Vuxna som tror på sagor – Om populariseringen av Stieg Larssons Millenniumtrilogi

Oct 6th, 2011 | By | Category: 2011-10 okt, Artikel

Per HellgrenAv Per Hellgren

Per Hellgren (född 1974) är författare med studier i kreativt skrivande bakom sig på Södertörns högskola. Just nu studerar han journalistik och idéhistoria på Södertörn och har just släppt sin nya bok Pojken i gruvan på Axplock förlag. Han har tidigare uppmärksammats för reportageboken Stridsbok från Thomasbadet (Federativs förlag 2007), en slags modern variant av Göran Palms ”Ett år på LM” eller Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink”. Han har även tidigare givit ut flera böcker inom poesi och skönlitteratur och skriver litteraturkritik för dagstidningen Folket.

 

 

 

 

Vi lever i en tid då Millennium-hysterin griper tag allt hårdare i befolkningen. Och inte bara den svenska befolkningen heller, utan även i övriga Europa och USA. Jag talar naturligtvis om Stieg Larssons tre deckarromaner, den så kallade Millennium-trilogin. Dess popularitet är otvistig, den går inte längre att bortse ifrån. Vare sig man tycker om det eller ej. Denna text skall försöka utforska fenomenet, populariteten och främst den första romanen i serien Män som hatar kvinnor, utifrån ett litteraturvetenskapligt perspektiv.

MilleniumMetoden jag har använt mig av i denna uppsats är litteraturstudier samt ett essäistiskt förhållningssätt till själva ämnet. Det betyder att detta inte är en vetenskaplig uppsats, utan min egen högst subjektiva studie av romanen Män som hatar kvinnor, nedan kallad ”romanen” när den inte nämns med titel. För att underlätta för den kritiske eller nyfikne läsaren har jag även använt mig av ett sidhänvisningssystem längre ner i texten, där referensen helt enkelt står med sidnummer inom parentes efter ett stycke, citat eller en mening. Referenser ur romanen Män som hatar kvinnor har enbart nummer inom parentes. Övriga referenser är listade längst bak under litteraturförteckningen och förekommer alltså inte i själva uppsatsen. Eftersom detta är en litteraturanalytisk genomgång har jag även tagit mig friheten med jämförande av andra litterära verk och författare för att åstadkomma ett så brett och kvalitativt resultat som möjligt.

I denna uppsats förekommer en del litteraturteoretiska begrepp och termer. De viktigaste förtjänar sin förklaring.

Epifani är ett begrepp som har en egen rubrik i analysen av Män som hatar kvinnor. Enligt författaren Lars-Åke Augustsson är ordet ett påhitt av James Joyce och enligt denne speglar ordet en filologisk – det vill säga en litterärt språklig – kulmen i ett visst händelseförlopp. Epifani som ord betyder ordagrannt egentligen uppenbarelse. Joyce mångtydiga storverk Odysseus är fullspäckad av epifani.

Peripeti är en term som betyder klimax. Framför allt talar man om peripeti i konstruktionen av noveller, alltså kortare berättelser, där peripetin, klimax, alltid följs av en avmattning. Författaren Hjalmar Söderberg var en expert på denna typ av berättarkurvor och gjorde ständigt diagram över sina romaner. Han kallade peripeti för culmen. Hans berättelser var indelade i tre stadier: progressus (uppbyggnad), culmen (peripeti) samt degressus (avmattning, avslutning). Peripetiella höjdpunkter i romanen syftar således på avslutande klimax i varje del eller kapitel och inte i romanen som helhet. Jag har med andra ord gjort en annan uppdelning av romanen än Hjalmar Söderberg skulle ha gjort. Det hela blir således mer detaljerat.

Metonymisk överföring är en oftast talspråklig tendens att koncentrera det sagda till minsta möjliga och därmed skapa ett annat ord som i ett annat sammanhang kan betyda något helt annat.

Med pragmatik menas språkets betydelse i olika situationer samt hur vissa fraser tolkas beroende av dess kontext.

Sociolekt är den språkvetenskapliga benämningen på klasskiktade samtals-stilar. Den geografiska motsvarigheten är dialekt.

Finala diskurspartiklar är små avslutande ord som ofta dyker upp i realistiska samtal. Ett bra exempel är ”Jamen vart ska du då?” där ordet bildar final diskurspartikel.

Replikinledare kallas också de små ord som ofta inleder en sats i realistiskt avbildad dialog. Ett exempel är ”Ja, det var ju inte bra.” där det första ordet Ja bildar replikinledare.

En av rubrikerna i textanalysen är Ideologisk diskurs där jag fördjupar mig i romanens ideologiska värden, såsom vänster- och högerpolitisk diskurs. Med ordet diskurs menas alltså ett textmässigt litterärt samtal.

Lisbeth Salander kan ses som det man inom dramatik och litteratur kallar för deus ex machina (latin för ”gud ur maskinen”), en oväntad, onaturlig eller osannolik karaktär, föremål eller händelse som plötsligt introduceras i ett fiktivt verk eller drama för att hantera en situation eller intrig.

Med lexikala stilmedel avses ordval, ordklasser och olika stilfigurer såsom metaforer, rim etc.

Syntaktiska stilmedel, eller syntax, innefattar saker som meningsbyggnad, skiljetecken, längd på meningar. Kort sagt: ordfogning.

Varför Stieg Larsson?
Varför pratar alla om den där Stieg Larsson”, frågar min mamma mig hela tiden.

Varför är hans böcker så populära”, är frågan hon ständigt ställer sig.

Du som läser så mycket böcker”, brukar hon alltid tillfoga. ”Varför har inte du läst den där Larsson?”

Jag har fruktlöst försökt besvara frågan. Det är också meningen och själva frågeställningen i denna uppsats. Varför denna plötsliga närmast hysteriska popularitet? Och att filmatiseringarna står som spön i backen med miljonpublik gör ju inte saken bättre heller. Eller det kanske de gör. Det är alldeles tydligt att dessa romaner utgör samtalsämnen på arbetsplatser runt om i landet liksom de gör vid köksbord och i samtalsgrupper. Det finns kort sagt ett outtömligt intresse för denna typ av litteratur.

För att besvara min mammas mycket enkla fråga måste vi gå in i litteraturvetenskapen en smula, har jag kommit fram till, och där ställa oss några viktiga frågor: Vad är det som fångar vårt intresse då vi läser? Vad är det som får oss att läsa vidare efter den första sidan? Vad kännetecknar den så kallade bästsäljarprosan, eller för att använda ännu ett mer modernt uttryck, den så kallade pageturner-prosan. Pageturner kan man rakt översätta med ordet sidvändare. En bok som är omöjlig att lägga ifrån sig med andra ord. Vi ska titta lite mer på dessa begrepp längre fram, men först en kort översikt av vår aktuelle författare samt dennes verk.

