Men redan från den 29 april kan den som vill lyssna på boken göra det exklusivt via Storytel – http://www.storytel.se/blogg/?p=1458

Den som vill ha ett första smakprov av Reine Brynolfssons inläsning nu är välkommen hit, hälsar Dag Öhrlund:
http://www.ohrlund.se/media/Till_Minne_Av_Charlie_K_-_Dag_Ohrlund.mp3

George R.R. Martins A Feast for Crows är fjärde delen i världens just nu mest uppmärksammade fantasyserie Sagan om is och eld har slutligen kommit i svensk översättning med titeln Kråkornas fest.  Det är tredje gången försökt sig på en svensk översättning av serien. Tidigare har den påbörjats och lagts ned två gånger. Att branschen nu tror att det ska gå bättre beror antagligen på att HBO:s hyllade tv-serie Game of Thrones är baserad på böckerna i Sagan om is och eld. Denna serie spelades in i Nordirland, Malta och Marocko. Första avsnittet sändes den 17 april 2011 i USA. Avsnitten har kostat mer än 312 miljoner kronor att spela in). Serien hade premiär i Skandinavien (Canal+) den 4 maj 2011.  Den 22 februari 2012 fick serien svensk premiär då Sveriges Television visade första avsnittet.

Serien utspelar sig på den fiktiva kontinenten Westeros (inte i Västerås), oftast kallad De sju konungarikena. Stark (spelad av Sean Bean) bekymras av rykten från muren i norr då han får besked om att hans mentor Jon Arryn dött och att kung Robert Baratheon (Mark Addy) är på väg till Winterfell. På andra sidan havet smider exilprinsen Viserys Targaryen ( Harry Lloyd) planer för att återerövra De sju konungarikena. Serien har blivit en osannolik framgång.

Kråkornas fest inleds med att osäker vapenvila råder århundraden av bittra strider. Blott åttaårige Tommen regerar i Kungshamn under överinseende av sin mor, den maktgalna Cersei Lannister som har många liv på sitt samvete. Baksidan tar i med orden ”Tiden är kommen för de visa och de ärelystna, för de starka och de svekfulla, för ädlingar och ofrälse, för magiker och mördare, för de rättrogna och de fredlösa. De mänskliga asätarna är inte sena att samlas och nya intriger uppstår och farliga allianser bildas när krafter från det förflutna dyker upp igen i spåren efter strider och kaos, beredda att än en gång ta upp kampen om järntronen.  Till kråkornas fest är många inbjudna men bara ett fåtal överlever.”

Här förekommer personer vi tidigare träffat på. Två ätter är synnerligen framträdande och nästan patologiskt misstänksamma mot varandra. Martin är skicklig när det gäller att skildra de olika karaktärerna och deras själviska maktspel. Men personerna är många så den förteckning över olika personer och ätter som finns i slutet av boken är absolut nödvändig.

George R.R. Martin (född 1948) började redan som barn skiva han historier om monster som han sålde till sina kamrater. Efter examina i journalistik arbetade han som collegelärare. Sedan  1979 är han författare på heltid. Förutom böcker skriver han manus till filmer och tv-serier. Han arbetade i tio år i Hollywood, är en inbiten schackspelare och samlar på tennsoldater, speciellt medeltida riddare. Han är bosatt i Santa Fe, New Mexico med hustrun Parris och två katter.

ÅSA PETTERSSON

George R R Martin. Foto Karolina Webb

Man kan undra över varför en berättelse om en svensk orkester får en engelsk titel, men kör i vind. Hans-Olov Öberg, själv musiker, skriver i förordet att han drömt om att skriva boken om sina ungdomsvänner i tjugo år, och det märks mycket väl att det är en vänbok.

Esbjörn Svensson Trio (e.s.t. – bilden nedan) var tre skickliga musiker från Skultuna som ville bli ett internationellt känt jazzband. Men det räckte inte med det. De anade att de med hjälp av sin talang skulle kunna utveckla sin europeiska jazzmusik till sådana höjder att det gick att konkurrera med de etablerade arenarockgrupperna. De var på god väg att lyckas med detta när pianisten Esbjörn Svensson drunknade 2008.

Gruppen bildades 1993 av Esbjörn och barndomsvännerna Magnus Öström (trummor) och Dan Berglund (bas). Redan samma år kom deras debutalbum When Everyone has Gone Out och det skulle bara dröja sex år innan deras internationella genombrott kom med skivan From Gagarin’s Point. Under 15 års tid skapade de med sin experimentella pop- och rockinfluerade musik en intresserad, snudd på hängiven publik både hemma i Sverige, resten av Europa, Asien och USA.

Under sina aktiva år gav trion ut tio studioalbum och tre livealbum. De fick flera Grammisar i Sverige (både som grupp och Svensson som kompositör) förutom internationella jazzpriser.

Öberg har åstadkommit en något nedtonad berättelse om Esbjörn Svensson Trios karriär. Det man kan anmärka på är den fanzinebetonade uppräkningen av gruppens turnéplan, medan analysen av varje spår på deras skivor är intressant.

PER MAGNUSSON

Kent Lundholm har tidigare kommit ut med romanerna Svin föder svin (1999), All världens lycka (2003) och Konungarnas konung från Baklandet (2006). Hans nya som fått titeln Vedtjuven (samma titel hade Liza Marklund på en novell från tidigt 2000-tal) utspelas också i skogarna utanför Lycksele, ett område som tydligen går under namnet Baklandet.

Författaren säger själv i en blogg att historien först var en novell och därefter ett filmmanus som det aldrig blev något av innan den, sex år efter förra boken, kom ut som roman.

Berättelsen utspelar sig 1974 då olje- och energikrisen drabbade stora delar av västvärlden. Inte heller Baklandet klarade sig undan. Där bor Rupert och Adrian grannar. Rupert har massor av ved att elda med denna iskalla vinter, medan Adrian saknar eldvirke och måste frysa. Det blir konflikt när Adrian fattar ett beslut.

