Det finns ett antal deckarförfattare som med erfarenhet från sjukvården använder miljön och kunskaper i sina böcker. Gunilla Dored, psykiater och författare (dock ej deckare), funderar över vi och hon läser deckare. Utgångspunkten är fyra svenska läkare och en sjuksköterska som skriver deckare.

Människor läser deckare och deckare är ofta bästsäljare. Idag i Sverige säljer deckare (och matböcker) mycket bra och så verkar det ha varit under lång tid och i många länder.

Man kan ställa sig frågan om varför det blivit så populärt att läsa deckare. Själv är jag intresserad av ”djuppsykologisk” litteratur förutom deckare men det verkar inte vara så många som delar mitt intresse om man ser till försäljningssiffror.

Uppenbart läser människor deckare hemma i sin lugna vrå eller kanske på tåg. Människor möter i deckare spänning och de kan också möta dunkla områden i människans själ.

Ondskan finns i den mänskliga naturen och frågan är hur vi hanterar den. Det kan vara svårt psykologiskt att ”smälta” världskrigs hemska fasor och terrordåd. Det kan bli stort och närmast ohanterligt.

Människor har känslor i sina hjärnor. Ett annat ord för känsla är emotion i detta ord finns latinets ”motere” som betyder att röra sig. Människor söker spänning när det gäller tankar och känslor.

Ondskan i deckare finns men ofta är inte så många människor inblandade och kriminaldramat får ett rättvist slut. Även om de sista sidorna är spännande så fångar man den som är skyldig till slut.

Jag har bott flera år i Bergen, Norge, och jag har vandrat i deckarförfattaren Gunnar Staalesens spår. Bergen är omgivet av sju fjäll och många trävillor är byggda på fjällsluttningarna.

På fjällsluttningarna går små gångvägar. Jag kunde aldrig lära norsk personal att dricka skånerostkaffe. Däremot så lärde de mig sin mångåriga påsktradition med ”hytter”, skidåkning och ”påskekrim”.

När jag gång på gång möter de mycket höga försäljningssiffrorna för deckare så kan man ju givetvis mer än en gång fundera på människors behov att hantera spänning och psykologisk ondska. Agata Christie på sin tid sålde miljontals och åter miljontals böcker i många länder. Vi har idag många deckarförfattare i Sverige, så många att jag inte kan hålla ordning på dem. Det kommer ju nya hela tiden.

Jag är när det gäller deckare en ytterst vanlig ”tyckare”, dvs en vanlig läsare. Jag har en gång recenserat en bok, av Beate Grimsrud som skriver expressivt om psykisk sjukdom och det var ingen deckare. Därför kan jag ödmjukt fundera på vad som är intressant för en deckarrecensent med vana. Jag tror att realitetsförankring kan vara en bra ide. Om man låter sina ”fiender” dö i en rymdraket till månen så är det science fiction och det kan vara annat med transplantationer som kan bli av för många organ för att patienten ska överleva.

I Sverige noterade jag att fyra läkare och en sjuksköterska skrev deckare. De borde ju från sin profession ha kunskaper som kan hjälpa dem.

Redan Ulf Durling började 1971 med deckaren Gammal ost som fick Deckarakademins pris. Han är psykiater och det är också professor Åsa Nilsonne som debuterade senare.

Jag läste om Gammal ost och det är en deckare som är realitetsförankrad. I boken sker förväxling av mediciner och jag får själv minnesbilder av de mediciner som användes på den tiden för depression. Dessa mediciner finns inte sen flertal år på marknaden. Och skulle man få dem i ett avlägset land så gäller det att följa läkarens dietråd. Jag minns ledsna patienter som fick dietlistan och de fick således inte äta eller dricka ost, vin och andra godsaker som prickig korv, fikon i konjak och choklad.  Visst var de ledsna. Men det gällde att undvika farliga blodtrycksstegringar som kunde bli fatala. Som det blev i Gammal ost.

När det gäller professor Åsa Nilsonne så  har jag senast läst Bakom ljuset och jag uppskattar hennes huvudperson Monika Pedersen som är en stark kriminalpolis som ibland reser till Etiopien. Det var de allra sista sidorna i den boken som var avslöjande.

Jag tolkar in en sensmoral i boken: hur en psykoterapeut ska uppföra sig. Dessutom handlar den om att pengar till välgörenhet i Afrika kan komma på villospår.

Sjuksköterskan Anna Jansson har som huvudperson kriminalpolis Maria Wern, jag har senast läst Må döden sova där en (fantiserad) kollega till mig råkade illa ut och det gjorde även en del andra. Det var mycket mystiskt som kvinnor råkar ut för med hallucinationer och sår som inte vill läka.

Anna Jansson rör sig vant i sjukhusmiljö. Och även i denna bok kan åtminstone jag tolka in sensmoral. Läkemedelsforskning ska inte innebära dubbla journaler där man döljer biverkningar.

Gynekologen Karin Wahlberg har i sin senaste deckare Glasklart skrivit om glasriket i Småland och där råkar en del människor illa ut. Karin Wahlberg har ett par som huvudpersoner, överläkaren Veronika Lundborg som är gift med kriminalpolis Claes Classon. En ganska effektiv konstruktion om man ska lösa brott. Veronika Lundborg rör sig också vant i sjukhusmiljö.  I Glasklart finns också en tidstradition  som jag känner igen mig i. Den unga underläkaren Hilda Glas som tyvärr i en forskningsstudie hittar sin döda mammas journal. Läkare i olika åder är fascinerande.

Sist men inte minst allmänläkaren Jonas Moström som oftast är i Sundsvall i sina böcker. Han har en kriminalpolis, Johan Axberg, och läkaren Erik Jensen som huvudpersoner. De är givetvis goda vänner.

