Av Åke Axelsson
Isaberg Förlag 2009

Åke Axelsson debuterade 2004 med En grönsakshandlares död och två år senare kom En man steg av bussen. Med En sten för Anders F fortsätter han sin vana med fantasieggande titlar. Tyvärr lovar titlarna mer än innehållet. Böckerna är ganska slätstrukna och tråkiga.

Åke Axelsson har varit polis i över 40 år, större delen av tiden har han tjänstgjort som kriminalkommissarie i Umeå. Därför skriver han med sakkunskap om både Umeå och polisarbete. Och det är kanske det som gör det lite tråkigt. Verkligheten är inte alltid det mest roliga att läsa om, i alla fall inte i denna form av underhållningslitteratur.

Upptakten är ett hotbrev som landshövdingen får ta emot. Umepoliserna Fahlén, Hamberg och Hedström får utreda. När en man hittas mördad i ett sommarstugeområde finner man möjliga kopplingar mellan mord och hot.

Lite mer humor och lite mer fantasifull och levande beskrivning av människorna i intrigen hade gjort denna historia bättre, men för all del – Axelsson har potential att bli en hygglig kriminalförfattare.

NISSE SCHERMAN

Av P. D. James
Bodleian Library 2009

I inledningen säger James, att boken skrevs på uppmaning av en bibliotekarie vid Bodleian Library i Oxford. Hennes royalties går till biblioteket. Det framgår också att mycket av innehållet har sin bakgrund i frågor hon fått av sina läsare. James är ju en flitig föreläsare och jag misstänker att boken innehåller en del material från föreläsningarna.

I boken presenterar P. D. James sin personliga syn på deckargenren.Hon börjar med att ge en historik och påpekar att flera av 1800-talets stora berättare som Dickens och Trollope använder mord och andra brott för att skapa spänning i sina romaner.

Hennes framställning tar bara upp författare som hon gillar och ändå behandlas några väldigt översiktligt. Jag tror att de flesta trägna deckarläsare saknar några av sina favoriter. Ett helt kapitel ägnas de fyra stora från Guldåldern: Christie, Sayers, Marsh och Allingham. James har en del  anmärkningar även mot dessa storheter utan att det förringar inte deras betydelse.

Historiken är någorlunda fyllig fram till 40-talet och de hårdkokta, troligen beroende på att det är de äldre böckerna och författarna hon umgåtts längst med och därför har en tydlig relation till.

De sista kapitlen är verkligt intressanta. De borde vara obligatorisk läsning för alla förhoppningsfulla (deckar-) författare.

I kapitel 6 tar hon upp berättarteknik, miljö- och personskildring.

I kapitel 7 intresserar hon sig för synen på deckare och hur recensenter behandlar genren.

Slutligen ger hon i kapitel 8 en sammanfattande återblick och resonerar om kriminallitteraturens framtid.

Eftersom hon ofta anknyter till sitt eget författarskap har naturligtvis vi James-älskare särskilt stort utbyte av boken. Men också alla andra deckarläsare torde ha mycket att hämta, t.ex. tips om författare man missat eller om böcker man läst, glömt och bör läsa om.

Slutligen (och inte minst viktigt): Språket är lättläst och omväxlande!

BENGT HEURLIN

Av Pelle Svensson
Blue Publishing 2009

Advokaten och författaren Pelle Svensson hade egentligen tänkt kalla den här boken Med Kwast till Blåkulla men förlaget tyckte att den titeln var alltför raljerande. Idén till titeln kommer från en teckning i boken där några figurer sitter på en kvast på väg till Blåkulla. Deras fotograferade ansikten föreställer åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, chefspsykolog Birgitta Ståhle, Quicks försvarsadvokat Claes Borgström och psykologprofessor Sven-Åke Christiansson. Det är dessa personer som Svensson menar är skyldiga till att en nerdrogad mytoman som Sture Bergwall/Thomas Quick fått förklara sig skyldig till och blivit dömd för åtta mord av de 33 han påstått sig ha utfört.

De såg till att han vallades runt på de platser där han påstod sig ha mördat folk och/eller gömt likdelar. van der Kwast och Borgström fungerade som dubbla åklagare, Ståhle och Christiansson som sagoinitierare och Penttinen som utskrivare av berättelserna och de brott ingen sett honom begå, ingen kunnat bevisa och där påstådda medbrottslingar aldrig blivit inkallade som vittnen. I stället för polisens likhundsförare anlitades en privat firmas hund för att söka efter nergrävda kroppsdelar (jfr Sandra Anderson som i Michigan, USA, ertappades med att medföra benbitar som hon släppte ut på brottsplatser och blev berömd på kuppen – ända till dess hon ertappades).

Pelle Svensson har gått igenom och noga analyserat allt som hänt i fallet Quick och anser att rättssäkerheten åsidosatts å det grövsta – och att de inblandade gjort sig skyldiga till tjänstefel, mened, fiffel med bevis och en hel del annat i den stilen, allt för att främja egna karriärer. Och det är bekyllningar som han i sin text bevisar att han har fog för.

Att Sture Bergwall gjorde sig skyldig till grovt rån, otukt med barn och knivmisshandel av en homosexuell man på 1970-talet borde inte hindra att han ska omfattas av laglig rättssäkerhet.

Det här är bara en av de senare ”rättsrötorna” som kommit upp till ytan i Sverige. På 1950-talet hade vid Haijbyaffären, på 80-talet Allmänläkaren & Obducenten. Alla affärer har en doft av häxjakt – eller religion där en absolut tro är viktigare än vetenskap och sunt förnuft.

Det kanske bättrar sig nu när Bergwall/Quick överklagat domen för att han mördat en israel i Dalarna (troligen avdagatagen av en pizzabagare som flytt landet) och målet återbördats till tingsrätten. Men säker kan man inte vara. Det finns politik (s) inblandad. En före detta justitieminister (och deckarförfattare), en JO och en JK, alla partimärkta, kan ta skada av att deras manipulationer bokförs.

Inte heller kan vissa journalister – åklagarens PR-personer – komma undan skammen och Quicks nya påståenden om oskuld visar sig vara riktiga. Då kan inte längre Dala-Demokratens Gubb Jan Stigson hävda att hans landsända har en alldeles egen Jack the Ripper. Han är inte ensam, men hmhm vet om han inte är värst.

Jag skulle faktiskt gärna se att Gubb Jan Stigson recenserade Svenssons bok. Det skulle bli intressant läsning.

KJELL E. GENBERG

Recension av bröderna Bergwalls bok

Av Sture Bergwall och Sten-Ove Bergwall
Blue Publishing 2009

Thomas Quick är död är en sorts brevväxling mellan de båda bröderna, tillkommen efter att Sture ”Thomas Quick” Bergwall beslutat sig för att döda sitt alter ego – den enda han numer säger sig ha dödat.

Sture hävdar här med samma emfas som han tidigare (i drogat skick) påstått sig vara Nordens värste seriemördare att han är oskyldig till allt. Visst har han begått brott, bland annat ett mordförsök och narkotikabrott, men till de 33 morden i Sverige och Norge är han oskyldig. De som lockat och lurat honom att erkänna dem är terapeutisk personal på Säter, poliser, åklagare och hans egen försvarsadvokat.

Brodern Sten-Ove förklarar ur perspektivet som anhörig det trauma det inneburit att vara bror till en man som sagts vara ett monster i svensk och internationell press och av domstolar och myndigheter. Han berättar om deras gemensamma barndom och uppväxt i Dalarna och Hälsingland och har inget minne av de övergrepp som begåtts mot brodern av föräldrarna.

Thomas Quick är död har en stor brist. I de korta kapitlen, utan kapitelrubriker, är det faktiskt svårt att avgöra vem som är författaren. Sture Bergwall känns ofta igen på sin svulstiga och självömkande stil – men inte alltid. Snart sagt överallt beklagar han att han blivit ett offer för konspiration, felbehandling och myndighetsövergrepp. Det är säkert sant med tanke på hur lite faktisk bevisning polis, åklagare och domstolar ansåg sig behöva för att fälla monstret Quick. Förundersökningsregler åsidosattes, ingen hänsyn togs till att Quick emellanåt befann sig på helt andra ställen än mordplatsen och när han bevisligen ljög belystes inte detta inför rätten.

Däremot är jag inte så säker på att förlaget Blue Publishing har rätt när de i ett pressmeddelande, vars kontenta publiceras på annan plats i Dast, menar att sjukhuset Säter hämnas på Sture Bergwall för att han inte längre vill vara Thomas Quick.

Att han skrivit den här boken tillsammans med sin bror tyder inte på det.

