alla kläderna och kröp ner i britsen igen, under lakanen nu. Vad vill du göra, sa han.

– Leka doktor, sa hon.

Han log lite tvivlande.

– Jo, jag vill, sa hon. Jag har aldrig haft några syskon. Jag har aldrig fått leka doktor, så som barn gör, sa hon. Jag vill undersöka. Fast han kände att det var en sorts vänligt skämt.

– Har ingen någonsin undersökt dej, sa han.

Åter skakade hon nästan omärkligt på huvudet.

– Ingen, sa hon. Men du får.

– Menar du att du är . . . att ingen har … sa han.

Hon nickade sakta.

Hon tog stilla av sej sina kläder, lade dem på sin bädd, och kröp ner bredvid honom i hans värme. Det var ljuvligt och lite märkligt. Och samtidigt alldeles naturligt och oproblematiskt. Men han kände ingen riktigt erotisk attraktion. Det var mer som en syskonbädd. Det var alltid så med honom. Han hade en sorts rädsla för just den här situationen med en kvinna, innan han kände henne väl. Men han märkte också att hon inte hade någon sådan förväntan. Ingenting blev undersökt. Och alldeles strax sov hon, med näsan i hans halsgrop. Han strök henne över det mörka håret. Och alldeles strax sov han också.

—

Men någon gång fram mot morgonen, i det rytmiska vaggandet och knäppningarna från rälsens skarvar, när ljuset började växa på österhimlen, kom han upp mot vakenhetens yta, och rädslan hade släppt. Hans kropp sökte hennes, och han märkte att hennes sökte hans. Och det skedde, det som män gör med kvinnor och det som kvinnor gör med män. Och sedan vaggades de åter sakta ner i sömnens rike.

Trots den störda sömnen vaknade Janne tidigt av stillheten. Tåget stod orörligt. Inga ljud hördes under lång tid. När han gick på toaletten såg han att vagnen befann sig på en öde bangård – utan lok och de var inlåsta i den. Var befann de sig? Hade vagnvärden glömt att informera dem om ett oplanerat vagnbyte under natten? De var bortglömda och inlåsta i en tom vagn på ett öde rangerspår någonstans i Serbien, utan biljetter. Minuterna gick sakta och hjärtat fort.

Muntorrheten försvann under den första halvtimmen och under den andra tog han det lugnt och började anteckna sina upplevelser. Han hade inte fått någon förklaring till varför han blivit kallad till förhör hos den franska polisen, och han undrade ibland över det. Alexandra sov fortfarande tätt intill honom. Timmarna gick ganska omärkligt, tills ett diesellok plötsligt kom och i maklig takt bogserade bort vagnen till ett tågset på Belgrads station. Så småningom fortsatte färden mot Sofia.

Tåget kom efter tjugosex timmar fram till Sofia, fyra timmar försenat efter att lokbyte skett flera gånger under resan vilket medfört att deras vagn ändrat färdriktning många gånger. Förseningen berodde på en brand i loket före gränspassagen till Bulgarien.

—

De steg av tåget. Nära stationen i Sofia låg Hotel Princess, ett åldrat lyxhotell med elegant lobby. Han tittade på Alexandra, och hon nickade, på sitt vanliga vis, nästan omärkligt. De växlade till sig lokal valuta, och checkade in. Nu följde ett dygn, en av dessa livets dagar, som ändrade hans liv. De talade mycket, om personlig utveckling, om kvinnans situation i världen och om förväntade förändringar, om kvinnligt och manligt, om arv och miljö, om hennes grandiosa drag, om hennes narcissistiska personlighetsstörning och om hennes känsliga men obefintligt ensidiga relation till sin förlorade mor som hon inte visste var hon fanns. Timmarna förflöt snabbt. Janne fick också veta att hon hade sovit och aldrig märkt av timmarna på rangerbangården i Belgrad och att hennes upplevelse av resan i sin helhet varit positiv och utan bekymmer.

Dagen bestod mycket av kroppsvård efter dygnet i en smutsig järnvägskupé. Det blev många och långa gemensamma bad i hotellrummets pampiga badkar. Det blev hårtvätt, och tandborstning, och fottvätt och dusch, och karbad igen. Och älskog nu och då i mild och vänlig stämning, så som det kan bli när mötet är nytt och ljuvt och lovar en fortsättning. Hon blödde en liten, liten aning, men sa att det inte gjorde någonting.

– Det är för att det är nytt för mej, sa hon. Jag är ju inte alldeles ung, men jag har aldrig önskat det här förut. Det är fint. Något, genast när du talade till mej, väckte min själ, sa hon.

– Det märktes inte så mycket utanpå, sa han.

– Jag vet, sa hon. Det är en inkapslad sorg. Saknaden efter en mor, tror jag. Jag skyddar mej genom att inte visa känslor utanpå. Jag kan inte ta emot flera känslor, det är fullt av sorg inne i mej.

Natten bestod av älskog, ömhet och älskog igen, och ibland lite sömn. Morgonen kom. Hon skulle med flygbussen ut till flygplatsen för att möta sin väninna. Han skulle till järnvägsstationen och ta tåget till Istanbul. De checkade ut. De hade växlat alla adresser med varandra, allt lovade en troligen ljuv fortsättning på deras relation. Han följde henne till flygbussens hållplats alldeles utanför Hotell Princess. De kysstes lätt, när han kom att tänka på något.

– Får jag se kortet nu, sa han.

Hon såg frågande på honom.

– Det du fick av din pappa, kortet på din mor.

Hon tog upp sin portmonnä och slog upp en plastficka och visade honom. Just då kom bussen. Hon steg på, vinkade till honom genom fönstret och bussen åkte i väg.

—

Janne stod kvar, likblek. Marken gungade under honom. Han satte sig på bänken vid hållplatsen. Länge, länge satt han där. Sedan gick han långsamt till järnvägsstationen. Istanbul lockade inte längre. Alla äventyr hade slocknat. Han kände att InterRail-Passet nu skulle ta honom direkt hem till Göteborg igen. Att måla Marmarasjön och Bosporen i morgondis, fick vänta. Närmast förestod nog en resa till Southmoor, för att reda ut några saker. Han var ännu i chock. Hade liksom ett tunnelseende. Längst inne i tunneln såg han, med brännande skärpa, bilden som hon hade visat honom. Det var samma bild som han hade i sin egen plånbok. Han tog upp den och betraktade den länge; bilden av deras mor.