I Dödens pendel möter man sjukhusmiljö och det ganska rejält. Samtidigt möter man den unge läkaren Erik Jensen som kör BMW och dricker många koppar kaffe för att klara av nattjourerna. Jonas Moström är väl förankrad i miljön i Sundsvalls sjukhus. Doktor Valtengren skulle jag själv verkligen inte vilja träffa. Däremot så funderar jag på hans psyke. Varför blir en människa seriemördare? Diskussionerna kring saltet kalium som vi har i kroppen är för mig förståliga.

Det blev för mycket av kalium med Valtengrens behandlingar.

Man kan fundera på varför vissa människor skriver deckare. Sjukvårdspersonal brukar ju också smälla med golfbollar t.ex. Kanske det handlar om psykologisk sublimering som i sig handlar om överföringar av energi. Jag brukar själv gå med rappa steg och när det är alltför många nedskärningar i svensk psykiatri så läser jag om 1600-talshistoria och alla de ”drabbningar och krig” som var på den tiden.

Krönika av HELENA SIGANDER

Stockholmarnas bok för 2012 är vald. Det är en Strindberg, En dåres försvarstal.  Passande ett år då August Strindberg hedras för sina gärningar … och sina ogärningar. Om nu någon tycker det.

En dåres försvarstal antas handla om författaren och första hustrun Siri von Essen. Som jag har läst mig till var Augusts och Siris kärlek till den grad intensiv, passionsfylld, åtråflammande att tredje hustrun Harriet Bosse kunde få anfall av svartsjuka när Strindberg drömde sig bort en stund… Och han lär ha berättat för den sista flamman, Fanny Falkner, att han inte kunde glömma Siri.

Men Siribacillen infekterade och blev en galopperande sjukdom med slut i skilsmässa, bråk om barnen, pengarna – det eviga!

Strindberg flydde utomlands. En missbelåten Strindberg, säkerligen. Också en eftertänksam Strindberg som har menat att om han inte råkat ut för vad han gjort skulle han inte ha något att skriva om.

En dårens försvarstals tema är äktenskap mellan man och kvinna; bojan man frivilligt låter sluta sig i för att man är kär och galen. Sedan kommer obekvämligheterna; två viljor! Misstrogenhet blir misstänksamhet. De tu bliva icke automatiskt ett; sådana försäkringar är lögn och förbannad dikt.

Stockholm Läser erbjuder en givande läsning, i år, alltså.

Författarcentrum Öst och Stockholms stadsbibliotek, som sedan 2011 övertagit mitt Stockholm Läser, har mycket i pipelinen. Det är stadsvandringar, diskussioner, bokcirklar. Fler aktiviteter och underhållningar kommer det att bli kontinuerligt under året. Det är bara att ansluta sig. Det mesta är gratis. Programpunkterna finns på nätet. Googla på Stockholm Läser.

August Strindberg hade inte för avsikt att ge ut En dåres försvarstal under sin levnad, kanske aldrig. Han skrev den på franska. Varför vet inte jag. Men handen på hjärtat, det franska språket, intonationen, det uttrycksfulla rrrrr, kunde passa för vem som helst om man vore rejält förbannad. Med lexikonet i ena handen, fjäderpennan i den andra och ilskan som drivaxel, vad kunde man inte åstadkomma!

Så, det lustiga med En dårens försvarstal är att den har måst översättas.

I pocketupplagan, specialtryckt för Stockholm Läser, har Märta Tikkanen skrivit ett personligt skarpt förord. Det är en underbar läsning i sig. Hon läste upp det i Rotundan i Stockholms stadsbibliotek i och med att årets boktitel avslöjades. Jag överdriver inte när jag säger att taket öppnade sig. En vind drog genom den fulltaliga publikens hår, planterade friskhetens röda rosor på dess kinder och tände kämpaglöd i ögonen. Vem har inte åsikter om kärleksförhållanden?

En dåres försvarstals tema tvåsamhet och relationer mellan könen är ett bra val med tanke på Stockholm Läsers syfte: att starta samtal mellan kommunens invånare. På kommunikationsmedel, i lärosäten, på arbetsplatser är det inte fel att dryfta mänsklig lycka och dess motsats. Det är roligt. Det är bra. Det ger dagen innehåll och lyft än mer än det vanliga och man slipper traggla om blomskott och gamla recept.

Krönika av JEAN BOLINDER

Deckarakademin väljer varje år bästa deckare, dels bland de utländska som översats till svenska och dels bland svenska original. Den senare klassen har jag varit nominerad i sex gånger och har vunnit två. För egen del är jag med och väljer bästa utländska böcker. Det går så till att Utländska grupp A, bland hundratalet utgivna, nominerar fem–sex böcker och att grupp B bland dessa kriminalromaner utser den allra bästa.

I flera år har jag varit med i Utländska grupp A. Där får man läsa verkliga travar med  böcker som kan vara upp till 600 sidor tjocka. Jag räknar med att jag i flera år årligen läst 40 000 sidor vilket är ett sant sisyfosjobb!

Numera är jag gudskelov med i Utländska grupp B och får mig de främsta böckerna tillsända. Jag läste dem vid Allhelgonahelgen. Tända ljus och några CD-plattor med blues inramade. Jag spelade favoriter som Billie Holiday, Leadbelly och Blind Lemon Jefferson. I den tid då vintermörkret rullar in över landskapet gav det en suggestiv, vibrerande stämning.

I år var det ett förlag som inte sände aktuell bok. Det blev en massa merarbete innan jag via en vän fick tag på ett ex av boken ifråga. Den visade sig vara utmärkt och det hade varit synd om den inte kommit med. Jag kan tycka det är svagt av ett förlag att visa så lite intresse.

Förra året vann den sydafrikanske författaren Deon Meyer med Devils Peak. Den var alldeles utmärkt tyckte jag, som hade rankat den som tvåa efter en mera originell skapelse. I år nominerades Meyer åter, nu med Tretton timmar (Weyler). Den är översatt av Mia Gahne och i stort sett lika bra som fjolårsboken. En ung flicka rusar en tidig morgon uppför sluttningen på Taffelberget. Det är oerhört spännande och miljöskildringen storartad – när man läst färdigt tycker man sig veta allt om Taffelberget och gatorna där.

