Nu har det ytterst sällan gått att ge ut kulturtidskrifter med vinst. Men de stora dagstidningarna har länge haft bred kulturbevakning som ett försäljningsargument, och även mindre lokala och regionala tidningar har under slutet av förra seklet satsat på kultur.

Nu ser det värre ut. Senaste beskeden från Dagens Nyheter som måste spara är att man skär ner över hela linjen, och allra mest på kulturen. Det betyder att deras kulturavdelning kommer att bli mindre än den på Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Sydsvenska Dagbladet.

Nu kommer säkert ändå många kulturredaktioner att kasta avundsjuka blickar mot DNs resurser, och jag tänker inte ge mig in i debatten om vad man egentligen får ut av mängden medarbetare (och ett inte föraktligt antal frilansare). Det oroande är snarare hur enkelt det tycks vara att strömlinjeforma tidningsutgivningen. Här på webben kan man publicera snabbt och billigt – och har svårt att få intäkter…

Tidningarna, och tidskrifterna, har sagt sig vilja satsa på fördjupning, förklaring och förbättring. Fördjupningen finns, men sällan (alltför ofta är sk analyser bara tyckanden), förklaringarna har blivit bättre med fungerande grafik, men på det hela taget har förbättringarna bara blivit ytligheter.

Det är lätt att fylla sidor med börstabeller (som finns snabbare på webben), och man kan undra om en personintervju blir så mycket bättre av att halva utrymmet på ett uppslag tas upp av ett ganska vanligt ansiktsporträtt. Fast det är ju stort förstås.

Nå, här ska inte kastas sten, jag vet att det inte är lätt med förändringar. Men som ivrig tidningsläsare hoppas jag på att den seriösa journalistiken också i tidningsformatet överlever, om än på läsplatta eller på annat (billigare) distributionssätt.

Vi på DAST fortsätter. Ni som läsare är välkomna att bidra. Vi har avstått från kommentarsfunktionen på webben, men skicka synpunkter, artiklar och noveller så hanterar vi dem som om vi fortfarande kom ut på papper.

Eller tycker ni annorlunda?

LEIF-RUNE STRANDELL

Av LEIF-RUNE STRANDELL

I norska deckarlitteratur finns en huvudperson som heter Varg, Varg Veum. I svenska deckarsammanhang finns också en varg, Varg Gyllander. Denne Varg heter förresten också Ulf.

Nå, vår svenske Varg var inte helt främmande för det polisiära och litterära för han arbetar som pressekreterare på rikskriminalpolisen. I den egenskapen fick han allt som oftast hjälpa till att få fram sakkunniga som deckarförfattare behövde konsultera.

Han insåg att han ju hade ännu närmare till dessa källor, så varför inte skriva en deckare själv. Det område som var dåligt täckt i svensk kriminallitteratur var kriminalteknikerna, numera flitigt förekommande i tv. Men det skulle inte vara någon anknytning till rikskriminalpolisen där han själv arbetade.

Så det blev ett par tekniker från en storstad, inte helt olik Stockholm, en äldre man och en yngre kvinna. Och han frossade i tekniska beskrivningar, här skulle visas att grunderna var fasta och det han skrev om var korrekt.

Två sorters författare

Han har upptäckt att det finns två sorters författare, i alla fall av spänningslitteratur. Det finns de som ska ha allt korrekt, så står det att tåget avgick 15.38 så kan man som läsare vara säker på att det verkligen gick då. Och så de andra som hittar på det mesta bara det verkar troligt och läsaren tror på det, i alla fall under läsningens gång.

Han skulle vara korrekt, för han kunde inse att en hel del av arbetskamraterna skulle läsa. Och nu blev det problem. Det blev ointressant att läsa om det som är så häftigt på tv.

Det första utkastet visade sig alltför teknikinriktat. Han fick rådet att stryka det mesta. Till sist försvann först 70 procent och sedan lite till. Bland recensionerna hittade han synpunkten att det var alltför mycket detaljer.

Det var personerna han fick koncentrera sig på, och det har han fortsatt med. I dagarna kommer bok nummer två, och den tredje som är på gång är det tekniska reducerat till ett minimum.

– En större utmaning!

Det handlar om vanliga människor i en hemsk verklighet.

Skrivit professionellt om brott har han gjort länge, som journalist i 15 år ägnade han sig nästan bara åt brott och kriminalvård och kriminalpolitik, länge på Tidningarnas Telegrambyrå, TT.

Byta sida

Att han hamnade på Rikskriminalen berodde på att han blev tillfrågad: ville han byta sida?

