“Läste din artikel “En ny renässans för 50-talets kioskdeckare” och kan tipsa om ett antikvariat jag hittat på nätet, www.boktema.se, som har ca 25 st olika sorters kioskdeckare och western-pockets från 50-talet och 60-talet.”

Redaktionen tackar och tar gärna emot fler tips.

I år har jag utkommit med nätboken Målsökande robot som sänts till svenska gruppens medlemmar. Själv tycker jag att det är min kanske bästa kriminalroman sedan prisboken Dödisgropen 1990.

Boken har fått topprecensioner bl a i Deckarmagasinet DAST där akademiledamoten, psykiatern och författaren Ulf Durling skrev: “Döden och sexualiteten, Bolinders favoritämnen har kanske aldrig varit skickligare och mer intimt sammanvävda… en förbluffande gåtlösning … tur att någon fortfarande håller fanan högt … ladda inför en originell och omtumlande läsupplevelse … ”

I ST skrev Kerstin Karlsson: “Bolinder återkommer på arenan (och) gör det med bravur. En nervkittlande roman, språkligt elegant och med högt tempo fångar han läsaren i ett eskalerande crescendo. Ingen kan bli besviken.”

När Svenska Deckarakademin nu offentliggjorde årets nominerade böcker var Målsökande robot inte med. Sådant får man ju acceptera, men jag blev betänksam när jag talade med en av ledamöterna i läsgruppen och han sade att han inte läst boken. Han skulle göra det sedan!

Man måste ju undra hur pass rättvist Akademins val blir om ledamöter inte läser alla böcker som är med och tävlar?

 JEAN BOLINDER

Av Jean Bolinder

Jag har varit med i Svenska Författarförbundet sedan 1974 och upplevt en hel del under dessa trettiosex år. Nu får jag inga arbetsstipendier mera och undrar naturligtvis vad det kan bero på. När jag ringer och frågar får jag veta att jag är pensionerad och “försörjd”. En så lyckligt lottad person behöver minsann inget arbetsstipendium!

Åldersdiskriminering således!

I mina senaste ansökningar nämnde jag att jag arbetar på mina memoarer. Jag har observerat att det finns folk som verkar vara rädda för dessa kommande minnen. Där finns nämligen åtskilliga avslöjanden som kan vara skenheligt folk i författarvärlden till förfång. Utan pengar blir det svårt ge ut dessa hågkomster.

Vilken lättnad för somliga i så fall!

Men inte vet jag vad som är orsak och verkan!

Skulle någon vilja hindra mig att skriva är det ju en mycket bra idé att skylla på min ålder. Pensionerad fortsätter jag vara livet ut, så då kan man ju hindra mig få stipendier till dess bleka döden eliminerar den besvärlige sanningssägaren Bolinder.

Och åldersdiskriminering finns det gott om i dagens samhälle.

I en insändare i Sydsvenskan tecknade Ingvar Möller (27.5.2011) en realistisk bild av den svenska pensionärens situation: “äldre som lämnas att framleva sina sista dagar i vanvård och misär, sämre omskötta än kor och hästar i stallet och utan förmåga till en daglig timmas utevistelse – vilket fängelseinterner har lagstadgad rätt till!”

Han har alldeles rätt och den starkt ökande åldersdiskrimineringen gäller alla som över huvud taget har pensionerats. Även den som är frisk och full av kraft behandlas som en andra klassens medborgare. Den moderatdominerade regeringen beskattar oss pensionärer hårdare än alla andra, eftersom vi “inte jobbar”!

Och jobba får vi inte – själv slängdes jag ut från en lektorstjänst i historia och svenska vid Polhemsgymnasiet i Lund, när jag fyllde 65 år.

“Ni har skyldighet att avgå” sade en sur tjänsteman. Eleverna grät, jag grät men det hjälpte föga. På ideell grund har jag sedan dess gratis undervisat i scenisk gestaltning i tio år och nått goda resultat. Inte för gammal alltså.