En av min ungdoms älsklingsfilmer var Sheriffen (High Noon) från 1952. Den var 85 min lång, men handlingen som sådan varade en timme! Det var ett helt underbart grepp och jag uppskattar att Meyers bok utspelas på så kort tid – 13 timmar. Den tog mig längre tid att läsa!

Att jag ändå satte den som femma beror dels på att resten av de nominerade är så utmärkta, men också på att jag tycker att boken är väl lik den föregående. Ett pris till Meyer får räcka.

Den allmänna trenden är att deckarförfattare förr, både här hemma och ute i världen i de flesta fall var glada amatörer som inte alltid hade vare sig större språklig förmåga eller kunskap om t ex polisarbete. Charm och mysighet sålde exempelvis Maria Lang – i dag har i varje fall jag svårt att stå ut med hennes en gång så populära böcker.

Även dagens svenska deckarparnass innehåller blåbär. Liza Marklund har satts på frimärke, men jag som är gammal svensklektor, tycker inte hon kan skriva svenska!

Dagens mer kända utländska deckarförfattare är verkliga proffs. Deras språk är utmärkt, deras kunnande imponerande och människoskildringen god om än inte så djuppsykologisk. Det jag tycker saknas hos nästan alla är originalitet och “själ”.

Belinda Bauer har också sydafrikanska rötter. Hon växte upp där och i England. 2010 vann hon den eftertraktade The Gold Dagger med sin debut Blacklands som nu i Ulla Danielssons översättning heter Mörk jord (Modernista).

Det börjar med en välskriven skildring av Exmoorheden och man känner ett eko från andra engelska deckarhedar alltifrån den där Baskervilles hund skrämde ihjäl en hjärtsjuk stackars lord och via Rendells praktfulla Herdarnas herre. En galen massmördare och psykopat  figurerar också och med honom tar tolvårige Steven kontakt. Visst är det spännande men …

Kanske är jag en sur gammal gubbe när jag trots alla briljanta finesser kommer att tänka på Maria Langs alla givna och lånade kulisser. Har boken något verkligt att säga mig?

Mörker råder också i Domingo Villars Nattens mörka toner (Ollos de auga) Övers Lena E Heyman (Ekholm & Tegebjer). Boken utspelas i Galicien. I kuststaden Vigo hittas en trettifyraårig saxofonist mördad i en exklusiv våning på Torallön. Han är bunden och har en fruktansvärd blånad från magen ner på benen. Hans misshandlade penis är kraftigt underdimensionerad.

När man kommer åt en strömbrytare går en cd-spelare på och Billie Holidays röst fyller rummet. Kanske bidrar Billie till min fascination av denna bok som jag tycker på ett meningsfullt sätt handlar om livet och dess förlorande . Jag placerar romanen på tredje plats.

Som tvåa sätter jag Denise Mina: Getingsommar (The End of the Waspseason) Övers: Boel Unnerstad (Minotaur). Det handlar om ett vansinnesdåd som får en psykologiskt överraskande men rimlig och rörande förklaring. Ytterst fascinerande både att läsa och tänka tillbaka på. En psykologiskt briljant läsupplevelse.

Sanning (Truth) av Peter Temple. Övers Johan Nilsson (Kabusa böcker) fick 2010 Australiens främsta litterära pris: Miles Franklin Literary Award. Jag börjar läsa i vänthallen utanför en träningssal där min hustru jobbar med ett skadat knä. Människor kommer och går, har käppar, rollatorer eller sitter i rullstol. Det enda försonande är gratis, mycket gott, kaffe.

Jag fascineras genast av denna bok och det utan att först riktigt veta varför. Den är välskriven, spännande och professionell, men det är de andra nominerade kriminalromanerna också. Här konfronteras polischefen Stephen Villani med ett lik i en lyxvåning i Melbourne: “Hon låg på plastsäcken i den vilställning som används i yoga – särade ben, uppvända handflator, röda tånaglar, långa ben, glest könshår, små bröst.”

Det liknar en rad andra deckare jag läst – en purung, naken flicka, mördad i en den absoluta lyxens tempel. Kanske kan det kännas som snudd på pedofili, varken helt smakligt eller så anständigt. Men trots detta mig motbjudande, fascineras jag och jagar vidare. Jag undrar vad det är som så fängslar. När jag hemma läser färdigt boken till tonerna av Lonesome House Blues som Blind Lemon spelade in i början av 1927, kommer jag på vad som är så enastående. Boken rör sig hela tiden i det psykesskikt C G Jung kallade “Det kollektiva omedvetna”, ett landskap med arketyper och eviga sanningar. Det är sällan litteratur når dit men Peter Temple lyckas med konststycket. Jag har kommit fram till följande lista:

1 Peter Temple SANNINGEN
2 Denise Mina: GETINGSOMMAR
3 Domingo Villar: NATTENS MÖRKA TONER
4 Belinda Bauer: MÖRK JORD
5 Deon Meyer: TRETTON TIMMAR

                                                                                                    JEAN BOLINDER

Här finns deckarakademins nomineringar: http://www.dast.nu/notis/deckarakademins-nomineringar-klara

Årets bokmässa är över. NISSE SCHERMAN funderar över gammalt och nytt

Det är inte mycket som förändras på bokmässan i Göteborg från gång till annan. Nya författare, lite ommöblering, fokus på olika länder räcker inte för att man ska känna någon form av förnyelse. Allt går på i samma ullstrumpor och själv har jag skapat mig rutiner som jag följer år efter år. Men varför ändra på ett vinnande koncept. Det finns inte mycket att klaga på, även om man ibland kan svära över ömma fötter och omänsklig trängsel.

Jag gör alltid upp ett schema över vad jag tänker bevista och lyssna på under de fyra dagar mässan varar. Ett schema som jag aldrig håller eftersom hunger, törst, toalettbesök och diverse improvisationer sätter käppar i hjulet. Men i stora drag är jag ändå en vanebesökare, liksom många andra kan jag ana.

