Kanske började

Men nu verkar något ha hänt. inte minst syns det i svensk-dansjka tv-serien Bron där den svenska polishuvudpersonen nog inte är så som danskar uppfattar alla svenskar (som det stod i en förhandsnotis), Nej, men en högfungerande person med autismspektrumstörning (som det numera ska heta) är hon. Asperger-syndrom har vi sagt länge.

För ett par år sedan läste jag en roman av engelsmannan Mark Haddon, Den besynnerliga händelsen med hunden om natten (rekommenderas), där huvudpersonen, och bokens berättare, är en ung man med både hög intelligens och klara autistiska drag, Han resonerar som Sherlock Holmes, hunden skällde inte…

Och för en tid sedan recenserade jag en amerikansk bok, Jacobs värld, också den med en mycket intelligent ung man som har autism. Den handlar mycket om hur funktionshindret påverkar hans familj och omgivning, men är också en renodlad deckare/thriller. Inte ens hans mamma är helt säker när han blir misstänkt för att ha mördat sin lärare i sociala färdigheter. Han är ju mycket fascinerad av kriminalteknik.

I den boken stötte jag för första gången på begreppet “neurotyp”. Det betecknar oss andra, “vanliga”. Författaren Martina Lowden skrev i Dagens Nyheter 26 oktober om att hon som ung diagnostiserades med Aspbergers syndrom, och hon använder också begreppet. Fram till nu har hon inte velat berätta om detta, för omgivningen skulle då bara se henne som en diagnos. Hon ser sig inte som störd och inte med funktionshinder.

Men hon reagerar när folk talar om norske Anders Behring Breivik som “en typisk empatistörd Aschbergare”.

Nej, autism är inte en sjukdom och inte en empatistörning.

Så att vi även i spännings- och undehållningslitteratur och tv-serier numera får huvudpersoner som har diagnoser utan att vara kriminella är ett steg framåt för förståelsen av att vi människor kan vara olika.

Och förresten: Han som gav sitt namn dig diagnosen, doktor Aspberger, han var nog en sådan själv.

Högfungerande.

LEIF-RUNE STRANDELL

Sånt ser man inte numera. Förhoppningsvis beror det på att översättare numera är så skickliga att de klarar av att göra en svensk ordlek.

Men ibland finns det böcker som visst går att översätta men som blir ganska obehripliga i alla fall. Dessa tankar kom för mig när jag läste Jasper Ffordes The fourth bear.

Författaren, som Dast uppmärksammade för ett par år sedan (http://www.dast.nu/artikel/antligen-en-detektiv-som-tar-litteraturen-pa-allvar), lyckas att både vara urbrittisk, parodierande och med riktiga deckargåtor.

Han har två serier, den första med litteraturdetektiven Thursday Next, den andra med chefen för avdelningen för barnramsebrott, Nursery Crimes Division, Jack Spratt (som själv visar sig vara en person av tvivelaktigt ursprung). Han är huvudpersonen i The Fourth Bear, och förmänskligade björnar spelar en stor roll.

Sagan om Guldlock och björnarna spelar en stor roll, men allvarligast är att mördarmaskinen Pepparkaksmannen, the Gingerbread Man, har rymt. Han är lång, över två meter, fruktansvärt stark (han brukar mörda genom att plocka isär sina offer), men bara någon decimeter tjock. Man får spana efter var han kan ha gräddats.

Till sin hjälp har hjälten en utomjording. Det är praktiskt eftersom han dels inte kan glömma någonting, dels kan arbeta sittande upp och ner i taket i det annars trånga kontoret.

Kommissarien har naturligtvis hela tiden konflikter med sin chef och de mer vanliga poliserna.

Knäppt? Jo, men helt vardagligt. Staden Reading med omgivningar i England ät helt enkelt den plats där sagofigurer, talande björnar och rymdvarelser får lov att vistas, med alla rättigheter hos medborgare.

