Warren Murphy skriver om Remo i pulpens gamla anda

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-3, Artikel

Av JON-EGIL FORNÆSS

Den första romanen om Remo kom ut 1971 och hette Created- The Destroyer. När Wennerbergs förlag gav ut boken 1977 gick den under namnet Mannen som förvandlades. Sedan dess har det kommit mer än nittio till, alla från Warren Murphys penna. Fast han har inte alltid varit helt ensam om författandet. En hel del av dessa böcker kom till i samarbete med sin skrivarpartner Richard Sapir, som avled i januari 1987.

Ändå är det inte allt Murphy skrivit. Han har åstadkommit ytterligare ett trettiotal böcker, allt från serien Trace (som prisbelönades av Private Eye Writers of America) som var grunden för TV-serien Murphy’s Law och den Edgar-belönade Grandmaster. Den sistnämnda skrev han tillsammans med sin hustru Molly Cochran, Han har skrivit för vita duken också, bland annat manus till The Eiger, Sanction och Dödligt vapen II.

Böckerna om Remo fick extra draghjälp när Marvelförlaget började ge ut The Destroyer och Magnum Special som seriemagasin.

Började som politiker

Alltsammans började när Warren Murphy var politiker i Jersey City. Där arbetade samtidigt Richard Sapir som journalist och det hände att de båda gick ut och tog ett glas eller två tillsammans. Båda hade de skrivit i stort sett hela livet och nu bestämde de sig för att skriva en äventyrsroman. Det blev den första Remo-boken.

– Det började som ett hugskott och fortsatte som ett misstag, skrattar Murphy. Boken blev klar 1963, men hamnade i fel händer och sedan dröjde det ända till 1971 innan Pinnacle gav ut den. Åtta långa år!

Men boken blev en omedelbar framgång, och det var inte så dumt att något gick vägen 1971, för det året åkte så gott som alla Murphys arbetsgivare i fängelse av olika skäl. Både han och Dick Sapir behövde jobb och inkomster.

– Men det mesta av jobbet skötte faktiskt jag, säger han. Men det finns en term inom psykologjn som kallas ”gestalt”, innebärande att helheten blir större än summan av dess delar. Det var så vi samarbetade. Jag hittade på berättelsen och döpte huvudpersonerna Remo, Chiun och Sinanju. Dick kom att utveckla Remos och Chiuns personliga karaktärer och föreslog att vi skulle spela på magi och mystik. Till att börja med ansåg jag att det var idiotiskt, men han hade rätt, vilket blev vår smala lycka.

Fast Sapir hade tydligen inte rätt i allt. I den femte boken om Remo avlivade han Chiun. Det avsnittet refuserades med kraft av Warren Murphy och Chiun fick leva vidare.

Ett tag försökte de skriva vartannat kapitel. Fram till dess hade Warren och Dick varit de bästa vänner, nästan som bröder, men nu fann de alt de hade olika åsikter om så gott som allting.

Till sist hittade de en lösning: Dick skrev första halvan av boken, åstadkom ett mysterium och ställde till det riktigt ordentligt för hjälten. Sedan tog Warren över, löste gåtan och skrev till sist om hela manuset för att ta den rätta kontinuiteten, utan tydliga övergångar. Detta fungerade utmärkt.

– Dick var en konstnärssjäl. Han var aldrig nöjd med det vi åstadkom, tålde inte läsa det han själv skrivit och ännu mindre det jag gjort. Därför hade han aldrig en aning om hur Remoböckerna slutade. Vår kommunikation kring böckerna begränsades till den grundläggande idén.

Sedan gjorde vi var och en det vi skulle, och för det mesta fungerade det.

Vid ett tillfälle var Dick Sapir mer än vanligt irriterad på Warren Murphy. Då skickade han sin halva bok, fram till 95 sidor och slutade mitt i en mening på sista sidan. Han skulle minsann inte skriva mer än sin halva.

– Ja. Dick kunde vara grinig ibland, men han var också varm, generös och mycket rolig. Jag saknar honom,

Utgick från Sherlock

När Murphy hittade på Remo utgick han från världens mest kände genrefigur, Sherlock Holmes. Namnet Remo (som heter Williams i efternamn) hittade han på en karta över Italien. Huvudspelplatsen Sinanju fann han på en karta – i Korea. I böckerna är det en liten fiskeby.