Torsdagen går åt till att gå igenom hela mässan och nyfiket nosa reda på vad där finns att erbjuda. Jag börjar alltid med att köpa en bunt kort hos Laila Wikström att använda som tackkort under året och numera inhandlar jag också en minigitarr att pryda skivspelaren med hemma. Några seminarier hinner man alltid med mellan varven.

Under fredagen blir det lite inköp av sådant jag inte hann dagen innan och naturligtvis söker jag också efter okända svenska deckare hos de mindre förlagen, samlare som jag är. Men när klockan slår två släpps allmänheten in och gångar och montrar proppas igen som artärerna på en chipsälskare. Det blir en svettig kamp att ta sig fram. Så då får det bli lite fler seminarier.

Lördagen är Deckarens Dag. Min dag!!! Varje kvart korsförhörs två deckarförfattare av Barbara Kapek, Lilian och Karl G Fredriksson. Nu har antalet svenska krim-författare blivit så stort att det är tvunget att fortsätta på söndagen. Det är lite tråkigt att de flesta deckarseminarier också hålls under samma dag. Visserligen är det ett angenämt bekymmer att välja mellan förhör och föredrag, men helst skulle jag velat ha båda anrättningarna. Och det blir ett evigt kutande. Jag har efterhand blivit ganska bra på att hitta de vägar där trängseln är minst.

Till sist blir det ändå söndag och alla seminarier är gratis. Men trots det är det mycket färre besökare då. Det märks att arrangörerna försöker locka fler till denna dag. Fria seminarier och ganska många populära och publikdragande personer och ämnen. Men söndag är ändå söndag – hemresedag för många, helgen är på upphällning – vad vet jag. Det blir lite mer utrymme på golvet. Många har varit där i fyra dagar och tar det lite lugnare nu. Mosiga och fotömma besökare, monterpersonal och författare. Själv tycker jag att det är ganska skönt att få sitta ner och luta mig tillbaka och bara lyssna under de seminarier som erbjuds.

Att som i Göteborg låta författarna möta sina läsare är en fantastisk idé. Stockholmarna försökte stjäla den för ett antal år sedan. Fy skäms! Låt mässan stanna i Göteborg! För oss som inte bor där blir det lite av en semester med stort nöjesvärde. Många författare sliter hårt i montrar, på scener och seminarier. För att inte tala om kvälls- och nattlivet vilket ibland kan höras i lite hesa och raspiga röster under förmiddagsaktiviteterna.

Det brukar vara runt 100 000 besökare på Bok- & Biblioteksmässan och det säger sig självt att det blir trångt, varmt och svettigt. (Läs: festligt, folkligt, fullsatt) Dessutom upphör jag aldrig att förvånas över vilka dåliga sidor detta lockar fram hos vissa besökare. Att tränga sig fram och före har för många blivit en vana. Att stanna med barnvagn mitt i en korsning är fullkomligt naturligt. Och givetvis rullar man runt på sin stora resväska när man checkat ut från hotellet. Det är inget konstigt med det. En förvaringsbox kostar ju en förmögenhet. Men ändå – på bokmässan vilar inga ledsamheter. Glada miner är legio.

Det är inte bara de snabbaste vägarna och passagerna jag fått rutin på. Även de toaletter som vanligtvis är utan kö har jag spanat in med åren. Men i år revolterade kvinnorna. De sjanghajade flera herrtoaletter. Eftersom kvinnorna är i majoritet på mässan är köerna till dammuggarna sanslösa. Samma majoritet ger dem även rätt att ta till alla knep för att bli av med sina akuta behov. Till och med att kapa en toalett. Men, jag lovar, det är inte lätt att nyttja en pissränna med en lång damkö bakom ryggen.

Vadå? Trots allt kommer jag tillbaka nästa år igen. Med nöje. Jag har redan bokat hotell. Och nästa. Och nästa….

PS. Första året på länge utan temmelkalas. Bagarna ville inte baka längre.

Krönika av Jean Bolinder

När jag växte upp på 1940-talet lyssnade föräldrar och lärare inte så mycket på barn. Ungar var andra klassens människor och deras “vilja hängde i skogen och växte till sig”. Barn visste inte sitt eget bästa. Det ansåg däremot de vuxna att de gjorde. I mitt vuxna liv har jag mött och fostrat säkert tiotusen unga medmänniskor. Visst måste man sätta gränser ibland, men jag har alltid tyckt att det är viktigt lyssna på vad mina unga vänner tycker och vill.

1946 var jag tio år gammal. I Allers kom då en följetong som hette Invit i dimma och var skriven av Carter Dickson (pseudonym för John Dickson Carr 1905–1977). Den suveräne tecknaren Ib Thaning (1916–2007) hade gjort illustrationerna – jag minns att en av figurerna var mycket lik vår omtyckte gårdssnickare Ernst Larsson.

Det hela kretsade kring ett låst rum i ett gammalt hus i London. Det hade varit förseglat sedan slutet av 1800-talet “emedan flera dödsfall av oförklarlig natur hade inträffat där”.

Nu skulle huset rivas och dess ägare lord Mantling ville dessförinnan komma underfund med rummets hemlighet. Så iscensatte han ett experiment där en människa skulle vistas ensam i rummet i två timmar. Man drar lott med hjälp av en nyinköpt kortlek vars förpackning är obruten. Den som lottas in i rummet heter Ralph Bender. Man ropar till honom en gång i kvarten och han besvarar ropen. Ändå återfinns han död i rummet när tiden förgått.

Det hela är ett Låsta-rummet-mysterium där någon mördas i ett inifrån låst rum.

Historien fascinerade mig enormt – alldeles för mycket enligt vad de självgoda vuxna kring mig tyckte. Jag pratade en massa om följetongen och skrev också en uppsats om den. Detta läsintresse tycks ha skrämt mina föräldrar och lärarna. De slog sina förment kloka huvuden ihop och bestämde att jag inte fick läsa fortsättningen i Allers!

