Det nya året 2012 får mig att tänka på det händelserika 1912 ­– för hundra år sedan. Då skedde mycket som satte spår i historieböckerna. För min personliga del noterar jag att min mamma föddes då. Hon blev ganska gammal och dog sommaren 1999, dagen innan min syster fyllde 60 år. Men det är förstås inget som framtidens skolbarn behöver veta.

Däremot är det av riksintresse att Sverige arrangerade sommar-OS 1912, som blev en kolossal framgång. Det var vid “Solskensolympiaden” som “Världens främste idrottsman” indianen James Thorpe överlägset vann tiokampen. Senare (1913) diskades han som “proffs” och guldmedaljen tilldelades svensken Hugo Wieslander, som besegrats med nära 600 poäng. 1983, efter sin död, blev Thorpe återupprättad igen, men man kan undra vad glädje han hade av detta.

Mina pojkårs beundrade hjälte och gode vän Erik Kugelberg, som skänkte mig sin gamla hoppstav, kom på åttonde plats i denna tiokamp. Vår genom tiderna främste friidrottare Eric Lemming vann sin fjärde guldmedalj och segrade i spjut med världens första kast över 60 meter. Och solskenet tog livet av den portugisiske maratonlöparen Francisco Lazaro …

I Sverige dog vår kanske störste författare August Strindberg av magcancer. När jag höll på att tidningsforska för en deckare, upptäckte jag att Strindbergs svärson och läkare i pressen rapporterade om hans sjukdomsförlopp. Jag skrev en artikel om saken i Strindbergssällskapets årsbok Strindbergiana 1992 och även en pjäs Min döde vän August som hade scenpremiär i Lund 1993.

Det mest spektakulära i världen detta år var nog den som osänkbar betraktade lyxångaren Titanics krock med ett isberg och förlisning. Man har skyllt olyckan på kaptenen Edward J Smith som sades valt en farlig rutt bland isberg för att slå rekord, men han frikändes från skuld efter olyckan. Han följde skeppet till botten men rapporterades ändå ha blivit sedd i USA. Vad man med ett visst fog tyckt är väl att olyckan berodde på att man ännu inte hade den teknik som numera ska göra sjöresor säkra. Ekolod och radar är sådana tillkomna geniala uppfinningar.

Hade man haft radar på Titanic hade isberget upptäckts i tid och kunnat undvikas …

J.B. Pristley skriver i sin bok The Edwardians (1970) bl a:

“Men en teknologi som utvecklas snabbt … löper alltid risken att drabbas av hybris då den ser sig självt som oövervinnelig … På många ställen skulle det vara nyttigt med stora anslag: Glöm inte Titanic!”

Det är kloka ord. Hundra år efter Titanic sker en ny katastrof med en lyxkryssare, Costa Concordia. Detta trots alla de tekniska förbättringar som kommit efter Titanic. Många dör och man skyller på kaptenen som bl a påstås ha lämnat sitt fartyg innan alla passagerare hade räddats i land.

Vilket hemskt hundraårsminne!

Den 21 november 1975 är en av de viktigaste dagarna i mitt liv. Då fick jag träffa världens just då främsta deckarförfattare, amerikanskan  Patricia Highsmith vilken gästade Svenska Deckarakademin. Middag serverades på Hotell Reisen som på den tiden var Akademins stamställe. I Menyn ingick bl a “Filé du Pork Ripley” och “Glace Patrician”. Mycket dryckjom förtärdes och snart uppstod en vild debatt om poliser.

En stackars polischef som var ledamot i Akademin fann för gott att försvara sig mot allt illasinnat som sades om poliser:

– I have onely dragit sabel once!

Patricia Highsmith och jag hade liknande polisåsikter och det förde oss samman. På min “Menu” ritade hon ett signerat självporträtt och gav mig. “Schriftstellerin?” skrev hon och jag vet ännu ej varför hon använde tyska. Hon signerade även Tom Ripley-boken: En man utan samvete till mig. Så åkte hon och jag svarttaxi till Sheraton och där drack och pratade vi vidare. Hon berättade om sin Ediths Dagbok som hon just höll på att skriva om för tredje gången. Vi diskuterade skrivandet inifrån och jag lärde mig enormt mycket.

Några år senare ringde en Stockholmsjournalist mig och sade att han intervjuat Patricia Highsmith som levde med ett gäng katter i en fransk, idyllisk liten by nära Fontainebleau.

– När hon hörde att jag var från Sverige, hälsade hon till dig!

Det gladde mig mycket att också hon tyckte vi var på samma våglängd. Undan för undan har det sedan gått upp för mig att hon när hon skrev tog sig in till det C G Jung kallar “Det kollektiva omedvetna” ett skikt i själen som finns hos alla, men som är svårt att nå in till. Där finns alla mänskliga erfarenheter samlade.

Mötet med Patricia Highsmith fick en alldeles enorm betydelse för mitt fortsatta skrivande. Mina experiment med Det kollektiva omedvetna trappades upp. Jag lärde mig, att kommer man bara dit, så kan man hitta individer som förvånar en. Beskriver man sedan en sådan figur blir läsarna också förvånade och somliga blir rasande över att vissa av bokfigurerna är så omoraliska och samvetslösa. Tom Ripley är en psykopat som inte får några samvetskval över något han gör.

Highsmiths Ediths Dagbok (Ediths Diary) kom på engelska 1977 och på svenska, översatt av Jadwiga P. Westrup 1978. Den handlar om en amerikansk kvinna vars son är känslokall. Sitt misslyckade liv skildrar stackars Edith falskt och förgyllt i dagboken med som det står i baksidestexten “en insikt som är nästan kusligt säker” — dvs ur det kollektiva omedvetnas perspektiv!

Själv läste jag in mig på psykologi och jagade avvikande individer i Det kollektiva omedvetna. I min Du Janne (2000) skildrade jag en psykopat. Det är en personlighetstyp som man grovt missuppfattat i deckarlitteraturen. Det som i grunden är en människa som saknar känslor för alla utom sig själv och därför utan samvetskval kan döda andra, har blivit något slags knäpp mordgalning som förenar alla möjliga psykiska sjukdomar i sitt perverterade sinne.

“Han var en mordgalen psykopat som verkligen kunde sin konst” skrev en deckarrecensent uppskattande i en anmälan av modell “Läst men inte förstått”.

När nu Norstedts ger ut en samlingsvolym med drygt 800 sidor om Mr Ripley är det verkligen en stor litterär händelse. Boken innehåller En man med många talanger  (The Talented Mr Ripley), En man utan samvete (Ripley Under Grund ) och En man med onda avsikter (Ripley´s Game ). Översättning av Mårten Edlund (1913–1987) respektive Britte-Marie Bergström (1920–2005). Ulf Karl Olov Nilsson har skrivit ett förord på, tycker jag, gott och ont.