_____________________________________________________________

Kriminalnovell av Rolf Palmberg

Det knackade på dörren till mitt arbetsrum i lärarhögskolans tredje våning i den finländska småstaden Solstad. Min kreativa tankekedja bröts och jag kastade en ilsken blick mot den stängda dörren. Under bråkdelen av en sekund hann jag överväga om jag skulle låtsas att jag inte var på plats. Längre tid än så hade jag emellertid inte till mitt förfogande. Dörren flög upp och Robert, en av mina kolleger, var redan inne i rummet. Han satte sig utan inbjudan i min slitna besöksstol.

”Nu har de börjat fuska med teknikens hjälp”, sa han upprört. Det var typiskt för Robert att alltid gå rakt på sak. Det var länge sedan jag senast hört honom slösa tid på sociala traditioner såsom hälsningar.

”Lugna dig”, svarade jag vänligt och försökte klippa av tankarna till rapporten som jag hållit på att bearbeta. ”Vad har hänt?”

Det som hänt var följande. Robert var mycket intresserad av fackliga frågor och satt med i högskolans direktion som lärarkårens representant. Det framgick att han inte hade fått möteshandlingarna för tisdagens – med andra ord gårdagens – direktionsmöte i tid. Handlingarna borde ha sänts ut senast tre dagar före mötet, alltså på fredagen. Detta hade han påpekat för direktionens ordförande då mötet började. Direktionens ordförande, som hade huvudansvaret för att ärenden bereddes och distribuerades inom utsatt tid, hade svarat att möteshandlingarna hade skickats ut per e-post på fredagen.

Det visade sig att ingen av direktionsmedlemmarna hade fått handlingarna. De flesta hade kontrollerat e-posten både fredag, måndag och tisdag. Direktionsmötet kunde därför inte börja innan mysteriet med de saknade elektroniska möteshandlingarna hade fått en tillfredsställande lösning. Ordförande hade därför sett sig tvungen att lämna konferensrummet för att reda ut saken. Allt var helt i sin ordning, hade hon meddelat när hon återvände tjugo minuter senare. Handlingarna hade sänts iväg på fredagen, precis som hon påpekat, och de hade också kommit fram till mottagarna på fredagen. Mötet var lagenligt sammankallat.

Jag påpekade för Robert att datorerna faktiskt uppförde sig egendomligt ibland. ”Inte den här gången”, protesterade Robert och fortsatte: ”När jag efter mötet kontrollerade min e-post, fanns meddelandet med möteshandlingarna mycket riktigt i min inkorg. Det hade till synes skickats ut och kommit fram redan på fredagen, men jag svär på att det inte hade varit där före mötet. Och nu kommer det viktigaste. Jag råkade just sitta vid samma lunchbord som några av våra datoransvariga. Då hörde jag hur de sinsemellan diskuterade huruvida det var rätt eller fel att få som uppgift att skicka ut ett e-meddelande på en tisdag, men tillfälligt ställa om serverns klocka så att det efteråt skulle se ut som om det hade sänts iväg tre dagar tidigare, på en fredag. Bara för att någon i lärarhögskolans ledning inte skulle åka dit på en teknisk miss, som de uttryckte saken. Det är helt klart fråga om ett tjänstefel.”

Med dessa ord lämnade Robert rummet och jag andades långsamt ut. Om Roberts misstankar stämde, var det både oetiskt och ansvarslöst av direktionens ordförande att tvinga andra att agera som medbrottslingar. Detta gällde naturligtvis alla anställda, men i synnerhet Datortjänstens personal, det vill säga den enhet som ansvarade för att tekniken inom lärarhögskolans datorpark fungerade.

Jag funderade en stund på detta med att manipulera med datortiderna. Ju mer jag tänkte på saken, desto mer imponerad blev jag av direktionens ordförande. Hennes idé var rent av genialisk. Min mun kändes plötsligt torr och hjärtat började bulta allt hastigare. Den röda tråden som jag tyckte mig ha haft i min halvfärdiga rapport var som bortblåst. Roberts besök hade gett mig den ledtråd jag behövde för att komma vidare i planeringen av Fortunakuppen.

* * *

Följande dag avnjöt Robert och jag en gemensam måltid i lärarhögskolans lunchrestaurang tillsammans med Vilhelm, en annan av våra kolleger. Vi diskuterade som vanligt kvällens Fortunatävling, den nationella miljonutlottningen som fick 80 procent av landets vuxna befolkning att bänka sig framför tv-rutan i hopp om att få se sina ekonomiska drömmar gå i uppfyllelse. Varje torsdagskväll lottade bolaget ut sju av 40 numrerade bollar, var och en försedd med ett tal mellan 1 och 40. Den eller de som på förhand hade prickat i de rätta numren på bolagets spelkupong, vann en miljon euro, skattefritt, antingen ensam eller att dela på, beroende på antalet lyckliga.

Enligt Vilhelm fanns det endast två möjligheter att vinna. Förutom slumpen, förstås, vilken han genast avfärdade. Den ena var att man kände till resultatet på förhand. Den andra var att man hade mycket goda insikter i sannolikhetslära och också kunde tillämpa denna kunskap i praktiken. Det fanns också en tredje möjlighet, men den avslöjade jag inte för honom. Jag visste hur jag kunde lura Fortunabolaget på dess huvudvinst. Och blev jag mot förmodan ertappad för tilltaget, kunde jag med gott samvete säga att det var självaste ordförande för lärarhögskolans direktion som hjälpt mig med den sista och avgörande pusselbiten i planeringsarbetet.

* * *

På kvällen klockan nio, efter avslutad middag, tog jag fram papper och penna för att anteckna de rätta numren i veckans Fortunaomgång. Först lyssnade jag på signaturmelodin och hallåmannens hälsningsord och skrev sedan ner den rätta raden efter hand som resultatet växte fram. Sedan tog jag fram Fortunabolagets spelkupong och jämförde de nerskrivna numren med de nummer jag kryssat för i min spelkupong. Jag hade två rätt. Det var ingen större överraskning. Jag vände på spelkupongen och läste – försiktigt räknat för åtminstone tusende gången – den finstilta texten på baksidan: ”… och för att få vara med i torsdagens omgång bör spelkupongen vara inlämnad till någon av Fortunabolagets ombudsmän senast på tisdagen. Kuponger insända direkt till Fortunabolagets huvudkontor i Söderstad accepteras endast om betalning medföljer och om brevet poststämplats senast på tisdagen. Spelkupongerna kan också fyllas i elektroniskt på Fortunabolagets webbplats ännu på onsdagen fram till midnatt. Betalningen bör i så fall ske med betalkort.”