Jag blev förtvivlad och protesterade vilt men det struntade man i. Det var minsann inte nyttigt för mig att läsa om mord och våldsam död. Därmed basta!

När jag trettio år senare som vuxen forskade för mina böcker 30-tal (1977) och 40-tal (1978) på Universitetsbiblioteket i Lund, beställde jag också gamla Allers och letade efter följetongen. Men jag mindes inte vad den hette eller vilket år den hade publicerats och fann den därför inte.

Invit i dimma kom heller aldrig ut i bokform med svensk översättning.

På 70-talet jobbade jag för Liber och Bra Böcker. De senare anlitade Ib Thaning och jag såg honom ofta på Gamla Väster i Malmö – han bodde då där.

Den orättvisa behandling jag utsatts för skapade ett trauma hos mig och när jag inte fick läsa den där låsta-rummet-deckaren, satte jag igång att göra en själv. 1967 debuterade jag som deckarförfattare. I första boken finns en antydan till låst rum, men i några senare böcker har jag skapat egna varianter av denna specialitet. Min allra första novellsamling som kom 1977, heter förstås just: Ett låst rum.

I Tio till att följa dig … (1974) placerade jag det låsta rummet i mitt barndomshem. “Blå gästrummet” med sina engelska paradsängar, har spelat stor roll i mitt liv, där överraskades jag med en tjej på en feodal fest för folket och där låg min far lik efter sitt självmord 1956. Tio till … är min mest översatta bok och klart inspirerad av följetongen i Allers.

Det skulle dröja 65 år av mitt liv innan jag fick läsa vidare i Invit i dimma. Då skänkte mig DAST:s förre chefredaktör Bertil Falk Allers nr 42 från den 13 oktober 1946. Vilken glädje!

På omslaget finns en liten flicka med röda äpplen i förklädet. Orson Welles, Eva Dahlbeck, Hasse Ekman och Kar de Mumma är tidens kändisar och det görs reklam för Samarin, Luma (lampa), Radion (tvättmedel), Albyl-tabletter, Läkerol, Hermods, Palmolive, Linguaphone (språkkurs) och rakbladet Matador.

Stackars Ann-Mari är förtvivlad. Hon har dålig andedräkt och väninnan upplyser om att särskilt herrar är känsliga för det. Tandläkaren säger detsamma och Ann-Mari börjar borsta tänderna med Colgate. Sedan slåss männen om att få dansa med henne. Så jätteglad hon blir!

Serierna minns jag de flesta. Trollkarlen Mandrake med sin betjänt den färgade prins Lothar och prinsessan Narda gör upp med den ondskefulle d:r Cyklo. Tina sköt in sig på den i USA allt starkare konsumentgruppen tonåringar. Kinesen Ming Foo klämde ur sig något “djupt” i varje avsnitt. “Stor bedrövelse följes av stor glädje” är det denna gång men jag minns en bättre sentens: “Dåren bränner sig på samma eld som värmer den kloke”.

Äventyraren Jim är på en kinesisk djonk och Willy upplever Nya äventyr, just fånge i ett ökenfort. Svenske Hr Karlssons fataliteter roade mig aldrig liksom barnserien Nalle och Lisa. Cap-Olle var som vanligt ute efter att sälja kola …

Allers som detta år firade sin 70:e årgång skulle innehålla något för alla, ung som gammal. Jag minns hur man väntade på tidningen, klippte och klistrade, samlade bilar och idrottens stjärnor …

Ib Thanings illustration till Invit i dimma är numrets absoluta toppunkt. En professor Tairlaine far runt när en förgiftad pil träffar hans haka. Pilen är fäst i en tråd som gör en elegant sväng kring hans av ångest grönskimrande ansikte.

Någon översättare till följetongen anges inte.

Jag slår mig ner i mitt lönnrum och läser. John Dickson Carr (bilden) hade en tendens att krångla till sina pussel, till dess man nästan storknar. Början på den här berättelsen var lysande men när han – som i detta avsnitt – ska förklara blir det mindre charmigt. Jag kan förstå varför storyn inte kom ut som bok här i Sverige.

Hade jag som ung fått läsa vidare, hade jag nog tröttnat på följetongen. Och hade jag gjort det hade jag kanske aldrig blivit deckarförfattare…

Dast-medarbetaren och sf-entusiasten AHRVID ENGHOLM minns en lärare som var en länk mellan sagor och rymden.

Jag såg en dödsruna i Svenska Dagbladet 29 mars. “Lektor Göran Beskow har avlidit i en ålder av 100 år.”

Det var min gamle fysiklärare i gymnasiet. Och han var son till den milt sagt berömda sagotanten Elsa Beskow. Det är sant. Runan nämner att Göran Beskow jobbade på Nya Elementar, där jag gick i gymnasiet (ligger i Bromma, nu omgjort till högstadium). Litet snabbgoogling bekräftar det jag i och för sig visste att Elsa B var hans mor.

Historiens vingslag i ens vardag.

Göran Beskow var gammal redan på min tid; jag minns inte om man då pensionerades vid 67 år, men omkring den åldern bör han ha varit i. Och såvitt jag minns var han också medförfattare till vår fysikbok. (Att ha lärobokens författare som lärare är ju vittert! Men samma sak gällde kemin, där vår kemilärare var medförfattare till vår kemibok. Nya Elementar hade klass. När det gymnasiet tidigare låg inne vid Hötorget hade det Carl Jonas Love Almquist som rektor.)

Tänk att ens gamle fysiklärare blev 100 år. Jag minns honom som litet eftertänksam, men duktig, och jag brukade förresten ha femma i fysik. Runan i SvD nämner att han på 1950-talet gjorde en avhandling “som utförts inom ett internationellt uppmärksammat forskningsprojekt lett av professor Oskar Klein, (som) framlade sensationella teorier om grundämnenas uppkomst”. (Googling ger vid handen om att det bör ha handlat om att grundämnena bildas via transmutation i stjärnor, vilket idag är gängse teori.)