Stieg Larsson föddes 1954 och växte upp hos sin morfar i byn Bjursele i Västerbotten. Fadern var tecknare på Västerbottens-Kuriren och föräldrarna fick Stieg då de var mycket unga, sjutton år gamla. När Stieg var nio år gammal dog emellertid morfadern och Stieg flyttade tillbaka till sina föräldrar. Han flyttade hemifrån vid sexton års ålder och vid en ålder av arton träffade han sin livskamrat Eva Gabrielsson på ett FNL-möte i Umeå. Stiegs morfar var uttalad anti-nazist och på 1940-talet internerades han i det norrbottniska lägret Storsien. Det sägs vara ursprunget till Stiegs kamp mot nazism och fascism som påbörjades på 1970-talet då han arbetade på Tidningarnas Telegrambyrå – TT fram till slutet av 1990-talet. Under den perioden hann han bli landets främste auktoritet på nazistiska rörelser och skrev flera böcker om detta under 90-talet. Han var även chefredaktör för den anti-fascistiska tidskriften Expo från 1999 och framåt. Den nionde november 2004 dog han plötsligt av en hjärtinfarkt i Stockholm. Han hade då färdigställt de tre romanerna i Millenniumtrilogin: Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes.

Den svenska deckaren
För att vi ska få ordning på Stieg Larsson behöver vi sätta in honom i såväl historik som samtid och därmed också översiktligt gå igenom dessa perioder. Vi ska också titta på den typ av konceptuell litteratur Millennium-trilogin är och vad detta i sin tur innebär.

Den svenska detektivromanens kvalitativt främsta genombrottsperiod kom först under efterkrigstiden. Enligt litteraturvetaren Göran Hägg var det de första decennierna av trygghet och välstånd som gjorde genren litterärt intressant. ”Laglydighet och lugn är alltid förutsättningen för att vanliga mord i grannskapet ska bli intressanta”, hävdar Hägg. En av de första författarna att på allvar ta upp kampen med den internationella deckarlitteraturen, där giganter som Agatha Christie och Dorothy Sayers länge hade dominerat arenan, var Stieg Trenter (1914–67). Hos honom är det fotografen Harry Friberg som är alla mysteriers vedersakare i böcker som Idag röd, Lysande landning och Narr på nocken. Hans storhetsperiod varade under 40- och 50-talet. Enligt Hägg saknas emellertid psykologi helt i Trenters alster.

Än värre var det med Maria Lang (1914–91) som oförtjänt kom att kallas deckardrottning under 50-talet och framåt. Om Trenter var Stockholmsskildrare på ett trevligt sätt blåste Lang upp ”färglösa kulisser” och staplade klichéerna på varandra. Bättre var det däremot med Vic Sunesson (1911–75) som debuterade i slutet av fyrtiotalet med Mord kring Maud. Hans berättarteknik var mer sofistikerad än tidigare författares med berättande i tredje person ur flera figurers synvinkel och inre monolog. Nästa kvinna in på scenen var en mycket ung Kerstin Ekman som senare mest kom att ägna sig åt att skriva skönlitterär prosa. Hon debuterade 1959 med deckaren 30 meter mord och har även presterat titlar som Dödsklockan och så den mästerliga Den brinnande ugnen (1962) som, enligt Göran Hägg, tillhör de bästa pusseldeckarna från den här tiden. Hon gjorde en framgångsrik comeback i genren i början av 90-talet med den konstnärligt avancerade Händelser vid vatten där hon nystar i ett gammalt dubbelmord och använder sig av berättartekniska virtousnummer som flera tidsplan och andra förskjutningstekniker i berättelsen. Men den svenska pusseldeckarens mästare vid den här tiden kom att bli Hans-Krister Rönblom (1901–65). Han skrev tio romaner från mitten av femtiotalet och framåt, bland annat Tala om rep (1958) och Senatorn kommer tillbaka (1959). I grunden var han journalist och kunskaperna från yrket vävde han nogsamt in i berättelserna. Bland annat i form av exakta miljöbeskrivningar och psykologiskt rimliga personporträtt. Enligt Göran Hägg har Rönbloms böcker också ett liv efter första läsningen.

I samband med Rönbloms frånfälle klev emellertid ett nytt deckarpar in i det ständigt mordslukande folkhemmet. De hette Maj Sjöwall och Per Wahlöö och de skrev mellan åren 1965 och 1975 några av den svenska prosans främsta verk. Inte bara som kriminallitteratur betraktat utan över huvud taget. Deras polisutredningar präglades av fullständig realism liksom även miljö-, samtids- och personskildringar. ”Miljön är Stockholmstrakten under ´rekordårens´ drastiska samhällsomvandling med vänstervåg, sexfrigörelse, drogexplosion, byråkratisering och växande mediamakt”, som Göran Hägg så träffsäkert formulerar det. Framför allt var deras vänsterpolitiska engagemang drivkraften bakom romanerna där de centrala verken utgörs av Mannen på balkongen (1967), Den skrattande polisen (1968) och Brandbilen som försvann (1969). Per Wahlöö var journalist och debuterade redan i slutet av 1950-talet som romanförfattare och skrev under 1960-talet några av den svenska prosans mest underskattade romaner med titlar som Lastbilen (1962), Uppdraget (1963) och Generalerna (1965) i spetsen. I slutet av 1970-talet, då Sjöwall/Wahlöö avslutat sina härjningar såg bland annat kriminologen Leif GW Persson till att den samhällskritiska, ironiska och humoristiska polisromanen fördes vidare med en trilogi bestående av romanerna Grisfesten (1978), Profitörerna (1980) och Samhällsbärarna (1982).

På senare år har deckarromanerna formligen översvämmat bokmarknaden och förlagen har blivit alltmer beroende av storsäljande deckare istället för skönlitteratur. Framför allt är det deckarens undergenre polisromanen som gjort succé alltsedan början av 1990-talet. Inte minst har de senaste tio åren dominerats av kvinnliga deckarnamn som Liza Marklund, Mari Jungstedt, Karin Wahlberg, Åsa Larsson, Camilla Läckberg och mängder av andra författare som tagit sig fram och skapat sig egna stadiga positioner i deckarfloden.

Det konceptuella
Millenniumtrilogin handlar om journalisten Mikael Blomkvist och datahackern Lisbeth Salander och den första boken Män som hatar kvinnor publicerades i augusti 2005 av Norstedts förlag. Boken blev en succé som jobbade sig in i det svenska folkhemmet innan den lanserades i utlandet där den också slog igenom med dunder och brak. Filmatiseringen hade premiär i februari 2009. Även filmen blev en succé som lyckades ta sig utanför Sveriges gränser.