U K O Nilsson (UKON) är väl inläst på Highsmith och formulerar sig väl. Och han bekräftar indirekt min tanke om att Patricia Highsmith inte diktat sina figurer, utan de har kommit till henne från det kollektiva omedvetna: “I intervjuerna talar Highsmith om sina karaktärer som vore de verkliga personer. Betecknande är också hur de kommit till henne …”

Men jag känner det som så att han inte helt förstått den mekanism Highsmith förklarade för mig när möttes i Stockholm. Och jag undrar vad han menar att en psykopat kännetecknas av när han skriver: “Psykopat? Må så vara, men för Tom Ripley finns det ingen njutning i själva mordet …”

Nej, varför skulle Ripley njuta av ett mord? I så fall vore han sadist och det är något helt annat. Patricia Highsmith har med geniets känselspröt verkligen lyckats skildra en sann psykopat – en som bara tänker på sig själv och som saknar överjag – samvete.

Den enda person Tom Ripley över huvud taget bryr sig om är sig själv. Det framgår mycket snart i första boken. På sin Atlantresa är han är mycket rädd om sin egen dyrbara person, oroar sig för sin säkerhet:

“Vad hade han här att göra? Han hade inga vänner här och han kunde inte språket. Tänk om han blev sjuk? Vem skulle ta hand om honom?”

När Tom Ripley stiger ombord på den lyxiga ångaren har han av sin uppdragsgivare fått en fruktkorg:

“Korgen hade ett stort handtag och under den gula cellofanen låg äpplen och päron och druvor och ett par chokladkakor och åtskilliga små flaskor med sprit och likör. Han hade  aldrig förr fått en fruktkorg. För honom hade det alltid varit något man såg i lyxbutikernas skyltfönster till fantasipriser och skrattade åt. Nu märkte han att han hade tårar i ögonen och han dolde plötsligt ansiktet med händerna och började snyfta.”

Det är en reaktion som kan liknas vid hur ett litet barn kan bete sig på julafton när det fått den söta dockan eller den radiostyrda bilen. Små barn är egentligen ett slags psykopater, de är programmerade att bara tänka på sig själva och strunta i andra. Det kan vara deras chans att överleva.

Empati kan inte läras med mindre än att man prövar att sätta in sin egen person i en drabbad människas ställe. Genom uppfostran lär sig barn småningom att tänka på andra och föreställa sig deras situation.

De får ett överjag, ett samvete.

Men barnet finns kvar i oss hela livet. “Barnet är mannens fader” skrev William Wordsworth. Innerst inne är vi alla samvetslösa egoister som bryr sig om sig själva och struntar i andra. Det som (förhoppningsvis) gör att vi inte är några fullblodspsykopater är att vår egoism bromsas av vårt överjag.

Blir överjaget för starkt plågas vi mer eller mindre av ett malande samvete.

Tom Ripley drabbas aldrig av något sådant, han är som titeln på en av böckerna lyder: En man utan samvete.

När jag 1967 introducerade den odräglige antihjälten Jöran Bundin i den svenska deckaren ställde sig kritikerkåren i stort helt oförstående och Bo Lundin skrev för Biblioteksbladet: “Avsaknaden av en detektiv värd namnet känns en smula störande.”

Enligt den reaktionära deckarsynen skulle personerna i böckerna och då särskilt detektiverna, vara trivsamma människor att umgås med i fåtöljhörnet och hängmattan. Varför godtar man då som läsare den hänsynslöse mördaren Tom Ripley och trivs i hans sällskap?

En förklaring kan vara att det är skönt att identifiera sig med någon som tar för sig och njuter av livet utan att sedan drabbas av dåligt samvete. Det är som att åter få bli ett litet älskat barn som gör som det vill utan minsta eftertanke.

För min egen del tycker jag att böckerna om Tom Ripley hör till det mest underhållande som överhuvud taget finns att tillgå. Vilken förklaringen än kan vara, så har Patricia Highsmith en magisk förmåga att få sina figurer att leva och intressera och sina miljöer att kännas verkliga. Trots att jag läst de nu utgivna böckerna åtminstone en gång tidigare slukade jag dem som en unge sitt lördagsgodis och precis som den där ungen, ville jag sedan ha mer.

Jag plockade ur min Highsmithsamling fram Tom Ripley igen! (The Boy who Followed Ripley) som i Britt-Marie Bergströms översättning kom på Spektra 1981. I den är det en ung och trevlig amerikansk pojke som uppsöker Ripley. Det visar sig att han är på flykt undan helt hänsynslösa kidnappare.

Min fascination fortsatte. Och jag är avundsjuk på alla som nu har en stor läsupplevelse framför sig. Drygt 800 sidor Ripley. Bättre kan det knappast bli!

JEAN BOLINDER

Det hela tog sin början redan år 1957 då Ian Flemings thriller From Russia With Love (Kamrat mördare på svenska) kom ut. Jag var redan då storsamlare av deckare och thrillers och läste enormt mycket. Hade nyligen fått tips om engelsmannen Fleming från min svåger Jan Alexandersson, som hade läst hans första på svenska och blivit helt fascinerad. Det blev jag också och köpte alla hans tidigare och kommande.

Långt senare läste jag en artikel om en skotte vid namn Geoffrey Boothroyd, bosatt i Glasgow, som också last Flemings thrillers. Han påpekade i ett brev till Fleming att “om James Bond skulle överleva nästa uppdrag borde han med det snaraste byta ut sin Beretta mot ett bättre vapen!” Han föreslog att byta till en Smith & Wesson med kort pipa. Han erbjöd sig till och med att låta Fleming få låna hans eget privata dito, vilket Fleming accepterade (de båda på bilden nedan).

Jag började brevväxla med Geoffrey Boothroyd, som snart berättade at than faktiskt önskade göra ett besök i  Sverige. Min dåvarande hustru, Inga, och jag föreslog att han bodde hos oss i Strängnäs eftersom vi ju hade mycket gemensamt att prata om – böcker, James Bond samt vapen. Han accepterade och i augusti år 1970 kom han på en hel veckas besök.

Det blev verkligen en stor upplevelse att få träffa denne ytterst glada, charmerande och mycket humoristiske, men framförallt kunnige skotske gentleman. Vi blev inbjudna till Officersmässten på P10 där major Moberg guidade oss. Rätt som det var stannade Geoff upp framför ett stort porträtt i olja. Han hade kollat in och upptäckt en skotsk överste som någon gång på 1700-talet som varit regementschef på mitt regemente.

Drama på Livrustkammaren
Vi gjorde även ett besök på Skokloster, där det skulle finnas några ytterst rara skotska pistoler. Geoff gjorde nämligen research för den sortens vapen och visste att de mera sällsynta sådana faktiskt fanns i Sverige. Och mycket riktigt var det ett faktum och han fick tillfälle att noga studera dessa sällsynta vapen. Han gjorde även ett besök på Livrustkammaren i Stockholm. Även där fann han två ytterst vackra och värdefulla pistoler. En assistent överlämnade pistolerna och erbjöd sig att med en skruvmejsel ta isär dem. Geoff höll på att få en hjärtinfarkt när mannen ifråga började skruva med sin mejsel.

“Vet Du hur mycket dessa bägge pistoler  är värda?” frågade han honom. Svaret blev naturligtvis ett nej. “Omkring 75.000 £!” blev Geoffs svar. Mannen bleknade och Geoff fick själv ta isär vapnen samt fotografera varje detalj.