Det var ingen slump att jag valt just Fortunabolaget som offer för mitt planerade brott. Bolaget uppfyllde de tre huvudkriterier som jag ställt upp då jag påbörjade planeringen. För det första skulle ingen privatperson få drabbas, annars vore brottet både kriminellt och omoraliskt. För det andra måste utdelningen vara tillräckligt stor, annars kunde jag ju inte säga upp min tjänst vid lärarhögskolan och flytta till varmare breddgrader. För det tredje skulle ingen få upptäcka att ett brott hade blivit begånget, annars vore det ju inte perfekt. Fortunabolaget var därför ett idealiskt offer. Det var inställt på att betala ut en miljon euro varje vecka och skulle inte förlora några pengar på kuppen – och inte heller sakna dem! Dessutom skulle ingen enskild person bli ledsen om han eller hon fick sju rätt och blev tvungen att dela vinsten med någon annan. Och eftersom brottet inte någonsin skulle uppdagas, borde det inte ens klassificeras som ett brott. Man kunde se det som så att jag bara hade hjälpt slumpen lite grann på traven.

* * *

Följande veckas onsdag satt jag i lunchrestaurangen och drack kaffe tillsammans med Vilhelm. Han kom igen in på vårt gemensamma favoritämne, Fortunatävlingen. I vanliga fall lyssnade jag gärna på hans detaljerade förklaringar till vilka nummer man borde välja just denna specifika omgång och varför. Men i dag kändes temat inte lika inspirerande. Jag behövde inte längre några sannolikhetskalkyler. Jag avslutade kaffepausen tämligen snabbt och ursäktade mig med att jag måste förbereda min undervisning.

Efter kaffet samlade jag ihop det material jag behövde för morgondagens planerade undervisning i Söderstad. Jag såg verkligen fram emot besöket. Dels hade huvudstaden ett stort utbud på etniska restauranger och en synnerligen välförsedd bokhandel. Dels hade jag några viktiga förberedelser att göra i samband med Fortunakuppen.

* * *

Följande morgon stod jag på järnvägsstationen i Solstad och såg mig omkring. Då jag inte fick syn på något bekant ansikte på perrongen steg jag in i tåget med destination Söderstad. Eva, en annan av mina kolleger, satt redan på sin plats och bläddrade med våra tågbiljetter. Jag hälsade vänligt och satte mig på platsen mittemot. Hon hälsade tillbaka och räckte mig mina biljetter. Vi skulle övernatta i Palm Tree Hotel, ett nyrenoverat hotell som var strategiskt placerat mitt emellan järnvägsstationen och busstationen. Det var därför ett mycket omtyckt högkvarter bland lärarhögskolans anställda med tjänsteärenden i huvudstadsregionen.

Jag måste ha slumrat till, för Eva knuffade plötsligt till mig. ”Nu är det dags att dra på sig sin vinterutrustning igen”, sa hon. ”Vi är framme i Söderstad. Palm Tree Hotels gröna logotyp syns redan där uppe på taket.” Eva pekade ut genom tågets fönster. Mycket riktigt, där lyste den, snett framför en annan välbekant logotyp. Fortunabolagets.

Efter några minuters promenad i det lätta snöfallet kom vi fram till hotellet. Väl inne i mitt hotellrum på åttonde våningen packade jag upp och tittade ut över staden. Det snöade fortfarande. Människor gick raskt åt olika håll längs trottoarerna. De flesta hade antagligen lunchpaus. På ett av hustaken skymtade Fortunabolagets logotyp. Jag hade inte tidigare noterat att man kunde se bolagets huvudkontor från Palm Tree Hotel. Jag beslöt att se det som ett gott tecken.

* * *

Jag stängde teven efter sjuans nyhetssändning och öppnade kvällens första ölflaska. Det var skönt att vara hemma i Solstad igen. Ännu skönare var att det var lördag. Tankarna gick till mitt Söderstadsbesök. Fredagsmorgonens händelser hade varit, om inte direkt spännande, så åtminstone speciella. Min undervisning hade som vanligt börjat kvart över nio, men just den här morgonen hade jag stigit upp extra tidigt. Postkontoret öppnade klockan åtta, och jag hade för säkerhets skull stationerat mig mittemot Fortunabolagets huvudkontor på Centrumgatan redan en halv timme tidigare. Jag hade stått och huttrat i den tidiga morgonkylan och försökt få tiden att gå fortare samtidigt som jag ansträngt mig för att vara extra observant. Tiden hade sniglat sig fram till den grad att jag flera gånger övervägt att promenera tillbaka till det varma hotellrummet. Men sedan hade girigheten åter tagit över. Likaså mitt behov att bevisa för mig själv att det var möjligt att begå ett perfekt brott. Det fanns ju ingen annan att berätta det för.

När den närbelägna kyrkklockan slutligen slog nio slag beslöt jag att vänta högst fem minuter till. Men det behövde jag inte. Just då valde postutdelaren att dyka upp bakom hörnet. Närmare bestämt den postutdelare som delade ut posten i det hus där Fortunabolaget fanns. Jag höll mitt ena öga på honom och det andra på min klocka. I samma ögonblick som han öppnade dörren till huset som jag haft under konstant uppsikt i en timmes tid, pekade visarna på exakt två och en halv minut över nio. Jag lagrade tidpunkten i mitt långtidsminne. Sedan promenerade jag i rask takt till skolbyggnaden där jag hade mitt undervisningspass.

* * *

Tiden rusade fram som ett italienskt expresståg under de två följande veckorna. Jag hade nämligen ett tämligen hektiskt program i både Solstad och Söderstad. Mellan undervisningspass och handledning slösade jag bort min dyrbara tid på förberedelse och onödig administration. Ny energi samlade jag ivrigt under lunch- och kaffepauser med mina favoritkolleger. Jag var synnerligen medveten om att jag behövde all den målmedvetenhet och koncentration jag kunde mobilisera inför den kommande veckan. Allt måste klaffa perfekt. Det var dags för det perfekta brottet.