Millenniumtrilogin kan med rätta betraktas som ett konceptuellt verk vilket bekräftas av det faktum att Larsson hade tänkt skriva tio romaner, alltså en dekalogi, om Blomkvist och Salander. Han hade vid tiden för sin död redan sex intriger färdiga samt skrivit två hundra sidor på en fjärde bok. Jag antar att det ligger i tiden att skriva konceptdeckare på löpande band. I dag växer ju, så att säga, denna typ av detektivroman på trän. Camilla Läckberg, Henning Mankell, Liza Marklund, Måns Kallentoft, Mari Jungstedt, ja listan på denna typ av litteratur kan göras hur lång som helst. Genomgående kan man säga att böckerna är likartat konstruerade i grunden. De har alltid en eller flera personer som ständigt återkommer. Inte sällan en polis eller reporter. Vanligtvis medföljer även en geografisk positionering. Exempelvis Läckbergs bohuslänska kust, Mankells sydliga Skånekust, Marklunds Stockholm, Åsa Larssons Kiruna, Jungstedts Visby, Åke Edwardssons Göteborg och så vidare.

Deckarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö var tidiga med denna typ av litteratur och gjorde det med den äran. Men i dag känns deras poliskaraktärer Martin Beck och Gunvald Larsson fullständigt nedsvärtade av dåliga filmatiseringar och slarvigt rutinskådespeleri och risken är uppenbar att en yngre generation aldrig kommer så långt som att läsa romanerna om dem. Men det är ju också något som konceptlitteraturen inbjuder till: Marknadsmässig utsugning. En bra parallell är den populära tevedeckaren Morden i Midsomer om polisen Barnaby i det fiktiva grevskapet Midsomer i England. De bygger på ett fåtal romaner av författarinnan Caroline Graham. Romaner som redan filmats men ändå tuffar serien vidare år ut och år in. En svensk motsvarighet är Wallander av Henning Mankell. Det tar aldrig slut. Risken är stor att Millennium-deckarna går samma öde till mötes. Utsugningen är snabb och skoningslös och den litterära förlagan hamnar ofta i bakgrunden tillsist. Utarmad på det unika den en gång hade.

Fult och fint
Men vi skulle ju titta lite på hur det kan komma sig att denna typ av litteratur får sådant stort genomslag. Vad är det den har som inte annan litteratur har? Och varför anses det inte som ”fint” att läsa konceptlitteratur, speciellt om denna består av bästsäljande deckare? Vad är det exakt som är fint och vad är det som är fult?

Den danska författaren och litteraturteoretikern Bente Clod har några av svaren vi letar efter. Hon skriver om vad som är en bra text med flera olika definitioner: ”En bra text”, hävdar Clod, ”har något som skiljer den från andra texter. Den som skrivit den, får oss att läsa om välkända ämnen med nytt intresse. Språket är ursprungligt, texten har en uttrycksform som inte liknar någon annan.”

Vidare hävdar hon att en bra text tillför språket något nytt, något iögonenfallande. Att den förflyttar läsaren under läsningen, i såväl åsikter som känslor. Clod menar också att en text kan vara bra i kraft av handlingen eller personers sätt att leva, på grund av skönhet eller en överraskande effekt, stämning eller situation.

Så långt är ju allt glasklart. En bra text berör och tillför något i våra liv. Men en text måste ju också vara anatomiskt uppbyggd på ett visst sätt för att kunna beröra oss.

Vi börjar med andra ord att titta på den litterära konstruktionen. Det som kännetecknar bästsäljaren är att den har något som läsaren inte bara vill ha, utan rent av har ett stort behov av. Vad kan det då vara? Då hamnar vi bland en sörja av förhållandevis enkla och väldigt viktiga genregrundbultar såsom kärlek, hat, pengar, våld, krig, sex, relationer och makt. Kort sagt allt som vi kan identifiera oss med. Det vill säga det som så många som möjligt kan identifiera sig med.

Bente Clod talar om den så kallade triviallitteraturen, det vill säga kiosklitteraturen. Där de mest grundläggande berättarteknikerna får oss att reagera på det mest basala viset.

Triviallitteraturen är effektiv” hävdar Clod. ”Den ger läsaren känslan av att uppleva grundkänslorna (kärlek, vrede, sorg och lust). Den slutar alltid med att göra läsaren trygg – ofta efter att ha gjort henne lite otrygg först.”

De flesta har en relation till saker som kärlek och sexualitet. Det finns ju faktiskt en anledning till att alla dessa dåliga kioskromaner med skrattretande titlar som finns i konsumkassan säljer väldigt bra. De tillför helt enkelt något, precis som Clod hävdar, som läsarskaran tycker att de måste ha. Nämligen tillfredsställelse och trygghet. När kvinnan får sin länge efterlängtade älskare i slutet, efter tre hundra sidor av vedermödor, får läsaren sin belöning för att ha tragglat sig igenom all bergochdalbana av ovisshet. Men vägen dit är ju lång och på denna väg måste det finnas mängder av lockbeten och förhöjda spänningskurvor. Det som särspräglar bästsäljande böcker (framför allt deckare) är just dessa kurvor i intrigen som gör att läsaren måste vända blad för att ta sig vidare, för att se hur det går. Man kan likna det vid att en författare lägger ut krokar som hugger tag i läsaren och sen drar denne genom boken. Clod talar om att denna typ av litteratur ”fyller ett läsbehov och ger en bestämd upplevelse som läsaren har betalat för.” Hon kopplar således ihop texten med en viss bestämd konsumtionskultur. En kultur som dessutom fungerar som uppenbar pådrivare i dessa sammanhang.

En annan författare, Ernest Hemingway, ses väl i dag inte som en skapare av triviallitteratur direkt. Men faktum är att han började som journalist på 1920-talet och skrev noveller för veckotidningar i framför allt genrer som i dag mest kopplas samman med lite sämre litteratur: Böcker om krig och kärlek, tjurfäktning och gangsterfasoner. Hemingways definition på bra och dålig litteratur var dock förhållandevis vettig. Han sa att ”bra skriveri är sant skriveri.” Det kan låta enkelt och okomplicerat, men det är det inte. ”Om någon hittar på en historia”, förtydligade han, ”så är den sann i proportion till den grad av livskunskap han har och hur samvetsgrann han är. När han hittar på något måste det alltså verka som om det skulle kunna vara sant. Om han inte vet hur människor fungerar i tanke och handling kan turen rädda honom en tid eller också skriver han rena rappakaljan.”

Hemingway drog alltså en enda rak skarp linje mellan kunskapens fördjupning genom erfarenhet och litteraturen som konstform.

Litteraturrecensenten Magnus Eriksson på Svenska Dagbladet drar nästan paralleller till Agatha Christie i sin recension av Män som hatar kvinnor: ”Stieg Larsson låter sin hjälte kalla det hela för en slutna rummet-gåta, men det handlar mer om en variant av den klassiska deckarens slutna sällskap på en herrgård. En är skyldig, ingen vet vem.”