Som avslutning i Strängnäs visade Geoff prov på ytterst stor skicklighet på P10 skjutbana (bilder). Han var ju skotskt mästare på pistol ett antal gånger. Han fick skjuta med min kpist m/45 samt pistol m/40. Han slog mig med lätthet med bägge dessa vapen. En stor glädje att ha fått möta denna stora personlighet. Vi skulle mötas fler gånger. Mera om detta senare.

1969 hade jag börjat brevväxla med den då relativt nye thrillerförfattaren Desmond Bagley från Totnes, England. Även denna gång efter tips från min svåger Jan. Han hade läst två stycken och rekommenderade mig att läsa Bagleys Klippfästningen. Jag gjorde så och blev helt fascinerad. Vilken underbar författare!

Så mitt första brev blev början till en livslång vänskap (artikelförfattaren och Desmond Bagley i litterär milj på bilden nedan) som skulle sträcka sig från 1969 fram till hans alltför tidiga bortgång 1983. Det visade sig att även Desmond, kallad Simon av sina vänner, hade planer på att “sätta” en bok i Sverige. Jag föreslog , som tidigare med Geoff Boothroyd, att han  skulle bo hemma hos mig och min hustru Inga i Strängnäs. Han skrev tillbaka och berättde att than skulle ta med sig sin hustru Joan, vilket för oss naturligtvis inte utgjorde något hinder, tvärtom.

Så i maj–juni  1972 anlände paret Bagley på Arlanda för att stanna en vecka hos oss. Det blev även den en vecka som vi aldrig kommer att glömma. Det blev minnesvärda, i den mån vi kan komma ihåg dem, kvällar med whiskyprovning, otroliga historier samt lästips. Vi besökte vår bokhandel i Strängnäs, som hade skyltat upp ett helt fönster med Simons thrillers, vi bjöd hem några DAST-medlemmar, som fick hans böcker signerade, vi åt underbara middagar och vi besökte hans svenska  förlag i Stockholm.

“Svensk” thriller
Simon berättade att han,som sagt, ville “sätta” en thriller i Sverige och jag föreslog ett besök på P10 övningsfält, som han uppskattade. “I think I can use this place!” sa han i förtroende till mig. Men det skulle dröja några år innan boken, utspelad i lilla Sverige, publicerades.

Nu börjar vi faktiskt närma oss “pudelns kärna” höjdpunkten eller med ett annat ord historiens KLIMAX. För tredje gången kommer nu min svåger Jan Alexandersson in i bilden. Jan och jag hade länge önskat bila upp till Skottland för att i första hand få träffa Geoffrey Boothroyd, fortfarande bosatt i Glasgow, där vi ännu inte varit under våra många Englandsbesök och möten med CWA-medlemmar på olika platser.

Men nu var det dags och veckan 15–22 maj 1977 gästade vi alltså England och Skottland. Vi tog oss till vårt hotell där vi tog en snabb drink innan det var dags att lika snabbt förflytta oss till bokförlaget Heinemanns, som jag kontaktat innan avresan. Där skulle jag hämta några böcker för recension i DAST samt få träffa ingen mindre än Patricia Highsmith, som kommit ut med en ny bok (Eleven). Det var alltså ett party för henne. Hon kände igen mig från vårt möte några år tidigare  på Hotel Reisen i Stockholm. Trevligt återseende minsann.

Där träffade jag en ny författare, Alan Scholefield, som just kommit ut med en ny thriller med  titeln Venom. Förlagsredaktören Brian Perman, vän sedan många år, gav mig ett så kallat Proofcopy, något som inte ens författaren fått. Omslaget på hans bok skulle senare komma att pryda Margaretas och min bok Meeting With Authors & Other People in the Bookworld.

Dagen därpå hämtade vi vår hyrbil för att i första hand ta oss till Harrogate, där vi hoppades kunna träffa vår gemensamme vän Angus Ross. Hade helt glömt bort hans verkliga namn och vi var beredda att åka vidare då namnet plötsligt kom i eldskrift – han heter Kenneth Giggal.

Vi slog en telefonsignal och var mer än välkomna. På nolltid stod en gallon hemgjort vin på bordet och hans hustru började laga mat. Snacka om varmt välkomnande.Det blev en sen natt eller tidig morgon och ingen av oss borde ha kört bil dagen efter. Vi drog lott och Jan förlorade – d.v.s. han skulle köra.

Vi anlände välbehållna till Glasgow och Geoffs hus där vi emottogs med stor värme och glädje. Efter en god middag berättade Geoff hur han hade tänkt oss vår vistelse där. Han hade dagen därpå bjudit in en välkänd skotsk deckarförfattare – Bill Knox som även var utgiven i Sverige med några böcker. Sedan ville han bjuda oss på middag på en helt nyöppnad restaurang samt frågade han om vi var intresserade av att besöka bokförlaget Collins stora bokbinderi som fanns i Glasgow faktiskt. Och det var vi.

Vi började med middagen i den  helt nyöppnade restaurangen. Mycket vacker sådan där Geoff lät oss beställa huvudrätten efter den inledande drinken. Under tiden vi gjorde detta försvann han under några minuter för att komma tillbaka med en kasse innehållande diverse viner samt en liten flaska whisky. Geoff kunde då berätta för oss, som naturligtvis  var nyfikna vad han gjort under sin bortavaro, att restaurangen vi var på inte hade något tillstånd att sälja sprit, men att man kunde servera dessa drycker. Märkligt, eller hur? Mycket ska man uppleva!

Collins bokbinderi
Dagen därpå var det så dags för ett besök på Collins bokbinderi, som verkligen var enormt. Jan och jag fick oss tilldelade en trevlig guide, som tog oss med på en mycket intressant tur där vi fick börja vår promenad med att kolla in en enormt stor pappersrulle. En rulle av för oss gigantisk storlek. Större än en svensk ångvält. Här började alltså den procedur som i slutändan skulle  skulle bli en färdig och inbunden bok. Det var många hanteringar på detta “löpande band” innan själva bindningsprocessen tog sin början. Ytterst lärorikt för oss bokälskare och samlare att få se denna process live.

Så småningom kom jag fram till ett bord där en flicka satt med ett stort antal boktravar vid sin sida. Hon var den i länken som gjorde ett av slutarbetena. Hon satte  nämligen på omslagen till respektive bok. Av en händelse, jo, jag lovar att det var en ren händelse, kollade jag av ren nyfikenhet in vad boken hade för titel. Döm om min förvåning då jag upptäckte att boken ifråga var ingen mindre än Desmond Bagleys The Enemy (på svenska fick boken titeln Fienden, Wahlström & Widstrands förlag 1977) – den bok han tillägnat mig, Inga, Anita och Jan och alla DASTards. Jag trodde inte mina egna ögon. När jag talade om detta för guiden försvann han som en blixt och fortare än det tar för mig att skriva detta satt Jan och jag uppe i VIP-rummet tillsammans med de ledande i förlagets styrelse och drack whisky samt fick vi naturligtvis boken signerad av samtliga (se bild).

Hur stor kan chansen vara att sådant inträffar och hur ofta? Kan det vara En chans på miljonen?Ja, det undrar jag fortfarande. Själv fick jag den stora äran att vara en av personerna i boken: “Captain Iwan Morelius, the man with the steelgray eyes.”