Det är ett beslut som inte är svårt att fatta. Till Baklandet når inte Sveriges Rikes Lag, ty Baklandet ligger i snudd på väglöst land dit polisbilarna har svårt att ta sig.

Kent Lundholm har skrivit en skröna med västerbottnisk tyngd. Han vet hur man skriver för att dra in läsaren i sin berättelse och de människor han gestaltar med respekt och kärlek är tillräckligt knäppa för att kunna vara klippta ur den bistra verkligheten.

Kent Lundholm är född 1958 i byn Bäckmyran utanför Lycksele. Han har arbetat som journalist, informatör och sjuksköterska. Nu är han bosatt i Umeå.

JAN NYGREN

Nu finns ju både bilar och hästar.

Leif GW Persson frågade en gång en publik vid en föreläsning om vilket som var den vanligaste brottsförebyggande åtgärden.

Ingen svarade rätt.

Det är låset. Och det har ju gamla anor.

Men brottsligheten och riskerna i livet förändras efter verkligheten. Nu kan låsen kompletteras med grindar, säkerhetsdörrar, larm, väktare och videoövervakning.

Kanske mer.

Bedragare är inte heller något nytt. Vi har efter hand fått reglera och kontrollera allt mer för att vi inte ska bli lurade.

Det blir vi ju ändå.

Övervakning och kontroll var ju Storebrors specialitet i Orwells 1984. Och jag är ju inte först med att påpeka att nu, några decennier senare, är övervakningen och kontrollen via den moderna tekniken allt mer omfattande. Vi lämnar gladeligen ut många uppgifter om oss själva som både Storebror, Stasi och nutida diktaturer har glädje av.

I det lilla, privata livet har sociala medier ställt till det för enskilda när de oförsiktigt lagt ut information som kommit till pass för arbetsgivare och makar i skilsmässor.

Bedrägerier med hjälp av bankomater figurerade tidigt i spänningslitteraturen, i bankomatens barndom. Då förklarade bankerna att bankomaterna var helt säkra, hade man bara koll på kortet och koden så kunde absolut ingen annan komma åt pengarna.

Nu vet vi bättre.

Dessa tankar kom för mig när jag härom dagen öppnade ett kuvert avsänt från USA. Där låg mitt nya hotellmedlemskort. Jag får nu silverstatus.

Det är tredje eller fjärde kortet jag fått. Jag har aldrig använt det. Ändå tackas jag för att jag är medlem.

Jag har förstås liksom de flesta andra en rad plastkort från olika affärskedjor. Om man använder dem ska man få rabatt (inte mycket, visar det sig). Och affären får reda på vad jag helst köper och, enligt marknadsförarna, ska jag då få riktade erbjudanden.

Så väldigt riktade är de inte. Det mesta som når mig är sådant jag inte brukar köpa.

Vem lurar vem?

LEIF-RUNE STRANDELL

Författaren är verkligen ingen debutant; hennes första roman kom redan 1968 med Mördarens ansikte men hon hade redan tidigare publicerat deckarnoveller i Dagens Nyheter.

______________________________________________________

Begravningen ägde rum i stillhet. Den unga änkan verkade förkrossad; hennes man hade lämnat det jordiska medan hon semestrade på Kanarieöarna, och hon tycktes ha drabbats av dåligt samvete i efterhand.

Hennes skönhet och hennes klädsamma solbränna passade illa till förkrosselsen och de sobra sorgkläderna.

Kommissarie Bjäreborn på Krim var objuden men närvarande vid begravningen. Han höll sig emellertid diskret i bakgrunden, som han hade för vana att göra i dylika fall.

Det var nämligen så att kommissarien inte riktigt trodde på det där med olyckshändelse. Fallet var dock avskrivet – det var bara det att Bjäreborn var envis och skeptisk och misstänksam av naturen. Och de egenskaperna hade ofta varit till nytta i hans jobb.

***

Historien hade börjat nio dagar tidigare med att en viss Maja-Lena Andersson hade ringt till polisen och meddelat att hennes man var försvunnen. Hon hade kommit hem till Sverige efter en veckas vistelse på Kanarieöarna och funnit huset tomt.

Fem dagar efter hennes anmälan hittades ett manslik i vattnet nedanför Kullens fyr. Den döde – som av allt att döma hade legat i vattnet minst tolv dagar – hade ett djupt krossår vid vänster tinning. Det hade orsakat hans död, och efter dådet hade han i all enkelhet lämpats i vattnet. Platsen där han hittades var vild och svårtillgänglig och såhär på hösten uppehöll sig nästan inga människor där. Fyren sköttes numera automatiskt. Det var, enligt det vanliga mönstret, en yrkesfiskare som hittade kroppen, insnärjd i fiskegarnen.

Så långt var allt gott och väl (om man nu kan uttrycka det så). Mannen hade inga identitetshandlingar på sig, vilket också var misstänkt; de flesta människor bär på sig ett körkort eller ett ID-kort. Men det hade ändå varit en lätt match för Bjäreborn att identifiera honom. En tandläkare i Helsingborg hade haft honom som patient. Och tandkort ljuger inte.

Den döde mannens namn var Rutger Andersson och han hade varit gift och bosatt i Helsingborg.

Hans hustru, Maja-Lena Andersson, var just den kvinna som hade ringt till kommissarie Bjäreborn nio dagar tidigare och anmält att hennes man var spårlöst försvunnen.

***

Genast efter det makabra fyndet av kroppen hade kommissarie Bjäreborn ringt upp henne och sagt:

– Fru Andersson, vi har hittat er make.

Han hade hört att hon dragit ett djupt andetag. Så hade det blivit något fel på linjen och samtalet hade brutits. När Bjäreborn slog numret igen var det upptaget och en stund senare svarade ingen på numret.

Först dagen därpå hade Bjäreborn åter fått kontakt med Maja-Lena. Hon föll i hulkande gråt när hon fick veta att maken hade påträffats död.