– Vad jag vet kan det vara en stor stad i verkligheten. Det har jag aldrig vågat kolla.

Efterhand blev Remo omåttligt populär och då ryckte förstås Hollywood i Murphy. Det blev filmen Destroyer med Fred Ward i huvudrollen, men en ganska misslyckad film. Den gick aldrig upp på biograferna i Sverige, men brukar kunna hittas på videohyllorna.

– Att den floppade berodde säkert på att vi inte hade någon bra skurk, förklarar Murphy. I Bond-filmema finns alltid någon som vill ta över världen. Vi hade en som sålde billiga bössor. TV-filmen blev mycket bättre. Och i de tecknade serierna tycker jag att man lyckats bra med figurerna.

Av alla böckerna gillar Murphy bäst nummer 3 som heter Chinese Puzzle.

– Det beror nog på att det var med den som Dick och jag äntligen blev överens om vad vi ville göra med böckerna, säger han. Assasin’s Playoff (nummer 20) blev också bra. Däremot gillar jag inte Summit Chance, som jag skrev ensam, och inte Union Bust som Dick skrev på egen hand.

Rasism in absurdum

Många har menat att Remo har ett rasistiskt innehåll, särskilt vad det gäller Chiuns attityd mot alla som inte är koreaner. Det håller Murphy med om.

– Chiun är rasist, men jag tänker skriva vidare om honom i alla fall. Andra kan skriva om vita, fisförnäma liberaler som dricker de rätta vinerna eller om sådana som anser att Amerika skall stavas med tre K. Jag tycker att rasism är en ondskefull företeelse, och jag förlöjligar den genom Chiun. Han menar ju att alla, utom de som kommer från hans by, är värda att hata. Jag skriver om rasism in absurdum.

När det blivit för jobbigt att hitta på och skriva nya romaner har Warren Murphy anlitat spökskrivare.

– Det började jag med när Dick inte längre fanns med och jag tvingades skriva fyra böcker om året vid sidan av mitt vanliga jobb. Då höll jag på att bryta ihop.

Han började leta efter unga författare, både för att få den hjälp han behövde och för att själv inspirera dem att komma igång. Så blev det ofta. Den författare han använde fick ofta ett eget kontrakt och då fick han söka nya ersättare.

– Till sist berättade jag om problemen för Molly, som arbetade på ett förlag. Hon ville själv göra ett försök och skrev nummer 44, som blev utomordentlig. Så jag erbjöd henne kontrakt på flera böcker. Hon slutade på arbetet och började jobba tillsammans med mig. Efter ett dussin finfina Destroyerböcker gifte jag mig med henne, för att inte bli av med henne också. Fast efter ett tag blev hon så upptagen av sin karriär att jag förlorade henne i alla fall.

Firre med kristallkula

Han sörjer henne fortfarande. Han sörjer också över att han i början aldrig funderade över vad han skulle göra om Remo blev en succé. Det har den otvivelaktigt blivit. Försäljningssiffrorna ligger på över 30 miljoner exemplar.

– Om jag haft en kristallkula skulle jag kanske ha sett till att de blivit färre, att de kommit in i gruppen inbundna böcker, och antagligen hade de blivit skrivna under pseudonym, säger han. Då hade jag haft friheten att använda mitt eget namn i andra sammanhang. Men man skall inte gråta över spilld mjölk när man skapat ett par av den moderna fiktionens mest ihärdiga gestalter.

Den 94:e Remo-boken kom nyligen ut i Sverige och allt rullar vidare i den mytologiska berättelsen om den tanklöse amerikanen som uppfostras av en vis gammal österlänning.

Andra böcker också

Att räkna upp Murphys böcker är en nästan omöjlig uppgift eftersom han skrivit över hundra romaner, bland annat en serie om hjälten Trace, som kritiken fann mycket humoristisk. Tillsammans med hustrun Molly Cochran skrev han Grandmaster, som låg på New York Times bestsellerlista i tre månader.

Hans böcker har vunnit ett dussintal priser, inklusive två Edgar-statyetter från Mystery Writers of America.

Han bor med fru Molly och sonen Devin i en nästan K-märkt herrgård i Bethlehem, Pennsylvania.

Fotnot:

Remo har bytt förlag åtskilliga gånger även utomlands. Numera är det ett förlag ägt av de kanadensiska romantikerna i Harlequin som ser till att berättelserna om tuffingen sprids över världen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22