Det finns förstås problem med björnarna. Man måste ransonera tillgången på gröt och honung, för detta är knark för björnar.

Ännu knäppare?

Jovisst. Men har man växt upp med en hel del engelsk barn-, ungdoms- och viss vuxenlitteratur är man förberedd.

Den första boken om litteraturdetektiven översattes faktiskt till svenska men man ska nog erkänna att den bör klassas som oöversättlig. Vi som gillar detta får skaffa de engelska originalen.

Läs mer om författaren på hans webbplats: ttp://www.jasperfforde.com/

Alice i Sagolandet (eller Alice i Underlandet) kom ju faktiskt i våras ut i nya upplagor och som film. Men det gick kanske inte heller så bra.

Det finns fler som gillar engelska barnramsor. Lennart Hellsing har tolkat ett antal av dem i en nyutkommen bok, Om världen var en äppelpaj.

Kanske en lämplig bredvisläsning för dem som vill följa Ffordes Nurserty crimes.

LEIF-RUNE STRANDELL

Jasper Fforde. Foto Mari Fforde

Men många debutanter ger sig inte. De startar egna förlag, de tar hjälp av bokproducenter och print-on-demand för att få ut sina verk. Vi som försöker recensera det som kommer ut har det inte lätt med överblicken.

Ibland går det bra: debutanten på det egna eller lilla förlaget fångas upp av ett etablerat som har musklerna att marknadsföra, det som oftast är den stora svårigheten.

För numera krävs det allt mer också av författaren för att nå ut i vida världen, all internetverksamhet till trots. Författaren ska finnas i tv-soffor, helst blogga om sitt skrivande, vara med i lekprogram och, tycks det, kunna laga mat…

Det finns förvissa enstaka författare som vägrar vara med om allt detta, som avböjer framträdanden och som inte fyller bokens sista sidor med tack till alla och envar som varit behjälpliga (med den obligatoriska avslutningen att sakfelen är helt författarens ansvar.)

Men också andra tar hjälp av författarens kändisskap. På whiskydestilleriet Highland Park på Orkeyöarna (en gång i tiden världens nordligaste destilleri, numera övertrumfat av svenska Mackmyra) har Ian Rankin ett eget fat som ligger och mognar. Han fick i samband med något jubileum (det vita faten på bilden). Och visst är det trevligt för honom med egen whisky, men man ska inte förakta pr-värdet för whiskyproducenten heller.

Så ska vi tro att deckarboomen håller på att ta slut? Så har man trott tidigare också, vilket professor Torbjörn Pettersson, litteraturvetenskap i Uppsala, påpekat i ett par understreckare i Svenska Dagbladet. Trots att det finns ett par förhållanden som talar mot att deckargenren skulle bli långlivad (redan tidigt på 1900-talet var ”gåta-lösning”-modellen utsliten och massproducerade böcker fanns) så överlevde och utvecklades den. Han konkluderar att deckaren talar till oss som tolkande varelser samtidigt som den kommenterar det moderna projektet. Och detta inte minst sedan it-eran gjort tillvaron både mer tillgänglig i form av fakta att ta del av på webben och samtidigt oöverskådligt kaosartad. Då kan kriminalberättelsen ge oss berättelsen där fragmenten faller på plats och kaos ordnas, i alla fall för stunden.

Han avslutar med att även han tror att deckarboomen knappast kommer att förstärkas ytterligare, åtminstone i Sverige. Men också framtiden kommer deckaren att ha en stark ställning.

Det gläder oss som fortfarande gillar att läsa deckare.

LEIF-RUNE STRANDELL

Torsten Petterssons artiklar: SvD 2001-04-23 och 2011-04-24

Han blev omskriven i Grönköpings Veckoblad samma år som tidningen kom ut som egen tryckt publikation. Och för nutida läsare är det nog inte helt klart att denne man i denna skämttidning faktiskt var ett allvarligt satiriskt inslag.