KJELL E. GENBERG

Sten-Ove och Sture Bergwall

Nyhetstext om boken

——————

Född och uppvuxen i Måttsund (kusten av Norrbotten). Akademiker. Har arbetat mycket ute i u-länder. Lärare. Forskare. Har publicerat två böcker, båda läroböcker (en om vuxenstudier  Studera Mera, 1992, och en lärobok i tillämpad matematik för medicinsk personal, Rätt medicin, 2005). Har en tidigare parallell verksamhet som frilansande journalist; skrev många artiklar (populärvetenskap) för tidningen Arbetet, medan den fanns. Har publicerat ett rikligt antal kulturartiklar genom åren (Norrbottens-Kuriren, Dagens Nyheter, NSD m fl). Har publicerat ett oräkneligt antal vetenskapliga artiklar i internationella tidskrifter. Har publicerat en del poesi. Återvände till Norrbotten efter tjugosex år. Det här med novellerna är en ganska ny hobby; jag har över trettio stycken på lager.

——————

Lisa Da Beira arbetade som sjuksköterska på det nybyggda kryssningsfartyget Caribbean Dream. Det hade byggts på varv i Finland, och var utrustat med all den moderna teknik som fanns tillgänglig. Det var i sanning en dröm för sjöfarare, så till den grad att man inte alltid kom ihåg att man befann sig till sjöss. Swimmingpooler, skönhetssalonger, biografer, gym, massageinstitut, läkarmottagning, bibliotek; allt som en småstad på land kunde erbjuda fanns också där ombord. Plus gigantiska gyrostabilisatorer, vilka gjorde att rörelsen i fartyget knappt märktes, även vid hårt väder.

Lisa hette Svensson från början, men hon hade varit gift en kort tid med en portugisisk man, och bar nu namnet Da Beira. Dessutom hade hon på senare tid, när hon arbetade till sjöss i en helt internationell omgivning, börjat stava sitt namn Leesa. Det var enklare, annars trodde de flesta att hennes namn uttalades ’laisa’ efter engelsk sed, och hon ville helst fortsätta att heta Lisa med det svenska uttalet. Hon var född i Jämtland, i en liten by som hette Långvattnet. Hon var ganska grovt byggd, beigeblont hår, ganska brett, lite rundat ansikte, blå ögon. Och kroppen var stadig, kanske med några kilo för mycket i förhållande till längden. Det fanns något lite obestämt i hennes utseende. Hon var inte frånstötande, men inte heller tilldragande. Alldaglig, skulle man väl kunna säga om hennes utseende. Och så fanns det något lite trubbigt, lite grunt, i hennes minspel. Hon reagerade inte adekvat. Eller snarare lite stereotypt. Hon smålog lite, nästan vänligt, vid alla sorters tilltal från människorna i sin omgivning, rent oavsett vad saken gällde, eller vad tilltalet handlade om. Men hon var omtyckt som sjuksköterska ombord. Till och med väldig omtyckt av några. Det hade sin förklaring.

Leesa Da Beira hade en dotter i Sverige. Men dottern hade hon lämnat för många år sedan hos sin dåvarande sambo. En snäll och enkel man, som efter bästa förmåga tog hand om flickan, och som aldrig gjorde henne något ont, men som inte heller kanske hade kapacitet att bibringa henne några intellektuella intressen i livet. Men det gick bra för flickan ändå. Hon gick igenom de vanliga tonårsstadierna, med lite trots och lite strul, men det var snart över. Sedan blev hon en hästflicka. Hon red så ofta hon kunde, skötte om de tre hästarna hos en granne som hade travhästar, lärde sig köra, blev travkusk, och övertog så småningom i praktiken grannens häströrelse. Nu hade hon stadig pojkvän sedan många år, man kan nog säga att hon hade egen familj, även om hon ännu inte hade några barn.

Leesa hälsade på hos dottern och sin före detta sambo så ofta hon var hemma, och nu sedan dottern fått eget, hälsade hon enbart på dottern. Fast hon hade inget otalt med sin före detta sambo, som ju bodde granne med dottern på gården intill, och de hälsade vänligt på varandra och talades vid när de möttes ute, även om de inte längre umgicks regelbundet. Hennes före detta sambo hade skaffat en ny kvinna, från Thailand, men även med henne hade Leesa ett vänligt och avspänt förhållande när de träffades som grannar. Tidigare, när Leesa nyss hade lämnat dottern och sin sambo, så arbetade hon i några år i Norge som sykepleier på ett sjukhus i Nordnorge. Hon tjänade bra med pengar, och det var inte så långt att åka hem och hälsa på, vilket hon också gjorde, så ofta tiden tillät. Nu, när hon arbetade på kryssningsfartyg sedan många år, blev inte besöken hemma så frekventa. Men minst en gång om året var hon hemma, och hon sparade pengar för att så småningom kunna köpa sig en egen gård, helst i närheten av dottern.

…

Att Leesa tjänade bra med pengar, berodde på att hennes arbetsgivare, rederikoncernen Caribbean Moon med huvudkontor på Caymanöarna, och med sina sju kryssningsfartyg registrerade i Panama, väldigt gärna ville ha henne som sjuksköterska ombord under sina kryssningar. Varför visste ingen riktigt, inte ledningen heller, men ägaren som hade en särskild intuition för affärer, för vad hans kunder ville ha, hade vid några tillfällen märkt att kunderna ville ha just henne som sjuksköterska ombord. Vid olika tillfällen hade mycket välsituerade kunder, sådana som brukade hyra överdäckssviterna à tvåtusen dollar per dygn, frågat och antytt, ja sagt i klarspråk, att de skulle boka nästa resa om Leesa arbetade ombord. Och ägaren, som var en skicklig affärsman, ville inte veta hur det kom sig. Bara det faktum att Leesa drog till sig kunder räckte för honom. Här hade han en kundmagnet, men han behövde inte veta hur den fungerade. Han ville ha den kvar. Därför hade Leesa en lön ombord som var omkring tio gånger större än den rikliga månadslön hon hade tjänat på sjukhuset i Norge

Men faktum var att Leesa tjänade ännu mer pengar direkt från de kunder som brukade uttrycka sin uppskattning över att ha henne ombord. Nej, hon var inte prostituerad, inte alls. Långt därifrån. En del av hennes beundrande kunder var också kvinnor. Nej det låg till på ett annat sätt, som är lite svårt att förklara. Men man kan säga att hon hade en avsaknad av distans till sina medmänniskor. Man kunde komma henne hur nära som helst, på ett psykologisk eller på ett intimt plan. Man kan säga att hon saknade integritet. Inget var henne främmande. Hon ryggade inte för något, tog inte avstånd från något, hon hade inga tabun, inga gränser, inga förbjudna områden. Hon var öppen för alla typer av samtal, hon talade saklig och smått vänligt om vilka svåra saker som helst. Alla kunde anförtro sig. Hon tog emot. Och hon tog emot utan fördömanden, utan åsikter, utan att uttrycka någon kraftig medkänsla eller motkänsla. Bara en lagom svag känsla utgick från henne i alla de sammanhang hon hamnade i. Hennes sjuksköterskemottagning var öppen åtta timmar per dag, fem dagar i veckan. Och hennes tidlista var alltid fullbokad många dagar i förväg. Hon hade inte något direkt att göra med läkarmottagningen vägg i vägg; fartygsläkaren hade en egen mottagningssköterska, som skötte alla hans bokningar och allt det administrativa omkring honom. Men ibland hände det att Leesa fann saker hos dem som sökte henne på mottagningen, som hon remitterade till läkaren. De hade ett gott samarbete. Och faktum var att läkaren var en av dem som sökte henne på mottagningen. När han behövde tala om sig själv. Och när han behövde tala om saker som direkt rörde deras yrken ombord så sökte han henne även ibland rent privat för ett samtal under hennes frivakter.