Agatha Christie var en produktiv kvinna. Hon skrev över hundra deckare om sina skarpsinniga hjältar Hercule Poirot och Miss Marple bland annat. Konceptet där var ofta ett och detsamma: En grupp människor befinner sig på en isolerad plats; en herrgård, ett fartyg, ett tåg eller en ö, och någon av dem blir mördad. Mördaren finns på ön, båten eller tåget eller var det nu utspelar sig. Upplösningen är alltid knivskarp och intelligent och läsaren vet om det. Men Christies deckare var alltid korta och hade högt tempo. Dagens pageturner-monster till böcker är klossar på femhundra sidor eller mer. Stieg Larssons tredje bok i Millenniumtrilogin, Luftslottet som sprängdes, är på sjuhundra sidor. Den amerikanske bästsäljarmaskinen Dan Browns böcker med DaVinci-koden i spetsen är alla runt femhundra sidor. Fenomenet känns ganska nytt, tycker jag. Deckare tillhörde förr ett undangömt skrå av små böcker med pappersomslag som fick stå i billiga bokställ i livsmedelsbutiker och tobaksaffärer. Inte sällan i samma rader som sliskiga kärleksromaner och pornografiska sedeskildringar. I dag är det deckaren som sätter dagordningen i bokhandeln. Frågan man kan ställa sig är därmed vad det är som är så fult med det. Bente Clod kan ha ett av svaren: ”Läsarens behov av en bra historia är viktigare /…/ än författarens kännedom om hur historien i regel ser ut i verkligheten.”

Så med andra ord skulle läsarens behov gå rakt på tvärs mot vad Hemingway anser vara god litteratur. Kunskapen och erfarenheten ska inte premieras, utan intrigen.

Litteratur som drog
Vi tar en jämförelse. Vi gör en analogi mellan litteratur och något annat. Vi kan ta cykling som exempel. För att bli en bra cyklist finns det bara en metod och det är att träna hårt och målmedvetet samt att cykla långt. Du blir inte en bra cyklist om du sätter dig på sadeln och rullar på i en bekväm nedförsbacke. Trots att det kanske är lika lång sträcka som du skulle cykla om du tränade hårt. Med uppförsbackar och motvind. Samma sak är det med litteraturen. Tankeförmågan behöver tränas när du läser på samma sätt som cyklisten kämpar i uppförsbackar tills det sprutar mjölksyra i låren.

Det som de flesta bästsäljande böcker har är en konceptuell struktur som står i direkt proportion till innehållet. Det vill säga, språket är enkelt och användningen av språket är okomplicerat. Författaren låter läsaren i minsta mån skapa sig egen tankemöda med det hon läser. Läsaren blir alltid serverad en tillfredsställande lösning, en trygghet, tillslut. Frågan är då hur mycket en läsare egentligen tillgodogör sig av en sådan text? I en roman av Dan Brown serveras lösningen på silverfat, bara du läser till slutet. Det är en enda lång tråd utan större personförvecklingar. Samma sak är det med Stieg Larssons Millennium-böcker. Det finns ett budskap och ett koncept med berättandet och det körs obönhörligen ner i halsen på läsaren utan vare sig mångtydighet eller suggestion. Man behöver inte lägga någon värdering i den saken, de flesta av oss tycker om att bli servade på detta sätt vare sig det handlar om snabbmat, teveserier eller just litteratur. Dagens bästsäljande deckare kan mycket väl jämföras med snabbmat. Man bör inte sätta i sig för stora mängder på en och samma gång, men lite grand då och då kan förgylla tillvaron.

Det som också gör att läsningen blir strömlinjeformad och smått beroendeframkallande är att böckerna helt och hållet är intrigbaserade. Det är intrigen som framkallar den så kallade framåtrörelsen i texten, det är den som får oss att fortsätta läsa. Dramatiken. Om det inte fanns någon upplösning eller dramatik i Män som hatar kvinnor, om alla dessa vändningar i intrigen uteblev och historien enbart handlade om en desillusionerad journalist som heter Blomkvist och en anorektisk depressiv ung flicka som heter Salander, samt deras smått osannolika relation, skulle inte ens boken ha blivit publicerad. Den skulle ha blivit avfärdad som en ointressant platt roman om ytterligare en medelålders snuskgubbe som prasslar med en tjugo år yngre kvinna som söker en fadersfigur, eller något liknande. Litteratur som inte är intrigbaserad får förlita sig på andra kvaliteter. Poesi och språkkänsla till exempel. Eller gestaltning.

Recensenten Magnus Eriksson anser att Larsson i Män som hatar kvinnor är en god berättare och gestaltare, men det finns också andra sidor, menar han: ”Den är mindre bra på sin kommenterande nivå. Den skönlitterära författaren kom i konflikt med den engagerade journalisten.”

Enligt Eriksson skulle romanen ha vunnit på att hålla sig tätare till grundintrigen, utan alla de utvikningar som görs hela tiden. I detta spelar naturligtvis författarens patos in som en viktig del; kampen mot nazism och vikten av att informera om detta. Mycket litteratur tjänar på att döda några darlings emellanåt då att skriva en läsare på näsan är en dödssynd hos varje författare. Men Larsson är en god berättare, ingen tvekan om den saken. Inte bara huvudberättelsen om mysteriet med Harriet Vangers försvinnande nästan fyrtio år tidigare är sugande intressant. Det finns gott om små sidoberättelser som alla griper tag. Exempelvis industrimannen Henrik Vangers gripande berättelse om hur han räddade sin hustru ur Nazityskland eftersom hon var judinna (180-185) och så Fallet Rebecka (197), ett (av flera) olöst mord som skymtar förbi ur skuggorna. Där är Larsson som vassast. Då han varken raljerar eller pläderar. Små korta berättelser med sådan sprängkraft att de alla förtjänar en egen roman.

Journalisten som hjälte
Påfallande många av dagens deckarförfattare är journalister vilket både kan vara en fördel och en nackdel. En av de uppenbara nackdelarna är att prosan i romanerna ofta blir torr, konstlös och förenklad, precis som vanlig pressprosa eller språket i det som Clod kallar för triviallitteratur. Fördelen är att journalisten ofta besitter sakkunskaper som andra författare saknar. Journalister är även specialister på att ta reda på saker de inte kan eller känner till. Den styrka de lägger in i efterforskningar är därmed oftast det som de har som säljargument.

Deckarförfattarinnan Liza Marklund är ett bra modernt exempel. Hennes romaner handlar om reportern Annika Bengtzon som arbetar på en kvällstidning i Stockholm. I romanerna skymtar man inte sällan författarinnans fascination för ämnen och fakta genom den skrala prosaskildringen. Hon skapar sig ett slags alter ego i Bengtzon som är en tuff men ändå mänsklig reporter som tar sig fram med armbågar i en mansdominerad värld.

Samma typ av alter ego använder sig Stieg Larsson av i sina Millennium-böcker där hans manliga drömego representeras av Mikael Blomkvist. En både kontroversiell och framgångsrik reporter i den absoluta frontlinjen för ekonomijournalistik. En gren inom journalistiken som hos Larsson framstår som den absolut mest livsavgörande formen av skrivande. När berättelsen inleds blir Blomkvist dömd till fängelse i tingsrätten för förtal av en stor finansman. Det är idel motgångar och hans skapelse tidningen Millennium är hotad. Larsson får ändå inte den kritiske läsaren att tro på dessa motgångar eftersom lösningar på problemen hela tiden serveras på silverfat i gammal god thrillertradition. Den verkliga problematiken utelämnas med andra ord liksom den oftast blir under resterande delen av skildringen. Vardagsproblem som pengar, bostad och arbete rensas snyggt ut till förmån för en slingrande intrig. Resultatet blir, ur ett realistiskt perspektiv, föga trovärdigt.