Det ville han, och är nu en av 500 på myndigheten. Han brukar börja på morgonen med en rundvandring på de fyra våningarna där det sitter experter på gärningsmannaprofiler, barnsex, it-brott, människosmuggling…

– Det är konstigt, så mycket kompetens på så otrevliga områden och alla är så trevliga personer.

Den dagliga miljön ställer till en del vardagsproblem, inte minst i hemmet. Han fann att det gick bra att självklart diskutera svåra problem kring till exempel pedofilringar, men hemma blev det annorlunda. Fast naturligtvis: hans eget intresse för hustruns arbete med implementering av nya it-system på företaget var också svalt.

Men arbetsmiljön medför risk för avtrubbning, något man kunde se på en del chefer som varit med länge. Man måste fundera på värdegrunden i arbetet, och numera är det rätt, och viktigt, att kunna ta en ”värdegrunds-timeout” för att få tid att komma ihåg att de ”fall” man arbetar med handlar om riktiga människor”.

Fascinerande teknik

Även om det nu inte blev så mycket teknikdetaljer i böckerna tycker han att kriminaltekniken är fascinerande. Det tyckte han redan under tiden i Norrköping när han jobbade på tidningen där. SKL, Statens kriminaltekniska Laboratorium fanns i Linköping och nya tekniker hade forskats fram. De senaste 20 åren har oerhört mycket hänt inom området.

Förr var det en omöjlighet att få fram fingeravtryck från en avfyrad patronhylsa, numera är det möjligt att köra 2000 volt igenom den så framträder avtrycket.

Men boken? Han hade alltså sakkunskapen nära. När han var pappaledig hemma (han har två små söner) kände han att det blev tråkigt efter ett tag (kanske får man inte säga så?). Fem år tidigare gick han en skrivarkurs för blivande deckarförfattare. Efter den hade han tio skrivövningar i datorn och fann att de hängde ihop på något sätt. Så kanske kunde det bli en bok? Han räknade på antal sidor som behövdes, hur många scener, hur många sidor per dag…

Det visade sig inte vara en alldeles bra idé. 100 separata texter skulle sys ihop. Det tog tre månader att skriva dem men ett halvår att få ihop dem till en helhet.

Det blev alltså en bok.

”Att skriva deckare, det är ganska modigt” skrev en recensent.

– Det förstod jag inte. Bara man är förlagd är det grönt, tänkte jag.

Mördande konkurrens

Men förra året kom det 40 deckardebutanter, en mördande konkurrens. Hade han vetat det i förväg hade han kanske inte försökt.

Det dagliga arbetet handlar inte om att uttala sig för pressen. Det gör poliser som är experter på sina områden. Men för pressekreterare gäller det att hjälpa journalister att få tag på rätt uppgifter och rätt personer att tala med.

Ibland blir det mycket jobb. Förra året tog det stora helikopterånet mycket tid. Varg väcktes 05.15 av AP, nyhetsbyrån, som frågade om det stämde att det var en helikopter över en värdedepå?

Så det blev en jobbig månad, i stället för den vanliga arbetsamma veckan som andra stora brott genererar.

Bland det jobbigaste var förstås att rikskriminalen hade tips i förväg, men beredskapen var som störst en vecka innan.

Förslagen på hur man borde gjort var många, från politiker som ville byta ut rikskriminalchefen till allmänheten som tyckte att helikoptern skulle ha skjutits ner.

Över tättbebyggt område?

Men Vargs fortsatta skrivande handlar alltså mer om människor än om actionfilmsliknande helikopterrån.

Krönika av Niclas Ahlfors

Gott folk, har ni hunnit skaffa er varsin läsplatta ännu? En e-bokläsare? En e-läsare?  En bokdator?  En e-reader?

Nä, jag trodde väl det.

Vi som inte prompt behöver vara coola och stila med senaste tekniken kan ha mycket is i magen. Hemma på vår gata i stan, där bor en kille och han har redan köpt sig en läsplatta för 2.500 spänn. Rena rama rånet om du frågar mig. Och boktitlarna är inte billigare än reda böcker, tryckta på papper och med oäkta kapitälband.

Vi som inte prompt behöver vara coola och stila med senaste tekniken kan lugnt luta oss tillbaka och se på när läsplattorna utvecklas. Killen på min gata i stan lär nog redan om ett par månader upptäcka att hans fina, dyra investering redan har passerat bäst före-datum.

Jag är inte så rädd att e-boken kommer att slå ut den traditionella boken på kort sikt. Pappersbokens evolution har liksom pågått över en längre tid så nog kan läsplattan få sig en ordentlig utmaning.