* * *

Därpå följande vecka gick i resandets tecken enligt ett på förhand mycket noggrant uppgjort schema. Veckan började undantagsvis redan på söndagen. Då tog jag kvällsflyget till Stockholm för att delta i en nordisk lärarkonferens som jag anmält mig till redan fyra månader tidigare. Konferensen hade nya didaktiska rön som huvudtema och pågick i dagarna tre: måndag, tisdag och onsdag. Trots att programmet var fullspäckat med föredrag, workshops och läroboksutställningar, lyckades jag med konststycket att delta i de flesta programpunkter och samtidigt vara beundransvärt mottaglig för nya intryck.

Jag tillät mig ett enda litet avbrott i min pedagogiska fortbildning. Det inträffade helt planenligt på måndagen strax före lunchtid. Då tog jag tunnelbanan till centrum för att besöka en pappershandel som jag kände till från ett tidigare besök. Efter att ha lokaliserat affären steg jag in genom dörren. Jag promenerade omkring bland bokhyllorna tills jag hittade kontorsavdelningen. Där samlade jag ihop det materiel jag behövde för nästa fas av Fortunakuppen: ett kuvert, ett gratulationskort, en mjuk blyertspenna och ett radergummi. Till sist sökte jag upp kassan, betalade för mina inköp och steg ut på gatan. Bredvid pappershandeln fanns ett postkontor som hade en frimärksautomat fastnitad i väggen. Jag tog fram en hög med svenska mynt och löste ut två små frimärksark. Jag vek försiktigt ihop dem och placerade dem i säkert förvar i min plånbok.

Snett mittemot pappershandeln och postkontoret fanns en liten indisk restaurang. Den såg synnerligen inbjudande ut. En plötslig och intensiv känsla av hunger kom över mig trots att jag hade ätit ett ordentligt morgonmål. Utan att bry mig om vare sig cyklister eller andra fotgängare kryssade jag över gatan och gick in i restaurangen. Där beställde jag en kycklingbiriani redan vid kassan och såg mig omkring i lokalen. Ett av borden var placerat något avsides från de övriga och dit orienterade jag mig försiktigt runt matgästerna. Jag satte mig och tog fram mina nyinhandlade ägodelar från fickan. Med hjälp av blyertspennan skrev jag omsorgsfullt mitt namn och min hemadress i Solstad på kuvertet utan att trycka på alltför mycket. Jag vek upp gratulationskortet. Under den färdigt inskrivna texten ”Många gratulationer på födelsedagen önskar …” textade jag ”Bosse”. Jag hade ursprungligen tänkt skriva ”Ture A Funnkopp”, för det var ett i mitt tycke mycket finurligt anagram av ordet ”Fortunakuppen”. Men det gjorde jag inte. Det fanns ingen som helst orsak att fresta lyckan och göra någon misstänksam i onödan. Sedan stack jag in kortet i kuvertet och vek in fliken utan att röra vid limytan. Till sist frankerade jag brevet med ett tillräckligt antal frimärken – jag hade redan i god tid före resan tagit reda på vad det kostade att sända ett brev till utlandet. I samma ögonblick kom den indiske servitören fram till mitt bord. Han placerade ut några tallrikar och skålar framför mig på bordet och nickade mot mig. Jag började genast avnjuta den välkryddade birianirätten och det tillhörande naanbrödet.

Några timmar senare släppte jag ner kuvertet i ett brevinkast utanför ett postkontor i närheten av konferensplatsen. Jag kunde naturligtvis ha postat det i postkontoret mittemot den indiska restaurangen, men det gjorde jag inte. Inte en enda detalj fick lämnas åt slumpen.

* * *

När jag sent på onsdagskvällen återvände hem till Solstad hittade jag mitt svenska gratulationskort i den posthög som bildats under min korta utlandsvistelse. Nu var det dags för nästa fas av min noga genomtänkta plan. Jag tog av mig ytterkläderna och satte mig vid arbetsbordet. Med mitt splitternya radergummi avlägsnade jag försiktigt både namn och adress från kuvertet. Jag arbetade metodiskt och noggrant. Ingenting fick tyda på att någonting varit skrivet på kuvertet tidigare. När jag var helt nöjd – jag tog till och med ett förstoringsglas till hjälp – sträckte jag ut handen mot en av mina otaliga kulspetspennor. Valet av skrivdon var inte slumpartat. Jag skulle använda en av Fortunabolagets egna reklampennor, som jag skaffat enkom för detta tillfälle. Försiktigt textade jag ”Fortunabolaget, Centrumgatan, Söderstad, Finland” på kuvertet, exakt på de ställen där mitt namn och min adress tidigare hade stått. Därefter ägnade jag en god stund åt att fingranska de frimärken jag frankerat brevet med. Allting var perfekt. Det svenska postverket hade skött sig utomordentligt väl. Både ortnamn och datum var fullt läsliga i poststämpeln. Ingen som såg kuvertet kunde någonsin tro någonting annat än att det hade skickats direkt från Stockholm till det finländska Fortunabolaget i Söderstad.

* * *

Klockan blev äntligen nio på torsdagskvällen. Min vana trogen tog jag fram papper och penna för att anteckna de rätta numren i veckans Fortunaomgång. Dagen hade gått snabbt, allt från min tidiga väckning i Solstad och flygresan till Söderstad, till det långa undervisningspasset med mina studerande. I vanliga fall följde jag gärna ut med dem på en liten matbit efteråt, men den här speciella kvällen ville jag absolut inte missa direktsändningen från Fortunabolaget. Jag hade ingen B-plan att ta till ifall det blev något missförstånd angående den rätta raden.

Jag lyssnade förväntansfullt på signaturmelodin och därefter på hallåmannens hälsningsord och långsamma lägesrapport: ”Välkomna till kvällens Fortunatävling. Den rätta raden är följande: … nio … trettiosju … elva … två … trettien … sexton … trettiotvå. Jag upprepar ännu den rätta Fortunaraden: två, nio, elva, sexton, trettien, trettiotvå och trettiosju. Om vi hittar endast ett rutfält med sju rätt, kommer den lycklige vinnaren att få en miljon euro skattefritt i handen. Vi gratulerar vinnaren eller vinnarna på förhand.”