Ännu ett exempel på denna typ av alter ego står en annan författande journalist för; Jan Guillou. Inte minst i sina tio romaner om Coq Rouge (1986–1995) där författarens narcissistiska machoideal tar sig i uttryck i marinofficeren och agenten Carl Hamilton. Men samtidigt gör Guillou något ovanligt för genren. Han splittar helt enkelt upp sin egen person på två gestalter där hans journalistiska ego och rakryggat rättrådiga nyfikenhet får bespeglas av eko-reportern Erik Ponti. Fast mest handlar det förstås om Hamilton. Där återfinns författarens samlade kunskap om underrättelse-tjänster över hela världen, hans fascination för allt från våld till jakt och olika maträtter och vinsorter. Han har till och med lyckats pressa in något så motsägelsefullt som ett kommunistiskt förflutet i agenten Hamilton, som för övrigt är av överklassläkt, som grädde på moset. Ponti, å sin sida, representerar författarens envishet och känsla för rättvisa och moral. Etiken om man så vill.

Huruvida Mikael Blomkvist är lik författaren Stieg Larsson på samma vis som Guillous gestalter består av olika delar av honom själv är betydligt svårare att säga, men säkert är ändå att likheterna är många. De är båda arbetargrabbar uppvuxna i Västerbotten med ett förflutet som reportrar på TT och som frilansare och båda har varit chefredaktörer för tidningar som de startat själva. Blomkvists yviga kvinnotycke och tur i oturen när det gäller journalistiska bragder känns däremot mer som konstruktioner än paralleller till faktiska biografiska förhållanden.

Analys och kritik av romanen ”Män som hatar kvinnor”:

Nedan kommer jag att gå igenom romanen ur flera olika perspektiv. Främst för att plocka isär den, ta reda på dess anatomi och svagheter, men också dess styrka för att förklara den popularitet den lyckats åstadkomma.

Ekonomijournalisten Mikael Blomkvist är delägare i månadstidningen Millennium och fälls i domstol för förtal av affärsmannen Hans Erik Wennerström. Han blir därefter tvungen att dra sig tillbaka från yrkeslivet. Inte minst på grund av fängelsevistelse. Samtidigt får han i uppdrag av industrimannen Henrik Vanger att undersöka ett försvinnande av dennes brorsbarnbarn Harriet Vanger som spårlöst försvann på 1960-talet. Till sin hjälp får han så småningom datahackern Lisbeth Salander. Tillsammans löser de mysteriet med Harriet Vanger och tar sig så småningom an även affärsmannen Wennerström.

Innehållsstruktur: Romanen Män som hatar kvinnor är 567 sidor lång och består av 29 kapitel plus en prolog och en epilog. Allt fördelat över 4 delböcker. Inom varje kapitel är texten uppstyckad i mindre tjok vilka vi kan kalla delar som kan bestå av allt från tio rader till flera sidors längd. Vi har alltså delböcker, kapitel och delar som strukturerar upp den väldiga textmassan. Varje sida består av 35 rader med totalt 66 nerslag per rad inklusive blanksteg.

Berättarstruktur: Romanen består som huvudsak av två berättande block varav mysteriet med Harriet Vanger får anses som kärnblocket medan historien om Blomkvists scoop mot affärsmannen Wennerström får lov att ses som en slags ramhandling. Utöver detta har romanen två skilda berättarspår. Dels Mikael Blomkvists spår där tidningen Millennium ligger i centrum samt den kriminalgåta han försöker lösa. Dels Lisbeth Salanders vedermödor som till sist leder till att Blomkvist och hon sammanstrålar och arbetar tillsammans.

Lisbeth Salander
Figuren Lisbeth Salander är en av de båda huvudkaraktärerna i romanen, trots att Mikael Blomkvist får ses som protagonisten. Ändå är det många gånger hon som är motorn i dramat, om än fungerandes i bakgrunden. Hon är som romankaraktär ett hopkok av allt från samtidsrebellisk anarkotjej till en oförklarligt autodidakt hyperintelligent stålkvinna. Hon är handlingskraftig och väjer inte för att vare sig hämnas eller begå dessa hämndaktioner på egen hand vilket hon visar vid ett flertal tillfällen. Inte minst då hon hämnas på sin förtryckande beskyddare Nils Bjurman (258) eller grovt misshandlar den sinnessjuke kvinnomördaren Martin Vanger (445) och tillsist ser till så att storskurken Hans Erik Wennerström går sitt öde till mötes (558).

Salander får lov att ses som något av en drömkaraktär som Larsson stoppat in likt en kringvandrande deus ex machina. En kvinnlig motsvarighet till Clint Eastwoods anti-hjältar på film, en hämnare som fjärmat sig från samhället och på ett märkligt sätt står utanför lagen och därmed kan göra som hon vill. Larsson har försett henne med en allt annat än socialt gångbar attityd. Hon är ett problembarn sen barnsben och vägrar svara på psykologers frågor eller andra myndighetspersoners påhopp (160-161). Samtidigt är hon ohyggligt intelligent, har fotografiskt minne (415) och kan ta sig in i vilken dator som helst. Karaktäriseringen av henne följer ett enda mönster: Hon beskrivs som ”en informationsnarkoman med en högst liberal uppfattning om moral och etik.” (377) Eller som ”en tjugofemårig piercad och tatuerad flicka” (419). Utseendebeskrivningarna är sedan återkommande: ”en flicka som såg ut som en femtonårig galen anarkist.” (425) Martin Vanger kallar henne för ”det där anorektiska spöket” och senare för ”anorektiska skata” (444). När chefredaktören Erika Berger träffar Salander för första gången noterar hon en ”anorektiskt mager flicka i soffan.” (532).

Lisbeth Salander är följaktligen en av alla dessa romankaraktärer som fungerar utmärkt i en roman, där läsaren genast sympatiserar med henne, men som de flesta förmodligen inte skulle tycka särskilt mycket om i verkliga livet. Hon är med andra ord en typisk anti-hjälte. På många sätt raka motsatsen till Mikael Blomkvist som är en hedersknyffel, som ofta hjältejournalister porträtteras av sina författare inom litteraturen. Dessutom är hon nästintill onaturligt observant och kan jämföras med Thomas Harris utmärkta karaktär Hannibal Lecter som härjade i tre bästsäljande deckare på 80- och 90-talet. För att inte tala om alla filmatiseringar. Likheten med Lecter är att Salander har något magnetiskt inom sig som gör henne fascinerande. Förmodligen för att Larsson inte berättar allt om henne, utan håller henne dold för läsaren. Några av hennes svagheter skymtar, såsom den sjuka modern på Äppelvikens äldreboende samt det socialt svaga livet vilket gör henne tillbakadragen och sårbar. I övrigt framställs hon som en stark superhjälte som klarar vad som helst. Hon har ett nästintill militant feministiskt förhållningssätt utan att vara utpräglat feministisk i hur hon agerar i övrigt. Hon är inte bara en teoretiker utan minst lika mycket en praktiker. Attityden förevisas inte minst av ett antal t-shirtar med tryck vars text nogsamt återges varje gång de dyker upp: ”Armageddon was yesterday – today we have a serious problem.” (325) ”I can be a regular bitch. Just try me.” (491) “Kill them all and let God sort them out.” (537)