***

Obduktionen gav vid handen att Rutger Andersson hade dött efter det att Maja-Lena rest till Kanarieöarna. Hennes alibi var sålunda vattentätt. Men motiv för mord fanns det onekligen: maken var betydligt äldre än hustrun, mer än tjugo år – och han var mycket förmögen. Hembiträdet hade hört dem gräla. Allt oftare på sista tiden.

Den avlidne var inte i något vidare presentabelt skick när han blev funnen. Tvärtom, han såg ovanligt ruggig ut efter att ha legat i vattnet så pass länge. Men efter viss uppsnyggning kunde begravningsbyrån i alla fall låta Maja-Lena komma till bårhuset för att identifiera honom.

Änkan kastade bara en snabb blick på sin make, innan hon vände sig bort och sade:

– Ja, det är han. Ta bort … ta bort det!

***

Några dagar efter begravningen gick Bjäreborn och strövade på kyrkogården. Han brukade ofta göra det för att få vara i fred med sina funderingar. Men den här dagen drogs han som av en magnet till den Anderssonska graven.

Det hade skett en förändring sedan han var där senast: en ståtlig gravsten hade satts upp på den plats där Rutger Anderssons jordiska kvarlevor vilade. Det syntes tydligt att Maja-Lena inte hade knusslat – stenen var den största och mest magnifika inom synhåll. Den var av rosa granit och överst tronade en vit marmorduva, så realistiskt utförd att betraktaren kunde vänta sig att den vilken minut som helst skulle lyfta och sätta sig på någon annan gravsten.

I höga, förgyllda versaler stod att läsa:

ÄLSKAD – SAKNAD

Och därunder fanns namn och födelse- och dödsdatum.

Det fanns också plats för Maja-Lenas namn, när den dagen kom.

Kriminalkommissarie Bjäreborn begrundade tankfullt den pampiga gravstenen. Och fann att det var någonting som inte stämde riktigt.

Men vad?

En äldre kyrkogårdsarbetare, som gick omkring och krattade gångarna mellan gravarna, stannade till bakom kommissarien och sade:

– En mycket vacker sten. Ovanligt smakfull och påkostad.

– Mm, svarade Bjäreborn avvaktande.

– Och den kom upp väldans snabbt, fortsatte mannen med räfsan. Alldeles ovanligt snabbt. Sådana där dyrbara monument brukar annars ta ganska lång tid att få fram. Det är nästan som om stenen vore beställd i förväg, om man så får säga.

Bjäreborn vände sig om med det bekanta, vaksamma uttrycket i ögonen.

– Jaså, sade han eftertänksamt. Jaså, ni säger det?

Han såg ut som en duktig terrier vid ingången till ett rävgryt. För nu trodde han sig veta vad det var som inte hade stämt riktigt.

***

Det var inga svårigheter att ta reda på vilken begravningsbyrå som hade stått för leveransen av gravstenen. Bjäreborn beslöt att avlägga ett besök där. Det måste ske på hans lediga tid, för fallet var, som sagt, avskrivet.

Han konstaterade omedelbart (och alldeles i onödan) att den unge begravningsentreprenören såg ovanligt bra ut: en Brad Pitt-kopia. (Inte för att det hörde till saken, men ändå.) Mannen bar ingen vigselring, men i gengäld hade han täta, mörka ögonfransar, som inramade de ovanligt utrycksfulla, turkosblå ögonen. Dessutom hade han för säkerhets skull cowboyfigur och såg ut att kunna dra snabbt och skjuta från höften. Hans förnamn passade också särdeles bra till utseendet; han hette Clyde.

Den unge cowboyen verkade jäktad och på Bjäreborns fråga svarade han att han hade haft ovanligt mycket att göra på sista tiden – i flera dagar hade han till exempel inte ens hunnit dricka eftermiddagskaffe.

– Jaså, inflikade Bjäreborn med ett snett leende, då kan ni ju inte precis klaga över någon dödsäsong…

Cowboyen log artigt men blekt. (Det framgick tydligt att han inte hade samma slags humor som Bjäreborn.)

Kommissarien började ställa frågor om gravstenar i allmänhet och Rutger Anderssons i synnerhet. Hur lång tid kunde det ta att få fram en sådan, praktfull häll?

– Ett par månader, minst, svarade Clyde rättframt. Men vi har ju andra, mindre elaborerade modeller. Jag kan visa …

Och han sträckte ut handen och öppnade beredvilligt en glansig katalog, men Bjäreborn hejdade honom med en gest.

– Jag är faktiskt bara intresserad av Rutger Anderssons gravsten, sade han. Den kom ju på plats ganska snabbt …

Clyde blev genast en aning mindre samarbetsvillig. Han slog igen gravstenskatalogen med en liten smäll och sade (i nästan snäsig ton):

– Som jag sade, det tar minst ett par månader. Själva stenen, i just den nyansen, är dessutom mycket dyr.

Hans ton lät förstå att Bjäreborn aldrig själv skulle ha råd med en sådan.

Kommissarien fick fram polisbrickan och sade i något bryskare ton:

– Det är inte för min egen del jag är intresserad av Anderssons gravsten. Men den kom upp alldeles ovanligt snabbt. Jag skulle vilja veta varför.

Den vackre Clyde mjuknade märkbart.

– Det är lätt att förklara, sade han ivrigt. Den här stenen råkade nämligen redan finnas färdighuggen. En kund hade beställt den men blev sedan inte nöjd med den. Och när så Maja-Le … fru Andersson ville ha den till sin makes grift, så var jag såklart bara glad att få avsättning för den. Det är hela saken.

Och han log ett brett och avväpnande Brad Pitt-leende.

Kommissarien nickade och tycktes tillfredsställd med svaret.

– Då får jag tacka för upplysningen, sade han. Det var bara det jag ville veta. Jag beklagar besväret.

Clyde strålade mot honom.

– Åh, ingen orsak, sade han hjärtligt. Och välkommen tillbaka … om det skulle bli aktuellt. Med en sten eller så.

– Tack, svarade Bjäreborn torrt.

Han gick mot dörren. Han var fundersam: han kunde svära på att Clyde sett litet rädd ut, längst inne i de vackra, turkosblå ögonen.