Tänk att ens gamle fysiklärare deltog i forskning om grundämnens bildande! Men han nämnde aldrig det på lektionerna. Ej heller nämnde han morsan, Elsa Beskow, berömd för bl a Putte i blåbärsskogen, Tomtebobarnen, tanterna Grön, Brun och Gredelin, Hattstugan, och mycket, mycket mer. Troligen Sveriges näst största sagotant efter Astrid Lindgren.

Runan nämner också att Göran Beskow såg till att Nya Elementar fick ett observatorium. Det är en kupol och landmärke man ser från T-banan, station Åkeshov, men tyvärr var det sorgligt underutnyttjat under min tid. Det hände dock faktiskt att en del elever privat, efter skoltid och vid årstider då mörkret föll tidigt, gick upp där och kollade litet i refraktorn, som kan ha varit på 10–12 cm. Jag var med. Det var öppet – bara att gå upp till teleskopkupolen under tacknocken. Men något större praktiskt astronomiintresse ledde det inte till, i meningen att jag eller andra blev amatörastronomer. (Rymden i allmänhet, i litteratur och som rymdprojekt, bet bättre på mig!)

Tänk vilka minnen som slår emot en. Och då finns mycket mer från Nya Elementar. Fantasyförfattarinnan. TV-barnstjärnan. Kapten Frank-fanen i biblioteket. Lärare som var riktiga original – dock inte Göran Beskow, han var bara gedigen och duktig.

Den gamle fysikläraren, som grundade ett skolobservatorium, forskade om grundämnen, blev 100 år och som liten pojke med all säkerhet hörde en svensk sagodrottning uruppläsa sina sagor vid sängkanten.

PS. Om ni undrar: Kapten Frank-fanen i biblioteket var B-O Ringberg. Han hade någon sorts deltid på Nya Elementar och jag tror att det bl a ingick att hjälpa till i biblioteket. Ett tecken var att Nya elementars bibliotek var ovanligt sf-välförsett! Där fanns mycket sf i hyllorna, t ex sällsynta böcker från 50-talet. Fantasyförfattarinnan som gick i samma skola var Inger Edelfeldt, och TV-barnstjärnan Staffan Hallerstam, känd från t ex “Kullamannen”. Tänk vilket plugg man gick i!

Krönika av Jean Bolinder

När jag var ung sade de gamle: “Det var bättre förr!” Jag tyckte det var sällsynt korkat och tänkte att så skulle jag aldrig säga när jag själv blev gammal. Nu är jag sjuttiofem och menar att i varje fall så var ett och annat bättre förr.

På sjuttiotalet demonstrerade man mot atomkraften. Jag och min familj bor nära Barsebäck och förbi vår häck gick ibland täta och till synes ändlösa led med unga demonstranter. Själv medverkade jag i en sommarföljetong i Dagens Nyheter, där en olycka på Barsebäck förtegs av myndigheterna. Jag skrev första avsnittet och en norsk tidning trodde att det var sanning och slog upp denna “nyhet”. Det påstods också att ryska TASS hade hört sig för om saken.

En folkomröstning i Sverige gav till resultat att kärnkraften skulle avvecklas på sikt.

Idag struntar man blankt i denna Folkets åsikt. Barsebäck är visserligen Gud ske lov nerlagt, men andra kraftverk får fortsätta och till och med förnyas.

Miljörörelsen har urvattnats till ett slags politiskt alibi. I senaste valet var sossarna lierade med det s k Miljöpartiet och i regeringskoalitionen ingår Centern som låtsas vara mycket för miljön. Ändå fortsätter Sverige mot den manifesterade folkviljan med kärnkraften − man vill  till och med utöka den! Det är en skam.

Det sägs när man försvarar kärnkraften att den är ofarlig. Nu − i mars 2011 − illustreras hur ihålig denna ofarlighet är. Vid en jordbävning i Japan skadas flera kärnkraftverk. Livsfarlig radioaktivitet släpps ut, människor råkar mycket illa ut och man fruktar en stor härdsmälta!

Var är ni alla ni som marscherade förbi vårt hus? Män och kvinnor i Staten påstås det. Folk som tjänar bra, har slutat bry sig och sover gott om natten. Det äcklar mig!

När jag var en ung man på 1950-talet tvingades jag och andra unga att göra “lumpen”. Visst var många befäl och officerare dumma nollor men det var nyttigt att marschera, gräva diken och springa terräng. Tjänsten gjorde män av omogna gossar.

Nu har “lumpen” ersatts med yrkesmilitärer som ska ut i främmande länder och skjuta folk. De har skapladdade gevär istället för våra lösa skott. På våra vägar ser man dagligen exempel på hur unga pysar det aldrig blivit mogna män av far fram som galningar. Hur ska dessa små goddagspiltar någonsin bli vuxna?

Jag var en usel soldat och när vi hade slutövning sprang jag över ett fält och sköt vilt. Enligt stridsdomarna skulle jag om jag haft riktiga grejor, mejat ner mina kamrater. Nu dör svenska pojkar långt bort i främmande land med svenska kulor i sig. Skarpa skott!

Lägg därtill att en f d militär officer nu är skolminister. Den omtanke om elever jag hade när jag var lektor har ersatts med kadaverdisciplin bl a upprätthållen med polisanmälningar!

Ja, när det gäller atomkraften och miljön, det svenska “försvaret” och skolan är det lätt att konstatera att det HELT KLART VAR BÄTTRE FÖRR!

JEAN BOLINDER
f d Livgrenadjär och gymnasielektor

Jag har varit kattvakt.

Lönen för mödan var ringa, bestämd i förskott utan tanke på att det skulle kunna bli mycket bök. Ja, jo jag har haft katt förr, men det är liksom preskriberat nu.