…

Nej, nyckeln till Leesas popularitet och ekonomiska framgång var av ett annat slag. Den hade att göra med en sorts diskretion hos henne. En förmåga att inte uppmärksamma saker för mycket, att inte göra så stor affär av saker, att förbigå vissa saker som om hon inte hade lagt märke till dem. En dam, en av stamkunderna på deras kryssningar, med lite problematik av fetma och en diabetes typ A, hade vid en undersökning klagat på smärta i ljumskarna. Leesa palperade för att undersöka om lymfkärlen var svullna, vilket kunde tyda på betydligt alvarligare saker, i värsta fall någon form av cancer. Men allt var normalt, lymfkärlen var normala, ingenting verkade onormalt. Smärtan kunde möjligen härröra från en för stor ansträngning, helt enkelt en träningsvärk, vid övningar på testcykeln i gymmet dagarna innan. Men Leesa märkte, när hon noggrant gick igenom konstitutionen i ljumskarna att kvinnan reagerade starkt på ett annat plan, hon vred huvudet åt sidan, det fanns en stark anspänning i hennes ansikte, en sorts frustration speglades, hon hade starka spänningar runt vulvan och den täta hårpälsen över hennes sköte darrade lite. Leesa lade, fastän lite som i förbigående, sin hand fast över hårkullen, rörde den lite som i en oval några gånger och skakade sedan till lite häftigare några gånger, varvid kvinnan riste till och reste sig en aning mot henne som i en båge uppåt, för att sedan med ett gnyende sjunka tillbaka igen och slappna av fullständigt. Det var som om en urladdning hade skett, som om en tung last hade tippats av. Leesa låtsades som om ingenting särskilt hade inträffat, tog bara en av de stora vita handdukarna som låg vid undersökningsbritsen och täckte kvinnans lår och mage med den, och gick sedan ut en stund i det lilla sidorummet. Strax kom hon tillbaka, och sade till kvinnan att hon kunde klä på sig igen, att hon inte hittat några som helst tecken på sjukdom, att allt var friskt och bra. När kvinnan hade klätt på sig och var beredd att gå, så log Leesa vänligt mot henne och sade att hon var välkommen tillbaka. Att det allra trevligaste man kunde ha som sjuksköterska var när man hade friska och fina patienter som hon. Dagen efter hade hon en check utskriven på femtusen dollar till sig personligen, och en ny tidsbokning från kvinnan.

Vid ett annat tillfälle hade hon en lite äldre manlig patient som inte hade några påtagliga besvär för egen del, men han ville prata. Behövde en psykoterapeut, sade han. Leesa sade vänligt att hon i och för sig inte var utbildad terapeut, men att hon gärna lyssnade och gav de råd hon kunde. Det visade sig att hans bekymmer främst gällde hans fru. Hon var också lite till åren kommen, och han kände, med ett uttalat tyvärr underströk han, att hans attraktion till henne inte längre var så stark längre. Leesa tog genast tag i problematiken. Hon sade direkt att hon kunde ordna med Viagra för honom från läkemedelsförrådet. Om han ville kunde hon remittera honom till läkaren dörr i dörr. Men om han tyckte det var besvärligt att tala med flera olika personer, så kunde hon själv ordna tabletter till honom, utan att han behövde tala med läkaren. Han nickade. Hon förklarade också noga att tabletterna i sig inte hjälpte om det bara gällde lusten, om lusten var för svag. Tabletterna gällde bara förmågan. Bara om han hade en attraktion, så kunde förmågan återställas med Viagra. Han lovade att tänka igenom hur det egentligen var med den saken. Och så tog han upp sitt nästa problem, hans begynnande diabetes. De gick tillsammans igenom vad han kunde göra när det gällde livsstil. Leesa påpekade att fartygsköket hade en utmärkt vegetarisk kompetens. De gick igenom och skrev ner tillsammans en veckomeny för honom med enbart grönsaker och fisk, som han skulle lämna till fartygsköket, de gick igenom ett träningsprogram som han skulle genomföra i gymmet varannan dag utom på helgen. När han gick gav hon honom diskret i handen två stycken Viagratabletter av den högsta styrkan, och hon lovade honom att inte tala med läkaren om Viagra, det skulle stanna dem emellan. Men hon skulle remittera honom till läkaren angående hans begynnande diabetes för att få även dennes bedömning av livsstilsråden beträffande kost och motion. Några dagar senare mötte Leesa honom i koridoren, när hon stängde sin mottagning. Han kom henne till mötes, lämnade över ett litet kuvert, gav henne en lätt kram, och gick vidare. Kuvertet innehöll en check på fyratusen dollar ställd till henne personligen, och en liten handskriven lapp med texten ’Det var inget fel på lusten’. Under stod det ’PS. Behöver några tabletter till + önskar ny tid för samtal’.

…

Och så där höll det på. Och hennes rykte spred sig bland passagerarna. Leesa blev en biktmor och en samtalspartner och en terapeut och en medmänniska. Hon tog emot allt, tröstade alla, talade med alla, talade om allt. Men på sitt bara halvengagerade sätt, sitt lite svala, lite avmätta, lite bara delvis intresserade sätt. Men ändå var hon omedelbar, ryggade inte, förstod deras problematik, såg genast om den gällde själen eller kroppen. Passagerarna älskade henne. Det var på den här resan, vid jultid, efter bara ett par dagars kryssning, som hon fick sin svåraste uppgift som sjuksköterska ombord. En uppgift, som när den väl var avklarad, också fick henne att gå iland för alltid. Det var en man. Han var mitt i livet, lite över femtio, solbränd, vältränad, med ett attraktivt yttre. Men han var märkt av döden. Han var amerikan, hette Gary. Han kom till henne på en bokad halvtimme. Den räckte inte alls. Leesa gjorde något för henne mycket ovanligt; hon avtalade att de skulle fortsätta samtalet genom att äta middag tillsammans i matsalen samma dag. Det blev ett mycket långt samtal. Klockan tio på kvällen satt de fortfarande i samspråk, när de övriga middagsgästerna vid borden runt omkring hade glesnat till nästan inga alls. Gary ville ha hjälp att dö. I och för sig behövde han ingen hjälp, han hade en cirrhos, hans lever var slut, han hade fått högst tre månader till att leva. Hans plan var enkel. Han hade tänkt hoppa överbord från fartyget. Gå upp i naturen, gå in i kretsloppet. Försvinna utan spår. Han var rik, hade ärvt en förmögenhet redan i sin ungdom, när föräldrarna omkom i en bilolycka. Nå, inte så vettlöst rik, men rik. Hans pengar skulle ha kunnat räcka för flera livstider. Men han hade bara fått drygt en halv livstid till sitt förfogande. Och han hade inga egna arvingar. Ingen heller som han tyckte hade gjort sig förtjänt av hans pengar. Men att bara försvinna utan vidare, utan förberedelser, utan att någon visste om det, kändes så trivialt. Han ville tala om det, ha samtal för att försöka ge det hela en vackrare ram, söka en sorts mening i det han egentligen tyckte var meningslöst. Och, helst av allt skulle han vilja ha roligt när han dog. Nej, inte sex, det hade han haft nog och övernog av under sina år. Med både män och kvinnor. Nej han skulle vilja leka. Leka så som barn gör. Leka, finna sitt barnasinne, gå upp i en glad lek till det ögonblick han dog. Helst omärkligt utan att förstå det, bara gå över från leken till döden på ett ögonblick. Han hade journaler och dokument som visade att han talade sanning. Och Leesa kunde se av olika tecken på hans kropp att han hade en långt gången cirrhos. Att hans tid var ute inom kort. Det var sorgligt. Han skulle komma att fråga henne om hon ville leka med honom tills han dog. Det kom att bli både hennes prövning och hennes lycka.

…

Caribbean Dream stävade ut mot öppet hav efter ett strandhugg i Chile, en halv dag i hamnen i Valparaiso. Rederiet var inte alltför angeläget om långa vistelser i land. Det var bättre för dem om passagerarna spenderade sina pengar på de rika utbud av aktiviteter som fanns ombord. Stilla Havet var denna dag verkligen stilla. Caribbean Dream gick ut över Stilla Havet för halv maskin, av samma orsak; det var aldrig bråttom under kryssningar, tvärtom. Ordförande Maos devis, som han lånat av Sokrates och flera tidigare tänkare, gällde här i allra högsta grad : ’det är vägen som är målet’. Det vill säga; ett kryssningsfartyg var egentligen inte på väg någonstans. Det var själva kryssningen som var upplevelsen. Caribbean Dream skar vattenytan i jämn fart över ett blankt hav. Det var paradisiskt. Målet just nu var Galapagosöarna. För ännu ett kort strandhugg, några timmar på redden, med möjlighet att gå iland en stund med hjälp av mindre båtar, för dem som så önskade. Den leversjuke Gary och sjuksköterskan Leesa Da Beira satt intill varandra i var sin solstol på akterdäck och samtalade. Gary kände alldeles klart i sin kropp att hans slut var nära. Och han hade hur som helst bestämt sig för att avsluta det nu. Det var därför han hade köpt resan. Den här kryssningen skulle bli hans sista upplevelse. Han hade ett förslag till Leesa. Han ville att hon skulle följa med honom till hans hytt. Han skulle rita, skriva och förklara. De reste sig upp, lämnade parasollerna som hade skuggat dem från den varma klara solen. De stod en stund och såg ut över havet. Chiles horisontlinje kunde inte ses, ja inte ens Andernas höga kam kunde längre skönjas akterut. Överallt runtom var det öppet hav. Ljusblått i det blåvita diset. Stilla. Då och då skar ryggfenan från stora hajar en lång sträcka över den blanka havsytan. Annars syntes inget liv. Gary tänkte en stund på hajarna, dessa märkliga primitiva urdjur, som inte ens var fiskar, som utgjorde en mycket tidigare utvecklingskedja, långt före fiskarnas tillkomst. Hajarna var en relik från en avlägsen urtid, från dinosauriernas epok på land. En haj måste röra sig ständigt genom vattnet, annars dör den. Den har inga gällock som kan föra syrerikt vatten över gälarna, den måste simma ständigt för att få syre, simma utan uppehåll, i hela sitt liv. Han kom på sig med att stå och önska att han blev uppäten av hajar, det skulle vara ett vackert sätt för ett återinträde i naturens kretslopp. Han hade ju ändå bara dagar kvar i det här livet. Och något annat liv trodde han inte på. Han räknade med att de atomer och molekyler som nu utgjorde hans kropp skulle komma att ingå i nya konstellationer i levande och döda ting. Men just han, just Gary, skulle inte finnas mer.