Inte vill jag framstå som en bakåtsträvare, så låt oss hoppas på att bok och platta kan leva sida vid sida tills vi vet vem som går segrande ur fighten. Och vem vet, kanske påverkar plattan människors intresse för litteratur positivt.

När ljudboken gjorde sitt intåg började många konsumera böcker i bilen, på flyget, på gymmet. Tack vare ljudboken fick även bokförsäljningen en skjuts då folk som lyssnat på böcker även kunde tänka sig att läsa en bok. Man nådde helt enkelt nya målgrupper.

Rent mentalt håller jag på att förbereda mig på att mina texter i framtiden kommer att levereras som en datafil till intresserade läsare. Det är en något bisarr känsla att tänka sig en utgivning i blott digital form. Målet med skrivandet är ju (bland annat) att få se sin text i tryckt form på papper som känns och som man kan skära sig på. Att bli utgiven som en digital fil känns mer som en kvasihändelse. Du är utgiven, men syns liksom inte.

Din lokala boklåda (om den klarar konkurrensen) kommer att fungera som ett stort demonstrationsrum (showroom) dit du går och bläddrar i ett visningsexemplar för att sedan ladda ner boken direkt i butiken (trådlöst, förstås) eller hemma via datorn till en lägre slant. Så fungerar det redan i dag i många branscher. Hur många har inte tittat på t.ex. en vitavara i butik; klämt och känt; provöppnat och provstängt allt medan en försäljare flåsar dig i nacken. Med avmätt min ber du att få tänka på saken bara för att sedan gå hem och via Pricerunner hitta just ditt önskade kylskåp till bästa (lägsta) pris. Dessutom levereras produkten hem till dig snabbt, smidigt och nästan gratis.

Jag kan tänka mig att köpa en läsplatta till min mormor. Hon är inte så väldigt gammal men ögonen tycker sig snart ha gjort sitt. Att slippa glasögon och förstoringsglas kan vara en lycka om då läsplattan kan vara behjälplig. I samma veva kan jag tänka mig en platta själv förresten. Det är ganska jobbigt med en tegelstensroman som skall hållas på raka armar i sängen till kvällen. Där kan nog plattan hjälpa. Dock, utbudet av svenska titlar är än så länge begränsat så jag får anledning att träna armmusklerna ett tag till.

Sommaren 2001 var Åsa Träff på landet i föräldrarnas stuga nära Vingåker. Då ringer syster Camilla Grebe och säger att hon måste läsa mejlet. Så ett besök på närmaste bibliotek avslöjade ett första kapitel i en bok. Och det var jättespännande!

Camilla och Åsa

Åsa var förvånad. Hon hade ingen aning om författarambitioner. Sist i mejlet fanns en uppmaning: Fortsätt på historien!

Som lillasyster var det att lyda order.

Det blev ett skrivande av vartannat kapitel och sammanjämkande prat dessemellan. Ambitionen var inte så stor, ett hobbyprojekt som ingen av dem visste skulle bli en bok.

Tiden gick men under 2007 och 2008 så fanns så mycket att de skrev ut manuset och skickade det till flera förlag.

Efter en vecka fick de ett telefonsamtal och 2009 kom boken ut: Någon sorts frid.

På omslaget står också ”Psykologisk spänningsroman”, och innehållet har också påverkats av Åsas arbete som psykolog (inte terapeut dock, som huvudpersonen i boken). Storasyster Camilla är ekonom.

Marinerade i deckare

Att det till sist blev en bok i spänningsgenren är inte så konstigt, säger de.

”Vi är marinerade i deckare sedan vi var små, vi gillar att läsa och vi gillar genren.”

De skrev hemska små uppsatser i 4-5 klass där de tog livet av folk till frökens förfäran.

I denna vuxna bok är det inte så mycket action utan det de tycker är spännande är relationer, vad som händer mellan människor. Terapisituationen är central i boken, särskilt terapeutens förhållande till sina patienter. Dessutom är det en spännande miljö, en speciell situation som är tacksam att använda litterärt.

Miljöerna i övrigt är mycket Söder i Stockholm (Åsa jobbar i trakten) och mycket Värmdö och skärgård. Där ute bor huvudpersonen ensam i ett ensligt hus, deprimerad och mörkrädd så på kvällen har hon alla lampor tända vilket gör att hennes hem är lätt att titta in i för den som står i mörkret utanför utan att bli sedd.

”Vi ville göra en psykologisk thriller, spännande och läskigt men inget blod sprutande på väggen.”

Det skulle inte bli en pusseldeckare, men inte heller avslöja för mycket från början.

Språket var viktigt. Efterhand blev det inte vartannat kapitel, och de konstaterar att det var lyckosamt att det stilistiskt fungerade för båda.