Hon är en kvinna full av motsägelser också. Trots att hon aldrig lyssnat på en enda lektion i skolan och inte ens avslutat studierna hanterar hon att upprätta vetenskapligt preciserade dokument och talar perfekt oxford-ngelska (542) och oklanderlig tyska med norsk brytning (543). Vid samma tillfälle hävdas det att hon enbart är förmögen att tala usel skoltyska (543). Hon är en ytterst asocial kvinna som vem som helst skulle sortera in i diverse subkulturer och hon tar en kaffe på Nationalmuseum (109). Och som det anstår en äkta romanfigur i en bästsäljare så bor hon inte i någon förort utan på Lundagatan på Södermalm. Och detta i den akuta bostadsbristens tjugohundratals-Stockholm. När hon måste slå upp saker ur en Bibel upphör plötsligt hennes teknologiska kunnande och hon går till kyrkan för att låna en bibel istället för att, som Svenska Dagbladets litteraturkritiker Magnus Eriksson påpekar, gå in på nätet och Bible Gateway.

Men låt oss inte raljera över brister i karaktäriseringen. Salander är en utmärkt figur som får saker och ting att hända och på så sätt fungerar som intrigens motor. Nåväl, en av dess motorer åtminstone.

Språk och text
Stieg Larsson använder sig genomgående av ett enkelt och lättfattligt språk, oftast berättat i imperfekt. Syntaxen är okomplicerad och prosan flödar som rinnande vatten. Målgruppen för boken är bred och det enkla språket hjälper därmed till att göra den ännu bredare. Rent allmänt kan man säga att det förekommer väldigt få substantiv i den strömlinjeformade texten, vilket gör den lättforcerad och läsvänlig. Ju fler substantiv en text innehåller, desto trögare går den att läsa. Akademiska texter har i allmänhet fler substantiv per mening än en skönlitterär text. Berättarperspektivet är uteslutande tudelat mellan de båda huvudkaraktärerna Salander och Blomkvist och värderingar och tankegångar förefaller enbart tillhöra dessa båda.

Larsson använder sig också genomgående av förhållandevis korta meningar. Skrivtekniskt bör en mening bestå av max 25 ord och Larsson överskrider sällan denna gräns. Vanligtvis ligger meningsbyggnaden på 10–20 ord. Första meningen i romanen består av 7 ord. Meningen därefter likaså. När författaren vill höja tempot har han färre ord i varje mening. Tvärtom då han vill sänka tempot. Tempoväxlingarna (som är många) bestäms nästan ännu mer av styckeindelningar. Varje kapitel består av ett flertal delar. När tempot i texten höjs (240), inte minst på grund av att frågeställningar basuneras ut i slutet av varje del (118), blir delarna kortare och berättarperspektivet skiftas vid varje delbyte. Dessutom avslutas varje del med en peripeti eller epifani som så småningom alltid för läsaren vidare till ännu en epifani eller peripeti. Läskänslan blir en slags berg-och-dalbanefärd med ständiga höjdpunkter bestående av spänningsförlösningar som omedelbart för läsaren in på ytterligare peripetiella våtmarker.

Lexikalt använder sig Larsson av en mängd uttryck som läsaren kan identifiera sig med. Inte minst en stor mängd teknikprosa som har med datorer att göra. Det är nästintill produktplacering när Larsson nämner Blomkvists Apple iBook och programmet NotePad (170). När Blomkvist går in på Google skrivs också hela adressen ut såsom www.google.com på ett sätt som i dag kan kännas övertydligt. Blomkvists dotter ska få en iPod (78) i present. Vid flera tillfällen används programmet PhotoShop (506) för att behandla bilder i datorn. Och när Salander förklarar hur hon tar sig in i affärsmannen Wennerströms dator (511) med hjälp av ”manschetten” (119) väller det formligen fram kaskader av dataterminologisk prosa i form av hennes monolog. Ord som ”server”, ”brandvägg”, ”Microsoft Explorer”, ”scanna”, ”källkod” och just ”manschett” (510) radas upp inför läsaren.

Författaren George Orwell hade en samling skrivtips som är vida känd hos litteraturvetare världen över. De löd enligt följande:

  1. Använd aldrig metaforer du är van vid att se i tryck.

  2. Använd aldrig ett långt ord där ett kort kan duga.

  3. Ta bort ord om det går.

  4. Använd aldrig passiv form där det går att använda aktiv.

  5. Använd aldrig en utländsk fras, jargong eller vetenskapligt uttryck om vardagligt uttryck finns.

  6. Bryt mot vilken som helst av dessa regler hellre än att säga något direkt barbariskt.

Larsson har en förkärlek för just det Orwell varnar för i punkt fem. Utländska uttryck. Med andra ord; engelska uttryck. Det finns en anledning att Orwell (och många andra) varnar för detta sätt att använda sig av ord. Resultatet blir fattigt och riskerar att haverera i gymnasial prosa som mer signalerar ordfattigdom än motsatsen. Det blir också plumpt och tillgjort. I Män som hatar kvinnor förekommer det på flera ställen utan att för den skull vara det minsta motiverat. Några exempel: “serious pain in the ass” (203), ”do gooder” (389), ”fuck you” (408), ”Got you” och ”fuck that” (441), “information overload” (444), “Bitch” och “Bullshit” (486), “cover up” (500), “bitching” (517) och “sightings” (557).

Likaså hemfaller författaren då och då till schablonmässiga uttryck. Fällor han annars undviker förvånansvärt ofta med tanke på berättelsens omfång. Några exempel: ”jag har försökt vara en hederlig människa, även som kapitalist och industriledare”, säger Henrik Vanger med stor självinsikt. Lite för stor självinsikt kanske. ”Men du tror alltså att någon har bragt henne om livet”, säger Blomkvist i diskussion med Vanger (102). Som vi ska se senare består dialogen av en slags skriftspråklig talprosa som många gånger blir krystad. ”utan tvekan den mest bisarra historia Mikael Blomkvist någonsin varit inblandad i.” (320) Eller ett mindre lyckat försök till peripetiell stämningshöjare i slutet av en del: ”Det var som om hon haft en föraning om en annalkande katastrof.” (403)

Mot slutet av romanen övergår långa episoder till att bestå av e-post och blir således något av brevroman (520). Varje meddelande föregås där av vilka e-postadressater det skickas emellan vilket känns ungefär lika angeläget som att skriva ut hela www.google.com eller att ett enstaka bilddokument i Mikael Blomkvists dator måste benämnas exempelvis [Harriet/bd-19.eps] (383).