Inne i Garys rymliga hytt slog de sig ner vid det mindre väggfasta bordet. Han ville visa henne sin ekonomiska situation, hur han tänkt sig att avsluta sin ekonomi, och framföra sitt förslag till henne. Det visade sig att han redan hade gjort en donation och skänkt bort hälften av sin förmögenhet, tre miljoner dollar, till stadsdelsförvaltningen i Greenwich Village i New York där han bodde. Med instruktioner om att allt skulle gå till insatser för barnen i området. Till upprustning av lekplatser, till ett utomhusbad för svalka under stekheta sommardagar, till cyklar och till leksaker och fritidsvistelser för fattiga och utsatta barn i området.

– Barnen är de enda som har brytt sig om mej, sade Gary. De enda som har sett mej. De brukade be mej spela basket med dem vid nätkorgen på gårdsplanen. Jo, för att jag är lång, givetvis, dubbelt så lång som de var. Men jag brukade spela i mittfältet, lära dem passningsspelet men låta dem göra målen. De älskade mej verkligen. Brukade klänga på mej. Bad mej spela kula med dem. Det gjorde jag. Bad mej följa dem hem till porten när de var rädda för barn från andra områden, eller när det började mörkna och de inte vågade gå hem själva. Barnen var mitt egentliga liv. Att leka med barnen i kvarteret har varit min största glädje som vuxen.

– Resten ser Du här, fortsatte han, och visade henne ett kontoutdrag. Ganska exakt tre miljoner dollar. Vad är det i din valuta?  Nitton miljoner kronor ?  Kanske tjugo. Jag ger dem till dej. Det är utan villkor. Jag känner att jag bara har någon dag kvar. Inget läge att förhandla.

…

Han tystnade, skrev ut en check på beloppet i hennes namn. Han sköt över checken till hennes sida, på bordet framför henne. Han sköt också över ett vitt kuvert utan text. Det är ett brev som förklarar mitt handlande, undertecknat av mej. Ifall du på något sätt senare skulle bli misstänkt för något, för att ha medverkat i mitt beslut. Du får också nyckeln till min bostad i Greenwich Village, ifall du skulle vilja stanna där en tid. Om du inte vill så behövs det inte. Hyran är betald i tre månader. Sedan återgår den till hyresvärden.

– Nu har jag två önskningar sa han. Lek med mej. På lördag, i övermorgon, lever jag troligen fortfarande. Då är du ledig. Då är vi ännu inte framme på Galapagos. Lek med mej hela lördagen. Så som jag lekte med barnen hemma. Sedan, hjälp mej från livet. Tala inte om hur. Du är sjuksköterska. Du kan många sätt. Jag vill inte veta hur. Hjälp mej bara ut ur livet medan vi ännu leker.

Leesa hade sett på honom oavbrutet hela tiden som han talade. Hon förstod att han menade allvar. Hon bedömde att han var vid sina sinnens fulla bruk. Hon fortsatte att betrakta honom och hon nickade sakta.

– Jag ska försöka, sade hon. Jag ska göra mitt bästa.

– Och hjälper du mej . . .  ut . . .  ur livet ? frågade Gary.

– Ja, sade Leesa dröjande, jag hittar på något.

Gary och Leesa kramade varandras händer länge, länge. Så tog hon checken, nyckeln och kuvertet, och gick till sin egen hytt.

På fredagen ordnade Leesa flygbiljetter. Hon skulle mönstra av direkt vid ankomsten till Galapagos på söndagen och flyga till Quito, och sedan vidare till New York. Hon visste inte om hon skulle stanna någon tid i Greenwich Village. Men hon trodde inte det. Det kändes inte meningsfullt, och inte heller möjligt, att bättre lära känna en person som då redan skulle vara död. Troligen skulle hon fortsätta vidare hem till Sverige, utan uppehåll. Hon kontaktade också rederiet och meddelade att hon måste avbryta arbetet denna resa, och åka hem på grund av privata händelser i familjen. Men inom sig visste hon att hon aldrig skulle arbeta på deras kryssningsfartyg mer. Det var med en sorts sorg. Hon tyckte i grunden om sitt arbete. Men livet hade gett henne en ny möjlighet, erbjudit en annan väg i hennes liv.

…

På lördagsmorgonen tog hon med en frukostbricka för dem båda och väckte Gary i hans hytt med frukost på sängen. Det var en överraskning, hon hade inte meddelat honom i förväg. Han riktigt strålade av glädje när hon kom. Det här var hans dröm; att bli sedd. Att bli uppmärksammad, att någon kom och  besökte honom utan att det var avtalat. Som en vän som råkar vara i närheten och bara tittar förbi. Några sådana vänner hade han inte annars.

– Vi ska leka du och jag, sade Leesa, när juice och yoghurt och varma bröd med marmelad var avklarade. Vi ses i relaxen om tjugo minuter. Jag har bokat den bara för oss. Du ska ha badbyxor.

Hon tog brickan och gick tillbaka. Sedan gick hon till sin hytt och satte på sig sin baddräkt, den i klara färger med rederiets logga på, som hon brukade ha när hon hade sjukgymnastpatienter i varmvattenbassängen. Hon hade bokat hela avdelningen med den salta varmvattensbassängen som höll över trettio grader, med en salthalt som i Döda Havet. Plus relaxen. Det var inga problem med det, hela avdelningen var ändå stängd när det var lördag, de hade inga patienter för saltvattensbehandling just nu, och hela anläggningen var hennes ansvarsområde i arbetet. Hon hade meddelat städledningen ombord att hela avdelningen var abonnerad och att hon inte ville bli störd under dagen. Gary kom efter tjugo minuter, iklädd badbyxor, som hon bett honom om. Hon tog med honom bort till bubbelpoolen där hon hällde i en bägare skum. Sedan satt de i det växande skummet och samtalade i vänlighet och samförstånd om livets små saker. Om hobby, om intressen, om böcker och teater. Sedan tvålade hon in hans sjuka och försvagade kropp med en särskild flytande tvål för barn.

– Nu doftar du som en baby, sade hon.

Utan att ta bort tvålen ledde hon honom uppför trappan till rutschbanan som mynnade ut i den varma saltvattenbassängen. Rutschbanan var ganska lång, gick i vindlingar och på slutet genom en tub, ett vridbart slutet rör, innan det upphörde strax över vattenytan i bassängen.

– Det går fortare med tvålen, sade Leesa. Jag går ner och tar emot dej, åk när jag ropar.

Hon gick ut i det varma salta vattnet och bort till rörets mynning. Gary ropade av förtjusning redan längs vägen i de branta böjarna och kasten längs vägen ner. Han kom med en väldig fart ut ur röret, och en kaskad av varmt saltvatten sköljde över henne när hans fart bromsades upp i bassängen. Hon tog honom och ställde honom upp i det en och en halv meter djupa vattnet i bassängen, och kramade honom en stund. Han frustade, han strålade. Så gick han genast uppför trappan och slängde sig ner i rutschbanan igen. Och igen tog hon emot honom och kramade honom en stund, och han gick upp igen för åk efter åk i den glatta banan. Framåt elvatiden på förmiddagen började Gary bli trött. Hans sjuka kropp orkade inte lika mycket som förr. Leesa hade en ishink på bassängkanten, och ur den tog hon flaskan med champagne och smällde iväg korken ut över bassängen. Hon hällde upp av champagnen i två höga glas som hon hade med sig, lite, lite åt sig själv, ett fullt som flödade över åt Gary. De skålade för lyckan, drack ur, och hällde upp en ny omgång, på samma sätt; lite till henne, överfullt till honom.