Han greps för att han hade uppmanat två soldater att strunta i att gå till kasernen och i stället följa med och dricka öl.

Bakgrunden var allvarlig: tre bemärkta herrar hade i Stockholm just propagerat för att soldater skulle vägra att inställa sig till sina regementen. Två av herrarna, som också dömdes, var Zäta Höglund, politiker som ibland var kommunist, ibland socialdemokrat, och också blev borgarråd i Stockholm, och Ivan Oljelund, författare.

Men detta var första världskrigets år. Skämttidningarna kunde vara skarpa i sina kommentarer, och Grönköping kunde vara en allvarlig spegel av vad som hände.

Förre förrädaren har han alltså kallats sedan dess, men han fortsätter att oroa Grönköping. Efter hand har han blivit mer av ett förvuxet busfrö och småskojare. Och han har också tagit steget in i politiken och sitter i stadsfullmäktige för V (när han inte sitter i finkan).

Varför skriva om detta?

Näraliggande är ett möte med den nuvarande chefredaktören för Veckobladet, som numera är moderniserad och har egen webbplats: www.gronkoping.nu.

Och jo, det kan vara på sin plats att påminna om att skämt kan vara nog så allvarligt, och att också underhållningslitteratur, som deckare (förstås), kan spegla vad som rör sig i samhället.

LEIF-RUNE STRANDELL

Inte vet jag hur man räknar

Eftersom DAST är synnerligen ideell hör vi alltså till majoriteten. Men jag undrar fortfarande om vi, och andra lika gratisarbetande aktörer, hittas när man räknar. Hur många timmar lägger vi ner, hur beräknas värdet på vår insats?

Hon hoppas också på mer gratisarbete genom volontärer t ex på museer.

Kulturministern talade sig varm för litteraturen när hon måndagen den 28 mars gästade årsmötet för DELS, De Litterära Sällskapens Samarbetsnämnd (över 110 finns med i föreningen).
Hon nämnde i början av anförandet att det kommer larmrapporter om minskat läsande, men mot slutet var hon hoppfullare: de senaste två åren har trenden vänt. Men det kan förstås bli ännu bättre med ökat samarbete mellan skola och bibliotek.

Apropå bibliotek var hon inte särskilt orolig över Nackas försök med att lägga ut verksamheten på entreprenad.

“Det handlar ju inte om att sälja till kapitalister!”

Det lugnade inte precis flera av åhörarna. Man kan ju också fundera hur det blivit med skolan: Inte så många pedagogiska idealister kvar, i stället ökande antal riskkapitalister…

Kulturdepartementets syn på kultur är att den ska vara fri, att den har ett egenvärde utan att den ska bedömas utifrån nyttighet eller når många.

Men fler barn och unga, särskilt 15-åriga killar, är en prioriterad grupp.

Skolans betydelse kom fram flera gånger, även om det inte är hennes bord.

Vad hon saknar är kulturarbetarnas engagemang i politiken. Det finns bara en utövande författare i riksdagen, poeten Bengt Berg, Vänsterpartiet. Det borde vara fler.

Det kan vi instämma i.

Visst finns det samtidslitteratur som tar upp samhällsfrågor, inte minst deckare, men oftast är det problem som diskuteras och sällan förslag på politiska insatser. Kanske kan polisprofessor Leif GW Persson bli tydligare där. Ska vi hoppas på Thomas Bodström också?

Men politik är svårt. Kulturministern avslutade med en bild från sin skoltid, när hon gick i sjunde klass 1968.

Då fattade ett stormöte (för sådana skulle det vara på den tiden) ett beslut som ställde till det för henne när hon senare kom till Journalisthögskolan: man röstade bort grammatiken ur svenskundervisningen.

LEIF-RUNE STRANDELL

Skurk har den lite ovanliga bakgrunden att chefredaktören och ansvarige utgivaren är dömd för ekonomisk brottslighet och finns med i tidningen också i en artikel om ekonomiska brottslingar.