Det är i år 125 år sedan Gunnar Serner föddes. Efter universitetsstudierna var han skuldsatt upp över öronen, så han tillförskansade sig 9 000 kr. (drygt 400 000 kr. i 2011 års penningvärde) på förfalskade lånehandlingar, klev ut genom bankdörren och försvann. Han återkom något år senare som succéförfattaren Frank Heller, författarpseudonym och förbrytaralias i kombination.

Kännedomen om Frank Hellers författarskap är kanske inte så stor, så vi rådfrågar Nordisk Familjebok. Den samtida Uggle-upplagan meddelar att ”han har skrivit äventyrs- och detektivhistorier, berättade med fart och fyndighet, vilka blivit mycket populära”.

Som populär underhållningsförfattare fick han vanligtvis goda recensioner, men det kom även kritik. Frank Hellers första roman Storhertigens finanser recenserades av Svenska Dagbladets litteraturkritiker Fredrik Böök, som ansåg att den var Hellers ”spirituellaste och roligaste bok hitintills”, men att ”naturligtvis skulle han kunna skrifva ännu bättre [om han i stället ville] hämta sina figurer ur det människovimmel, som han så fyndigt observerar”, och nu kommer vi till kärnpunkten i Bööks negativa resonemang: ”i stället för ur detektivromanernas luftigt fiktiva schablonsamling”.

Men publiken tyckte inte ”detektivromaner” var ett skällsord, utan de uppskattade Hellers ”luftigt fiktiva schablonsamling”. Romanen blev hans största kommersiella succé och översattes snabbt till en mängd språk. Speciellt i Tyskland gjorde han succé, på samma sätt som Guillou gjorde på 80-talet, Mankell på 90-talet, och som många andra senare svenska deckar- och äventyrsförfattare har gjort.

Bisarrt och barockt
Kännetecknande för Hellers äventyrsromaner är de bisarra intrigerna och de barocka vändningarna som utspelar sig i internationell mondän miljö. Som exempel kan anföras Du dåre, i denna natt -, en roman som utspelar sig på 1920-talet i fristaten Danzig. Här figurerar en dåre som låsts in eftersom han gömt undan massa guld på något okänt ställe. Sin fångenskap spenderar han resandes på den sibiriska järnvägen, en liten järnväg inrymd i ett märkligt hus, där han reser runt en stor jordglob. Han rymmer ut i ett Danzig i politiskt tumult, skapat av Versaille-freden. Efter mellanspel på närbelägna kasinot i Zoppot räddas Danzig från hotande kuppmakare och guldet återfinns. Romanen innehåller detaljerade geografiska referenser vilket inspirerade Frank Heller-sällskapet att 2010 resa till Gdansk (som är det polska namnet på Danzig) för att vandra i romanens spår, och spåra dårens hus bilden nedan).

Det visade sig att Hellers märkliga hus med jordgloben och järnvägen hade inspirerats av den berömda hamnkranen i Gdansk. Kranmekanismen drevs av människor som vandrade runt i ett stort hamsterhjul!

Om Storhertigens finanser är den mest sålda romanen så är Kejsarens gamla kläder den bästa. Omdömet är Frank Hellers eget, dåtida litteraturkritikers och samtida litteraturvetares. ”Med Kejsarens gamla kläder nådde Serner en stilistisk briljans, tematisk komplikationsnivå, mysterie- och spänningskonstruktionens förfining, konsekvent och övertygande personskildring, och en laddad atmosfär” skriver litteraturvetaren Dag Hedman i efterordet till 1991 års upplaga.

Intresset i dag
Hur står sig Frank Heller idag? De böcker som tryckts på senare tid (och för en 125-åring är ”senare tid” de senaste 25 åren) på svenska är Storhertigens finanser (Wahlström & Widstrand, 1987), Kejsarens gamla kläder (Fabel pocket, 1991) och Den tusen och andra natten (Alhambra, 2001). Annars verkar det vara i utlandet som Heller har störst intresse. På tyska har Achilla Presse gett ut Kejsarens gamla kläder (Des Kaisers alte Kleider, 1997) och Du dåre, i denna natt - (Der sibirische Express, 1995). På ryska utkom 2004 de två romanerna Tre mördare inträda och Marco Polos miljoner. De båda finns för övrigt att ladda ned gratis från www.detektivi.net. Om detta speglar det ryska intresset för Frank Heller eller den ryska nonchalansen för upphovsrätt, låter jag vara osagt.

Dagens hundraåring
Det finns likheter mellan Frank Hellers äventyrsromaner och Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Romanen kom ut julen 2009, blev snabbt nummer ett på säljlistorna, och klassas som en pikareskroman eller skälmroman. Frank Heller skrev liknande äventyrsberättelser, som ofta utspelar sig i internationell miljö.

Frank Hellers hjälte Filip Collin är en gentlemannatjuv som gärna bedrar bedragarna, liksom Allan Karlsson gärna stjäl från knarklangare. Karlsson är också ofta inblandad i internationella konflikter, och då tänker man på Hellers Storhertigens senare finanser, där Filip Collin får det lilla öriket Minorca till att förklara Sovjetunionen krig. Heller har förresten också skrivit om en elefant. Efter att ha bott på Hotel Elephant i Bressanone, där en verklig elefant passerade 1551, fick han idén att föra in en elefant i romanen Kriget som aldrig tog slut, en historisk roman om trettioåriga kriget.

Jonassons roman skall tydligen filmas nästa år, med Felix Herngren som regissör. Många av Frank Hellers verk är filmatiserade. Storhertigens finanser filmades till exempel 1923 av den store F.W. Murnau. Filmatiseringar brukar avvika en del från originalet, så även i Murnaus fall. Efter att Frank Heller sett filmen, sade han i en intervju: ”Det blev den mest spännande film jag sett. Ehuru jag själv borde känna till händelseförloppet på förhand, blev jag utsatt för de mest förbluffande överraskningar.” Jonasson kommer säkert kunna uttrycka sig lika ironiskt.

Men på en viktig punkt skiljer sig Heller och Jonasson, och det är hanteringen av språket. Några recensenter klagade på Jonassons språk. ”Ibland sviktar språket” skrev Östgöta Correspondenten i sin nätupplaga. ”Det mindre goda är att språket är väl omständligt och ofta tyngs av snusförnuftighet” sade Smålandsposten, vilket står i motsats till Hellers ”flytande stil” (Svensk Uppslagsbok) som är ”beundrad för sin kvickhet och ironi” (Nationalencyklopedin). Frank Heller hade också akademisk bakgrund, han doktorerade på en avhandling om Swinburnes språk, och det korrekta språket blev ett ledord för Frank Heller författarskap.

Slutsatsen är att om Jonasson läser lite mer Frank Heller så kommer fortsättningen se mycket ljus ut för denna nya svenska äventyrsförfattare.

Frank Hellersällskapet: http://www.frankhellersallskapet.se/

Under 90-talet kom it-polisen Bosse Norgren ut med fyra deckare med en polis (med datakunskaper) i huvudrollen. Den fjärde, Dödlig drift, filmades också. Men så blev det tyst från författare Norgren. Polisen Norgren intervjuades understundom i medierna. Men nu är författaren på banan igen, med en thriller som startar med tsunami-katastrofen i Thailand.