Alldeles okunniga om förlagsbranchen var de inte. Camilla var med och startade ett ljudboksförlag 2001 (en slump att första mejlade kapitlet kom då?).

Skriver vidare

De skriver vidare, tillsammans. De har större delen av uppföljaren med samma huvudperson. Om första boken handlade mycket om sorg och förlust ska nummer två handla mer om kärleken inklusive dess mörka sidor. Det blir samma karaktär, samma ensliga hus och den kommer förhoppningsvis till hösten. Arbetsnamnet är Bittrare än döden, ett citat från Gamla Testamentet.

För Åsa är skrivandet också en balansgång mot psykologjobbet: hon får inte avslöja patienter.

Men de kan avslöja att de trots gemensamt skrivande blir fruktansvärt osams (veckan när vi träffas var det dock bara en gång).

Så vad läser de själva? Högs och lågt blandat, säger de. Åsa brukar klara 2–3 deckare i veckan, men det minskar något med småbarn. Favoriter: Peter Robinson, Denise Mina, Denis Lehane, Åsa Larsson, Johan Theorin, John Ajvide Lindqvist, Leif GW Persson…

Och många fler.

Och förhoppningsvis blir det fler böcker av systrarna, de har tankar på en tredje bok.

Veronica von Schenk

– Bakom varje mord finns en människa!

Deckare har roat henne sedan hon var barn. Hon läste alla Kitty- och Ture Sventonböcker och vill gifta sig med Sherlock Holmes.

Hon ville förstås skriva deckare själv, men hade dåligt självförtroende och dålig självdisciplin. Tiden fick hon dock när hon var mammaledig med barn nr två och nu finns böckerna här.

Sherlock Holmes kan ju sägas vara den första profileraren, men hon utbildade sig inte till sådan, utan blev journalist. Intresset för profilering fanns där och det blev självstudier i profilering och psykopatologi.

Sedan 1995 finns gärningsmannagruppen på rikskriminalen, men där talar man inte om profilering utan om ärendeanalys.

Nu finns profilerare i många deckare i böcker, film och tv. I filmen När lammen tystnar blev verksamheten först känd för den bredare publiken. FBI i USA startade 1972 Behavior Science Unit, varifrån filmens agent kommer.

Veronicas egen favorit bland olika böcker och serier är Criminal Minds, för där ges en ganska rättvis bild av verksamheten. För detta är ingen exakt vetenskap, även om det kan finnas en övertro på vad som kan åstadkommas. Det är ett verktyg, bland andra, för att hjälpa polisens utredare att fokusera på en människotyp.

– Det finns minst fem olika metoder som är etablerade, och om profileraren är polis eller psykolog gör också att man arbetar på olika sätt, säger Veronica von Schenk.

Hon konkluderar att det är ett bra verktyg, inget magiskt.

I litteraturen är förstås Sherlock Holmes både den förste och den bäste…

LEIF-RUNE STRANDELL

I DAST förra året fanns en intervju med Veronica: http://www.dast.nu/artikel/det-var-inget-val-jag-maste-skriva-deckare

Och här är hennes huvudpersons webbplats: http://altheasprofil.se/

Hans Stigsson Michajlov är 41 år och till vardags politisk redaktör på Norrköpings Tidningar. Sedan en tid tillbaka är han också elev på Deckarskolan med Helena Sigander som läromästare. Michajlov har inte bara en vitrysk hustru, därav efternamnet, utan också en rysk favoritförfattare: Boris Akunin.

——————————————————————————————————

Taket till den gamla nedlagda spannmålssilon var perfekt. Härifrån kunde han se flera kilometer åt i stort sett alla håll. Han rättade till sin rånarluva. Från sin ryggsäck drog han fram en stark kikare och ställde in skärpan. Därefter tog han fram sitt prickskyttegevär från dess skyddsfodral och gjorde om proceduren med gevärets kikarsikte.

Nästan 300 meter därifrån stod en liten pojke och såg upp mot silon. Han tyckte att någonting hade blänkt från dess topp och försökte upptäcka vad det var. Men han blev avbruten.

”Kjell! Har du packat dina grejer än? Jag har sagt att du inte ska stå mitt på gräsmattan! Du får vara ute sedan, när vi är framme hos mormor.”

Pojkens mamma hämtade honom och föste med låtsad stränghet pojken framför sig in i huset. Hon var inte arg på honom, men orolig. Polisen hade sagt att hotet kanske inte var så stort, att hon inte skulle oroa sig i onödan. Det var illa nog. Att de räknade med ett hot över huvud taget var nog för henne. Att vara utomhus var farligt. Att svara i telefon var farligt. Att över huvud taget existera var farligt.