Gary började bli lite lummig, och han var påtagligt trött. Värmen i bassängen, och ansträngningen att gå uppför trappan och åka gång på gång, plus verkan av champagnen försvagade krafterna i hans pinade kropp. Han tog den tomma champagnebuteljen, och läste på etiketten innan han ställde tillbaka den i ishinken. Han sluddrade lite.

– Gula Änkan, sade han. Är det du? Snart?

Hon svarade inte. Log bara mot honom och kramade honom länge.

– Orkar du åka en gång till, frågade hon.

– Tror det, svarade han.

– Stanna där uppe tills jag ropar, sade Leesa. Jag har en överraskning till dej.

Han gick med lite ostadig steg uppför trappan. Leesa gick in i maskinrummet intill bassängen. Caribbean Dream hade en anordning för bad ute i öppet hav, när fartyget låg stilla. En sensation som de ibland, i varma vatten, kunde erbjuda sina passagerare på begäran. Det gick att vrida om den yttersta delen av tuben längst ner på rutschbanan så att den mynnade utanför fartyget strax över vattenytan. Det gick också att fälla ut ett skyddsnät, en sorts nätkasse med botten och väggar och en flytande kant, som de badande fick hålla sig inom. Den var också ett skydd mot hajar, eftersom utebaden alltid skedde i varma och därför ibland hajrika vatten. Det fanns också en liten observationsplattform där fartygets badvakter höll ett öga på de badande i nätbassängen, så att inga missöden kunde inträffa. Leesa vred om rutschbanans tub så att den mynnade utanför fartyget. Men hon fällde inte ut skyddsnätet. Det skulle inte heller ha gått att fälla ut, nu när fartyget var under gång framåt i sin marschfart av tolv knop. Hon gick ut till bassängen, och ropade upp till Gary att han kunde komma. Sedan gick hon ut på den lilla plattformen. Man kunde redan se Galapagosöarna i riktning framåt, som en mörkblå rand vid horisonten. Gary kom ut ur tuben på fartygssidan, lite slapp, men med ett oförändrat förtjust uttryck, och försvann under havsytan. Strax efter kom hans kropp upp igen i turbulensen från propellrarna efter fartyget. Ett tiotal hajfenor styrde omedelbart mot den plats där han syntes i vattnet. Vattnet kokade upprört en kort sekund på den plats där han hade synts, men snart var allt lugnt. Hajfenorna syntes inte längre. Hajarna fanns längre ner i vattnet, delande på det oväntade rov som de hade funnit. Gary hade snabbt, och utan att veta om det, gått in i naturens kretslopp, precis som han hade önskat.

Vi i DAST-redaktionen har  arbetat  länge i tidningsbranschen.  Jag hade tidigt i livet, och yrkeslivet,  några kolleger jag beundrade. En av dem var Bang, Barbro Alving, reporter, kåsör och deckarentusiast.

Detta senare berodde kanske inte minst på att hennes mor, Fanny, redan 1918 skrivit den kanske första svenska deckaren med en kvinna som problemlösare: Josefssons på Drottninggatan.

Bang var också medlem i Deckarakademin och under många år deckarrecensent i Dagens Nyheter.

Jag mötte henne i DN, inte minst i hennes reportage inifrån Långholmen när hon dömts för civilförsvarsvägran. Och naturligtvis som kåsör och, vilket jag tycker har glömts bort, som en av de tidigaste sommarpratarna i radio.

Hennes mycket personliga röst kan jag än i dag höra när jag läser hennes kåserier.

Hon hann aldrig skriva några memoarer, men nu har hennes dotter Ruffa, också journalist, samlat  ihop material  till en bok som är så nära memoarer man kan komma: Bang om Bang . Där har Ruffa kompletterat med inledning och ett  kapitel om att ha Bang som mor.

Den boken och en samling med reportage, kåserier och betraktelser, Bangs bästa, kom ut tidigare i år på Gidlunds förlag.

Just i år för att Bang föddes för hundra år sedan.

I text är hon still going strong!

LEIF-RUNE STRANDELL

Krönika av Niclas Ahlfors

Jag har just skrivit under ett förlagsavtal som inte ger mig ett vitten. Som debutant blir det allt mer vanligt att du inte tjänar något på att skriva. Inte just nu i alla fall. Någon tycker att du ska se det som reklam, att din novell blir antagen. Frågan är bara om det är en reklamtid på bästa sändningstid (prime time) eller ej. I andra fall kompenseras författaren med signerade böcker eller någon typ av skrivcoachning. I bästa fall kanske man kan få både och… Fast, i ärlighetens namn, att belöna en författare med en annan författares bästsäljare… är inte det som att ta med sig bullar till bagaren? Och dessutom ha mage att påstå att de bullarna är bättre än bagarens?

I takt med att fler och fler drömmer om att bli nästa svenska deckarunder och kunna leva på sitt skrivande öppnas nya möjligheter för de företagssamma. Förutom alla dessa tävlingar som utlyses av olika förlag och som många gånger vänder sig till just debutanter finns det en uppsjö av mer eller mindre seriösa skrivarutbildningar. Kurserna blir snabbt fulltecknade och redan innan terminens utbildningskataloger dimper ner i brevlådan är det fullt i klassen.

Många känner sig kallade men få äro utvalda och just därför kan vi debutanter behandlas på detta sätt av förlagen. Då många står i kö för sin dröm är det riskabelt att inte skriva under ett avtal som ger dig ett visst mått av publicitet. Här till är jag nödd och tvungen, helt enkelt.

Jag villdärför uppmana alla debutanter att gadda er samman och inte acceptera de så kallade ersättningar som utlovas. Jag har full förståelse för att du vill få ditt verk publicerat, men välj med urskiljning. Det finns fortfarande de som betalar för ditt arbete (veckotidningar är ett exempel).

Välj dessa förlag och sätt tummen i ögat på dem som hellre ger dig en bunt böcker (om än signerade) än reda pengar. Går du in i ett projekt som inte ger dig ekonomiska medel, så var åtminstone medveten om det och se till att du kan nå något annat som ändå ger dig en fördel. Får du stor publicitet kan det kanske vara mer värt än ekonomiska medel. Åtminstone för stunden.

Det svenska deckarundret kallar fram många nya hoppfulla men läget för oss är kärvt. Då kan vi ta till andra knep, så som att ge ut boken själv, via till exempel POD (print on demand/tryck på beställning) men du debutant, se upp! Även i POD-vassen lurar fula fiskar…

Just nu sitter Lars Rambe (Foto Håkan Målbäck) i Nairobi, Kenya, och skriver om småstäder i Sörmland, Sverige. En och annan tanke på hur han ska kunna få in Afrika i Sörmlandstemat finns också.

Nu är väl bakgrunden känd: Stockholmsadvokaten flyttade med familjen till Strängnäs (lugnare, ändå nära till arbete i Stockholm) och försökte orientera sig i staden. Under många år hade han talat om att han ville skriva en bok, helst en deckare, och nu tröttnade hustrun och sade att då är det väl dags att börja.

Så en kombination av att lära känna stadens historia och nutid och önskan att skriva blev ett deckarmanus, Spåren på bryggan.

För de flesta som skrivit sin första bok kommer nu tanken på vilka förlag som kan vara intresserade. Men Lars Rambe är en otålig man och han insåg att med förlagsläsning och utlåtanden och svårt även om man ville ge ut så skulle det dröja. Han ville ha ut boken snabbt och då är det lika bra att fixa allt själv.

Nåja, med hjälp. En redaktör och en formgivare städslades, han startade ett eget förlag (Kura skymning) och funderade på marknadsföringen. Lokalt borde det ju gå bra, så 3.000 ex borde han väl kunna beställa.

Kanske 20 ex
Bokhandlaren han frågade trodde att det kunde bli svårt att sälja, kanske 20 ex… Nu har han sålt 850 ex lokalt.

Webbsida, många egna framträdanden i bokhandel har hjälpt till.

”Man måste tro på det man gör!”

Man ska ha tur också, och kunna gripa turen i flykten. Lars hade ett framträdande i en bokhandel, fick tips från en som jobbade där att det vore bra att skicka boken till Pocketförlaget. Och då hade tipsaren inte ens läst boken men ”hade en bra känsla”.

Känslan stämde, Pocketförlaget fixade en pocketupplaga och var intresserade av en andra bok.