Jag stängde teven och tog fram en splitterny, oifylld Fortunakupong. Först antecknade jag med tydlig handstil veckans nummer och mitt namn och min hemadress. Sedan fyllde jag i mitt kontonummer och bankens namn. Därefter siktade jag in mig på spelkupongens åtta rutfält. I de tre första rutfälten kryssade jag för sju nummer i varje fält, nummer som skulle ge mig två, noll respektive fyra rätt. Det fjärde rutfältet hade jag långt på förhand valt att ge mig Den Stora Utdelningen. Där kryssade jag i veckans rätta nummer. Frestelsen att fylla i ännu ett rutfält med sex eller sju rätt var stor, men sunda förnuftet tog igen överhanden. Det kändes tryggare att hålla sig till den ursprungliga planen. En kupong som innehöll alltför många vinstberättigande rutfält skulle bara väcka uppmärksamhet. Alltså lät jag det femte rutfältet ge mig endast tre rätt. De tre övriga rutfälten lämnade jag oifyllda.

När jag var klar, kontrollerade jag en sista gång att allt var i sin ordning. Spelkupongen var ordentligt ifylld med fem rutfält, omgångsnummer, namn, adress och bankkonto. Också vinstraden var den rätta. Nu återstod bara att placera kupongen och en femeurosedel – en euro per ifyllt rutfält – i det kuvert som jag så omsorgsfullt preparerat dagen innan i Solstad. Jag vätte fliken med tungan och klistrade igen kuvertet. Sedan tog jag en ölflaska ur hotellrummets minibar och öppnade den. Jag skålade med mig själv i skåpdörrens spegel och önskade mig lycka till.

* * *

Nästa morgon klockan kvart i nio stod jag för fjärde gången på utkik mittemot Fortunabolagets huvudkontor på Centrumgatan. De två senaste gångerna hade postutdelaren hållit exakt samma tidtabell som den han demonstrerat den första fredagsmorgonen för länge sedan. Han var till den grad punktlig att man hade kunnat ställa sin klocka efter honom. Jag hade haft en oväntad tur med en liten detalj som det hade varit omöjligt att planera in på förhand. Då jag kom fram till min utkikspunkt kolliderade jag nämligen med en till åren kommen reklamutdelare. Vår sammanstötning – även om den var synnerligen minimal – hade den olyckliga följden att mannen fällde alla sina reklamblad på marken. Jag hjälpte honom naturligtvis att plocka upp dem och erbjöd mig att dela ut dem i huset mittemot som plåster på såren. Han såg ytterst förvånad ut, men gav mig gladeligen ett femtiotal reklamblad att dela ut.

När den närbelägna kyrkklockan slagit sina nio slag började jag långsamt promenera över gatan. Det var ingen trafik att tala om, så företaget var tämligen riskfritt. Jag tittade ivrigt mot hörnet där min postutdelare borde dyka upp vilken sekund som helst. Mycket riktigt, där kom han, punktlig som ett schweiziskt urverk. Jag anpassade mina steg så att vi samtidigt kom fram till det hus där Fortunabolagets huvudkontor var beläget. Jag öppnade artigt dörren för honom och steg in. Tillsammans tog vi hissen till den översta våningen och påbörjade våra respektive utdelningar. När postutdelaren stannade vid de olika dörrarna på varje våning för att kasta in försändelser av allehanda slag, gjorde jag likadant med reklambladen. Med ett litet, men synnerligen viktigt undantag. En sekund efter att han hade kastat in Fortunabolagets post i bolagets brevinkast på tredje våningen, kastade jag in ett reklamblad. Tillsammans med ett brev frankerat med svenska frimärken, av allt att döma avstämplat i Stockholm fyra dagar tidigare.

Jag delade ut de resterade reklambladen i grannhuset och promenerade därefter i rask takt till den numera så bekanta skolbyggnaden.

* * *

Den nya veckan började alldeles som vanligt. Jag var tidigt på plats i mitt arbetsrum för att hinna sortera in Söderstadsmaterialet i sina rätta mappar och gå igenom det material som jag redan föregående vecka gjort i ordning för förmiddagens övningslektioner. Jag hann också läsa min e-post och besvara några snigelbrev innan jag gick till datorklassen för att fungera som resurslärare för mina studerande. Efter lektionen stannade jag ännu kvar några minuter för att diskutera en av de inlämningsuppgifter som jag delat ut i samband med föregående veckas undervisning. Därefter återvände jag till arbetsrummet.

Filtersystemet hade gett ett tiotal nya e-meddelanden tillträde till i min inkorg medan jag varit borta från rummet. Inget av dem var från Fortunabolaget. Det hade jag heller inte väntat mig. Hörde bolaget av sig, skulle det ske brevledes till min hemadress, inte per e-post. Förutom hemadressen kände bolaget endast till mitt bankkonto. Det var just så jag ville att kontakten skulle gå till. Inga brev, inga e-meddelanden, inga telefonsamtal. Absolut inga polisbesök, vare sig hemma eller på arbetsplatsen. Bara en liten diskret insättning på mitt bankkonto någon av de närmaste dagarna, närmare bestämt i storleksklassen en miljon euro.

* * *

Jag hade mycket svårt att koncentrera mig på kvällen. Tankarna gick gång på gång till Fortunakuppen. I terapeutiskt syfte gjorde jag därför en virtuell lista på möjliga frågor och försökte förse dem med både acceptabla och trovärdiga svar. Jag bearbetade frågorna och svaren i tankarna en lång stund och skrev sedan ner dem på ett papper.

När jag var helt nöjd läste jag igenom den slutliga versionen ett flertal gånger. Det fanns inga brister i min logik. Resultatet hade emellertid oroväckande likheter med ett förhörsprotokoll. Jag kände plötsligt kalla kårar i ryggraden.

FRÅGA 1: ”Varför har Fortunabolaget inte hört av sig?”

SVAR: ”Det är alltför tidigt. De fick mitt brev på fredagen – i dag är det bara måndag.”

FRÅGA 2: ”Kan någonting ha gått på tok?”

SVAR: ”Nej, det är ett perfekt brott. Allting har gått precis enligt planerna.”