“Jag måste ha ett flyt i mitt skrivande”, säger han. Och i slutet av 90-talet fann han sig sittande i en ny lägenhet där det fanns kabel-tv och en massa kanaler. Mycket titta, lite skriva.

Men 2006 hade förhållandena ändrats på nytt. Han bestämde sig för att börja på nytt. Skrivandet började med flera olika idéer. Alldeles enkelt var det förstås inte. Han fortsatte med samma huvudperson, Göran Ålund, men det dryga decenniet hade förändrat mycket. Hela Internet-boomen hade kommit, den nationella insatsstyrkan hos polisen hade flyttat från Stockholmspolisen till rikskriminalen. Han hade i ett manus som var på gång ett bank- och postrån i Bromma, men nu fanns kontoren inte kvar.

Tsunamin
Så skrivandet kom igång, han lämnade ett manus för att i stället knyta an till det arbete han hade efter tsunamin i Thailand där också svenska polisen deltog. Han fick den boken klar, och det är den som nu kommit ut, Dödens våg.

Dock var inte problemen slut där. Hans gamla kontakter på det förlag som gett ut de tidigare böckerna var inte kvar, och man tackade nej till manuset. Han försökte med fler men fick fler nej tack.

Skam den som ger sig: lika bra att ge ut själv, vilket han nu gjort. Han passade då också på att se till att han använde sig av sina rättigheter till de tidigare, så de är nyutgivna i nya upplagor med omslag som ansluter till den nya.

Marknadsföring
Bo Norgren inser, liksom många andra som ger ut på egna eller mycket små förlag: det är marknadsföringen som är problemet. Tack vare sina erfarenheter från att vara omhändertagen av ett förlag är det en del han bär med sig. När han började fick han Sam J Lundwall som mentor, och det han lärde sig då praktiserar han fortfarande.

I kort sammanfattning fick han skriva om sitt första manus flera gånger, med bok nummer två blev det hård redigering men med den tredje hittade redaktören bara skrivfel.

Alldeles ensam i arbetet nu är han dock inte. Hans fru får vara första läsare och hon har synpunkter.

“Hon är ett stort stöd, och hård i sin kritik, och hon korrekturläser också.” Men ibland kan han sakna stödet från en förlagsredaktör. Å andra sidan gillar han att ha full kontroll över hela processen.

Det brukar ju klagas på att korrekturläsningen blivit sämre i böcker och tidningar. Men i så fall är det inte en alldeles färsk erfarenhet. När Bosse Norgren gick igenom texterna från de gamla böckerna fann han en hel del korrekturfel.

Men marknadsföringen är alltså fortfarande ett bekymmer. Han har skickat ut ganska många recensionsexemplar, hört av sig till tv, blivit omnämnd i polistidningen.

Skräckfyllt badkar
Han kan ju it, så det är inte konstigt att han klarat att ordna tryckfärdig layout. Han och hustrun har hjälpts åt med omslaget. På baksidan finns också en bild som föreställer en man som håller på att drunkna. Bilden togs hemma i badkaret med författaren själv som modell. Han fick ligga under vatten länge i flera omgångar till 36 bilder.

“Det var synnerligen ångestfyllt och jag svalde nog en och en halv liter badvatten under fotosessionen…”

Skrivandet har alltså kommit igång. Det manus han nästan hade klart innan han tog sig an tsunami-idén är nu färdigt och en tredje har han kommit en bra bit på. När han sålde sin kolonilott fick han en idé och arbetsnamnet är Arvsynd. Han funderar också på en bok med andra huvudpersoner som ska avslöja hur Palme-mordet egentligen gick till.

Det blir också en thriller, inte en faktabok…

Läs mer om honom och hans skrivande på hans egen webbplats: http://www.bonorgren.se/

Av LEIF-RUNE STRANDELL

Jag var aldrig intresserad av böcker. Men så fick jag en skrivarkurs i present. Det säger Stefan Tegenfalk som debuterat med en deckare som blev så omfångsrik att han måste dela den i tre delar.

Han hade inte läst mycket mer än några av Enid Blytons Fem-böcker i barndomen och inte skrivit annat än sådant han måste i arbetet sedan i skolan (och då var det väl också tvunget). Men för tre år sedan fick han i present en kurs med en skrivcoach som på distans skulle hjälpa honom.

Någon större ambition hade han ju inte men läraren gav honom uppgifter och då gjorde han som hon sade.

Efter 3–4 gånger fick uppmaningen att han borde skriva ett bokmanus.

“Men jag hade ingen aning om vad!”

Rattfylla och juridik
Läraren stod på sig och han kom på ett synopsis. Han fick idén när han läste i en tidning om rattfyllot som vållat en dödsolycka och företagaren som undanhållit skatt. Rattfyllot fick ett kort straff medan skattesmitaren fick två års fängelse.

Han satte sig in i hur rättsapparaten fungerade och funderade över statens uppfattning att det är moraliskt undergrävande att inte betala skatt, men att just den delen inte är lika moraliskt allvarligt med dödsolyckor vid fylla.

Han satte igång att skriva och efter 3–4 sidor var han helt absorberad.

Och så har det fortsatt.

“Jag har förlorat 35 år av läsande och skrivande”, konstaterar han nu, 46 år gammal.

Skrivandet gick bra. Kanske alltför bra; han måste dela upp manuset i tre delar och planerade att ge ut en del i taget årligen 2009–2011.

Vad är medvetande?
Under skrivandet hamnade han i en del frågor som intresserade honom, bl a vad som är medvetande. Kan man klona hela människan? Han fick kontakt med forskare som arbetade med frågor om “medvetande”, och lärdomarna där har han vävt in.

Så är det en deckare, en thriller eller en bok om existentiella frågor?

Läs!

Han beskriver ett mörkt samhälle, ganska dystert och med inte så sympatiska personer.

“Så som saker tar plats i mitt huvud så blir texten.”

Han skriver om sådant han vill läsa om och på sånt sätt att han själv vill läsa det.

Stefan Tegenfalk kommer inte från någon litterär familj, säger han. Han arbetar med att forska och utveckla telekommunikation. Skrivandet är ju också kommunikation.

Förläggare
Men ska en text nå andra måste den förmedlas. Läraren på skrivkursen drev ett eget förlag och ville ge ut den.

Det var nu inte så enkelt och resultatet inte så bra.

Tillsammans med en författarkollega kom han fram till att de måste fixa utgivningen själva. Så: starta eget förlag! Och ge ut böckerna igen, förbättrade.

Han hade varit egen företagare tidigare vilket underlättade. De startade förlaget Massolit. Namnet kommer från Sovjettiden och ett litterärt sällskap i Moskva och betyder “litteratur för massorna”.

Inte en dålig ambition.

Det har faktiskt gått mycket bra. Nu finns anställda, heltidsarbetande förlagschef och andra som marknadsför och säljer. De har skaffat utgivningsrätt till utländska författare och nyligen värvat Varg Gyllander från hans tidigare förlag.