Den hade Lars redan på gång. Dock behövde han nu hjälp, fick kontakt med en agent och dagsläget är att bok nummer ett nu är sålt till Tyskland där den i januari blir månadens bok för förlaget DTV. Flera förlag läser manuset till bok nummer två.

Agenten uppmuntrar: Du har byggt upp en hel stad med invånare; nu kan du göra vad du vill.

Lars Rambe vill mycket.

”Det är kul att få göra den här resan.”

Det har blivit mer fysiskt resande också. Efter två och ett halvt år i Strängnäs fick frun ett nytt jobb i Stockholm, och då blev pendlandet för ansträngande för de båda särskilt som de också har två små barn. Det blev Nacka, vid Järla sjö.

”En fantastisk miljö som man kan göra mycket av…”

Han funderar över en psykologisk thriller som utspelas där.

Hemmaman
För tillfället är dock Nacka övergivet för Nairobi fram till januari 2011. Hustrun har ett biståndsuppdrag och Lars får vara hemmaman med mer tid att skriva. Nairobi, Kenya, Afrika – kan också bli miljö för en bok.

Lars Rambe är advokat, med egen affärsjuridisk byrå men har arbetat på större.

”Jag skulle gärna göra en svensk John Grisham, det vore ganska lätt.”

Skrivit skönlitterärt har han gjort sedan gymnasietiden. Som jurist blir det också mycket skrivande även om det litterära värdet inte är så viktigt där, men klart och tydligt.

Bok nummer två, som man kan få en smakbit av i pocketupplagan, handlar om valtider, jazzfestival, främlingsfientligt parti, polsk fånga på rymmen från anstalt utanför Mariefred, ett dramatiskt bankrån (Lars log när han läste om helikopterrånet i Västberga) där man använder ett värdetransportrån för att dra polisens intresse bort från det egentliga bankrånet, nationella insatsstyrkan…

”Det är ingen pusseldeckare, man får också rånarnas perspektiv” på pekar Lars. ”Det är mer en fråga om relationerna mellan bokens karaktärer.”

Eftersom det handlar om kriminella också med invandrarbakgrund vill han understryka att han inte vill bidra till fördomar, men att en roman inte för vara alltför politisk korrekt.

Strängnäs är en liten ort och det kan vara svårt att bli accepterad.

Nyckelroman?
Är då böckerna nyckelromaner? En sådan skrevs om Strängnäs för flera decennier sedan, men det har inte varit Lars Rambes avsikt. Att andra försöker hitta verkliga personer bakom romanfigurerna kan han ju inte hindra. En som reagerat är finanskommunalrådet, vars titel finns med som en bifigur. Han har inget namn i boken men det finns förstås bara ett sådant i kommunen. Av en tillfällighet fick han höra i en bokhandel den riktige kommunpolitikern kommentera boken som låg framme: ”Säljer du den här djävla boken…”

————-

Lars Rambes webbplats www.strangnasdeckaren.se berättar mer om författaren och boken. Där finns bilder från Strängnäs, författrens blogg och en länk till YouTube-film om boken.

—————-

Här återkommer Håkan Larsson med en ny sf-novell.

—————

Tre av rummets väggar var täckta med hyllor av äkta trä där här och var något arkant objekt eller sällsamt konstföremål hade tagit plats bland raderna av mikros. När de två nyblivna doktoranderna försynt trädde in erbjöd den fjärde väggen en häpnadsväckande utsikt från minareten på universitetet i det gamla Sulm. Välvda byggnader i sandtegel sträckte sig ut åt alla håll och bildade ett arkitektoniskt landskap som sakta föll undan och gav plats åt saftiga skogsbryn i fjärran.

Professor Bulghasch lät mikron av utsikten ligga kvar över väggen, harklade sig och vände sig makligt om i sin snurrstol.

Inför sig såg han de två studenter som hade vunnit tillträde till doktorandkursen detta år.

För att vinna tillträde hade de lagt fram var sitt material som ifrågasatte någon redan accepterad doktorands arbete eller som proponerade på att vederlägga en avhandling som redan accepterats genom disputation.

I sällsynta fall kunde ett helt nytt ämne leda till att en student vann tillträde. Det innebar att vetenskapen öppnade upp ett helt nytt forskningsfält. Det kunde medföra både fördelar och nackdelar.

Framför sig såg professorn en kvinna förbi medelåldern klädd i diskret brun repi. Hon befann sig omisskännligen i något av tingviskens slutstadier. Hennes hud var vit mot hennes repi, hennes fingrar hade börjat bli abnormt förlängda av sjukdomen och hennes ögonvitor var inte längre vita. Bredvid henne stod en rakväxt ung man och strålade av stjärnbloss. Små silverbågar lyste ut från hans hår och föll i nätta kurvor mot mattan där de efter ögonblick slocknade utan att lämna spår efter sig.

”Ha”, sade professor Bulghasch och undrade vem av dem som skulle ta till orda.

Mycket berodde på det.

”Herr professor,” sade den unge mannen på felfritt akademiskt högspråk och med silverstjärnorna pulserande ur sitt hår. ”Vi är Meioli och Remler. Vi kommer inför er som nyfödda i vår egenskap av doktorander. Vi hälsar er som ledare för vår institution. Vi är medvetna om vår obetydlighet inom vetenskapen. Eftersom ni godsint överväger att bli vår handledare är vår enda önskan att vårt arbete skall lända er och institutionen till ära. Vi hälsar er.”

Den unge mannen bugade med gammalvärldslig charm. Hans kollega gjorde så gott hon kunde med tanke på sin sjukdom.

”Ha,” sade Bulghasch.

Det var inte dåligt talat. Ordvalet vittnade om originalitet men visade respekt för traditionen. Den unge mannen menade otvetydigt vad han sade.

En doktorands öde kunde hänga på inträdesanförandet.

Trots att professor Bulghasch mycket väl visste vilka hans nya doktorander var och vad de forskade på sade han rituellt: ”Ha! Vem av er är vem? Och vilka landvinningar önskar ni skänka vetenskapen?”

Kvinnan bugade sig smärtsamt och lade handen över bröstet. ”Meioli, ärade professor.”

”Bulghasch, ärade doktorand,” sade professorn enligt ritualen.

”Jag forskar på tidiga äktenskapsregler i pasinnas heliga skrifter. Det förefaller stå klart att antalet barn som varje manlig pasinna tillåts alstra enligt skrifterna är avhängigt av den sociopolitiska situation som rådde på pasinnas planeter under den period då skrifterna tillkom.”

”Och är det er avsikt att bevisa er tes genom att vederlägga en tidigare avhandling eller forskning?”

”Ja, herr professor.”

”Vilken då?”

”Pasinna Faraa ma Deop, ärade professor. Hans titel är ’Äktenskapsförorden bland pasinna och deras tolkning under tidig interplanetarisk tid’.”

”Gott. Jag accepterar att bli er handledare. Jag är väl förtrogen med ma Deops mikros.”

Meioli bugade sig. ”Tack, ärade handledare.”

Den unge mannen lade handen över bröstet och stod rak. ”Remler, ärade professor.”

”Bulghasch, ärade doktorand.”

”Mitt ämne är statens förhållande till droger,” sade den unge mannen samlat, men stjärnsprutet ur hans huvud avslöjade hans inre spänning. ”Jag hävdar att en stat endast tillåter de droger som den kan kontrollera och därmed vinna ekonomiskt på. Alla andra droger undertrycks eller förklaras olagliga i vederbörande stat. Jag hävdar vidare att de tillåtna drogerna varierar beroende på de olika statsbildningarnas historia, och att variationerna baseras på kulturella bakgrunder. Vidare hävdar jag att en stat kan sätta sig över sina egna regler när det gäller droghandel i situationer som öppet ifrågasätter statens auktoritet.”

”Och är det er avsikt att bevisa era teser genom att vederlägga en tidigare avhandling eller forskning?” frågade Bulghasch rituellt trots att han kände till svaret.

”Nej, ärade professor.”

”Är detta alltså ett nytt forskningsfält?”

”Ja, ärade professor.”

”Ni menar alltså att statens förhållande till droger skulle vara ett särskilt nytt forskningsfält?”

”Nej, ärade professor. Min avsikt är att visa hur staten principiellt väljer att godkänna eller förkasta olika verktyg som dess medborgare använder till verklighetsflykt eller för att göra sin egen tillvaro uthärdlig.”

”Kan ni ge något konkret exempel som ni vill anföra i er forskning?”

”Ja, ärade professor. Jag har många exempel.”

”Välj ett”.