En kväll, intill läggdags, for en lerkruka av större modell i golvet. Kvar på fönsterbrädan satt katten och såg förnärmad ut; inte var väl han så klumpig att han välte omkull krukan – den måste ha fallit av sig själv, eller?

Blomman, en klättervariant av för mig okänd sort, klarade sig bra. Värre var det med krukan. Plocka skärvor, sopa jord och till sist ett varv med dammsugaren.

Papperskassen som jag tidigare burit hem mat i och som nu innehöll nästan hela min samling av Stieg Trenter-böcker hade inte klarat sig när blomkrukan kom farande. Nävvis med jord hade sköljt över påsen.

Sammanbitet började jag plocka ur mina dyrgripar och varsamt dammsuga dem. Med en ren papperspåse började jag att packa ner böckerna igen. Det var då jag började bläddra i dem

Överst: I dag röd, boken som fick mig att börja läsa deckare, stämplad ”skyltexemplar” lockade den in mig i krimtexternas underbara värld. (Detta hände under senare delen av 1980-talet. Jag hade svårt att sova en kväll och kikade i mina föräldrars bokhylla, där stod en grön bok med en fantasieggande titel. Boken lästes slut på kort tid och till min lycka fanns även Rosenkavaljeren i samma bokhylla, sedan var jag fast).

Den här kvällen återvände jag till de böcker där allt började för mig. Då läste jag böckerna och använde dem sedan som mall för mina egna texter. Språket var målande, spännande, annorlunda. Nu – när jag börjar finna min egen röst – läser jag böckerna som tidshistoriska dokument. Kanske är det också av en smula nostalgi som jag läser dem, för hur långt in på natten låg jag inte i mitt pojkrum för att kunna följa Harry Fribergs äventyr, utan en tanke på att det var skoldag dagen efter? (Och hur många gånger påminde inte min mor mig om att det var dags att släcka lampan?).

Så, sorry, alla krimförfattarkollegor, nu i jul blir det bara böcker av äldre datum. Jag kommer att äta gott på Gubbhyllan och Cattelin; besöka Centralbadet och Sturebadet; få små historiska lektioner och promenader genom mina välvårdade böcker, en del av dem i originalutgåva och ett par av dem med Mästarens egna dedikeringar. Just i jul väljer jag att bli en återvändare. Just i jul väljer jag den lite äldre litteraturen. Och kattvakt kan jag tänka mig att vara igen. Men det lär nog dröja ett tag.

Krönika av Niclas Ahlfors

Så har det äntligen hänt. Efter en lång väntan, stundtals sömnlösa nätter och inre röster som frågat mig vad jag har gjort, kom så det lilla paketet. Varsamt tog jag det i min famn och bar det faderligt hela vägen till dess rätta plats.

Kort efter hemkomsten satt jag bara och betraktade det lilla; rörde varsamt vid det, doftade litet. Det var blandade känslor. Å ena sidan var jag glad, stolt, sträckte på mig när jag gick på promenad. Jag ville visa att jag minsann också kunde, det fanns bläck i stiftet och inte bara blårök. Å andra sidan drabbades jag av något som kan liknas vid ångest; vad skulle jag göra nu?

Nåväl, det var kanske inte det mest märkvärdiga som har hänt på denna jord. Men för mig, som aldrig tidigare lyckats producera något dylikt, så var det ett litet under. Jag talar inte om ett litet barn, även om det kunde liknas vid det, nej jag talar om min debut som författare i inbundet format. Jag har fått en text i tryck. Det är på riktigt; skarpt läge; äkta.

Efter år av små uppsatser i skolan, många romanbörjor som alla hamnat i en flyttkartong på vinden och dikter inspirerade av den tidiga romantikens strömningar och gotiska sagor kom så den vändpunkt som förde mig till en debut.

Jag hittade en skrivkurs på nätet. Jag visste inte om jag kunde skriva. Att då betala dyra pengar för en kursplats och sedan sitta och känna sig totalt off (på ren svenska), hade inte varit så roligt. Nej, jag satsade på den nätbaserade distanskursen och det var inte något som jag har ångrat.

Här fick jag uppmuntran, och smisk; piska och morot. Skriv om och skriv rätt. Det här var bra! Hur tänkte du här? Heja! Hon är sträng men rättvis, deckarfröken.

Vägen fram till brevet från förlaget som berättade att min novell blivit antagen var en resa vill jag lova. I vissa stunder var det verkligen som att texten värkte fram. Och det var i stunder som dessa som jag insåg att skrivandet är en konst bland andra, och att det som skrivs är ett under, ett resultat av någons vedermödor. Sedan är det upp till dig och mig som mottagare att tycka. Men faktum kvarstår, det är någon bakom texten som (förmodligen) brottas med början, avslutet och ett antal formuleringar däremellan. För denna prestation skall han eller hon beundras, oavsett vad jag anser om det skrivna (om vi nu bortser från ren propaganda, till exempel).

Skrivprocessen var stapplande, krävde förhandling, kändes ibland övermäktig. Jag hade en deadline som skulle passas, för jag ville in med bidraget till första urvalsomgången.

Stapplandet berodde på att jag testade mig fram; formatet var bestämt, jag ville klara av berättelsen inom den angivna ramen. Frågor uppstod under resans gång: Hur sjutton luktar en gammal pistol?

Förhandlingar om tiden krävdes. Familjen fick många sköna söndagar utan mig, i gengäld fick jag laga mat. Jag tackar dem för deras tålamod, både med skriveriet och med min (ibland) rätt mediokra matlagning.

Övermäktigheten inträdde ibland; var det verkligen något för mig? Kanske var det bättre att lägga ner? Låt andra skriva, köp deras bok. Läsa andras vedermödor i inbunden form. Bekvämt. Lägga ner boken när tröttheten infaller. Ingen som jagar dig med tidsgränser. Ingen chans, eller risk, att misslyckas. Fegt!

Men det fanns något som manade på. Tack vare mina nyvunna kunskaper om bland annat synopsis kunde jag slå alla improduktiva känslor ur skallen.