FRÅGA 3: ”Vem har anledning att sända in sin spelkupong direkt till Fortunabolaget?”

SVAR: ”Personer som tillfälligt befinner sig utomlands.”

FRÅGA 4: ”Varför kopplar dessa personer inte upp sig till Internet och spelar online?”

SVAR: ”De kanske inte har tillgång till datorer eller så är de helt enkelt ovilliga att förmedla sina kreditkortsuppgifter elektroniskt.”

FRÅGA 5: ”Varför når ett brev mottagaren på en fredag, fastän det postats tre dagar tidigare, på en måndag?”

SVAR: ”Därför att adressen inte är fullständig – både postnummer och gatunummer saknas i det aktuella brevet.”

FRÅGA 6: ”Kommer någon Fortuna-anställd att misstänka att allt inte står rätt till med ett brev som kommer fram EFTER torsdagens omgång och som innehåller en spelkupong med sju rätt?”

SVAR: ”Ja, det är högst sannolikt.”

FRÅGA 7: ”Vad upptäcker bolaget vid en eventuell fingranskning av kuvertet och en närmare kontroll av avsändarens förehavanden under den aktuella veckan?”

SVAR: ”Det finns absolut ingenting misstänkt eller ovanligt att upptäcka.”

FRÅGA 8: ”Betyder det att bolaget måste betala ut huvudvinsten?”

SVAR: ”Det vet jag inte, men jag hoppas på det bästa.”

* * *

Åtta månader senare stod jag på balkongen till ett modernt bostadshus i Cypern och tittade ut över Medelhavet. Solen höll på att gå ner och det var praktiskt taget vindstilla. Några synnerligen lättklädda turister promenerade längs stranden och såg ut att njuta av värmen. Jag hörde dem prata med varandra på något främmande språk, men jag kunde inte avgöra vilket det var på basen av de ordfragment som nådde mina öron. I övrigt var allt lugnt och fridfullt.

Ljudet av fotsteg hördes från trappan och en dörr öppnades. Någon kom fram till balkongräcket och ställde sig alldeles bredvid mig. Det var naturligtvis Eva, för det fanns ingen annan i huset. Jag vände mig mot henne.

”Du kommer väl ihåg att du har lovat att berätta för mig hur du lyckades få ihop pengar för att köpa det här huset?” frågade hon. ”Det måste ju ha kostat dig en förmögenhet även i cypriotiska mått.”

”Ja, det gör jag. Jag kommer också ihåg att jag gav löftet i ett svagt ögonblick, när jag försökte övertala dig att flytta med mig hit. Jag ska nog berätta min historia för dig en vacker dag, kanske till och med mycket snart. Men du ska få några ledtrådar redan nu. Jag har inte betalat det med lönebesparingar och det är inte heller frågan om ett arv från en rik, avlägsen moster i Amerika.”

Jag mådde verkligen utmärkt och njöt av den nya, arbetslösa tillvaron. Det hade gett mig en ordentlig kick att manipulera med tiden. Och en ännu större kick att ingen utomstående kunde föreställa sig att det var möjligt. Ärligt talat förstod jag det inte ens riktigt själv.

___________________________________________

Av Joel Berglund

Flickan sitter nu på sängkanten i hans torftigt möblerade enrummare. Hon är en främling på en sängkant, mellan fyra väggar, under en svagt lysande glödlampa. Tre timmar har gått sedan midnatt och Johan står med ryggen mot sin gäst, vänd mot fönstret med utsikt mot innergården. Nu när flickan sitter där ångrar Johan att han tog med henne hem. Det tillhör inte vanligheterna att han bjuder in främlingar till sig. Månader har passerat sedan någon annan än han själv senast satt på hans sängkant. Pärlor av svett tränger fram ur huden på hans panna och luften känns tunn. Johan vet inte om det är ångest eller oro han känner, men han bestämmer sig för att tvinga det tillbaka, vad det nu än är.

Han vänder sig om.

”Vill du ha någonting? Någonting och dricka kanske?”

”Har du någonting?”

”Ja, vad vill du ha?”

”Hm, vad har du?”

”Ett par öl, Heineken, funkar det?”

”Okej”

Stämningen är stel. Frågor besvaras med motfrågor. Johan går till kylskåpet på andra sidan rummet och tar ut två flaskor öl. Han öppnar dem och räcker henne den ena för att sedan återvända till sin plats vid fönstret, men nu vänd mot flickan.

”Musik kanske? Har du Spotify?”, frågor hon och nickar mot hans laptop som han lämnat påslagen på glasbordet bredvid sängen.

”Visst, välj musik du”

Hon tar laptopen och sätter den i sitt knä. Som för att förtydliga att hon letar efter något speciellt på skärmen, lutar hon huvudet närmre datorn med vidöppen mun. Nu får han chansen att se på henne utan att riskera någon ögonkontakt. Det känns tryggt.

***

Flickan som sitter på hans sängkant har svart kortklippt hår, format i en spretig frisyr. Luggen ligger slickad vid hennes panna snett nedåt över ena ögat. Den svarta färgen ser inte naturlig ut, men den rimmar väl med hennes övriga yttre. Det svarta håret, det svarta ärmlösa linnet och de tajta mörkgrå Cheap Monday-jeansen står i kontrast mot hennes mjölkvita hy. En samling välplacerade fräknar kring hennes näsa är det enda som stör den svartvita harmonin. Som kronan på detta gotiska verk hänger en tunn silverring i flickans vänstra näsborre.

Flickans blick lyfts från datorskärmen och möter Johans.

”Du är inte härifrån va? frågar hon.

”Nej, jag flyttade hit i höstas, fick jobb och så”

”Okej, vad jobbar du med?”

”Jag är utbildad ekonom men just nu jobbar jag som lärarvikarie. Och du? pluggar eller?”

”Mm precis”, svarar hon snabbt medan blicken glider tillbaka till datorskärmen.

Med ett par snabba tryck på tangentbordet sätter hon igång en låt. En ung röst tillhörande Morrissey fyller rummet från laptopens högtalare.

Take me out tonight
because I wanna see people that
living their lives

”Gillar du The Smiths?”, frågar flickan.

”Inte särskilt, gör du?”

”Ja, Morrissey är king, älskar fan honom. Visste du att han är typ asexuell?”