”Ja, ärade Professor. Den så kallade Kärleksvåren på syreplaneterna i Heynermals Bukt spred sig i hela systemet inom den tid det tog planeterna att fullborda ett varv runt sina respektive solar. Sociopolitisk forskning har visat att rörelsen var spontan och inte hade sin rot i någon särskild organisation eller källa. Rörelsen grep snabbt omkring sig bland folket och kom att ses som ett reellt hot av styrelsen för Heynermals Bukt som hade valts enligt traditionellt demokratiska principer. Styrelse beslöt då inofficiellt att låta importera droger från andra håll och sprida dem bland Kärleksvårens folk i avsikt att misskreditera rörelsen, där det fanns ett stort antal omisstänksamma anhängare som började använda drogerna i tron att de var ett bärande element i rörelsen, vilket inte alls var fallet.”

”Och vilket stöd har ni för detta uttalande?” frågade professorn och visste vad den unge mannen skulle svara.

”Ärade professor, den statliga droghandel som var förknippad med motståndet mot Kärleksvåren finns klarlagd i Bormends arbeten även om Bormend har en helt annan avsikt med sin forskning än jag. Vidare har kriminologen 5k30500 arbetat parallellt med Bormends resultat och visat att styrelsen för Heynermals Bukt miste kontrollen över sin drogimport så att den numera är helt i händerna på krafter som inte går att styra med demokratiska medel.”

Bulghasch sade: ”Ni känner ju till att Bormends forskning är starkt ifrågasatt och att jag själv inte anser att 5k30500 över huvud taget inte talar relevant om ämnet på grund av författarens ickemänskliga bakgrund?”

”Ja, ärade professor. Med all respekt måste jag framhålla att huruvida Bormends forskning är ifrågasatt eller ej inte betyder att den är vare sig bevisad eller vederlagd. Jag kan tänka mig att mitt arbete bidrar till att vederlägga den. I så fall hamnar den helt och hållet på de rena historikernas bord. Historien är ju som sådan en exakt vetenskap, och det är bara rena tolkningsfrågor som skiljer de olika skolorna åt. Att staten lät importera droger som officiellt var förbjudna till Heynermals Bukt förefaller emellertid vara bevisat utom allt tvivel. Bormends slutsats att drogerna användes för särskilda politiska ändamål kan vara diskutabel, men hennes grundforskning fyller alla akademiska krav. Angående 5k30500 kan jag bara säga att resultatet inte har omedelbar betydelse för min egen forskning lika lite som min forskning har omedelbar betydelse för kriminologin.”

Professor Bulghasch blundade kort och återgick till huvudfrågan: ”Herr Remler, menar ni alltså att staten som institution inte bara kan tänka sig att reglera droger utan också andra, som ni kallar det, verktyg?”

”Ja, ärade professor, det följer av min tes. Jag kan nämna olika former av spel och vadslagning som staten administrerar och propagerar för i olika sammanhang. Samtidigt undertrycker staten andra former av spel och vadslagning som den själv inte kan, eller inte har valt att, kontrollera och vinna ekonomiska fördelar av på grund av sin kulturhistoriska bakgrund. Men just det anser jag bör bli föremål för separat forskning.”

”Avser ni att peka ut någon särskild statsform i ert arbete?”

”Nej, ärade professor. Min huvudtes är att det ligger i statens natur att godkänna eller förkasta verklighetsflyktens fordon med avseende på vilka fördelar staten själv kan vinna på fordonen.”

Remlers ansikte nära nog doldes av de sprutande stjärnorna. Meioli stod orörlig vid hans sida, som protokollet föreskrev. Hon själv var godkänd, hon väntade bara på att intervjun med kollegan skulle ta slut.

Professor Bulghasch sade rituellt: ”Detta ligger inom ett helt nytt forskningsfält. Vad vill ni kalla detta forskningsfält?”

Doktoranden var beredd på frågan. ”Förhållandet mellan staten som institution och verklighetsflykten som institution,” sade han utan minsta tvekan medan en tät kaskad av stjärnor reste sig högt över hans hjässa och omgav honom som en gammaldags slöja.

”Ha,” sade professor Bulghasch.

Remler sade: ”Titeln är ett utkast. I fall som detta är det naturligtvis ni, ärade professor, som slutgiltigt fastställer den. Min tanke är att den kan rymma ett stort antal områden inom det stora fält den erbjuder. Exempelvis kan det tänkas att en stat av en viss beskaffenhet genom sina lagar uppmuntrar instrument till verklighetsflykt av en viss beskaffenhet som ligger utanför statens egna lagar. Om man forskade på detta kunde man förmodligen tillföra själva statsvetenskapen många värdefulla fakta.”

”Han börjar svikta,” tänkte Bulghasch. Det gjorde professorn ont. ”Förmodligen?” sade han menande, för att ge doktoranden tillfälle att repa sig.

”Med stor sannolikhet,” rättade sig Remler genast och stod fullständigt rak framför professorns bord. ”Tillåt mig säga att jag inte förutsätter att min forskning ska ha betydelse för kunskapen om de faktorer vi för tillfället avhandlar. Jag önskar endast att min forskning skall bli erkänd för vad den själv är.”

Han talade det höga språket så bra.

Hans stjärnor fortsatte stråla utan minsta tvekan.

Professor Bulghasch bestämde sig.

”Gott. Jag accepterar att bli er handledare. Jag ser fram emot att få ta del av era utkast.”

Remler lade handen över bröstet och bugade sig. ”Tack, min handledare.”

Informellt sade Bulghasch: ”Händelsevis är det så att jag själv har haft strödda tankar i riktning mot ert forskningsområde, doktorand Remler. Det skall bli intressant att följa ert arbete.”

”Tack, min handledare.”

Bulghasch förvandlade sig från professor till förekommande värd. Han visade sina nya doktorander från sitt skrivbord till den inbjudande soffgruppen. Doktoranden Meioli sjönk ihop och följde professorns uppmaning med synbar lättnad. Remler stödde henne. Innan professorn lämnade sin egen plats böjde han sig mot skrivbordet och talade tyst under några sekunder.

De hade hunnit ta plats i de bekväma dynorna då en uppassare kom in med en lastad bricka. Han dukade fermt upp för professorn och de två doktoranderna. Professorn tackade uppassaren med en nick. På väg ut rörde sig uppassaren bakom soffan. Där slog han snabbt en strypsnara runt den unge mannens hals och snörde åt. Remlers kropp styvnade och knyckte medan hans fingrar klöste efter snaran utan att få fäste. Ljuset från stjärnorna som fortfor att strömma ur hans huvud förvandlades från silver till rött. Efter en mycket kort stund saktade stjärnorna av, hans pantalonger mörknade av väta och så kom där inga stjärnor alls.

”Tack,” sade professor Bulghasch.

Vaktmästaren bugade kort, lyfte den döde doktorandens kropp över ena axeln och avlägsnade sig med honom.

Doktoranden Meiloi höll sina sjuka händer i knät och blicken stadigt fäst vid mikron av utsikten från minareten på universitetet i gamla Sulm. Välvda byggnader i sandtegel sträckte ut sig åt alla håll och bildade ett arkitektoniskt landskap.

Professor Bulghasch lade för sin nya doktorand av kakorna. Han föresatte sig att göra allt han kunde för den stackars kvinnan innan hon slutligen dukade under för tingvisken och sade: ”Jag beklagar. Remler hade intressanta tankar om statens göranden och låtanden, men vi själva är ju en del av en statlig institution, inte sant?”

Doktoranden nickade tyst.

”Gott. Ni förstår vad jag menar. Allting går ju inte an. Låt oss nu alltså i stället göra något trevligare och diskutera pasinnas äktenskapsregler. Det skulle faktiskt vara bra om någon av mina doktorander kunde ge Faraa ma Deop något ordentligt att tänka på. Själv tycker jag att ma Deop är en riktig skit med tanke på vad han brukar skriva om vårt sociala system, men det kan jag naturligtvis inte säga offentligt.”

Av Iwan Morelius

För en tid sedan erhöll jag biografin The Devil is a Gentleman – The  Life and Times of Dennis Wheatley av Phil Baker. Den är på hela 699 sidor, illustrerad och med ett mycket omfattande referensregister samt personindex. När jag läst boken slog det mig att det skulle kunna vara roligt, inte enbart för Dennis Wheatley-fans, att få veta lite mer om de personer, som nämns i boken och som artikelförfattaren träffat personligen, mycket beroende av mitt långvariga intresse för Dennis Wheatley.

Det blir lite av historien om mitt eget liv med den engelske författaren.