När jag bestämt mig för att texten var klar (eller om det var almanackan som tyckte så) postade jag texten och sedan började en lång, pirrande väntan. Pirret byttes till otålighet; till uppgivenhet och just när jag var på gränsen till att dra tillbaka texten kom så det efterlängtade brevet.

Det var som om jag gått och hållit andan under hela denna tid. När brevet kom, kunde jag för första gången på väldigt länge släppa ut det andetag som jag drog in den dagen då jag lade kuvertet på den gula postlådan. (Och, liksom för säkerhets skull, öppnade jag luckan till lådan två gånger för att se om kuvertet verkligen hade försvunnit ner i boxen och inte hade fastnat någonstans).

När jag läst brevet ett antal gånger, kunde jag tro mina ögon och tillät mig fira!

Min text var antagen till en novellantologi, för (företrädelsevis) debutanter. Nu var det bara att vänta på att texten skulle lämna korrekturstadiet, hamna på papper, via plåt, och sedan hängas in i bokpärmen, trimmas och landa i kartong.

Processen tog sin tid, liksom skrivandet tog sitt. Jag som är otålig av naturen fick genomgå en oerhört plågsam väntan (dock inte lika djävlig som den väntan som infann sig under tiden mellan inskickat manus och antagningsbesked).

När böckerna sedan kom, var det som om en graviditet skulle till att avslutas. Jag ilade ner till paketutlämningen. Rabblade avinummer. Snubblade på siffrorna. Slet åt mig paketet. Sprang hem. Skar mig på wellemballaget. Och se! Där fanns böckerna!

Mitt namn fanns på ett bokomslag. Mina ord fanns tryckta på ett antal sidor som tillsammans utgjorde berättelsen.

Stolt delade jag ut exemplar till utvalda i min omgivning. Naturligtvis krafsade jag ner några rader i varje bok. Nu hade resultatet av mina vedermödor landat!

Det är nu som jag fylls av en tomhet. Luften har pyst ur. Vad ska jag göra?

Problemet har löst sig. Jag är ännu inte författare på heltid. Jobbet kräver sitt, familjen sitt. Men skrivandet kräver också sitt. Jag sitter ånyo och funderar, känner viss ångest och stundtals uppgivenhet. Det är nu som en längre text skall snickras ihop.

Hur resan med en romantext ska te sig har jag ingen aning om. Men med stöd av familj, vänner och deckarfröken Helena så kommer det att gå. Så länge verktygen är vassa och viljan är stark kommer det att gå vägen.

Krönika av Niclas Ahlfors

I december 2008 passerade en pojke på femton år två poliser i Solna centrum och utstötte då ett grymtande ljud som kan liknas vid det som kan höras från julskinkan när den ännu är lycklig. Pojken ska också ha sagt att han inte gillade poliser. Kort efteråt ångrade sig pojken och insåg att han burit sig dumt åt (man får anta att farbror polisen talat förstånd med pojken). Men, sin ånger till trots, polisanmäldes den femtonårige pojken. Pojkens advokat är mycket förvånad över åtalet.

I samband med en nyårsvaka i Uppsala kastades en tjugoettårig man och hans kompisar ut från en krog. Därefter dras den unge mannens arm raklång och tillfogas spark eller slag så att armen bryts på två ställen.

Vittnen till händelsen lämnar samstämmiga uppgifter på vissa punkter, en rättsläkare konstaterar att 21-åringens arm kan ha gått av på det sätt som den unge mannen beskriver.

Resultatet? Inget åtal väcktes… Fanns det inga andra vittnen? Jo, självklart.

Dörrvakterna vid krogen, den utpekade polisen och dennes kollegor (upp till nio stycken, enligt uppgift), men ingen av dessa har hörts.

Den ansvarige åklagaren lade ner fallet i brist på bevis. Åklagaren ansåg sig ha gjort en bra bedömning i detta fall. Den god bedömningen gjordes utan att vittnen hörts, utan att eventuella filmsekvenser från övervakningskameror analyserats…

Listan över förvånande fall kan förmodligen göras mycket längre, tyvärr. I en del händelser har tingsrätten dömt till den polisattackerades fördel. Vid resningen har sedan hovrätten dömt till polisernas fördel; det är lättare att lita på en polis, om än ett rötägg.

Jag vill gärna tro att myndigheterna jobbar för medborgarnas bästa. Men när dylika händelser uppenbarar sig börjar åtminstone jag att fundera. Visserligen, i det fall där pojken nöffade åt poliserna i Solna fanns det åtalsskäl; Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom, dömes, om gärningen ej är belagd med straff enligt 1 eller 2 §, för förolämpning till böter. Så vackert kan lagen beskriva hur en pojke på 15 år ska hanteras

Jag är inte anarkist, antipolisinriktad eller extrem åt höger eller vänster. Jag anser bara att det måste finns lite rim och reson i saker och ting. Självklart ska brott beivras. Men, säger man nöff, nöff och sedan ångrar sig kanske man borde få löpa, åtminstone om man bara är femton år.

Jag är inte dummare än att jag begriper att det finns rötägg i alla organisationer och förmodligen är det ordnat så att rötäggen dessutom står i någon sorts proportion (jämfört med övriga arbetstagare i en organisation). Eventuellt kan proportionerna variera mellan olika yrkeskategorier. Det värsta uppstår då (kan man tänka sig) när två kategorier (t ex polis och åklagare) sammanstrålar och bestämmer sig för att något brott inte går att bevisa (Uppsalaynglingen) eller att det absolut går att åtala (15-åringen i Solna).

Vissa funktioner i samhället är för kritiska för att inhysa klantskallar och lögnare; ryggdunkare och maktfullkomliga.

Om jag hittade en magisk lampa skulle jag genast gnida den. Av tre önskningar finge en ge oss ett vaccin mot rötägg. Fram till dess vill jag be alla i uniform som har sönder armar och anmäler 15-åringar (bland annat) att högaktningsfullt skärpa sig.