Ytterligare några ord om käre Bill

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-4, Artikel

Av fil. kand. LARS SMEDBERG

Det är med både nöje och intresse jag tagit del av artiklarna i tidigare nummer om den klassiske pojkbokshjälten Bill Brown. Mill intresse har varit särskilt stort med tanke på att jag själv inlett ett (ytterst blygsamt och amatörmässigt) försök att upprätta en bibliografi över de Bill-böcker som utkommit på svenska. Om jag någonsin blir klar med detta är en högst öppen fråga, men en dylik bibliografi skulle onekligen behövas – jag känner åtminstone inte till att det finns någon av värde. Jag bortser då från uppräkningen av Billböcker i Vem är vem i barn- och ungdomslitteraturen; den är för det första inaktuell, för det andra innehåller den flera grova sakfel och för det tredje skall en riktig bibliografi innehålla såväl uppgifter om vilka noveller som ingår i böckerna som böckernas engelska originaltitlar.

Jean Bolinders och Björn Vinbergs utmärkta artiklar har verkligen varit mig till hjälp i mitt arbete. Dock kan jag inte undgå att påpeka en sak i Björn Vinbergs artikel, som inte stämmer med fakta. BV skriver att boken William the Rebel från 1933, i original innehållande tolv historier, utkommit i svensk översättning på 1930-talet, då indelad i två volymer; Bill som detektiv innehållande tre noveller, och Alla tiders Bill, innehållande ålla noveller. Så långt har BV säkert alldeles rätt. Men BV känner tydligen inte till att William the Rebel utkom i svensk nyöversättning 1981, under titeln Bill upprorsmakaren. Denna volym innehåller åtta noveller, varav en är Bill och sportfiskaren – av allt att döma samma novell som BV saknade i svensk översättning, vidare innehåller Bill upprorsmakaren fyra av novellerna från Alla tiders Bill och samtliga tre från Bill som detektiv; titelnovellen har i nyöversättningen fått den alltför moderniserade titeln Bill och knarklangaren.

Dödsstöt för Bill?

För att övergå till något annat. Jean Bolinder hävdar i sin artikel att Bill har gjort sitt i Sverige; att de sista utgåvornas dåliga översättningar skulle ”ha blivit dödsstöten för Bill i Sverige”. Har han månne rätt i det? Kanske har tiden sprungit ifrån miss Cromptons böcker – det tycks ju vara som om det numera mest är nostalgiska farbröder som är intresserade av Bill och hans äventyr… Men man skall ju aldrig säga aldrig – om Bills popularitet lyckats stå sig så här länge kan den säkert stå sig ett bra tag till och med lite smart marknadsföring (varför inte en bokklubb för barn?) kanske våra pojkårs hjälte kunde gå en ny vår till mötes. Och visst vore det roligt att få se en samlingsutgåva med alla böckerna översatta.

Men – om något förlag skulle känna sig frestat att översätta Richmal Cromptons välkända verk till svenska för fjärde gången har jag ett anspråkslöst förslag: låt för 17 grabben behålla sitt riktiga förnamn, det vill säga William. Arne Lönnbeck må ha varit en klassisk översättare, (för mig är det 60- och 70-talens översättningar, utgivna av Lindblads Bokförlag och B. Wahlströms Ungdomsböcker, som är de klassiska) men när han gav William namnet Bill på svenska gjorde han ett stort misstag! Varför gjorde han det över huvud taget? Var det för att

A) namnet William skulle framstå som alltför exotiskt och/eller svåruttalat för svenska barn? Det argumentet håller inte i dag; William är numera ett modenamn i vårt land, och minsta TV-tittande barn vet hur engelska namn skall uttalas.

B) namnet Bill verkade ”tuffare”, mer ”buspojksaktigt”?

C) båda delarna?

Det får vi nog aldrig veta – men ett misstag förblir det likafullt. Visserligen är Bill ett vanligt smeknamn för William, men alla som är någorlunda bekanta med Bill/William vet, att om det är någonting han avskyr, så är det just smeknamn.