”Morrissey? Nä”

”Eller alltså, han är antingen bög eller asexuell, man vet typ inte, han knullar inte kvinnor i alla fall!”

***

Flickan talar nu med en starkare, mer kvittrande röst än tidigare. Johan tar en klunk av sin öl. Ska han sätta sig bredvid henne nu? Är det för tidigt?

”Men ärligt vem skulle INTE vilja ligga med Morrissey?”, fortsätter hon.

”Nä jag vet inte”

Johan sätter sig bredvid flickan på sängkanten. Han ställer sin ölflaska på bordet och placerar sina händer i sitt knä. Flickan dricker av sin öl och Johan kan se hur ett par ådror synliggörs på hennes hals när hon lutar sitt huvud bakåt. Perfekt läge för en vampyr, men Johan är ingen vampyr. Han är människa och utbildad ekonom.

***

Nu minns Johan varför han bjöd henne hem till sig. Oron börjar rinna av honom. Hon sitter nu bredvid mig, tänker han. Jag fick henne att vilja komma hit. Först hittade jag henne, sen så ville hon komma med. Jo, jag hittade henne.

Johan hade hittat flickan ensam, lutandes mot en vägg med utsikt över dansgolvet. Hon hade sett uttråkad ut, precis som han säkert gjort. Stadshotellet var lika tomt på folk som vanligt. Endast de rödnästa stammisarna och några MC-killar i skinnväst hade valt att ägna sin fredagskväll i stadens vattenhål. När Johan fick syn på flickan som nu sitter vid hans sida, blev han till en början äcklad, men äcklet ersattes snart till någon slags fascination. Den vita hyn, den svarta klädseln och näsringen – allt var främmande vackert och skrämmande nytt för den utbildade ekonomen.

Flickan var en svart svan, en punkens ballerina, hon var den bräckliga skönheten och det hemlighetsfulla mörkret, hon var allt det där, och hon var det lutandes mot en vägg.

Och nu sitter hon på hans sängkant i hans enrummare. Någonstans inom Johan väcks ett hopp om att hon är skör och villig. Han vill ta chansen att vara någon för henne inatt. Faderlig, brysk och rättvis vill han vara. I henne ser han ett sår som han vill pilla i. Det är inte något djuriskt över hans känslomässiga intresse för den svartvita flickan, det är något kliniskt, något perfekt. Han vill utmana sig själv med henne. Det Johan känner är begär. Ett lagom ursinnigt men kontrollerat begär.

***

Den bärbara datorn upptar fortfarande flickans uppmärksamhet. Johan får tid att undersöka henne ytterligare. Han granskar hennes unga kropp med förväntansfullt tålamod. Ett par centimeter nedanför hennes armveck, på mitten av hennes underarm, upptäcker han ett litet rosa ärr. En centimeter brett och kanske tre centimeter långt. Flickan upptäcker hans blick.

”Inte så snyggt va?”

”Vad?”

”Ärret du stirrar på, det är inte så snyggt va?”

”Ärr är sällan snygga”

”Du undrar va?”

”Undrar vad?”

”Om jag gjort det själv, om jag skurit mig själv?”

”Nej”, ljuger Johan

”Jag skar mig själv, men det var länge sen”

”Varför?”

”Jag hade en pojkvän, ett riktigt as, han var dum i huvudet och han sårade mig. Då sårade jag mig själv.”

”Varför det?”

”Så att han inte fick det nöjet för sig själv.”

Inombords drar Johan en lättnadens suck. Hon ville inte dö i alla fall. Ärrets placering, lagom nära pulsådern, och hennes förklaring till dess uppkomst skrämmer honom inte. Hon är perfekt. Det lilla rosa ärret är ett vackert bevis på att hon en gång låtit sig falla. Hade hon en gång låtit såra sig själv för kärlek och smärta, kanske skulle hon då låta honom göra det åt henne. För visst vill han. Johan vill tillfoga, frambringa, och dela smärta. Han vill vara hennes nästa ärr och han skulle inte vara feg och låta henne göra det själv, nej han skulle straffa och såra på ett osjälviskt sätt. Ett kärleksfullt sätt.

Nu ler han mot flickan.

”Jag har inga ärr”

”Inte ett enda?”

”Nej, inte än”

”Okej, förresten, vill du lyssna på något annat?”, frågar flickan och nickat mot datorskärmen.

”Nej, faktiskt så börjar jag uppskatta det här, Morrissey har faktiskt en fantastiskt bra röst.”

”Visst har han? Du, då måste du höra den här låten.”

Flickan sträcker ut sin bleka, ärrade arm, och med flinka fingrar byter hon låt. Och som för att göra allting perfekt väljer hon The Smiths kanske vackraste ballad.

Good times for a change
See, the luck I’ve had
Can make a good man
Turn bad

So please please please

Let me, let me, let me
Let me get what I want
This time

Johan sluter ögonen och lyssnar till musiken. Det lagom ursinniga begäret är inte längre kontrollerbart. Han tar hennes hand.

Folkmassan förvånade sig – aldrig förr hade man haft en så klipsk ståthållare förut! Så snart detta mål var slutfört, infördes i salen en kvinna som såg stor och stark ut och en man som var klädd som en herde. Kvinnan höll ett hårt tag i mannens kläder och ropade med hög röst:

– Herr ståthållare, jag begär rättvisa! Denne gemene karl har överfallit mig på öppna fältet och betjänat sig av min kropp. Jag olyckliga! I mer än tjugotre år har jag bevarat min oskuld, försvarat den mot både morer och kristna, ständigt lika hård som en järnek, för att den här herden skulle komma och skövla alltihop!

– Vad säger du herde, till detta? frågade Sancho.

Herden svarade.

– Jag är en fattig herde som handlar med grisar, och i morse gick jag ut ur denna stad för att sälja fyra av dem, och tullen och andra utpressningar tvang mig att betala nästan lika mycket som de var värda. På återvägen träffade jag på denna kvinna ute på fältet och eftersom Hin Onde alltid driver sitt spel kring oss människor, så hamnade jag hos henne. Jag betalade henne skäligt och ville gå vidare, men då hängde hon sig på mig och ville ha mera pengar. Då jag inte ville betala mera drog hon mig ända hit!

Sancho frågade om han hade några fler pengar på sig. Herden svarade att han hade en pung med tjugo silverdukater i. Sancho befallde honom att lämna dem till kvinnan. Han gjorde det och darrade av sårad rättskänsla och upprördhet.

