William Shakespeare: Ett förtjusande barn av sin tid

Mar 6th, 2010 | By | Category: 2006-4, Artikel

Av Bertil Falk

Det har skrivits enormt mycket om DAST-medarbetaren William Shakespeare (se hans deckarbidrag Fallet med Alban den Heliges Mirakel ur Henrik VI i DAST #1/2004).

Frågan är: behövs det en bok till? Men William Shakespeare En man för alla tider (Ordfront 2006) är mycket mer än en bok om Shakespeare. Boken sätter in skådespelaren, teatermannen och dramatikern Shakespeare i hans sammanhang i tid och rum på ett sätt, som ger mycket mer än ett hum om varför han blev Shakespeare.

Här skissas, nej, skissas är ett för grunt ord, för här tecknas den globala tidsandan liksom de lokala förutsättningarna i Stratford-on-Avon. Författaren Kent Hägglund, lektor vid Lärarhögskolan i Stockholm, ger en bred bakgrund till den elizabetanska tidens teater, till Shakespeare och hans samtida.

Jag bodde i London när dagens Globe-teater växte fram och hade förmånen att i slutet av 1980-talet göra en TV-intervju med eldsjälen bakom projektet, den amerikanske skådespelaren Sam Wanamaker, som jag annars bara sett som skurk i en pang-pang film. Han berättade för mig vältaligt om sina planer ungefär samtidigt som man fann resterna efter Rose, en annan elizabethansk teater. Det var fascinerande att på plats få uppleva den återuppståndelse som dessa båda teaterfenomen utgjorde.

Wanamaker avled innan hans projekt blev helt förverkligat, men i dag står nya Globe färdig invid Themsen och vi kan, så långt det nu går, uppleva Shakespare-tidens teater på nya Globe i Southwark. Vad som saknas (tack och lov) är bl.a. den stank som Hägglund påpekar fanns på teatern när Shakespeare var i full swing.

Det märkliga med Shakespeare, mannen som skapade sagolika verk som En midsommarnattsdröm och Stormen, är naturligtvis inte hans, odramatiska (så vitt vi vet) liv utan hans dramatiska texter.

Den enda motsvarighet vi har till en Shakespare är förmodligen Bellman, som ju också var skådespelare, där han uppträdde i Stockholm tillsammans med drottninggunsttingen, morinanen Badin.

Tursamt nog har vi också Haglunds översättningar av Shakespeares dramer, hittills oöverträffade. Inte ens Erik Lindegren lyckades slå Haglund på fingrarna. Det har ju också sagts att Haglunds blankvers i vissa partier överträffar originalets rader i shakespearsk kraft.

I alla händelser är Kent Hägglunds bok en höjdare, informativ, lärorik, balanserad i sitt betraktande av den svällande och översvallande litteraturen om barden i Southwark. Implicerat i Hägglunds resonemang tycker jag mig finna att det skrivits mycken smörja i genren, inte minst vad beträffar alla vildsinta spekulationer om vem Shakespeare var och vad han gjorde innan han dök upp på tiljorna. Fast sådana framställningar kan naturligtvis vara underhållande att ta del av. Att Shakespare var barn av sin tid har vi väl alltid vetat.

Det fina i Hägglunds kunniga kråksång är att vi (eller åtminstone jag) får klart för mig inte bara att utan också hur han var ett barn av sin tid. Det visste jag inte förut. Inte heller hade jag klart för mig vilken oerhörd betydelse drottning Elizabeth I hade för teaterns och dramatikens utveckling i England. Även här är Hägglund kunskapsspridare.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22