Wilkie Collins: Han skrev världens första kriminalroman

Dec 29th, 2008 | By | Category: 1999-1, Artikel

AV KARL HJELM

De flesta är överens om att den första egentliga kriminalhistorien skrevs av Edgar Allan Poe i och med långnovellen Morden på Rue Morgue. Men när Wilkie Collins kom med Månstenen kan man påstå att detta var den första riktiga romanen i denna genre.
William Wilkie Collins föddes i London den 8 januari 1824 som äldste son till den kände målaren William Collins. Han döptes efter en vän i familjen, Sir David Wilkie.
I tidiga år försökte han sig på affärer men kom att studera juridik och blev också antagen som advokat, men tycks inte ha praktiserat yrket. Kanske fick han inte tid, för redan i unga år skrev han artiklar och berättelser av vilka många publicerades, fast anonymt. Han verkar också ha försökt sig på att bli målare. Det finns belägg för att han 1848 ställde ut en tavla på Royal Academy.
Hans första större verk som blev utgivet var en biografi över fadern. Den boken blev så pass populär att han kände sig uppmuntrad att börja skriva på allvar och dessutom försöka leva på sitt skrivande. Hans första roman, Antonina or The Fall of Rome, kom ut 1850.
Det var en historisk berättelse, skriven i samma stil som Bulwer-Lyttons Pompejis sista dagar (The Last Days of Pompeii).
Den tycks ha blivit rätt så framgångsrik, fast i dag kan man förvisso kalla den oläsbar. Jag har på antikvariat sett ett exemplar från 1885 som inte ens sprättats upp. Så det är möjligt att det fanns människor redan då som inte orkade med den pompösa stilen.
Collins, som levde åren 1824-1889, skrev 25 romaner, drygt 50 noveller, minst 15 pjäser och mer än 100 journalistiska verk.
I mars 1851 blev Collins av sin vän Augustis Egg presenterad för Charles Dickens. Det blev en för Collins mycket betydelsefull bekantskap och dessutom en långvarig vänskap fram till Dickens död 1870. De samarbetade med arbeten till Dickens tid skrifter Household Words och All the Year Round, där deras alster gick som följetonger.
Båda var mycket intresserade av teater och i synnerhet många av Collins arbeten tycks ha varit skådespel från början. Personerna i dem är mycket teatraliska och sceniska.
Collins rykte som författare kom så småningom att förblekna medan Dickens levde vidare som klassiker.
På senare år kan man gott påstå att hans verk fått en pånyttfödelse. Han har fått mer uppskattning av sentida kritiker de senaste femtio åren än han fick under sin livstid. Nästan alla hans böcker finns i tryck och han studeras noga av många som vill veta mer om denna viktorianska litterära superstjärna.
Wilkie Collins tillbringade så gott som hela sitt liv inom ett par kvadratkilometer i stadsdelen Marleybone i London. Han föddes där, bodde där tillsammans med de två kvinnor han älskade, och han dog där.
Han – och inte heller föräldrarna – tycks ha tagit skolgången särskilt allvarligt. Lärarna verkar ha uppfattat honom som “mycket okynnig”.
Två av hans hem i stadsdelen står fortfarande kvar och är bebodda.

Exklusiv adress

Ett av dessa är 17 Hanover Terrace vid Regent’s Park. Bostadsområdet består av 20 stora hus med utsikt mot parken. I dag är det en exklusiv och dyr adress där de boende stängt in sig bakom ståldörrar, fönster med galler och inbrottslarm. Här har en hel del kända personer bott.
H.G. Wells dog i nummer 13 år 1946 och kompositören Ralph Vaughan Williams avled i nummer 10, år 1958. En plakett på nummer 11 minner om arkitekten Anthony Salvin.
Däremot finns ingen minnestavla på nummer 17 – varken över Wilkie Collins eller poeten Sir Edmund Gosse som bodde där på 1920-talet.
Collins far William avled 1847. Då hade han och familjen bott ett par år i Italien. William var en framgångsrik konstnär och änkan Harriet led ingen nöd, eftersom hennes arv på 11 000 pund gav god avkastning. Det var sommaren 1850 som hon och sönerna Wilkie och Charles flyttade till nummer 17, ett luxuöst hem med ett magnifikt vardagsrum genom vars fönster man såg Regent’s Park. Wilkie bodde där i nästan sex år och hade ett arbetsrum. Brodern Charles fick en egen ateljé att måla i.
Wilkie försökte sig på affärer i te, men det gick inget vidare, så han bestämde sig för att skriva.