Dialog
Dialog och dialogisk monolog är grepp som Larsson frekvent använder sig av genom hela berättelsen. Det är många människor som har väldigt mycket att berätta. Därför är stora delar av romanen också dialogiskt och monologiskt driven. Det finns inga tecken på att talspråket ämnar vara realistiskt på något vis. Det är helt enkelt vanlig prosa som använts i sekvenser då personer talar med varandra.

Stora delar av samtalen består oftast av jämna yttrandepar, det vill säga minst två repliker A+B som korresponderar med varandra. All dialog är lineär och förekomsten av metonymisk överföring är mycket ringa. Larsson är pedagogisk i tonen och utrymmet för pragmatik i stort sett obefintligt. Läsaren behöver inte gissa sig till särdeles mycket. Förekomsten av sociolekter och dialekter är också ringa. Dialekt förekommer vid enstaka tillfällen då Blomkvist besöker Västerbotten i jakten på ett fotografi. Han har bitvis svårt att hänga med i det sagda där.

Ibland hakar man upp sig på dåliga repliker i texten. Sådant som inte fungerar eller korresponderar dåligt med stilen eller sammanhanget i övrigt. Ett exempel är Blomkvists yttrande då han ser att Salander kör motorcykel: ”Schyst. Du kör båge.” (368) Eller: ”Fy fan. Lisbeth, det här är jävligt otäckt.” (370)

Eller ett längre stycke dialog:

Vi har en gåta att lösa. Hur gör vi det här?”

Summerar de fakta vi har. Försöker hitta fler.”

Ett faktum är att någon i vår närhet är ute efter dig.”

Frågan är bara varför? Är det för att vi håller på att lösa mysteriet med Harriet eller för att vi har hittat en okänd seriemördare?” (413)

Det finns också mycket goda exempel på dialog där spänningen tilltar i samtalet och blir intresseväckande. Ett avsnitt avhandlar de så kallade Apokryferna, ett slags bibliska texter som strukits ur den protestantiska bibeln, där Larsson tidvis närmar sig Dan Brown-nivå i intensitet (399-401). I den aktuella scenen har Blomkvist ett samtal med prästen Margareta Strandh och resultatet blir ett intellektuellt och teologiskt resonemang som höjer sig något över romanens övriga delar.

Förekomsten av uppenbara talspråksmarkörer såsom finala diskurspartiklar, fria annex eller talspråkliga replikinledare är i stort sett obefintlig. Det är ganska tydligt att författaren inte haft något som helst anspråk på att skriva realistisk dialog. Och kanske ligger det också i historiens och genrens intresse.

Tidsreferenser
Med tidsreferenser menar jag här nedslag i tidsepoker med enskilda datum, händelser eller perioder. Blomkvists färd in i familjen Vangers industriimperium är med andra ord också en färd in i svensk industriell historia från 1800-talet och framåt. Från de så kallade snilleindustriernas framväxt i slutet av 1800-talet med LM Ericsson, AGA och SKF i spetsen till skogsindustrin, gruvnäringen och den mekaniska industrin. Vanger-koncernen beskrivs i romanen som ”en gång i tiden hade varit synonymt med sågverk, skog, gruvor, stål, metallindustri, textil, tillverkning och export.” Henrik Vanger beskrivs som att han ”tillhör grundkursen i svenskt näringsliv, en av den gamla skolans tjugotaggare, tillsammans med sådana som Matts Carlgren i MoDo och Hans Werthén på gamla Electrolux. Ryggraden i folkhemmets industri och så vidare” (75), för att tala med såväl Larssons och Blomkvists ord, förmodar jag.

Betydligt modernare samtidsreferenser försöker författaren uppenbarligen plantera genom att envist skriva ut alla e-postadresser som ständigt nämns. Ett exempel är ”<Plague_xyz_666@hotmail.com>”(108) och liknande omständliga adresser som i dag oftast känns onödigt krångliga att ta med i en roman. För övrigt infaller Larsson då och då i en jargong som påminner om något slags företagsromantisering vilket definitivt ligger i vår samtid. Företagarna är de stora hjältarna och mecenaterna som hjälper sådana som Mikael Blomkvist att med sina förmögenheter lösa mysterier och problem. Men företagarna är också fiender, såsom Hans Erik Wennerström. Men han är ju, som läsaren ska får reda på, en skurk. Hederliga företagsledare som Henrik Vanger är enbart välgörare och grundpelarna i det svenska samhället. En märklig hållning av en författare som av allt att döma har ett förflutet som trotskistisk socialist. Men rent berättartekniskt är det ganska behändigt med obegränsade resurser i form av pengar. Det är bara en av många förenklingar som Larsson tillhandahåller i sin berättelse.

Vidare droppas fler samtidsrefernser såsom Insider på TV3 (259) eller TV4 som ”skåpade ut statstelevisionen” (553). Blomkvist gör även ett besök i författarens egen barndomsby Bjursele i Västerbotten (358) och innan dess ett besök i en annan by Norsjö där han besöker människor som bor i ”egnahem” (352), en vanlig företeelse som startade på 40- och 50-talet och kom att bli en grundstomme i folkhemsbygget. Egnahemsrörelsen gick helt enkelt ut på att industrin och kommunen gick ihop och gav lån åt arbetarna i industrin så att de kunde bygga egna villor. Ofta var villorna små med gillestuga. De var vanliga över hela Sverige och omnämns ofta i litteratur som behandlar den expansiva perioden på 1950-talet.

Åter till modern tid och övervakningssamhället. Salander arbetar för en säkerhetsfirma, Milton Security, och får där låna övervakningsutrustning. Här briljerar författaren i samma sorts ton som med datautrustningen tidigare: ”ljuskänsliga videokameror”, ”PC laptop”, ”tryckkänslig dörrmatta i farstun”, ”batteridrivna rörelsedetektorer”, ”IR-detektorerna” och liknande ord staplas på varandra. Salander kan det där med övervakning, det bekräftas ytterligare senare i berättelsen då hon kan ordna en telefon-avlyssning på några minuter.

Att Larsson är Sveriges främsta expert på nazistiska organisationer är inget som skiner igenom i romanen som helhet. Ibland avhandlas däremot enkla fakta på ett föredömligt sätt: ”Greger Vanger tillsammans med 1940-talets store svenske nazistledare Sven Olof Lindholm.” (422) Nazismen och händelserna i Tyskland under kriget ligger under ytan och pyr genom hela romanen men är inte av direkt avgörande natur. Snarare bildar de fond och relief till familjens vedermödor samt den tidsanda som rådde under kriget.

Vidare talas det om bilder där Henrik Vanger inviger fabriker eller skakar hand med Tage Erlander. ”En bild från tidigt 60-tal visade Henrik och Marcus Wallenberg. De två kapitalisterna stirrade bistert på varandra och uppenbarligen rådde ingen större kärlek mellan dem.” (423)

I fallet med affärsmannen och skurken Hans Erik Wennerström nämns att han gör affärer vars pengar ”använts till vapenaffärer i kriget i Jugoslavien. Wennerström hade gjort affärer med Ustasja.” (506)

Och för att vara en roman tillkommen i samband eller strax efter elfte september 2001 nämns ovanligt lite av den händelsen. Faktiskt bara på ett enda ställe; då Salander kommenterar flygplatssäkerheten när hon ska flyga (546).

