BREV TILL DAST

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-4, Brev

Kjell E. Genberg lyfter i DAST 3, 2004 förtjänstfullt åter fram en orättvist bortglömd författare – Bernhard Nordh. Han var min ungdomskamrat Roy Wikströms favoritförfattare och Roy framhöll särskilt Nordhs bok Starkare än lagen.

Jag minns Nordh särskilt för att min mor höll sig med en tidskrift betitlad Triumf, som ursprungligen hette Trumf och i folkmun kallades Trumfen. För mor var torsdagarna högtidsdagar, för då kom hennes kära Trumfen. Den första bok som publicerades i den var Nordhs debutroman Jorden är god. Jag tror att den manliga huvudpersonen hette Johan. Kvinnan hette emellertid Stina. Hon kom som hushållerska till den ensamme ungkarlen Johan och var en arbetsam kvinna. Men åska var hon rädd för. En åsknatt kröp hon ner till arbetsgivaren i hans säng. Johan tyckte, skrev Nordh, att det var märkvärdigt att ett så manhaftigt fruntimmer som Stina var rädd för åskan. Nordh hade en speciell humor. Stina blev med barn den natten. Utan detta hade Johan knappast kommit sig för att fria, men nu blev de ett äkta par.

Triumf trycktes av Weilnads Boktryckeri i Uppsala. Jag minns att en i familjen Hermodsson var redaktör. När tidningen firade jubileum gav den också ut en presentbok, Nordhs I de stora skogarna, och den fick mor som trogen prenumerant. Triumf publicerade också I Marsfjällets skugga och dess fortsättning Fjällfolk. Jag tyckte om skildringarna, men måste erkänna att jag tillägnade mig den nedlåtande syn på honom som var mycket vanligt trots hans popularitet. Jag skäms över att jag såg på en av våra goda berättare med trendiga ögon.

Triumf var på sin tid en mycket spridd tidskrift. Dominerande följetongsförfattare var Leonard Strömberg. Många novellförfattare publicerades, till exempel var S. (Sonja?) Peyding mycket ofta förekommande. Tidskriften publicerade också en månadsbilaga. Hur länge tidskriften kom ut vet jag tyvärr inte.

Vi barn fick oss itutat att veckotidningar, av vilka åtminstone ett exemplar fanns i varje hem, var onyttig om inte rent av skadlig läsning. Vår annars mycket snälla lärarinna hade en gång en utfrågning om vilka tidskrifter som fanns i våra hem. En liten flicka berättade att de hade Levande Livet.

”Le-van-de Li-vet?” sa då fröken tydligt ogillande med betoning på varje stavelse.

INGE EKBRANT



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22