När telefonen ringde försökte pojken inte rusa fram och svara. Han visste att han inte fick. Mamman frös inombords till is medan telefonen ringde ilsket. Hon följde polisens instruktioner. Först tre signaler, därefter skulle det ringa igen. Om det var polisen.

Tre signaler gick fram, därefter gick det några sekunder och telefonen ringde igen. Hon suckade av lättnad och lyfte luren.

”Det är Aronsson på polisen,” hördes en torr och välkänd röst i andra ändan. ”Vi vill bara kolla att allt är i sin ordning. Börjar ni bli klara?”

”Vi har packat det mesta, tror jag. Kjell ska hämta sina saker förstås. Det är svårt för honom. Han förstår inte varför vi måste lämna villan och jag kan inte förklara. Jag väntar på att Micke ska komma.”

”Det är bra. En polis följer med Micke.”

”Vad har hänt?”

”Ingenting. Det är vanligt rutinförfarande.”

”Är det samma rutin som att vi inte kan bo i vårt hus, att jag måste ljuga för min son och säga att vi ska åka till mormor, att hon inte heller får bo i sitt hus av säkerhetsskäl, att…”

”Sonja, ta det lugnt. Kanske kommer du att skratta när allt är över.”

”Dödshot är inget att skratta åt!”

Hon ångrade genast vad hon sagt. Ett par meter från telefonen stod sonen och tittade frågande på henne. Hon skyndade sig att avsluta telefonsamtalet.

* * *

Mannen på taket kontrollerade sitt gevär. Accuracy International, samma gevär som armén hade under benämningen PSG 90. Han hade monterat sin kikare på en liten trefot av gummi och spanade över omgivningen. Långt borta kom en bil körande, en vanlig civilregistrerad Volvo V70. Den körde snabbt genom samhället och in framför tvåplansvillan där pojken och hans mor bodde. En man gick ut från passagerarsidan fram. Mannen på taket kände igen honom. Mikael Karlsson, pojkens mammas nye pojkvän.

Mikael försökte gå fram till ytterdörren med vanliga, långsamma steg. Egentligen ville han rusa in, hugga mamman och pojken under var arm och springa därifrån för att aldrig komma tillbaka. Istället tvingade han sig själv att försöka uppträda normalt.

Sonja hade redan kikat ut bakom gardinerna till ett fönster. Hon hade sett att det var Mikael.

Fast när han ringde på dörrklockan glömde hon säkerhetsspärren på och ryckte ett par gånger nervöst i dörren. Hon stängde dörren, tog ett djupt andetag för att lugna nerverna och hakade av spärren. Hon öppnade dörren precis så mycket att Mikael kunde smita in.

”Micke, tack gode Gud!” Hon kramade honom hårt.

”Lugn Sonja, allt blir bra. Är ni klara? Var är Kjell? Det är bäst vi kör på en gång. Polisens säkerhetsrutiner gör oss bara stressade. Sedan blir det bättre.”

”Allt är packat. Du ser väl väskorna. Det är bara Kjell som ska packa sina grejer. Jag har förstås redan packat det mesta åt honom. Jag tänkte att det vore bra om han också gjorde något. För att hålla sig lugn.”

”Det är bra. Jag går upp och hjälper honom.”

* * *

Mikael gick uppför trappan och sneglade in genom den öppna dörren till Kjells rum. Några leksaker och öppna barnböcker låg kringspridda på golvet tillsammans med hans ryggsäck och en halvtom bag. Kjell själv stod vid fönstret och tittade ut.

”Hej Kjell, hur är det?”

Pojken hoppade till av överraskning och tog ett steg bakåt. Han visste att han inte fick dra ifrån gardinerna, än mindre stå vid fönstret och titta ut.

”Bra,” svarade han frånvarande utan att se på Mikael.

”Du vet att du inte borde stå vid fönstret. Det är okej, vi ska åka nu. Ska jag hjälpa dig att packa det sista?”

Mikael gick snabbt fram till fönstret och drog för gardinerna. Sedan hjälpte han pojken att packa sina saker.

* * *

Mannen på taket kontrollerade ammunitionen. Gevärets magasin var laddat med tio helmantlade patroner av kaliber 7,62. Det skulle räcka för att slå igenom en skottsäker väst till och med på långt håll. Dessutom hade han ett magasin till liggande vid sidan om geväret. Han skulle förstås inte behöva använda det. Ett välplacerat skott borde räcka. Han följde emellertid noga sin väl inarbetade plan, med säkerhetsmarginaler för alla eventualiteter.