Kvinnan tog emot pungen med tusen nigningar och önskningar att Gud måtte ge ståthållaren långt liv. Därefter gick hon ut ur domsalen.

Men hon hade knappast gått ut förrän Sancho befallde herden att springa efter henne och med våld ta ifrån henne pengarna. Herden lät inte säga sig detta två gånger utan rusade efter kvinnan. Men han lyckades inte, både han och kvinnan kom tillbaka ännu mer fastkedjade vid varandra än första gången, ty nu höll de ömsesidigt tag i varandra.

Kvinnan tjöt och skrek att mannen vågade trotsa ståthållarens dom, men Sancho frågade:

– Lyckades han ta ifrån dig pengarna?

– Han? svarade kvinnan föraktfullt. Förr skulle han väl ta ifrån mig livet, än jag släpper pungen med silverpengarna.

– Hon har rätt, sa herden nu, jag är fullständigt uttröttad och orkar inte ta dem ifrån henne.

Sancho sa nu till kvinnan:

– Du kyska och starka där, ge mig pungen och pengarna! Hon lämnade honom dem genast. Sancho återlämnade dem åt mannen i det han sa till kvinnan:

– Om du använt samma mod och tapperhet när det gällde att försvara din dygd som du nu visat när det gällde att försvara en penningpung, så hade inte själva Herkules kunnat ta den ifrån dig. Gå nu härifrån och visa dig inte mer på denna ö, vid straff av tvåhundra piskslag. Du är en oförskämd bedragerska!

Kvinnan sprang därifrån, helt förskräckt.

Berättelsen om dessa domar avgick genast till hertigen, som hade mycket nöje av Sanchos bravader som ståthållare.

Den 23 april 1616 är en tragisk dag i världslitteraturen. Då avled samtidigt William Shakespeare i England och hans spanske kollega Miguel de Cervantes Saavedra. Den sistnämnde (1547-1616) sällar sig härmed till de DAST-medarbetare som förser oss med klassiker. Cervantes skrev dikter, jobbade hos en kardinal, krigade i Italien, var med om två sjöslag och förlorade vid Lepanto sin vänstra arm. Han krigade i Tunisien, kapades av sjörövare och fördes till Algeriet där han var slav i fem år. Med den kvarvarande högra handen författade han dramatik och lyrik när han inte försökte sig på djärva rymningsförsök. Frisläppt skrev han satiren El ingenioso hidalgo don Quijote de la Mancha, där hjälten Don Quijote, riddare av den sorgliga skepnaden, slåss mot väderkvarnar – en parodi på ”de osanna och vanvettiga riddarböckerna”. Episoden där Don Quijotes vapendragare Sancho Panza utsedd till ståthållare löser gåtor lik en tidig Sherlock Holmes eller en sen Salomon innehåller två fall. Fallet med de tio guldmynten publicerades i septembernumret av Ellery Queen’s Mystery Magazine 1964. DAST tar också med Fallet med den försvarslösa oskulden. Översättningen är gjord av Gustav Sandgren och stod i Don Quijote (Almqvist & Wicksell, Uppsala 1978). Bertil Falk

Sancho anlände med hela sitt följe till en stad som hade ungefär ettusen invånare och var en av de bästa hertigen rådde över. Ön där den låg kallades Barataria.

Då följet nalkades stadsporten, kom stadens magistrat ut för att ta emot, man ringde i alla klockor, folket hejade och hurrade, man förde Sancho till den största kyrkan för att tacka Gud att han kommit, och därefter överlämnade man stadens nycklar till honom efter en del löjliga ceremonier.

Den nye härskarens korta och tjocka kropp, lustiga dräkt och övriga utseende satte alla i stor förvåning bland dem som inte kände till saken.

Nu begärde magistraten att den nye ståthållaren, enligt gammal sedvänja skulle döma i ett mål för att visa vad han dög till i allmänförstånd. Han fördes in i en domsal och placerades i domarestolen, och inför honom och åskådarna fördes nu två tvistande fram. Sancho frågade vad saken gällde och den ene av de två gamla männen pekade på den andre, som stödde sig på ett spanskrör och sa:

– Nådig herrn, för en tid sedan lånade jag honom där tio guldmynt för att göra honom en tjänst. Jag lånade honom dem på villkor att han skulle ge mig dem tillbaka när jag fordrade detta av honom. Jag väntade en tid för att inte sätta honom i förlägenhet. Men då jag tyckte mig finna att han inte tänkte betala mig skulden, återfordrade jag pengarna. Då nekade han till att han någonsin lånat dem, om han hade det så hade han redan lämnat dem tillbaka, påstod han. Jag har inga vittnen som kan styrka att jag lånat honom pengarna, och han har inga vittnen på att han lämnat dem tillbaka. Nu anhåller jag därför att han tillhålles att avlägga ed på att han lämnat mig pengarna. Gör han det så ska jag nöja mig med detta.

– Vad säger ni med käppen om saken? frågade Sancho Panza.

– Jo, jag erkänner att jag lånat pengar av honom. Om ni vill höja er domarestav, så ska jag svära på att jag också lämnat igen dem till honom. Min motpart kan hålla min käpp medan jag svär.

Mannen gav käranden sin käpp och eftersade den ed som förestavades honom. Därefter tog han tillbaka sin käpp.

Sancho tittade uppmärksamt på båda två, och då målsägaren förklarade sig nöjd med domen, eftersom han måste ha glömt att han fått igen pengarna och eftersom han var en fridsam man så lät han saken bero.

Men Sancho sa:

– Du med käppen, ge mig den!

– Gärna, herr domare, svarade låntagaren och gav Sancho käppen.

Sancho tog emot den och bröt den i två bitar. Inuti låg de tio guldmynten.

– Här har du dina pengar! sa Sancho till långivaren som häpen betraktade honom.

– Hur kunde ers nåd veta att de fanns i käppen? undrade han.

– Jo, den anklagade vågade inte svära falskt, därför gav han er käppen med pengarna medan han svor att han gett er dem tillbaka. Resten tycktes mig klar, som för var och en som har sunt bondförstånd. Och för denna oärlighet blev alltså den anklagade av med sin käpp, och det kan räcka som straff.