***

Sedan gick allting mycket snabbt. Bjäreborn fick sina överordnades nådiga tillstånd att ta upp fallet till ny undersökning.

Han ringde Maja-Lena och bad henne komma ned till hans tjänsterum.

Hon såg yngre ut och var inte riktigt lika solbränd. Hon hade lagt av sorgkläderna och verkade trivas med livet.

Hon hade ett rejält sugmärke på halsen och hon försökte inte dölja det.

– Vad gäller saken? frågade hon och såg kommissarien frimodigt rakt in i ögonen.

– Det gäller mordet på er man, sade Bjäreborn avsiktligt brutalt.

– Men, snälla kommisssarien, sade hon. Jag vet absolut ingenting om vad som hände. Jag var ju på Kanarieöarna hela tiden. Det vet ni mycket väl.

Bjäreborn nickade.

– Det är alldeles riktigt, medgav han. Men det är en liten sak här som jag skulle vilja ha en förklaring på.

Hon väntade tyst på fortsättningen.

– Fru Andersson, började han. Jag ringde er genast när vi hade funnit er man.

Hon nickade.

– Det var den 8 oktober, fortsatte han. Jag sade då ordagrant: “Vi har hittat er man.” Därefter blev samtalet avbrutet. Sedan fick jag inte tag i er förrän dagen därpå. Men ni ringde omedelbart samma dag till en begravningsbyrå och beställde gravhällen, liksom siffror och bokstäver för inskriptionen. Ni angav dödsdagen till den 27 september, trots att jag aldrig sagt att er man var död, bara att han blivit funnen. Ni visste redan då att er man var död – och ni kände dessutom till vilket datum han avlidit. Därför att ni själv hade varit med om att arrangera mordet!

Maja-Lena blev likblek under den avtagande solbrännan. Hennes vackra läppar öppnade sig till ett stort O (som i Edward Munchs tavla “Skriket”) och hennes ögon vidgades, när hon insåg att hon var avslöjad.

***

Därefter rullades allting upp mycket snabbt och Bjäreborn var i sitt esse. Följande fakta framkom: Vackre Clyde hade varit Maja-Lenas älskare och efter en tid nöjde han sig inte med sin undanskymda ställning.

Så paret hade beslutat sig för att göra sig av med den besvärande äkta mannen. Ingen visste att Clyde och Maja-Lena kände varandra, så det fanns ingen synlig länk mellan dem.

Maja-Lena skaffade sig ett vattentätt alibi genom att resa till Kanarieöarna medan Clyde  började planera detaljerna kring mordet.

Men han hann aldrig fullfölja planerna, för en dag (efter visst privatdetektivarbete, visade det sig) dök Rutger oväntat upp på begravningsfirman för att mucka gräl och försöka förmå Clyde att avstå från Maja-Lena. De båda rivalerna hade råkat i slagsmål, Clyde var yngre och starkare (och mer motiverad), så han tog i litet för häftigt. Och där stod han plötsligt med ett lik på halsen.

Nå, Clyde hade vanan inne att handskas med avlidna och ingen förvånades över att han mitt på ljusa dagen körde från sitt företag med en likkista i sin stora, svarta bil.

Han körde upp till Kullaberg, ut till Kullens fyr och lämpade, lugnt och obemärkt, av sin last i Skäldervikens vatten.

***

Han dömdes för dråp – vilket det ju faktiskt också rörde sig om. Maja-Lena fick ett kortare straff för anstiftan till mord. Efter en tid tog Clyde sitt liv i fängelset, och Maja-Lena bestod också honom – när hon åter var på fri fot – med en stilig gravsten, dock inte lika magnifik som makens. Kommissarie Bjäreborn hade inte blivit bjuden på begravningskaffet, men han var närvarande i kyrkan och kunde konstatera att Maja-Lena var vackrare än någonsin – som kvinnor ofta blir när de är nyförälskade …

***

Men historien är inte riktigt slut ännu – Bjäreborn följde den med stigande fascination.

För Clyde hade en yngre bror, som övertog familjeföretaget – OCH Maja-Lena. Han var minst lika vacker som sin bror och verkade inte komma att behöva någon gravsten på länge. Han och Maja-Lena gifte sig i stillhet.

Bjäreborn blev inte bjuden på bröllopet heller.

Novell av LINDA JANSSON

Linda är förskollärare men gillar att skriva. Hon har gått i skrivarskola och har en egen blogg: http://autumnleaf.blogg.se/

—————————————————————————————————————-

Maria tittade sig i spegeln en sista gång. Sminket satt perfekt. De nya kläderna som hon köpt på HM framhävde hennes kropp på bästa sätt. Markus skulle ha åsikter kring hennes klädval anade hon. Han gillade inte när hon klädde sig utmanande. Han var verkligen en underbar kille. Bara han kunde behärska sin svartsjuka skulle hon kunna tänka sig en framtid med honom. Hon var redo för kvällens fest. Hon la ned spegeln i väskan och satte örat mot Josefins ytterdörr. Festen var igång.

Maria ringde på dörrklockan men väntade inte tills någon öppnade utan klev in direkt. Hos Josefin kände hon sig som hemma.

”Kul att du kunde komma”, sa Josefin och gav sin väninna en varm kram. ”Markus har kommit redan.”

”Såklart jag kommer när det är fest”, sa Maria. ”Jag kan inte stanna så länge. Ska upp och jobba i morgon. Pest.”

***

De flesta av deras gemensamma vänner var på plats och stod i smågrupper. Precis som vanligt, tänkte Maria. Musiken dunkade ur högtalaren. På bordet stod skålar med olika snacks.

”Vill du ha?” sa Niklas och räckte fram ett glas med en rosafärgad drink.

”Tack.”

Drinken smakade sött.

”Du vet precis vad en tjej vill ha du, Niklas”, sa Maria och blinkade retsamt.

Då dök Markus upp. Han la armen demonstrativt kring Maria för att visa Niklas att hon redan var upptagen och gav sedan Maria en lång kyss. Maria suckade. Hon och Markus hade varit tillsammans i över ett år. Fortfarande var han svartsjuk så fort någon tilltalade henne. Niklas lämnade dem i fred. Han förstod att han inte var välkommen.