Även som författare har jag fortsatt och fått utomordentliga recensioner för mina böcker – snarare bättre än när jag var ung. Men jag erfar nu att Författarförbundet och Stipendiefonden står på samma sida som den borgerliga regeringen.

När jag söker stipendier nekas jag nämligen numera år efter år, trots att jag har en produktion på över hundra böcker och min skrivarstuga fullhängd med priser. Mina texter är översatta till fem språk, mina pjäser är spelade över Europa ner i italienska RAI.

Inte mindre än fem av mina romaner har valts till sitt års främsta svenska deckare. Svenska Deckarakademin har nominerat ytterligare en rad i bästa gruppen. En deckare röstades på biblioteken fram till alla tiders främsta, i Sverige utgivna svenska eller översatta krimroman. Jag är även med i Deckarlandslaget och har fått stipendium av Svenska Akademien.

Numera skriver jag ganska smala böcker och har gått med stor förlust senaste tio åren. Utan arbetsstipendium kan jag inte fortsätta – Författarfonden tar död på mitt författarskap.

Man tycker kanske att jag ska skriva rafflande, lättsåld smörja.

Det förvånar mig inte med den inställning man numera tycks ha på Författarförbundet.

När jag i Författaren skrev en ironisk essä om att det var de giriga och förslavande förläggarna som kommer att förlora mest på digitaliseringen, trampade jag tydligen på förbunds-tår som ömmar svårt för förläggarna.

En förbundsjurist fick mer än dubbelt så mycket utrymme som jag, att ge sig på mig och komma med sin och “Författarförbundets syn på saken”. Det hade föga med min text att göra, men låg nära tankegångar hos Moderater och Förläggare.

Det är som Ingvar Möller skriver att är man till åren kommen, behandlas man illa.

Det får mig att tänka på den gamle hästen Boxer i Orwells Djurfarmen, som jag var med om att ge ut i Bra Klassiker på 70-talet (Övers. Jan Wahlén):

“Muriel började stava sig igenom orden. Men Benjamin sköt henne åt sidan och alla stod dödstysta medan han läste:

‘Alfred Simmons, Hästslakteri och limkokeri, Willingdon. Hudar och benmjöl. Hundmat.’”

Fortsättningen

Där beskrivs hur epidemin härjar vidare. Flygplan landar på Arlanda, Heathrow och Barcelona  Alla passagerare är döda, eller är de verkligen döda? New York är härjat av vampyrpandemin.  Jag håller med Åsa Pettersson att första delen ”säckade” en aning på slutet.  Desto gladare blir man att fortsättningen håller mycket hög klass.  Inga onödiga upprepningar, det är tuffare tempo och högteknologiska  gimmickar samt smittsamma vampyrer – underbara ingredienser som inte gör oss besvikna.

”Högteknologisk vampyrkrönika” säger San Francisco-tidningen  och jag instämmer helhjärtat – alla som jobbar med smittskydd och epidemiologi borde läsa boken eller låna scenarion för nästa krisövning.

Jag bläddrade igenom The Turnaround: How America’s Top Cop Reversed the Crime Epidemic (William Bratton, Peter Knobler) innan jag fick del två av ”Släktet” i min hand.  Det gav mig ett annorlunda perspektiv på Förgörelsen.  Åsa har nämnt ”politik” i sin recension, en vinkel som jag missade totalt i min panegyriska hyllning till volym ett.  Jag vill ta bollen som Åsa kastade och utveckla den vidare.

På sidan 67 i Bra Böckers utgåva finner vi ett intressant stycke som översättaren återgav så här: ”De fallna, de vanärade, de som saknade medborgerliga rättigheter.  Giuliani-erans ‘krossade ägg’”.  Det är en finurlig översättning av originaltexten som lyder så här:  ”The Mole people, denizens of the urban abyss, the fallen, the disgraced, the disenfranchised, the ‘broken windows’ of the Giualini era.” Säg det igen, det är ju så vackert: “denizens of the urban abyss” – (jag vill starta ett rap-band som heter Denizens). Nåväl, ska vi kolla på Wikipedia vad ”krossade ägg” eller  ”broken windows” är för något?