Däremot diskuteras inte just hans brottslighet närmare.

Tidskriften har diskuterats i radions mediemagasin, och mötts av vitt skilda åsikter. Är det bara ett försök att slå mynt av intresset för kriminalitet och kittlar med att redaktionen har egna kunskaper om livet på skuggsidan? Eller är det ett ärligt försök att redovisa brottslighet och brottslingar ur en annan vinkel än den vanliga.

Jag undrar dock om vinkeln är riktigt så annorlunda som man vill ha det.

En av redaktörerna är Liam Norberg som skriver om kriminellas principer. En annan är Dick Sundevall som skrivit om kriminalitet och rättsfrågor tidigare. Här har han en lång artikel om ett kronvittne som artikeln menar råkat extra illa ut i rättsväsendet, och ett porträtt av statsåklagare Nils Eric Schultz.

Som krönikörer har tidskriften bl a advokaten och kristdemokraten Peter Althin och Lillemor Östlin (Hinsebyhäxan).

Vi som gärna läser deckare läser vi lika gärna om verkliga, nutida brott? Det finns de som hävdar att läsandet av deckare är ett försök att känna att tillvaron är under kontroll. Hur hemska saker som än händer så är det ändå det goda som vinner på slutet.

Fast så är det ju inte alltid numera i böckernas värld heller.

Det ibland väldigt närgångna intresset för brott, särskilt i dagsmedierna, känns alltför nära de tidigare generationer där många tyckte det var ett nöje att bevista avrättningar.

Jag gillar deckare. Annars skulle jag ju inte vara redaktör här. Skönlitteratur (och film och teater likadant) kan ge kunskap och inblickar i verkligheter vi inte annars lever i. De kan ta upp viktiga mänskliga och samhälleliga frågor. Fakta, i texter och bilder, kan också ge sådana upplevelser. Men gränsen till spekulation är fin.

Nej, jag vet inte riktigt var jag vill placera Skurk. Det kommer nog fler nummer.

Dock en helt annan sorts anmärkning: en layoutglad person har sett till att alltför många av artiklarna är svårlästa, med liten stil som alltför ofta dessutom placeras på färgad bakgrund. På avstånd ser det snyggt ut, men tidskrifter ska läsas, inte beundras för sitt utseende.

LEIF-RUNE STRANDELL

På webben: http://skurk.com/

Nummer två har nu kommit ut: http://www.dast.nu/notis/tidskriften-skurk-forfattare-och-minister-tog-emot-svarta-pengar

Medan tidningstexter blir allt kortare, och Twitter begränsar antalet tecken,  tycks inte minst deckar- och thriller-genren producera allt voluminösare volymer.

Nå, många sidor i romaner är ju inte alldeles nytt. För att visa min litterära bildning kan jag peka på Roger Martin du Gards väldiga romansvit Släkten Thibault (som jag som  tonåring nästan kom helt igenom). Och många är det som numera medger att de inte kommit igenom Marcel Prousts magnum opus.

Att Dickens ofta klämde iväg en massa manussidor lär bero på att han skrev tidningsföljetonger och fick betalt per sida. Men så är det väl inte i dag?

Förlagen har säkert goda (ekonomiska) skäl för att låta författarna sväva ut. Novellsamlingar är ju tydligen inte så lättsålda heller.

Ändå är det hel rad goda författare som i råd till skribenter förespråkar att man håller sig kort.

Så här ser Georges Orwells sex grundläggande regler ut i svensk översättning:
1. Använd aldrig en metafor, liknelse eller annat talesätt som du är van att se i tryck.
2. Använd aldrig ett långt ord där ett kort ord kan duga.
3. Om det är möjligt att ta bort ett ord, ta alltid bort det.
4, Använd aldrig passiv form där du kan använda aktiv.
5. Använd aldrig en utländsk fras, ett vetenskapligt ord eller ett jargonguttryck om du kan hitta en vardaglig engelsk ersättning.
6. Bryt mot vilken som helst av dessa regler hellre än att säga något direkt barbariskt.