Festen fortsatte. Det kom fler personer. Ryktet om att det var fest spred sig i byn. Fler och fler dök upp.

Josefin tittade sig oroligt omkring i lägenheten. Hon hade inte bjudit så här många. Fler och fler personer dök upp. Hon kände inte ens hälften av dem som just nu vistades i hennes nya lägenhet. Hon kände en svag rädsla att det skulle kunna komma problem med detta. Hon hade inte träffat alla grannar än, men hon trivdes i lägenheten och i området. De sista hon önskade nu var att någon skulle klaga på henne.

Josefin plockade upp en ölburk som låg på hallgolvet. Suckade och trängde sin in i sitt eget kök.

***

Maria gick ut på balkongen för att få frisk luft. Niklas kom ut strax därefter och tände en cigarett.

”Var har du övervakaren?” flinade han retsamt.

”Sluta”, sa Maria. ”Han menar inget illa. Han bara är sån.”

”Fattar det. Måste väl ändå få prata med dig. Vi har ju varit kompisar sedan lekis”.

”Du får prata med mig. Du vet att jag tycker om dig. Som kompis.”

”Mm, som kompis. Du vet att jag vill mer. Vi skulle passa perfekt ihop, du och jag”, sa Niklas och tog ett steg närmare Maria och gav henne en kyss.

Maria blev överraskad. Knuffade bort honom.

”Sluta!”

”Kom igen nu, Maria. Du vet att du vill.”

”Du är full, Niklas”, sa Maria. ”Du säger saker du inte menar.”

Maria öppnade balkongdörren och återvända in till lägenheten.

”Var har du varit?” undrade Markus. ”Jag har letat efter dig”.

”Jag tog lite frisk luft bara. Det är varmt härinne”, sa Maria.

”Ensam?”

”Ja. Ensam. Är det konstigt, eller?”

Maria tittade på klockan och insåg att det var dags att dra sig hemåt.

”Jag måste sticka nu. Ska ju jobba i morgon. Ska du med?” undrade Maria.

”Nä, jag stannar”, svarade Markus.

”Okej. Du gör som du vill.”

I köket stod Josefin och hällde upp mer snacks.

”Jag måste dra nu”, sa Maria till Josefin. ”Annars missar jag bussen.”

”Tack för att du kom”, sa Josefin och gav sin bästa kompis en kram. ”Vill du att jag följer dig till bussen? Det är becksvart ute.”

”Det är lugnt. Jag klarar mig. Lampan är tänd och lyser vägen”, sa Maria och tittade ut mot fullmånen och skrattade.

***

Hon tittade på klockan. Fan! Bussen går snart. Jag måste skynda mig, tänkte hon och ökade takten.

Det slog henne att det fanns en stig som gick igenom skogspartiet som låg mellan hyreshuset och busshållsplatsen. Om hon tog den skulle hon hinna fram i tid. En ensam gatlykta fanns där stigen vek in skogspartiet. Sedan upphörde belysningen. Hon omslöts av ett trolskt mörker. Fullmånen gav henne tillräckligt med ljus för att hon skulle hitta fram men mörkret gjorde henne osäker.

”Varför skulle jag gena?” sa hon högt till sig själv.

Ljudet av en gren som knäcktes fick Maria att stanna upp. Hon lyssnade.

Äsch. Vad kan hända i den här hålan? Busshållplatsen är bortom granarna. Några steg till bara.

Vad var det? Marias hjärta slog snabbt. Hon var inte ensam i skogen. Kroppen blev tung och hon stod still paralyserad av skräck. Jag måste härifrån.

Stegen som närmade sig henne var snabba och bestämda. Det var en man. Han tog tag i henne bakifrån. Hans ena hand fick grepp om hennes bröst. Den andra låg hårt kring hennes midja. Hon satt fast. Maria skrek rakt ut. Hon slog vilt omkring sig. Mannen flåsade tungt mot hennes hals.

”Det är ingen idé. Ingen här kan höra dig.”

Han slet sönder hennes skjorta och började smeka hennes bröst. Han stönade tungt. Ett slag mot smalbenet fick honom att tappa fokus. Maria sprang rakt ut i mörkret. Han kom ikapp och slog till henne. Hennes huvud träffade en sten. Hon kände blodet rinna. Hon försökte krypa bort från mannen. Han tog tag i henne som om hon vägde ingenting. Hon hamnade på rygg. Mannen satte sig på henne.

”Vad gör du? Sluta!” bad Maria.

Då såg hon kniven.

”Nu ligger du jävligt stilla! Jag bara tar vad jag har rätt till.”

Han slet upp hennes kjol och trängde sig in. Kniven låg mot hennes strupe.

Snälla, låt mig inte dö.

Mannen stönade högt. Det var över. Han reste sig.

Maria började krypa bort från honom. Det brände till i ryggen. Hon föll ihop.

Mannen högg kniven i henne om och om igen. Knivbladet färgades rött.

Mannen tog tag om guldhalsbandet som hängde kring hennes hals och ryckte brutalt bort det.  Han tittade på halsbandets inskription. Stoppade ned det i fickan och lämnade platsen.

***

Ute på vägen lämna nattbussen hållplatsen utan Maria.

Här berättas två historier parallellt: dels dokumentärt om de pyromandåd som drabbade Heivolls hembygd samma år som han föddes, 1978, dels Heivolls egen historia  i  jagform. Det är ett populärt, för att inte säga slitet, grepp från spänningsromanen som fungerar bra här.

Berättarjaget känner sig befryndad med pyromanen, eftersom han fått höra så mycket om honom under alla år. Hans föräldrar har ständigt vänt tillbaka till händelserna och som nyfödd tog de honom med sig då de besökte en brandplats.