Bill avskyr smeknamn

Den första boken Just William har översatts till svenska tre gånger såvitt jag vet. Den äldsta översättningen, En riktig tjuvpojke, en översättning från 1967 som delats upp i två volymer; Bill den oslagbare och Bill den otrolige och så ”Nora Linds” översättning från 1981 med den ordagrant översatta – men föga lyckade – titeln Bara Bill. Hur har då dessa tre översättare tacklat Williams/Bills aversion mot smeknamn? Arne Lönnbeck har valt att i novell nr. 10 (novellerna i En riktig tjuvpojke saknar namn) utelämna de rader där unge herr Browns syn på smeknamn ventileras och efter att ha jämfört olika översättningar av flera Billböcker har jag märkt att det inte är enda tillfället då hr Lönnbeck strukit i originaltexten. I Bill den otrolige är däremot hela denna novell, med titeln Bill blir medlem av Hoppets Här översatt i sin helhet – och då framgår det klart och tydligt att William alias Bill inte gillar smeknamn.

Vad sedan beträffar den senaste översättningen, Bara Bill, så saknas där den novellen helt och hållet – man kan just undra varför…

Vore inte den idealiska svenska titeln för William – the Detective från 1933 William den nyfikne? Den håller sig nära originalets titel – men ger inga falska förespeglingar om innehållet.

Är det förresten någon mer än jag som gjort den reflektionen, att novellen Bills julafton i Bill tar hämnd kan ha inspirerat Astrid Lindgren; i hennes bok Nya hyss av Emil i Lönneberga förekommer berättelsen När Emil gjorde stora tabberaset i Katthult… , och det finns stora likheter mellan handlingen i de båda berättelserna; Bill, som av sina föräldrar tvingats att ha julkalas för en massa bortskämda överklassbarn som han inte gillar, tar all maten och bjuder i stället en fattig familj på julkalas – Emil bjuder, under föräldrarnas bortovaro, in socknens fattighushjon på julkalas och låter dem äta upp all den mat som Emils föräldrar följande dag skulle bjuda sina välbärgade släktingar på.

Till sist. I Jean Bolinders artikel påstås det att fru Bott endast två gånger nämns vid förnamn i Bill-böckerna: ena gången kallas hon Mary och andra Margaret. Men i novellen Bill och superhunden (ur Bill som detektiv 1981) kallas fru Bott flera gånger för Maria – ett tredje förnamn. Har ”Nora Lind” försökt försvenska också hennes namn? Det finns för övrigt flera liknande motsägelser i böckerna, så har till exempel Bills långvarigaste käresta Joan minst tre efternamn…

Lars Smedberg har givetvis rätt. Historien om Bill och sportfiskaren finns i boken Bill upprorsmakaren. En genant fadäs, signerad Vinberg. Inte minst för att boken ifråga står i min hylla, blott en meter från skrivmaskinen.

Men vi kan väl enas i kritiken mot AWE/Gebers: När man ger ut William – the Rebel på nytt, skall man ge ut hela boken, inte bara 73 procent.

Lycka till med bibliografin!

BJÖRN VINBERG

Inget skulle glädja mig mera om Bills saga inte var slut i Sverige. Och jag skulle bli lycklig om alla böckerna översattes – ett löfte som Astrid Sivander på Almqvist & Wiksell en gång gav, men som sedan sveks. Och förhoppningsvis bör det bli en kvalificerad översättare – Ingen ”Nora Lind”! Jag håller också med om att vår hjälte gärna kan få heta William här också. Uppgiften om fru Botts namn har jag från DN 7.7.90 där Pär Westberg skriver om två böcker som behandlar Bill. Där sägs utifrån Mary Cadogans uppslagsbok om Bill, The William Companion: ”Fru Bott visar sig endast två gånger bära ett förnamn, dock olika sådana: Margaret och Mary”. Hoppas Lars Smedberg blir färdig med sin bibliografi över Billböckerna – en sådan behövs verkligen.

JEAN BOLINDER

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22