“The broken windows theory is a criminological theory of the normsetting and signaling effects of urban disorder and vandalism on additional crime and anti-social behavior. The theory states that monitoring and maintaining urban environments in a well-ordered condition may prevent further vandalism as well as an escalation into more serious crime.

The theory was introduced in a 1982 article by social scientists James Q. Wilson and George L. Kelling. Since then it has been subject to great debate both within the social sciences and in the public debate. The theory has been used as a motivation for several reforms in criminal policy.

The broken windows theory has received support from several empirical studies. At the same time it has also been the subject of a large body of criticism.”

Så här gick ”broken windows-experimenten” till i empiriska studier som nämns ovan: Forskare ställde en bil på en gata i NewYork (bad neighbourhood ). Bilen klarade sig utan några men i ett par dagar. Försök nummer två: man ställde dit en bil med en krossad framruta. Bilen blev plundrad på en dag.

Man kan ju undra hur evidensbaserat underlaget är.  Men det var forskning med stort F och den blev en start för nolltolerans mot dryckenskap på gatan (efter ett par öl hugger de varandra med kniv) och graffiti (inte konst men en maktsymbol). På sidan 94 står det ”De tänker inte på taggargrupper som etsar i skyltfönster och som för att bli uppmärksammade ibland klottrar på platser där det är riskabelt. Eller, oftare, klottrar för att markera ett gängterritorium, etablera sig och skrämmas”.

Klotter som revirmarkering och som hot förekommer i boken, där vampyrerna markerar sina revir med klotter och urin. De etsar hemliga meddelanden i klotter när de tar över New York, precis som i ”broken windows-forskningen” som sätter likhetstecken mellan klotter och kriminalitet.

Nu när vi har två romaner framför oss har vi underlag att analysera de goda och elaka hjältarna. Eller bör vi säga antihjältar med riskbeteende?

Antihjältar i boken:
Eph – alkoholiserad, frånskild smittskyddsläkare med nonkonformistisk attityd och sociala problem.
Gus –en mexikansk liten gangster?
Setrakian – en galen judisk pantsättare, f.d. professor i Sydeuropeisk folkvetenskap.
Token – hemlös.
Fet – bloggande råttjägare med ryska rötter.
Zak – tonåring med identitetsproblem och son till Eph.

Udda existenser som kämpar för mänsklighetens överlevnad. Bland medlöpare finns direktörer, magnater, polischefer med mera. Det finns många ”krossade fönster” i New York, men det är utsatta, marginaliserade och udda människor som kämpar mot vampyrsmittan. Jag kallar det för social satir, uppgörelsen med skenheliga amerikanska hjältar som William Bratton och Giuliani. Det finns lite av Bröderna Grimm (råtfångare) eller Bulgakov (Djävulen i Moskva) – det osar amoniak och saltpeter i berättelsen som spetsats med lite rovgirighet och blodtörst.

Smittans försvarare då:. Mästaren, Palmer (miljönär), Bolivar (rocksångare), GD för smittskyddsinstiutet, Kelly (Zacks mamma), poliser, klotterpolis, politiker.

En sak till ”I färg uppvisade Mästaren hela spektrumet från blodrött till fetgult, som en glänsande rödbeta med vaniljsås.”  Vi umgås med vampyrer på fritiden och jag kan försäkra er kära Dast-läsare att hudens färg är som en rödbeta med bearnäs och inte ”en rödbeta med custard” som författaren skriver på sid 111. Custard är en krämsås med många nyanser – som ofta förknippas med det kvinnliga könsorganet ”custard pie”.  Har aldrig sett någon vaniljsås i den pajen.

Jag är konfunderad över att boken har inte väckt större uppmärksamhet i Sverige. Vi som sörjer Michael Chrichtons tidig bortgång får nöja oss med Hogan och Torro. Då kan man inte vara lika petig som Åsa, jag säger ”denizens of the world förena er” i kampen mot Mästaren.