Han rättade sin ställning lite grand och tog ett par djupa andetag för att lugna pulsen. Nu var det nära. Han skulle inte få många chanser när pojken kom ut från huset.

”Får jag säga hej då till Pelle?” undrade pojken på väg nerför trapporna.

”Vem är Pelle?” frågade Mikael som gick precis bakom och försökte skynda på honom.

”Min vandrande pinne. Du har träffat honom! Han bor i akvariet i vardagsrummet. Fast det heter något annat som jag glömt. Ternånting. Vem ska ta hand om honom nu?”

”Det hade jag glömt. Jovisst har jag träffat Pelle. Terrarium kallas hans hus. Svårt ord. Pelle kommer att klara sig fint, det lovar jag. Gå du och prata med honom. Ta inte för lång tid bara.”

Pojken sprang in i vardagsrummet. Samtidigt kom Sonja in genom ytterdörren efter att ha tagit ut de sista väskorna till bilen.

”Jag är klar. Var är Kjell?”

”Han säger hej då till sin vandrande pinne. Jag lät honom göra det. Fan vet, vem som tar hand om den när vi är borta. Tänkte inte på det.”

”Det är mycket vi inte tänkt på. Åh herre Gud! Gardinerna är väl fördragna i vardagsrummet?”

”Lugn Sonja, de är fördragna i hela huset och har varit så länge. Det vet du ju. Ända sedan…”

Mikael bet sig i tungan. Det var onödigt att prata mer än nödvändigt om det.

”Ända sedan polisen varnade mig för att Max menar allvar,” fyllde hon i. ”Ända sedan Max visste att det var du och inte han som var Kjells far. Ända sedan han sa att han vägrade gå med på skilsmässa, att han hellre mördade mig och Kjell än att gå med på någonting. Ända sedan hela världen spårade ur.”

* * *

Mikael kände igen Sonjas blick, han hade hunnit bli van vid den de senaste veckorna. Hennes ögon fylldes av fruktan och ilska, hjälplöshet och hysterisk nervositet. Alla känslor på en och samma gång. Mikael sade ingenting. Han visste att inga ord hjälpte längre. Max hade fått frispel och stuckit till skogs med sitt gevär. Han var en van jägare och bra skytt. Vad som helst kunde hända.

”Ska vi åka? Jag har sagt hej så länge till Pelle.”

Tyst hade pojken tassat fram genom vardagsrummet till tamburen. Mikael och Sonja såg först på honom och sedan på varandra. Hade han hört något?

”Det är bra, då går vi,” sa Sonja och tryckte ner sin ångest i magen.

* * *

Det var nu eller aldrig. Mannen på taket kontrollerade kikarsiktet en extra gång. Dörren till huset öppnades. Pojken gick ut först. Han var ett öppet mål. Mannen på taket spanade febrilt i närområdet. Där blänkte det till. Trappnedgången till en källarlokal som varit gammal mopedverkstad. En man i militärens gröna överskottskläder och med ett jaktgevär ålade sig upp för de sista trappstegen. Han riktade vapnet mot huset där pojken just gått ut.

Mannen på taket visste att det handlade om sekunder. Genom kikarsiktet såg han den grönklädde, siktade mot det oskyddade huvudet, kompenserade för vindavdrift och tryckte av.

Knallen fick pojken, Sonja och Mikael att frysa mitt i steget. Polismannen i bilen skrek åt dem att kasta sig på marken. Själv drog han sitt tjänstevapen, sprang ut ur bilen och siktade oroligt i alla riktningar.

Han behöver inte göra sig besväret, tänkte mannen på taket. Han anropade sina överordnade i polisradion.

”Rudolf Viktor.”

”Rudolf  Viktor, kom.”

”Från Bertil Sigurd. Har oskadliggjort ett hot mot Kjell Larsson med familj. Tvingades skjuta för att döda. Upptäckte personen vid den gamla mopedverkstaden samtidigt som familjen skulle åka. Mannen var beväpnad och tog sikte mot pojken som just lämnat huset. Träff i huvudet, omedelbart dödande. Kollegan vid bilen vet inte vad som har hänt och behöver underrättas. Kom.”

”Det är uppfattat. Vid mopedverkstaden? Kom.”

”Korrekt. Den som var ansvarig för genomsöket i går kan ha gjort ett riktigt dåligt jobb. Kom”

”Den skjutne är Max Larsson? Kom.”

”Något annat vore ytterst osannolikt. Slut kom.”

”Klart slut.”