När han nu bestämt sig för att skriva pyromanens historia börjar en jakt på fakta: tidningsartiklar, dagböcker, vittnesmål från de berörda m.m. Är det sanningen han får fram? I skolan lyckas han en gång fånga kamraternas och lärarens intresse med en berättelse som han ljuger ihop i stunden. Läraren berömmer och säger att han nog blir författare. Har Heivoll använt sin talang för att ljuga ihop en historia även här?

Läsaren inser redan tidigt vem pyromanen är. Det spänningsmomentet är borta. Vad som håller intresset uppe är bl.a. hur livet gått vidare för de andra berörda, hur berättarjaget  får ordning på tillvaron.

I bokens början finns en karta över trakten där händelserna utspelas. Varför?  Alla namn på gårdar  och vattendrag är inte utsatta. Några namn på kartan nämns inte i texten, såvitt jag kan minnas. Det är intressant att på en karta kunna följa hur personer rört sig; det går inte här. Kartan borde ha utgått i svenska upplagan. De norska läsarna kan kanske lättare orientera sig?

BENGT HEURLIN

Gaute Heivoll. Foto Paal Audestad

Den tredje novellen av SUNE E OLSSON om Peter Ingmarsson.

De två tidigare är Den meningslösa stölden och Teatermordet

———————-

En medelålders man med svart vågigt hår, klädd i mörkbrun kavaj över en kulört skjorta, grå byxor och mockaskor, steg in genom entrén till Göteborgs Lagerhus vid Heurlins Plats intill Vallgraven i Göteborg. Han bar på en sliten läderportfölj. En trappa upp stannade han utanför en dörr med graverad mässingsskylt. ”Peter Ingmarson – Byrån för privat spaning och utredning”. Han lyfte handen men tvekade ett ögonblick innan han knackade. Rörelsen var tveksam. Som vore han rädd att störa.

Ljudet av signalen drunknade i slamret från en kopieringsmaskin. Maskinen stannade och Pia Pedersen, Ingmarsons assistent plockade upp kopiorna och vände sig mot sitt skrivbord. En känsla fick henne att öppna kontorsdörren, där var tomt. Hon tog ett steg ut i korridoren och såg en man på väg att gå.
– Sökte ni någon, sa hon.
Mannen vände sig om och gick tillbaka. Han presenterar sig som Mahmed Mohed, restaurangägare från Älvängen. Han tog upp en meny ur portföljen och visade på adressen.
– Jag söker detektiven, herr Ingemarson. Är han anträffbar?
Pia mönstrade honom. Hon uppskattade hans längd till 170 cm. Han hade bruna ögon och tjockt hår. Skäggbotten såg mörk ut. I övrigt märkte att han kammade håret bakåt och att hans bleka hy inte utsatts för sol på länge. Hon bedömde honom som ofarlig och bad honom stiga in.
– Jag är ledsen, sa hon, Ingemarson är på klientbesök. Han är mycket upptagen och kan inte ta fler jobb de närmaste veckorna.
– Jo, men det måste han. Jag kan nog inte vänta så länge. Ingen annan vill hjälpa mig.
Mannens ögon vattnades och portföljen kom i darrning.
Pia veknade.
– Berätta om ditt problem. Kanske kan jag hjälpa dig på något sätt.
Mahmed höjde blicken och såg henne i ögonen och hon svor inombords när hon såg att ett hopp hade fötts i dess djup.
– Jag fick besök för en vecka sedan av tre sådana där Hells Angels, berättade han. De kom vid stängningstid när min hustru och jag var ensamma på restaurangen. De stal dagskassan.
– Ringde du polisen?
– Jag vågade inte. De krävde oss på pengar för beskydd. Om vi gick till polisen skulle de komma tillbaka och göra oss illa.
– Beskydd. På det lilla viset. Hur mycket vill de ha?
– Tjugofemtusen varje månad. Det kan vi inte betala.
– Menade de allvar, tror du?
– Betalar ni inte blir ni manglade, sa de.
– Hotade de att göra er illa om de inte fick pengarna?
– De skulle misshandla oss.
– Hur många var de, sa Pia och tog fram ett block. Hur vet du att de var från Hells Angels?
– De var tre stycken och hade skinnkläder med sådan där stora märken på ryggen.
– Beskriv de här typerna för mig!
– De såg likadana ut alla tre. Skinnställ. Hjälmar med mörkt glas framtill. Jag såg inte ansiktena.
– Försök lite nu! Fick du någon uppfattning om hur gamla de var? Var de smala, tjocka? Hur långa var de?
Mahmed lyste upp.
– Vi har markeringar vid dörren. Alla tre var kortare än märket för 1.75. Ja en av dem var förstås ännu kortare. Han var ganska liten faktiskt.
– Var de biffiga och klumpiga? Feta?
– Nej, ganska smala. Faktiskt väldigt smala när jag tänker efter. De hade stora basebollträn med sig.
– Hur lät deras röster?
– De sa inget. Jag fick lappar av dem.
– Har du kvar lapparna?
– Nej, de visade upp dem för mig men behöll dem.
– Du hörde inte någon av dem säga något.
– Jo, när de gick. En av dem snubblade på en stol och höll på att ramla.
– Svor han?
– Nej. Jag vet inte. Ett skrik bara.
– Hur lät det, skriket alltså.
– Det var bara ett kort rop.
– Tänk efter. Blunda om det hjälper. Var rösten mörk eller ljus? Var den som en basröst?
– Ljusare, Mahmed begrundade frågan, det lät nästan som när min fru såg en råtta i omklädningsrummet. Gäll, heter det så?
– När de skulle komma tillbaka.
– Den 25:e är det avlöningsdag stod det på lappen.
– Det blir om knappt en vecka med andra ord. Jag ska se hur vi kan lösa det här. Kan du vara på restaurangen klockan nio i morgon och släppa in mig?
Mahmed nickade. De tog avsked.

***

Resten av dagen ägnade sig Pia åt shopping vilket i och för sig inte var ovanligt. Det var varorna som var annorlunda. När fötterna ömmade av trampandet tog hon upp sin mobiltelefon. En god vän inom polisens underrättelser Carl-Arne Ahrneson överraskades med en inbjudan till lunch.
– Nå Pia, vad är det du och Ingmarsson är ute efter nu? Sa han när de tagit var sin dagens på Centralstationen.
– Lite allmänt om mc-ligor bara. Jag vet att du är rätt man att fråga.