ANDRÉ LOUTCHKO

Det enda de tvenne herrarna har gemensamt är att de skriver på spanska.

Crister Enander

Inspirationen till boken har jag främst fått från resor, under vilka jag träffat en dam som något fått tjäna som förebild för “hon” i boken. Men inte fan är hon senildement. Säg något någonstans som skulle tyda på det – jag talar om min fiktiva figur. Tvärtom har jag velat framställa henne som mycket klartänkt och insiktsfull, men gammal och lika döende som vi alla. Kanske har jag misslyckats totalt, det vore ju illa.

Beträffande mitt förhållande till populärkulturen så är det gott, vilket läsare av mina krönikor i DN mellan 71 och 97 torde kunna intyga. Utom möjligen till populärmusiken, som jag inte begriper, hur jag än försöker.

Trots dessa invändningar, tyckte jag att det var tevligt att få en recension i DAST. Läs gärna min förra bok också Ärligt talat – ännu fler gengångare,skendöda till och med.

De bästa hälsningar
Magnus Hedlund

_______________________________

Recensionen

DAST tycker jag under många år varit en hörnsten i tidskriftsbokhyllan för
alla som gillar spänningslitteratur. Det som alltid varit bra med DAST är
den stora bredden och bredvilligheten att gräva djupt och ta fram saker
som kanske är litet mer udda. DAST har haft många artiklar om okända äldre
författare eller intressanta episoder ur äldre kulturliv. Jag läser mycket
hellre DAST än någon smal, pretentiös poesitidskrift. DAST har alltid
bjudit på en spännande upptäcksfärd! DAST har också varit läsvänligt och
snyggt gjord med många illustrationer.

Nu går vi alltså miste om:
a) DAST:s spännande, intresseväckande ämnesbredd.
b) De många författarporträtten (i detta sista nummer bl a Semitjhov, Tiptree,
Green, May och Tell).
c) Den fina recensionsavdelningen.
d) Det snygga trycket och den läsvänliga layouten.
…och en hel del annat.

Jag tycker att kulturbidragssystemet är skitruttet. I grunden handlar
det inte om huruvida någon tidskrift får 25 000 eller 600 000 (så stort är
spännvidden i godtycket) utan om att det är en förfelad och kulturfarlig
idé att staten via diverse kommittéer av kompisar skall sitta och styra
kulturen via att bevilja eller avslå miljardbidrag, allt medan *alla* inom
kulturen fortfarande betalar världens högsta skatter.

Skall man ha kulturbidrag är det bättre att göra det neutralt, så att
alla får samma chans. Och det kan t ex göras genom skattelindring (att ta
bort kulturskatt, som man t ex gjort med bokmomssänkningen). Systemet med
massiva, riktade kulturbidrag är av ondo.

Riktade kulturbidrag är: a) korrupta och korrumperande, b) slösaktiga
(massor går bort i administration), c) utvecklingsfientliga (s k finkultur
som är död och irrelevant får pengar, men kulturutvecklingens frontlinje
får inget; jfr moralpaniken mot allt nytt med att t ex opera med en
elitistisk, mikroskopisk publik – “omätbar” lyssnarskara i radions
undersökningar – får i stort sett miljardbelopp), d) snärjer kulturutövare
i byråkrati och ett beteende där blankettifyllnad blir viktigare än
skapande (och en del sitter och försöker producera vad man tror ger bidrag
istf det som är bra), e) utgör förmynderi där kultur inte bestäms av vad
människor vill välja utan av en centralkommitté, f) styrs av politruker
som är inkompetenta och drivs av sina egna förutfattade åsikter.

Om detta har jag faktiskt skrivit i DAST vid div tillfällen.

Nu återstår bara de introverta, meningslösa poesiskrifterna som göds med
enorma pengar och den statliga toppstyrningen av kulturlivet rullar vidare.

AHRVID ENGHOLM
Novellmästarna