Jag vill genast erkänna att jag brutit mot dessa i texten ovan, men jag är i alla fall medveten om det.

Liknande råd finns hos Ernst Hemingway (http://www.copyblogger.com/ernest-hemingway-top-5-tips-for-writing-well/) och Kurt Vonnegut (http://peterstekel.com/PDF-HTML/Kurt%20Vonnegut%20advice%20to%20writers.htm). Söker man på “writing advice” dyker det upp ännu fler råd av både kända och okända författare. Också på svenska finns massor av råd (för att inte tala om kurser för blivande författare).

Först och sista är det förstås innehållet, vad man vill ha sagt, som är det väsentliga. En del kan få det kort, andra kan ha många sidor som man inte får nog av.

Men kan du skriva kort är du välkommen att publicera din novell i Dast.

LEIF-RUNE STRANDELL

I början av nästa år ska vi byta utseende. Vi ser att allt fler hittar till oss, och det är förstås glädjande. Alla läsare får en God Jul-hälsning från redaktionen med vidstående kort av vår medarbetare Jean Bolinder.

I år har det återigen kommit en massa deckare, och en hel rad debutanter. Svenska deckare har nått långt ut i världen, och numera är det många debutanter som blir översatta snabbt, och ibland innan deras bok ens kommit ut på svenska.

Även för en gammal deckarentusiast känns överflödet ibland pressande, och skulle man orka följa alla tv-serier med kriminella inslag så fick det bli en heltidssysselsättning.

Så det kan också kännas skönt att veta att gamla godingar står sig: Agatha Christies Råttfällan, The Mousetrap, fortfarande kan ses i London, världens längst spelade pjäs med premiär 1952.

En association: en bdedrägeriverksamhet som inte tycks avta är de s k Nigeria-breven, numera i epostformat. Efter flera decennier borde väl alla numera vara vaksamma när vänliga människor, inte bara från Nigeria, erbjuder oss miljoner dollar för att hjälpa dem att plocka ut pengar som på något sätt är låsta. Det senaste jag fått är från en bankanställd som råkat hitta ett konto tillhörigt en tysk som arbetat inom bilindustrin. Jag erbjuds nu att presenteras som den rättmätige arvingen, men bara om jag uppger en massa fakta om mig själv. Den vänlige mannens telefonnummer hittas inte i telefonkatalog.

Strax innan hade en vänlig kinesisk affärsman hört av sig med erbjudandet om att ge mig över tio miljoner dollar om jag bara…

Om nu dessa erbjudanden skulle vara äkta så skulle min del i den ändå vara kriminell. Att lura kinesiska staten eller tyska arvingar kan knappast sägas vara en verksamhet höjd över alla misstankar.

Nej, jag håller mig till den fiktiva kriminaliteten i litteraturen.

Vi möts igen 2011!

LEIF-RUNE STRANDELL

Det är säkert många nu vuxna som mött deckarvärlden, och thrillern, i Blyton-böcker. Själv gillade jag Mysterieböckerna bättre och blev efter hand trött på de fems allt mer standardiserade äventyr. Och mycket mat(säck) var det.

Blyton var en gång hatad av barnbibliotekarierna. Det hindrade förstås inte att de såldes i stora upplagor. Även min progressive och höglitteräre far tillät min Blytonläsning. Nå, jag läste ju allting annat också och kom in i den ”riktiga” deckarvärlden genom Sayers Mördande reklam när jag var 11.

Men Enids och andra snabb- och mångskrivande serieboksförfattare har ju uppskattats mera på senare år. Kanske inte alltid för sin litterära kvalitet och absolut inte för sina schabloniserade fördomar om alla ”andra” än de medelklassiga huvudpersonerna. De har dock varit en väg in i bokläsandet för många och de kan säga den vuxne läsaren en del om den tid de handlar om.