Utrensning är en bok som inte behöver någon introduktion. Aldrig under senaste seklet har en finsk roman varit så hypad, omskriven och berömd i svensk media (”Mörker som lyser” DN). Även i Estland var romanen varmt mottagen.  Massor av lovord och beröm för att hon lyckats fånga tidsandan och ge en rättvis bild av svåra tider i estnisk historia.

Sofi är en medial person, för mig är hon är litteraturens Siouxsie Sioux (Susan Janet Ballion). En stor skandinavisk berättelse kan skrivas i Jyväskylä, Haapsalu eller Helsingfors. En viktig roman kan skapas av en författare som lever i ett annat land men har sina rötter i Livland.
Berättelsen spinner över 91–92 med återblick från 46–52.

De tidigare åren är grunden till en plågsam historia. De var tider av förtryck, ”skogsbröder” (motståndsmän i skogen), gerillakrig mot ryssarna och slakt av sina egna. Ett bondsamhälle i förändring, ett folk på glid, ett folk på väg att utrotas av ryssar och av sina egna. Ett sjungande folkslag som säger ”jag är en est och est förblir jag, om en gång jag är skapt till est…. Snart du det fria Estland ser”.

Sofi är en mästare på att teckna detaljer med en elegant och lätt prosa. En fluga, en flicka, en rykande fimp av ”Priima”, en guldtand, alla dessa kökskärl och president Ruutel som bakgrundljud på radion. En gammal kvinna som lägger in gurkor enligt estnisk tradition. En gård någonstans i västra Estland, ett kök med glasburkar och tidningspapper i en by som symboliserar hela landet.  Allt är så estnisk och så äkta. Ett mikroperspektiv som omgärdas av en farlig och grym värld utanför. I en värld utanför finns ryska hallikar, nationalister, kommunister och medlöpare.  Precis som på 40-talet. Att skada varandra är ett sätt att leva.

Det är liksom vilda västern i västra Estland och kvinnorna håller i pistolerna.  Med hjälp av syrad grädde, dill, ättika, pepparrot, massor av gurka och en pistol rensar dem ut i Utrensning.

Detaljrikedom och elegant språk är det som syns utåt och förför läsaren. Berättelsen i sig är ett gäng små färggranna skärvor som i femtiotalets kalejdoskop. Skaka tubkikaren och du börjar se underliga mönster som bildar en familjkrönika. Till skillnad från amerikanska förlagor är Sofis krönika kort och brutal.  En gåtfull flicka med förflutet och en gammal gumma som ruvar på många hemligheter är ett omaka par som är berättelsens hjältinnor. Deras relation är historiens motor. Där emellan dessa två finns en estnisk nutidshistoria, en berättelse om ett land våldtaget av tyskar och ryssar, ett land som söker sin identitet, ett land som hade sina medlöpare och frihetskämpar.

De flesta av dessa frihetskämpar och banditer var män. Kvinnor skötte om inlagda gurkor, tog hand om gårdar och städade efter mäns eskapader. Kvinnor gömde män och gav dem föda. De flesta av dessa män gick ett tragiskt öde till mötes. Ett tag var Estland ett land av sörjande, sargade kvinnor.  Zara och Aliide är två exempel på dessa kvinnoöden.

Jag har lite svårt för romaner som använder sig av protokoll och brev som facit, som en förklaringsmodell för hela förloppet. James Ellroy är en missbrukare av stora mått vad gäller att krydda sina berättelser med ”låtsas”-handlingar. Oksanen lyckas med konststycket att linda in gamla brev och förhörsprotokoll i berättelsen på ett ganska naturligt sätt.  Angiveritonen i dessa handlingar är perfekt – däremot är innehållet en ganska trist historia.  Dessa handlingar kändes som utfyllnad för min del.

Det inledande brevet ”För det fria Estland” måste också kommenteras. Jag undrar om det fanns några illusioner på 40-talet bland estniska bönder om att västmakterna skulle ingripa för estnisk sak.  Esterna blev svikna under Molotov–Ribbentrop-pakten. Man hoppades på att befrielse skulle ske genom tyskarna. Man blev sviken av tyskarna också. I efterkrigstiden fanns ingen att sätta tilltro till, varken Sverige eller de allierade brydde sig om Estland.

Jag blir ändå lite konfunderad över alla fantastiska recensioner. Det är en bra bok, men att kalla den för årets bästa, ”en enda bok” värd att läsa i vår” (DN)? Är det uppgörelsen med trafficking som gör boken så het? Är uppståndelsen kring boken uttryck för vårt dåliga samvete? ”Finlands sak är vår” sa svenskarna runt krigstiden. Estnisk sak var en parentes i svensk realpolitik, en offergåva till ryska björnen, en skamfläck i våra folkvaldas memoarer.