***

Följande dag kom Pia till Mahmeds restaurangen med en tung kartong i famnen. Mahmed skyndade att hålla upp dörren för henne.
– Vad är det du har med dig?
– Videokameror för vår lilla TV-inspelning.
– Ska vi vara med i TV?
– Bara du och mc-killarna, om de kommer tillbaka.
– De skulle komma den 25:e.
– De sa det ja, men de kommer säkert att höra av sig tidigare ska du se. Då ska vi vara beredda.
Pia monterade upp tre trådlösa videokameror i restaurangen. De kunde styras med fjärrkontroll och hade trådlös överföring till en dator. Två av dem täckte disken vid kassan och insidan entrén. Den tredje kameran placerade Pia i ett fönster gömd bakom en gardin. Den var regelvidrigt riktad mot parkeringen och gången fram till ytterdörren.
– Jag har fått ett snabbt godkännande av Länsstyrelsen, mumlade hon med heta kinder. Det gäller självklart bara när krogen är stängd. Förstår du?
– Ja, men beskyddarna kommer ju innan vi stängt.
– Jag vet, därför har du den här dosan.
Pia fäste en plastask på kassaregistrets sida.
– Då du lägger handen över den börjar kamerorna gå. Det räcker med en lätt beröring av handen eller ett finger. Jag har också lagt in ett program i din dator som skickar ett SMS till mig när kamerorna går igång.
– Jag förstår. När kommer de tror du?
– De dyker upp vilken dag som helst. Det är mindre än en vecka till den 25:

***

Pia satt vid sin dator varje kväll från en timma före restaurangens stängningstid. Den fjärde dagen hände det. Hennes mobil signalerade för ett SMS. Mahmed hade rört vid dosan. Ett snabbt kommando på datorn kopplade upp henne mot en dold hemsida som visade bilder från restaurangen. På skärmen syntes en skinnklädd person som lämnade över en paket till restaurangägaren och omedelbart lämnade med snabba steg. Budbäraren var ensam i restaurangen. Från den lagvidriga kameran såg Pia två andra som väntade utanför med motorcyklar. Motorerna var igång. När deras kumpan suttit upp körde de lugnt från restaurangen utan att väcka uppmärksamhet. Pia ringde genast upp Mahmed och frågade vad han fått för instruktioner.
– Pratade han med dig den här gången?
– Nej, han visade en lapp nu också.
– Vad stod det på den?
– Jag fick en bunt med förpackningar för färdiglagad mat. Varje den 25:e ska jag ha pengarna liggande i en form så att det ser ut som hämtmat.
– Då så. Jag kommer till restaurangen imorgon. Vi måste talas vid och planera vad vi ska göra. Jag kommer efter sex.
Pia vänder sin uppmärksamhet mot datorn och videofilmerna hon sparat på hårddisken. Hon frös en bild där budbäraren gick ut genom dörren.
Tänkte väl det buskompis, du ser allt bra kort ut du va. Väldigt spenslig också tycker jag, gillar inte öl va!
– Nu ska vi se, muttrade hon, vad får vi ut av era motorcyklar, tro?
Ett registreringsnummer flammar upp för ett ögonblick på skärmen. Pia frös bilden och noterade numret. Loggade in på Bilregistret och knappade in numret.
– På det viset, sa hon för sig själv.

***

Nästa dag ringde hon upp Annalena Lisen på Länskriminalen, en väninna och ena halvan av kommissarie Öhrns tvåmannaenhet för komplicerade spaningsmord.
– Hej Annalena. Du, jag har ett ärende jag tänkte du skulle hjälpa mig med.
– Jo, berätta.
Pia redovisade vad som hänt på restaurangen och vad hon kommit fram till.
– Jo men visst, det där är allvarlig brottslighet. Är de med i en supportklubb, tror du.
– De klär sig i västar som ger sken av det.
– Sånt är smått livsfarligt om det saknar täckning.
– Ja.
– Jo.

***

Den 25:e gick Pia till restaurangen ett par timmar före Byrån stängde. Hon fattade posto på Mahmeds kontor och hjälpte honom att packa pappersbuntar i formen beskyddarna lämnat. Kvällen gick utan att det hände något och vid stängningsdags ryckte Mahmed på axlarna och gick för att låsa entrén. En person kom rusande och trängde sig förbi honom innan dörren hann gå i lås.
– Jag ska hämta maten jag beställt.
Bikern hade en tajt knuten bandana över munnen. Mahmed blev skärrad och kom sig inte för att svara.
– Nå, var har du käket?
– På kontoret.
– Då går vi dit, då. Sätt fart på benen.
Beskyddaren var klädd i skinnställ och MC-hjälm. Det mörka visiret och hans bandana täckte ansiktet. Mahmed gick före genom restaurangen, förbi serveringsdisken och in på kontoret. Där öppnade han dörren till ett arkiv där det stod ett värdeskåp ur vilket han tog fram den laddade formen och lämnade från sig.
Kolla inte innehållet, snälla, tänkte Pia som stod gömd i omklädningsrummet.
Inkasseraren gick ut baklänges. Utanför restaurangen satt de två kumpanerna och väntade. När inkasseraren kom ut rusade de motorerna och vinkade.
– Skynda dig, hördes en ljus röst ropa.
Samtidigt som budet la ner formen i en sadelväska körde tre polisbilar fram och spärrade motorcyklisternas väg. Annalena Lisen i spetsen för polismän med skyddsvästar grep de tre förövarna och mötte inget motstånd.
Inne på restaurangen stod herr och fru Mohed och tittar ut genom fönstren. När bilarna med de blå blinkande ljusen kört iväg vände de sig till Pia.
– Vad händer nu?
– Det händer ingenting, svarade Pia. Mer än att du får en räkning från Byrån.
– Kommer det inte andra och hämnas på oss?
– Det finns inga fler. Det var bara de här tre. Tre tjejer som kör motorcykel och försökte lura dig att de var med i Hells Angels. Men de begärde för lite pengar. Kriminella hade krävt dig på mycket mer. Dessutom har jag aldrig sett så småväxta och smala Hells Angelskillar. De jag sett, för all del inte alla, är präktigt feta. De skulle inte heller vara rädda för att visa ansikte eller att prata med dig. De hade skrämt skiten ur dig så att du aldrig vågat ifrågasätta beskyddet.