Skrev flitigt

Under tiden där skrev Wilkie Rambles Beyond Railways (1851), Basil (1852), Mr Wray’s Cash Box ( 1852) och Hide and Seek (1854). Han skrev också för ett antal tidskrifter, inte minst i Household Words, sedan han blivit bekant med Dickens. Dessa båda författare samarbetade en hel del. Vintern 1855 till bringade de tillsammans i Paris.
Folkräkningen den 30 mars 1851ger vid handen att det bodde sex personer i huset. Wilkie Collins fick titeln juridikstuderande medan modern och Charles kallades konstnärer. Där fann också l7-åriga väninnan Frances Giddes och tjänarna Fanny Green och Emily Ballard. Mot baksidan bodde ytterligare en familj.

Mötte en av sina kvinnor

Både Charles och WiIkie umgicks ivrigt i tidens konstnärskretsar och emellanåt uppläts hemmet till fester med kända författare och konstnärer.
Det var under den här tiden som Wilkie Collins träffade Caroline Graves, som han skulle komma att leva med under en stor del av sitt liv. Vissa påstår att hon stod modell för åtminstone en av personerna i The Woman in White (1860). Enligt malisen – som i det här fallet, som så ofta, hade fel – var Caroline kriminell och satt i fängelse. I själva verket hade hon en affär för begagnade saker nära Fitzroy Square.
Collins verkar – åtminstone efter den tidens mått mätt – ha haft ett annorlunda samliv. Han bodde ihop Caroline Graves och hennes dotter från ett tidigare äktenskap, men han gifte sig aldrig med henne. I stället gifte hon sig hastigt och lustigt med en annan och Collins flyttade ihop med Martha Judd, som Martha Rudd födde honom två döttrar och en son mellan åren 1869 och 1874. Inte heller henne gifte han sig med. Mot slutet av sitt liv återkom han också till Caroline Graves. Det finns faktiskt en bok fylld av spekulationer om den sidan av Wilkie Collins liv.
Den heter – förstås – The Secret Life of Wilkie Collins.

Amerikanska uppläsningar

1873-1874 reste Wilkie Collins till USA. Han hade hört av Charles Dickens att man där kunde leva hyfsat på att läsa högt för folk ur sina verk.
Mot slutet av sitt liv drabbades han hårt av åderförkalkning, gikt och leversjukdom. Han led alldeles förfärligt av sin gikt och mot smärtorna tog han dåtidens mirakelkur, laudanum, som innehöll opiater. För att försöka bota sjukdomarna reste han till olika badorter i både England och på kontinenten.
När han dog 1889 – i sin våning på Wimpole Street i London – var han i det närmaste bortglömd.
Men inom deckarvärlden fick han en renässans.
Hans kriminalroman Månstenen (The Moonstone), som dikterades av honom medan han låg till sängs och hade gräsligt ont, kom ut 1868 uppmärksammades, liksom övriga böcker, flera decennier efter hans död och numera är Collins något av en kultfigur.

Skrev under opiumrus

Det finns indicier som talar för att Månstenen skrevs under flera av de kraftiga opiumrus som gjorde honom så omtöcknad att han efteråt inte hade en aning om vad han dikterat.
Desto märkligare är det att den romanen har en mycket klar och logisk uppbyggnad.
Den månsten boken handlar om är en gul diamant som en gång satt i pannan på en indisk mångud.
Dess glans steg och föll alltefter månens placering på himlavalvet. När stenen rövades bort från månguden följdes den av tre präster som förklädda höll den under uppsikt.
Så småningom landar berättelsen i det viktorianska England där den försvinner under mystiska omständigheter. Berättare avlöser berättare medan mysteriet efterhand reds ut och till sist får en överraskande men logisk upplösning.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22