I Estland däremot talades det ofta om ”den gamla goda svensktiden”. Vad yttrades det offentligt om Estland i Sverige på 80-talet? Tanken på Estlands frihet har kallats för tokstolligheter i Sveriges Riksdag, se tex RD 1987/88:85 s 82, även refererat i RD 1988/89:30 s 45, s 48. Detta sades 1987 I Sveriges riksdag. Jag vågar inte gräva djupare än så: RD1987/88:85  Anf. 34 STURE ERICSON (s) replik: ”Sådana utrikespolitiska initiativ för att skapa tre nya stater vid Östersjön är ingenting annat än tokigheter som man naturligtvis odlar på den extremmoderata kanten för att det möjligen skall ge en del exilbaltiska röster i höstens val. Men det ökar sannerligen inte förtroendet för vad en borgerlig regering dominerad av moderater kan komma att hitta på när det gäller våra relationer med Sovjetunionen.”)

Båtflyktingar, baltutlämningar, spionhärvor och spionflyg kännetecknade vår gemensamma historia på 40–50-talen.  Vi tog hand om deras barn samtidigt som vi skickade barnens föräldrar och släkt till Gulag. I modern tid donerade vi uttjänta inventarier som bistånd och lät våra banker att sko sig på esternas drömmar om ett bättre liv.

Maria Schottenius utbrister i DN (Förslag till Nobelpris.): ”ska ni läsa en enda bok i vår, läs ”Utrensning”…. Nobelpris om några år! Om man nu för lov att tippa”. Jag tippar emot. Men jag vet hur jag ska rösta i nästa val och det är Sofis inflytande. Hur tippar ni?

ANDRÉ LOUTCHKO

Sofi Oksanen. Foto Toni Härkönen

Måndag 19 april kommer Kjell Eriksson.

Måndag 31 maj är fackgästen Thomas Bälter Nordenman, kammaråklagare i Uppsala, som talar om digitalt bankrån och digial våldtält.

Biljetter som tïdigare bara på Konsertbaren, priset är oförändrat 350 kr inkl Crime Night-menyn. Mera information finns på http://www.crimenight.se

Rolling Stones har en låt som heter Yesterday’s Paper. Den handlar om hur fort någonting försvinner ur människors intresse. Rolling Stones har också, sedan drygt 30 år tillbaka, en gitarrist som heter Ron Wood. 2007 publicerades hans memoarer i hemlandet England och boken Ronnie kom ut på svenska 2009. Jag fann den i realisationslådan i en mataffär i Rimbo. Det tar alltså inte ens ett år innan en bok anses vara så inaktuell att den måste krängas ut för strax över 40 spänn. Man kan bli ledsen för mindre.

Det är en sorglustig historia Ron berättar om sitt liv. Han föddes i en stor zigenarfamilj (jo, jag vet att det ska heta romer numera) där fadern försörjde dem som arbetare på de många engelska små kanalfraktbåtarna. Fadern och bröderna såg till att traktens pubar blomstrade och unge Ron lärde sig att sprit är kul. Hans beskrivningar av fyllor (och senare av rus från andra preparat) påminner om min ungdoms skrytsamma kamrater – och kanske om mitt eget rätt lögnaktiga prat om hur mycket jag tålde i den åldern.

Det var en musikalisk familj och Ron lärde sig spela på åtskilliga instrument, men gitarren kom att bli det som förde honom till de höjder där Rolling Stones dväljs efter att han varit med i grupper som Birds (inte Byrds), Jeff Beck Group och Faces. Miljoner har runnit in och ut genom hans fingrar, utsvävningar med kvinnor, sprit och narkotika var legio. Vid sidan av musiken har han sysslat med konst, och är en inte så oäven tecknare och målare.

I slutkapitlen berättar han om att han nu blivit fri från dessa ”dämoner”. Undrar det egentligen …

Att boken kom att bli ett Yesterday’s paper har nog andra orsaker än att boken är dålig. Det är den inte, bara lite tjatig ibland med all dess namedropping. Översättningen är schysst, jag har bara noterat ett par förlåtliga syftningsfel. Det är bildmaterialet som är under all kritik. Samtliga bilder, antingen det är foton, målningar eller teckningar, har drabbats av moaré, vilket gör att de alla ser ut att vara tryckta på wettexduk. Synd på så rara ärter, inte minst när man vet att Photoshop har en moaréborttagande funktion.

KJELL E. GENBERG

Dessutom är det en tävling med 10.000 kr i pris och chans att medverka i Karin Wahlbergs nästa bok.

Här är boken: http://static.lokaldelen.se/static/sv_SE/om-lokaldelen/Deckarkampen.html