“Men det är tufft i bokbranschen.”

Stefan är fortfarande delägare i förlaget men ägnar sig åt att utveckla telekommunikationerna och åt skrivande. Då är han okontaktbar.

Skrivabstinens
“När jag var klar så fick jag abstinenssynptom, så en ny bok är på gång. Den blir lite annorlunda, med ett annat språk. Titeln blir Pianostämmaren. Men det är svårt att hinna med att läsa…”

Han är glad över att hans debut fått övervägande positivt mottagande. En morgon fick han ett samtal från en bekant som sa: Din bok är i tv!

Det blir mer tv: SVT har köpt rättigheterna till böckerna. Då skyndade han sig att göra om webbsidan för böckerna så att huvudpersonerna blev som han ville. Får se hur tv klarar det.

Kolla själva: http://www.stefantegenfalk.com/
Massolit: http://massolit.se/

Nja, de tyckte hon (bilden till vänster, foto Thron Ullberg) nog inte. hon började med att tipsa om hur man inte ska uppträda när man ska göra reklam för sin bok. Nyligen debuterad ska hon för första gången på Bokmässan 2000 (söndag kl 12) berätta om sitt skrivande.

Nervös? Icke. Hon har ju varit lärare och talat inför 25 tioåringar.

Men Bokmässan är inte bara böcker utan också fester, så söndag morgon kl 5 kom hon till hotellet. Och kl 12 stod hon på scenen med fel bok i handen och ingen aning om vad hon skulle säga. Hyperventilerar, svettas och börjar gråta.

Alla 15 närvarande köpte boken.

Detta hade hon aldrig avslöjat tidigare.

Och mänskligt är det. Mer människa än vara.

Jag, en Hallonsoda
Men, å andra sidan, funderade hon, om svenska författare nu kunde jämställas med läskedrycker, vilka skulle de vara då?

Naturligtvis är Camilla Läckberg Coca Cola, spridd över hela världen och säljande i massor.

Leif GW är nog Fanta, Jens Lapidus Sprite, Åsa Larsson Pommac.

Hon själv platsade nog som Krusbärsdricka eller Hallonsoda.

Björn Ranelid klassade hon som Vira Blåtira, läsken alla känner till men ingen dricker…

– Vi kan inte vara produkter för då missar vi mänsklig kontakt med förlag och läsare. Det är boken som ska vara produkten och vi ska inte blanda ihop varan med människan.

Och hon undrade om pr alltid är så bra för försäljningen.

Hon slutade med att erkänna att hon hellre ville vara en Amarone än Hallonsoda.

Många slags författare
Bonnierförlagens pr- och informationsansvariga Anna Tillgren (bilden till vänster) ville inte heller ha mänskliga varor att sälja, för det finns så många olika slags författare. Hon hänvisade till Kerstin Ekmans aktuella Grand Final i skojarbranschen.

Hon har sagt att den offentliga rollen kan börja skava – för att skriva behövs anonymitet.

Anna Tillgren konstaterade att det skett en enorm förändring av bokbransch och medier det senaste decenniet, men författarna består. Man måste ha mänsklig kontakt och hon höjde ett finge mot celebritetskulturen.

Hon har också märkt hur litteraturkritiken får mindre utrymme medan det skrivs mer om författare.
Förlagens uppgift i marknadsföring är att presentera författaren så att författaren får läsare. Det sorgliga, tyckte hon, var att se hur alla medier springer åt samma håll. Och att hon märkt från författarskolor att en del redan innan de skrivit manus fokuserar på ytan, hur de ska presenteras.
Förläggare arbetar mycket med förtroende, så det går inte att blogga och finnas på Facebook för att inte riskera att säga sådant som ska vara privat mellan författare och förläggare.

– För mycket pr kan innebära att du kan bli kändis och din bok försvinner, konstaterade hon, och avslutade med att säga att det finns fyra sorts författare: de som vill synas, de som bör synas, de som ska göras mer synliga och de som inte vill synas alls.

Kändisar
Två arbetskamrater på Aftonbladet, kulturchefen Åsa Linderborg och reportern Cecilia Gustavsson arbetar båda med böcker, sitter inte långt från varandra men träffas sällan. Åsa Linderborg hade fått frågan “måste man vara snygg för att komma in i tidningen?” Svaret är nej. Cecilia måste gilla boken och att den författare hon vill intervjua och presentera måste vilja prata.

Författare kan bli kändisar. Namnet Ranelid nämndes flera gånger under seminariet. Professor Anders Ohlsson och docent Torbjörn Forslid skrev en bok om Fenomenet Björn Ranelid. De hade följt honom under lång tid och fann att han mycket tydligt arbetade på sin bild. Men deras slutsatser avfärdades av litteraturvetenskapliga kolleger med att “Ranelid är ju unik”.

Nu kan de i en nyutkommen bok, Författaren som kändis,  visa att det är han inte alls. De har granskat några av de viktigaste författarkändisarna i vår tid – Kristina Lugn, Horace Engdahl, Jan Guillou och Daniel Sjölin – och hur kändisskapet påverkar värderingen av deras författarskap. Även Selma Lagerlöf är en litterär kändis som visste hur man gjorde sig känd.

De frågade om det årliga evenemanget i Göteborg är en bok- eller författarmässa? Det finns ett sug efter autenticitet.

De är fortfarande nyfikna på hur detta med författaren som en (medie)vara fingerar och har kontakt med en varumärkesforskare.

En personlig reflexion: vid vilket försäljningsläge får författaren större stil på bokens omslag än bokens titel? Svenskt rekord kanske innehas av James Patterson och Liza Marklund som tillsammans skrev Postcard killers. Att det är författarnamnen som säljer är helt tydligt.

LEIF-RUNE STRANDELL

Så även i år när en trogen skara hade tagit plats inne i biblioteket lördagen den 19 november.
Bibliotekschefen hälsade välkommen och Therese Hellberg, numera föreståndare för Svenska Deckarbiblioteket efter grundaren Thomas Böös pensionering, berättade att biblioteket haft en deckarvecka med uppläsningar och seminarier vilken nu lämpligt avslutades med Deckarakademiens höstmöte.

Akademiens preses Karl-Arne Blom äntrade scenen och berättade att årets pristagare i klassen bästa svenska deckare var på väg och väntades ankomma när som helst.

I stället avslöjades det att till årets bästa översatta deckare hade utsetts Getingsommar av Denise Mina. Detta i stark konkurrens med övriga nominerade. (Recension: http://www.dast.nu/recension/getingsommar)

Denise Mina, född 1966, skriver gärna om sin födelseort och nuvarande bostadsort Glasgow. Hon är väl mest känd för den s k Garnethill-trilogin och böckerna om Paddy Meehan.