Krönika av JEAN BOLINDER

Jag beundrar verkligen Björn Ranelid!

Men första gången jag träffade honom var jag tveksam. Jag skulle presentera en bok i Ystad och framträdde på Konsthallen. Efteråt var det fest hos några kulturintresserade damer. Ystads  kände författare kom inte till museet, men dök upp på festen. Där dominerade han fullständigt allting. Jag och min bok hade inte en chans.

“Vilket ego!”, tänkte jag lätt avundsjukt men mest av allt imponerad.

Vi har setts senare också. På Gösta Wernermuseet i Simrishamn ställde vi ut våra målningar och jag kunde konstatera att författaren också är en bra konstnär. Nu har han därtill ställt upp i Melodifestivalen och till allmän häpnad kommit till final. Som vanligt har han utsatts för hätska angrepp och nedriga påhopp ur bakhåll.

Obegåvade människor som inte har en chans att konkurrera drivs av låg lust att förinta. De kan inte glädjas åt att något bra som gör tillvaron lustfylld – nej de måste angripa, håna och förinta. Själv har jag gudskelov aldrig väck tiondelen så mycket uppståndelse som Ranelid men har ändå som teaterman, författare, konstnär och tidningsskrivare känt av Jantelagens snåla vindar. Första budet i Sandemoses Jantelag är: “Du skall icke tro att du er noe”.

Jante ligger i Norge men i Sverige innebär det i samma grad, att man ej får visa sig duktigare än andra, för då blir man angripen, misstänkliggjord och hånad. Vi är ju ett jämlikt land, ett land där “en ann är så god som en ann” …

När jag i en lärartidning försvarade invandrarbarn utbröt det en storm på nätet. Man kom inte med argument, för det kunde man nog inte, nej man krävde att jag skulle sparkas. Den kloka  redaktionssekreteraren skrev att man verkligen inte tänkte ge mig avsked. Då försvann hon i en fallucka och efterträddes av en karl som rappt slängde ut mig. Det skedde så fermt att en kolumn som jag hade skrivet kontrakt på, aldrig publicerades.

Mig personligen kvittade det faktiskt detsamma med den tidningen, men de som förlorade var invandrarungarna. Sedan ska politikerna snacka storstilat om en jämlik skola!

Men visst känns det i skinnet att bli behandlad på detta sätt. Jag beundrar Björn Ranelid, även för att han står ut. Han är en modig människa som vågar gå emot alla de fega, oftast anonyma gnällspikar som försöker göra mos av honom.

Förr var det kvalificerade kritiker och utsedda kolumnister som tyckte till. En ansvarig utgivare kollade vad som skrevs. Det fanns yrkeskunskap, etik och moral.

Nu har Internet gjort envar som känner sig kallad, är berusad eller en självgod besservisser, till tyckare som har chansen att kräka ur sig vad som helst, t ex ondgöra sig över Ranelids utseende. Fyllesnacket hemma i TV-soffan har blivit offentligt.

Det är som mobbande småungar i en sandlåda:

– Du är fuuuuuuul!!! Så det så!

Det är som om folk tror att den som är känd, tål vad som helst. Jag vet av egen erfarenhet att man stålsätter sig och visar upp en oberörd attityd. Men härom dagen avslöjades mitt innersta känsloliv när det gäller att känna sig hatad.

Jag håller på att skriva memoarer – mest för min egen skull. När inte så mycket återstår av mitt liv, vill jag kolla hur detta liv varit. Förstå vad som drivit mig framåt.

Just nu håller jag på med mitt dramatiska åttiotal. Sveriges då största dagstidning bad mig medverka i en stort upplagd sommarföljetong. Det var roligt och smickrande och jag tackade ja. Kort därefter ringdes jag upp av en inte särskilt känd författare som var rasande över att han inte fått vara med.

Jag svarade vänligt att det ju inte var jag som bestämt, men det lugnade honom inte, han vrålade och skrek i telefonen till dess han slängde luren i örat på mig.

Efter det förföljde han mig på alla sätt. Han skrev ner mina böcker till dess att jag tröttnade och meddelade att eftersom jag var en så dålig författare lade jag av. Då utnämndes en av de enligt honom oläsbara volymerna till “Årets bästa svenska kriminalroman” av Svenska Deckarakademin.

Min arge kollega framträdde då med ett inlägg där han hånade min person och allt jag stod för. Han tyckte minsann vad han tyckte och var jag en sådan klenfärs att jag inte klarade det,  var det ynkligt och löjligt. Som ju allt med mig var!

Jag ryckte på axlarna och avstod från att skriva fler deckare. Till dess jag fick en idé en dag och kom med en ny bok. Som också den fick Akademins pris som årets bästa …

Det intressanta är att när jag nu efter ett kvartssekel läste om vad den nu bortgångne kritikern då skrev, greps jag åter av känslan att vara hatad. Det gav mig en depression. Allt blev ett grått töcken, jag sov inte på nätterna och jag undrade vad det var för mening med mitt liv. Så hårt tog det alltså den gången fastän jag då inte ens själv var medveten om vad jag innerst inne kände.

Som sagt beundrar jag Björn Ranelid. Och jag tycker att alla de som är avundsjuka på hans förmåga, mod och kämpaglöd ska tänka efter. Kom gärna med seriös kritik, synpunkter och inlägg men sluta håna och hata! Vi har inte så många förmågor av Ranelids klass och dem vi har, ska vi vara rädda om.

Över huvud taget ska vi alltid vara rädda om våra medmänniskor!