Alltsammans började redan 1942. Vi bodde i Lilla Ursvik utanför Stockholm. Min far var anställd vid ett väldigt  ammunitionsförråd, Europa var mitt i kriget och Sverige låg faktiskt rätt illa till. Jag skulle fylla 11 år i november och träffade en lite äldre kille som nyss flyttat in i vårt femlägenheters hus. Han visade mig boken I hemligt uppdrag (The Scarlet Imposter), en thriller skriven av just Wheatley, som han tyckte var otroligt spännande och som dessutom innehöll en hel del sex.

Något liknande hade jag aldrig läst, däremot betat av de flesta av Jules Vernes böcker och en massa riddarromaner. Någon Dennis Wheatley fanns inte där. Men kompisens bok visade sig vara en läsupplevelse av högsta karat och jag blev såld redan efter de inledande kapitlen.

Ett decennium senare

Sedan skulle det dröja ända fram till slutet av 50-talet innan jag läste min nästa bok av den författaren. Då hade vi flyttat via Brommaplan till Hallsberg där far fick jobb på ett ännu större ammunitionsförråd. 1957 gifte jag mig med Inga och hamnade i Uppsala där jag träffade min blivande svåger, Jan Alexandersson, som sällskapade med min hustrus syster Anita. Han var lika bokintresserad som jag och hade en liten fin samling av böcker. En kväll nämnde Jan att en av hans favoriter var Dennis Wheatley och vi beslöt att leta efter Wheatleys böcker på olika antikvariat i Stockholm. Så började en jakt som skulle pågå i åtskilliga år, men till sist hade vi skaffat oss kompletta samlingar av Dennis böcker på svenska.

Lite senare ville jag veta mera om Dennis och hans böcker. Fanns samtliga på svenska? I januari 1961 skrev jag ett brev med ett antal frågor till min favorit Wheatley. Han svarade mycket vänligt, men påpekade att han var mycket  upptagen och inte hade tid att påbörja en regelbunden brevväxling.

120 brev

Så blev det i alla fall! Idag – den 28 november 2009 – har jag gått igenom arkivet och funnit att vi utväxlat 120 brev, att jag äger alla hans böcker, både på svenska och engelska, alla personligen signerade. Jag fick till och med en bok tillägnad mig år 1971 vid en lunch i hans hem på 60 Cadogan Square i London.

Mitt samlande har betytt mycket för mig och det är många människor som jag haft stor glädje av i jakten på Wheatleys verk.

De flesta har jag träffat personligen, men inte Norma P  Rennie, som jag kom i kontakt med på Hutchinsons förlag i London. Jag bad om recensionsexemplar och hon har skickat rätt många under årens lopp förutom att hon hjälpsamt svarat på mina otaliga frågor. Det visade sig att hon aldrig träffat Wheatley som inte gärna umgicks med personalen på förlaget. Han höll sig till direktörerna – kanske mest Robert Lusty.

Den första jag träffade ur Wheatleys närmaste krets var hans gamle vän J G Links, en körsnär och deckarvän som hjälpte författaren att sammanställa Murder Dossiers, en deckare i form av en dossier. Vårt möte ägde rum 1980.

På lunch

Jag ringde honom som överenskommet när jag kom till London och den engelske gentlemannen, oklanderligt klädd i mörk kostym och slips, inviterade mig på lunch på sitt kontor, till vilket vi drack ett kallt och välsmakande Rhenvin. Under tiden berättade han tiden när de arbetade med Murder Dossiers.

”De såldes i 100.000-tals exemplar”, berättade han med ett stort leende.

Han skänkte mig samtidigt nyutgåvorna av Murder off Miami och Who Killed Robert Prentice som just kommit från trycket.

J H H Goute nämns i boken om Dennis Wheatley. Om honom har jag en verkligt roligt historia. CWA hade sitt årliga möte i staden Darlington hösten 1982. Man hade bjudit till ordentligt. Under galamiddagen var all serveringspersonal utklädda som romanfigurer. En av servitörerna föreställde Obergruppenführer Grauber från Dennis Wheatleys Gregory Sallust-serie (bilden).

Under middagen berättade borgmästare Bill Newton, den makabra historien om fjolårets utdelning Edgar.  En av pristagarna var engelsmannen J H H Goute, som fått priset för bästa faktabok det året (The Murderer’s Who’s Who, som han skrivit tillsammans med  Robin Odell). Ingen av dem kunde närvara men när priset ropades upp kom det fram en man och påstod att han var Goutes representant. Han fick smattrande applåder innan han försvann. Ingen har sett varken honom eller priset därefter.

Men denna kväll fick Mr Goute ta emot sitt pris, som skickats speciellt från MWA i New York.

Mr Goute fick till sist ta emot sin Edgar, som skickats speciellt till Darlington från MWA i New York.

Rolls Royce

Jag hade en längre tid brevväxlat med Dennis Wheatleys ende son Anthony och i ett brev bjöd han mig och Jan Alexandersson till sitt eleganta hem i Wimbledon. Hans advokat hämtade oss i Rolls Royce vid vårt hotell. När vi erbjöds en drink bad jag att få en whisky med is. Sådant gick tydligen inte för sig i detta upper-upper-class-home.

”Ah, a sherry, very dry!” sa en bleknande Anthony.

Det blev trots fadäsen en trevlig kväll med rökt lax och hummer.

Frederick Forsyth nämns inte i Phil Bakers bok men det är berättigat att nämna honom här. Jag hade brevkontakt med Forsyth och kommit överens om att träffas på hans klubb Mont Calm i London. Han hade just kommit ut med Schakalen och när vi pratat om den en stund undrade jag om han kände Dennis Wheatley.

Frederick skrattade till och berättade följande:

I Hatchards bokhandel i London firade man Author of the Year och Dennis var där med anledning av sin bok The Devil and All His Work samtidigt som Frederick med Odessa Files. Dennis flirtade våldsamt med Fredericks unga vackra hustru hela kvällen. När de två presenterades lite senare skrattade Dennis hjärtligt och bjöd hem dem på middag.

Försommaren 1982 besökte jag David och Liz Osborn i Vermont för att läsa manuset till Davids bok Love and Treason som utspelades i Vita Huset. En kväll kom vi att tala om Dennis Wheatley.

”Kom hit, Iwan”, sa Liz och ledde mig till fönstret. ”Kan du gissa vem som bor där?” Det kunde jag naturligtvis inte. ”Jo, det är Diana Younger, Dennis Wheatleys dotter.”

En kvart senare hade hon ringt Diana som sa att naturligtvis var en vän till Dennis mycket välkommen på en drink dagen därpå.  Den 2 juni fick jag veta mycket om hur hon tecknat alla kartor i Dennis thrillers.

Webben

Rätt många år senare träffade jag den nu framlidne Bob Rothwell, som grundade webbplatsen om Dennis Wheatley. Vi möttes i Österskär utanför Stockholm sommaren 2003 då han besökte mig tillsammans med sin hustru. Bob hann med att köpa mängder av Wheatley-böcker under sin vistelse i Sverige.

Ett stort Wheatley-fan var engelsmannen Steve Whatley, som faktiskt stavar sitt efternamn så. Han hade annonserat efter Wheatleys böcker i magasinet Collecting Books & Magazines och jag svarade på annonsen. Det visade sig att han försökt kontakta mig i tiotalet år, men misslyckats eftersom jag flyttat från Strängnäs till Spanien. Han och hans sambo Jean spelade badminton på hög nivå. Under en turnering i Spanien hamnade de våra trakter, hyrde bil och kom på besök. Senare har vi träffats vid två Dennis Wheatley Conventions som avhållits uppe i Elstree, norr om Luton. Steve kan mycket om Wheatley och hjälpt till när Phil Baker gjorde research för The Devil is a Gentleman.

När Bob Rothwell överraskande avled var frågan vem som skulle kunna ta över Dennis Wheatley-webben. Dataexperten Bob hade krypterat både databas och register. Men en man vid namn Charles Beck lyckades med bedriften. Naturligtvis började jag korrespondera med denne trevlige man och vi har träffats vid The First Dennis Wheatley  Convention i Elstree. Charles arbetar som bäst med att sammanställa ett Internetbaserat Dennis Wheatley Museum.

—————-

På webbplatsen www.denniswheatley.info/ hittar man allt om Dennis Wheatley.

The Devil is a Gentleman är en bok som alla Dennis Wheatley-fans bör läsa. Den kan hittas på följande adresser:
Dedalus Ltd, 24-26 St. Judith’s Lane, Sawtry, Cambs;PE28 5XE. E-mail: info@dedalusbooks.com Website: www.­dedalusbooks.com. Eventuella frågor om denna artikel tar jag gärna emot: morelius@hotmail.