Till bästa fackbok inom genren för 2011 hade akademien utsett en avhandling av Mikael Tapper med titeln Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965–1980, ett verk på ca 800 sidor. (Recension: http://www.dast.nu/recension/snuten-i-skymningslandet-svenska-polisberattelser-i-roman-och-film-1965–2010)

Därefter anlände programenligt årets svenske pristagare. Det var en något omtumlad Jan Arnald som placerade sig i den på scenen för ändamålet placerade bruna länstolen, denna pjäs synnerligen lämplig att läsa deckare i! (The Armchair Detective)

I knivskarp konkurrens även där hade akademien utsett Arne Dahls Viskleken till årets bästa svenska deckare (recension: http://www.dast.nu/recension/viskleken). Arnald använder sig alltid av pseudomymen Arne Dahl när han skriver krminalromaner. Han berättade bl a vid intervjun att han efter att ha skildrat sin A-grupp (Rikspolisens speciella enhet för våldsbrott av internationell art) i elva böcker hade han lite svårt att skiljas från några av karaktärerna.

Därför beslöt han att påbörja en ny serie med några av sina “vänner”. Denna gång ska det bli tre delar till om Opcop, en ny operativ enhet inom Europol.

Hans första bok om A-gruppen, Misterioso, kommer att kunna ses i TV under julhelgen i två avsnitt.
Priset, en gyllene kofot i lämplig storlekt på en träplatta tillverkad av eskilstunabon Sten Zetterlund fanns att beskåda på scenen.

Två “trotjänare” belönades också: Lars Wendelius och Reginald Hill får var sitt hedersomnämnde för sina insatser för deckargenren.

I år ville akademien slå ett slag även för ungdomsdeckare men då ordförande tittade ut över det församlade auditoriet konstaterade han att det inte fanns det någon  representant i den
åldersklassen. Gråhjässorna lyste klart.

Men en diskussion mellan en som hade börjat sin bana med att skriva barndeckare (Jan-Olof Ekström) och en synnerligen aktuell författare, Mårten Sandén, leddes kunnigt av Lilian Fredriksson,
själv lysande författare och översättare, inte minst med sin man KG.

Bl a konstaterades att dagens ungdomsdeckare liksom de vuxnas innehåller mycket dystopi och även ockulta ting. Den vokalbulär som idag används av många ungdomar var inget att rekommendera i romanerna tyckte båda författarna. Omslagens betydelse kunde inte nog betonas ansåg de också.

Därefter slöt preses sammanträdet och alla hälsades välkomna till vårens möte, dock ännu oklart var det ska hållas. Det glunkades om en plats i södra Sverige.

NILS-GUNNAR WESTERBERG

Deckarakademins webbplats: http://www.deckarakademin.se/

Av Per Erik Tell –text och bild

I norska Bergen är privatdeckaren Varg Veum kult. Sedan några år tillbaka står han till och med staty.
  Det gör inte ens Kurt Wallander i Ystad.

Varg Veum är en institution sedan 1970-talet. Förutom att författaren Gunnar Staalesen hunnit ge ut femton böcker om Veum så har figuren filmats, spelats på teaterscenen och getts ut i seriealbum.

Det senaste året har TV4 sänt flera av filmerna med Varg Veum.

I Danmark och Frankrike säljer norrmannen bra. I Sverige är han nästan okänd. Faktum är att intresset för norrmannen är så lågt att Gunnar Staalesen idag inte ens har ett svenskt förlag.

Avslutat samarbete
Bra Böcker som har gett ut sex romaner om Veum har avslutat samarbetet.

Varför ser det ut så här?

När jag träffar Gunnar Staalesen i Bergen försöker jag få honom att säga att den fyndiga svarta humorn i böckerna, som är Staalesens signum och paradnummer, helt enkelt inte förstås av svenska läsare.

Det avvisar Staalesen. Istället påpekar han att Sverige inom sina egna gränser har många duktiga deckarförfattare. Främst av dem håller han Håkan Nesser.

Jo Nesbö har slagit igenom i Sverige och han är norrman, flikar jag in. Och Unni Lindell, Anne Holt och Karin Fossum, kunde jag ha lagt till.

Jo, säger han kort och det dröjer en stund innan det kommer en mer mångordig analys.

– Jag tror att jag försöker jobba mer litterärt med metaforer och dialog, säger han.

Att Varg Veum skulle vara mindre populär i Sverige än Nesbös Harry Hole för att han är mer litterär tror jag inte på. Det måste finnas en annan anledning. Kanske betraktas den genre som Staalesen skriver i helt enkelt som omodern.

Hårdkokta och humoristiska
Romanerna om Veum är hårdkokta och humoristiska men framförallt skrivna med ett starkt socialt patos. Det finns inga mördare, eller kriminella i böckerna, som är genuint onda. Det handlar om människor som av olika anledningar hamnar i en situation så svår att de inte längre handlar rationellt utan väljer en utväg som de inte klarar av.

Staalesen säger att allt kan förklaras och allt kan förstås. Varför en person blir förbrytare men inte en annan. Han kallar sig, med glimten i ögat, skapare av ”socionomskolan” i norsk kriminallitteratur.

– Mina förövare är lika mycket offer som de som drabbas, säger han.

Gunnar Staalesen berättar att han självklart påverkats av Sjöwall–Wahlöö, men att hans syfte från början var att göra en norsk Philip Marlowe. Raymond Chandler var den stora litterära förebilden.

– Det var till och med så att när jag kom på vad jag skulle skriva blev jag ängslig och fruktade att någon skulle hinna före, skrattar han.

När organisationen “Bergen läser” arrangerade en föreläsningskväll på biblioteket fick Staalesen, delvis på skämt men kanske också med en gnutta allvar, frågan om han bygger sina böcker utifrån marxistisk teori. Samtalsledaren citerade ett stycke ur boken Ansikte mot ansikte där Veum kommer till den norska handelshögskolan i Bergen, och beskriver skolan med väl valda sarkasmer. (Författarkollegan Jo Nesbö har gått handelshögskolan i Bergen.)

Rivalitet
Ibland anar jag en viss rivalitet mellan Staalesen och Nesbö och funderar en stund på hur det skulle vara om Harry Hole mötte Varg Veum i ett äventyr.

Framgångarna utomlands motsäger att Gunnar Staalesen är för provinsiell, men Bergen är väldigt viktig i böckerna om Veum. Det är Norges andra stad med idag ungefär en kvarts miljon invånare. Det var en gång en betydande Hansastad och på 15- och 1600-talen var det Nordens största stad.

Kanske är rivaliteten Nesbö och Staalesen bara ännu en del av konkurrensen mellan huvudstaden Oslo, och Bergen som representerar landsorten. På ett par träningsbyxor för det bergensiska fotbollslaget Brann, som jag ser i en butik, står det tryckt i baken: “Kyss mig i röven Oslo stad!”

Bergen är en viktig kuliss i Gunnar Staalesens böcker om privatdetektiven Varg Veum. Bryggen är ett världsarv.

Gunnar Staalesen är född och uppvuxen i Bergen.

– Det är en flott stad rent visuellt med ett koncentrerat centrum och väldigt olika stadsdelar, säger han, och tillägger att stan är viktig som kuliss till berättelserna. Han drar paralleller med Sherlock Holmes, Philip Marlowe och Wallander.

– Landskapet, staden, och de riktiga namnen ger trovärdighet till det uppdiktade. Det är en utmaning att använda sig av den. Läsarna vet ändå att detta inte har hänt, det är en uppdiktad historia.