Och Fem-böckerna har också i Sverige kommit ut i nya upplagor och ibland med justerat språk (men jag har inte helt jämfört de olika utgåvorna). Omslagen har också ”moderniserats” även om vi som växte upp med de första svenska versionerna självklart anser att de förflackats.

Ändå kan man undra: klarar den här typen av ungdomsäventyr den moderna tiden. England för femtio år sedan skiljer sig ju inte bara i språk från nutiden utan dagens ungdomskultur är ganska annorlunda. Kanske måste de åldras ännu mer för att de ska upplevas som historiska. Nå, det får bli en fråga för förlagens marknadsstrateger.

Till sist en hågkomst: På en tidigare arbetsplats blev jag arbetskamrat och vän med en av de första Blytonöversättarna, Ingegerd Lindström (lillasyster till Astrid Lindgren). Hon var journalist, men under en period när hennes barn var mindre och maken officeren flyttade mellan olika förläggningsorter fick hon mest skrivande genom översättande. Och hon berättade att när hon satt vid skrivmaskinen så hängde barnen bakom henne och läste sida för sida allteftersom de blev klara.

Det kan ju kallas kvalitetskonroll.

LEIF-RUNE STRANDELL

Och jag har varit på resa med tåg i Europa. Jo, det går många tåg, vilket förundrade inaskade flygresenärer upptäckte i april och därmed försvårade platsbokningar för oss ordinarie tågluffare.

Nå, intryck från resan var att det svenska deckarparet Larsson, Stieg och Åsa, förekom på stora affischer och väl skyltade.

Sådant kan man ju numera vänta sig. Tyvärr finns annat att vänta när man rör sig i storstäderna, och ressällskapet upplevde detta dubbelt: ficktjuvar.

Ur jämställdhetsperspektiv var det förstås glädjande att det i båda fallen var unga kvinnor som var aktiva och skickliga på att ta vad de ville, mindre glädjand4e för den drabbade.

Första incidenten skedde när en skock uniformerade flickor vädjade om underskrift för att stödja kraven på bättre handikappanpassning. Sådant vill man ju stödja. När namnet var klart lyftes handen och avslöjade formulärets kolumn för donation.

Ville man inte ge, eller bara lite, så lovade de att de kunde växla större sedlar. Och de flockades runt reskamraten som  efteråt kunde konstatera att nya sedlar från bankomaten, som stuckit upp lite ur plånboken, nu var försvunna.

Tvivlar på att summan fördes in i donationskolumnen.

Incident 2 var av det mer klassiska slaget: på tunnelbanan i Madrid på väg till tåget var det trångt och en ung tjej knuffades med många. Och lyckades plocka upp plånboken ur en handväska som bars på magen och var knäppen var ordentligt stängda.

Medresenärer varnade, men för sent, för henne.

Inte pengar men kreditkort (snabbt spärrat) och dagens dramatiska tidpunkt: polisen.

Vi fick vip-service: man släppte in oss på den låsta polisstationen vid tåget. Där dysslade man per telefon med utlänningars anmälningar.

En fryntlig äldre uniformerad polisman hjälpte oss med anmälningsblanketten. Fortfarande krävs fars och mors fulla namn.

När allt var ifyllt skulle det in i datasystemet och diarieföras innan vi fick de nödvändiga dokumenten.

Och här blev vi nostalgiska. Polisens fingersättning och snabbhet vid tangentbordet var så som den beskrivs i tidiga svenska deckare, men lyckligtvis var vi i god tid till tåget.

Det som dock var den extra tjusningen var att polisens tangentbord hade exakt samma ljud som den gamla Halda skrivmaskin jag an vände på mina första arbetsplatser. Bara plinget vid radbrytning saknades.

Kan man köpa sådant? Till gamla poliser och skribenter?

LEIF-RUNE STRANDELL