Älskar staden
Staalesen älskar sin stad. Utöver deckarna har han skrivit två böcker som följer Bergen under flera generationer. Han leder själv stadsvandringar, såväl i Varg Veums fotspår, som i de historiska och världsarvsskyddade delarna kring Bryggen.

Mig guidar han i de vackra gamla trähuskvarteren kring Bryggen som ännu inte brunnit ned och vi går upp mot den gamla brandstationen på Skansen, förbi det lilla torget Telthussmauet. Där i krokarna bor Varg Veum i böckerna. Han syns inte till, men han är så levande för läsarna att när Veums flickvän, Karin Björge, dör i den senaste boken Vi ska ärva vinden, blir det extra uppståndelse.

– Jag har en kusin i Haugesund som ringde mig och svor åt mig då hon läst boken. Hon hade blivit så arg, sade hon, att hon kastat en vas i väggen hemma i lägenheten och sedan druckit ett glas vin, innan hon samlade sig, ringde upp och skällde ut mig, berättar han.

Slutar i Malmö
Denna den senaste boken slutar väldigt dramatiskt i Malmö där den sista brickan faller på plats, avslöjar Gunnar Staalesen, och jag funderar på om infallet att skicka Veum till Sverige kan få ett nytt svenskt förlag att intressera sig för den norske hjälten.

Innan vi skils är jag tvungen att fråga Staalesen:

– Och hur var det med Marx?

Staalesen skrattar:

– Jag har aldrig förstått någonting av Marx, men vi norrmän är av tradition komna från fiskare och småbönder och det ligger i generna att vi misstror makten.

Han avslutar:

– Kriminalromanerna är egentligen dagens Dickens eller Ibsen. Det är de som berättar för oss om samhället och dagens människor.

PROFIL
Namn: Varg Veum.
Ålder: Född 1942.
Bor: I Bergen, Norge – övernattar ofta på kontoret på Strandkaien 2.
Yrke: Privatdeckare och före detta socialtjänsteman inom barn- och ungdomsvården.
Familjeförhållanden: Skild med en son, Thomas, som han sällan eller aldrig träffar. Väninnan Karin Björge jobbar på folkbokföringen, men dör i senaste boken. Veum har haft alkoholproblem, men är allt nyktrare ju äldre han blir.
Gillar: Jazzmusik och akvavit.
Aktuell: Huvudperson i femton böcker av Gunnar Staalesen, en handfull seriealbum Exempel se nedan), och i det som ska bli totalt 18 långfilmer, där han spelas av Trond Espen Seim. Står sedan 2008 staty på Strandkaien 2.

Varg i veum – en fredlös

Namnet Varg Veum har Gunnar Staalesen hämtat från det fornnordiska uttrycket ”varg i veum”. När någon var varg i veum var de i praktiken fredlösa, drivna till skogs och inte välkomna i bysamhället.

Gunnar Staalesen berättar att när han hittade på namnet till den första boken 1977 så hade han inte hört talas om någon som hette Varg i förnamn.

I dag vet han åtminstone tre personer som heter Varg i Norge.

– En av dem har bytt namn till Varg. Han hette Christian, men var satanist och dömdes för mord. Han tyckte inte att han kunde heta Christian som satanist, utan valde namnet Varg, berättar Staalesen.

I Sverige finns till och med en deckarförfattare som heter Varg Gyllander.

I baren på Hotell Strand, på Strandkaien 2 där Veum håller till i böckerna, finns också en dörr till den uppdiktade deckarens kontor.

Som Sigge Stark var Signe Björnberg (1896–1964) Sveriges kanske mest folkkära författare genom tiderna, hatad och bespottad av kultureliten och av kollegor som saknade hennes eminenta förmåga att strukturera intriger på utmärkt svenska. Hon brukar betecknas som författare av kärleksromaner och kärleksnoveller, men hon hade större bredd än så. Hon skrev historiska berättelser och hennes kärlek till djur, inte minst hästar och hundar, lyser fram. Hon var det stora namnet i Vårt Hem och i dess femte årgång publicerades följetongen Professorns experiment med människohjärtan (Vårt Hem 10-28/1945).

Det handlar inte om kirurgiska experiment, som man skulle kunna tro av titeln, men professorns teori och experiment hör definitivt hemma under rubriken social faktasi och psykologisk science fiction. Följande stod att läsa i Vårt Hem om Professorns experiment med människohjärtan:

”Denna intressanta roman handlar om en snäll professor, Abner, som endast lever för sin vetenskap och som förfäktar den idén att barn som uppfostras av goda människor, avskilda från världens ondska, själva komma att bli goda människor. Professorn skulle vilja uppfostra två exemplar av människosläktet, ett manligt och ett kvinnligt. Det manliga ”exemplaret” skulle uppfostras enbart av män och det kvinnliga erndast av kvinnor.”

Professorn får ett arv och därmed råd att testa sin teori med ett försök i full skala. På ett barnhus väljs en pojke och en flicka ut och uppfostringen enligt professorns modell igångsätts. Professorns avsikt är att de båda vid vuxen ålder ska gifta sig. Pojken ger sig emellertid ut på upptäcksfärd och ser genom en granhäck både män och kvinnor. Flickan däremot har aldrig sett en man när hon fyller 18 år och de båda ska sammanföras.

Sigge Stark vet verkligen hur en slipsten ska dras. Intrigen dras åt och mot slutet tvingas professorn att släppa sitt krav på att de två ska gifta sig med varandra. Så här låter en dialog i den vevan:

“Nå, kära bror, vad var det jag sa’. Kunde du bestämma över några människohjärtan?”

“Hjärnor”, rättade professorn matt.

“Inte ens du, kära bror, duger, trots all din lärdom till att uppfostra folk att älska på befallning,” sade apotekaren skadeglatt. “Hur går det med dina teorier om de första intryck hjärnan mottager?”

“Det var ett experiment”, försvarade sig professorn, “och hur ett experiment skall utfalla kan man ju inte på förhand avgöra. Då vore det intet experiment.”

“Men du kunde avgöra det i alla fall om jag inte missminner mig.”

“Och i huvudsak fick jag rätt om du behagar påminna dig vad som egentligen var grundidén i mitt experiment”, sade professorn med hetta. “Det var uppfostrans betydelse för karaktärens utveckling. Kan du påstå något annat än att mina barn blivit vad jag visste att de skulle bli, renhjärtade, hederliga och bra mämmiskor.”

“Nej det vill jag visst inte förneka”, medgav apotekaren. Det bekom honom ingenting alls att professorn fått rätt i denna punkt – huvudpunkten – då han ändå hade något att reta honom med.

Att Signe Björnberg hade god blick för människor och skrev sina berättelser med sina psykologiska känselsprön uppspända är i och för sig inget nytt för dem som förstått att uppskatta hennes texter. I denna science fiction-historia för hon resonemang som understryker detta. Hon har helt klart för sig problematiken arv och miljö. Det är inte klokt hur underskattad hon var av etablissemanget.

Romanen publicerades också i bokform 1925, både i Sverige och i Finland. Numera finns det också ett Sigge Stark-sällskap.

Sällskapet. som har sin bas i Torsby, har (ännu) ingen webbplats men kan nås via kontaktpersonen Beth Haglund, epost beth.haglund@s.lrf.se