I slutet ska Salander inhandla en julklapp till Blomkvist och hon stannar till i en ”skrotbod” där hon sett ”en serie reklamskyltar i plåt från 1950-talet, med figurer i pressad relief. En av skyltarna föreställde Elvis Presley med gitarr på höften och en pratbubbla med texten Heartbreak Hotel.” (567)

Ideologisk diskurs
Författaren Larsson har ett förflutet som trotskistisk socialist. Med andra ord finns det en uppsjö av kritiker som rätt och slätt skulle avfärda honom som kommunist. Huruvida han bibehöll dessa åsikter i slutet av sitt liv är emellertid osäkert. Han fick tidigt upp ögonen för det avskyvärda med nazismen och blev sedan ett av vårt lands största auktoriteter på området. Han är alltså en man med socialistiskt förflutet med expertkunskaper på nazistiska rörelser. Vänster kontra höger på det ideologiska spektrat alltså. Man skulle kunna säga att han är för anti-nazismen i Sverige vad Jan Guillou är för underrättelsetjänsten. Frågan jag ställer mig är hur dessa ideologiska ytterligheter har präglat romantexten och i vilken mån dessa temata förekommer. Kort sagt kan man – om vi fortsättningsvis ska jämföra med Guillou – säga att nazismen inte riktigt har en lika framträdande roll hos Larsson som underrättelseväsendet har hos Guillou (främst i Coq Rouge-sviten). Dock förekommer en vag ideologisk diskurs på sina ställen – såväl höger- som vänsteranfektad sådan. I inledningen av romanen nämns familjen Vangers nazistiska förflutna (92) samt den samtida nazistiska rörelse som växte fram i Sverige under 1930-talet. Namn på organisationer som Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet, Furugårdsrörelsen, Sveriges Fascistiska Kamporganisation – SFKO, Nationalsocialistiska Arbetarpartiet och Lindholmrörelsen. Samt framträdande företrädare som Birger Furugård, Per Engdahl samt Sven Olof Lindholm (422).

Förutom de uppenbara ideologiska markörerna får man också påstå att Blomkvist själv förefaller en smula småborgerlig. Han har en lägenhet på Bellmansgatan på Södermalm, sommarhus i Sandhamn (522) och är ägare till en månadstidning; Millennium. Förutom detta framställs företagare och företag alltigenom förhållandevis romantiserat och när Salanders chef yttrar till henne att ”Du är egenföretagare, du kan ta in egna jobb hur du vill” (401) framträder liberalistiska tankar om individuell frihet vilket också är något som genomsyrar romanen. Inte minst för att det ligger i tiden också, antar jag. Individualismen är legio inom främst populärkultur och litteratur. Men så har vi motsatser också. Salander företräder den anarkistiska fåran i romanen medan Blomkvist tillhör den mer liberala. Inte bara att Salander är envetet skeptisk mot såväl polismakten som alla myndigheter (vilket naturligtvis är ett utmärkande drag för anarkismen som idé) hon är också skeptisk till män över huvud taget och har en nästintill militant anarko-feministisk hållning gentemot omgivningen. ”Att Vanger och Frode skulle blåsa Mikael tog hon för givet. Det låg i deras natur.” (503) hävdar hon vid ett tillfälle. Men även i Blomkvists resonemang sticker Larssons vänster-ideologiska patos fram mer som ett konstaterande än något doktrinärt påstående: ”Wennerström ägnade sig åt svindel i en sådan omfattning att det inte längre var brottsligt – det var affärer.” (536) Men det kanske främsta tecknet på vänsterdiskurs i Män som hatar kvinnor finner vi i slutet då Blomkvist sitter i en TV4-soffa och uttalar sig om börsen i teve:

Börsen är något helt annat. Där finns ingen ekonomi och ingen produktion av varor och tjänster. Där finns bara fantasier där man från timme till timme beslutar att nu är det eller det företaget värt så många miljarder mer eller mindre. Det har inte ett dyft med verkligheten eller med svensk ekonomi att göra.”

Varpå programledaren förskräckt frågar honom om det inte spelar någon roll om börsen faller som en sten. Och Blomkvist: ”Nä, det spelar ingen som helst roll.” Och han fortsätter:

Det betyder bara att en massa stora spekulanter nu håller på att flytta över sina aktieposter från svenska företag till tyska. Det är alltså finansnissarna som en något tuffare reporter borde identifiera och hänga ut som landsförrädare. Det är de som systematiskt och möjligen medvetet skadar svensk ekonomi för att tillfredsställa sina klienters profitintressen.” (554)

Men den ideologiska preferens som ändå präglar romanen allra mest är som synes varken en distinkt höger- eller vänsterinriktad sådan. Larsson förefaller främst ha en feministisk agenda. Inte minst med tanke på titeln och framför allt med tanke på de citat ur skriften Slagen dam – Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige, en omfångsundersökning av Eva Lundgren, Gun Heimer, Jenny Westerstrand och Anne-Marie Kalliokoski. Författarna är verksamma på Brottsoffermyndigheten i Umeå samt på Uppsala Universitet som också är de institutioner som givit ut rapporten. Larsson har vid varje delbyte infogat statistiska citat av typen: ”18 procent av kvinnorna i Sverige har någon gång blivit hotad av en man.” (11) Huruvida statistiken ur ovanstående rapport hör hemma i en kriminalroman av den här digniteten råder förmodligen delade meningar om. Män som hatar kvinnor räknar jag annars som ren verklighetsflykt. Dock pockar samtiden på. Som synes.

Den mycket intressanta och djuplodande litteraturstudien med titeln ”Roman om ett samhälle – Samhällsskildringen i Sjöwall–Wahlöös Roman om ett brott i förhållande till vänsterdiskursen i Sverige 1965–1975” av Mia Brinck och Torbjörn Sundqvist vid Högskolan i Borås påvisar en uppenbar vänsterdiskursiv hållning hos författarna till dessa deckare. Romanerna ses där som speglandes det svenska samhälle som uppstår i den samtid romanerna verkar, det vill säga 1960- och 1970-talet med allt från Miljonprogram och Vietnamdemonstrationer till Öststatsromantik samt den alltmer repressiva roll polisen och samhället intar gentemot invånarna. Det har varit ett av mina mål att spåra liknande samtidsmönster hos Stieg Larsson. Ovan har jag redogjort för dessa, vilket är ett fåtal. Åtminstone jämfört med Sjöwall–Wahlöö. Jag drar därmed slutsatsen att Larsson inte ämnar beskriva eller kritisera vår samtid på annat sätt än att väva in den i sin intrig. Dock framträder vår samtid (dvs 2000-talet) enligt de markörer jag främst refererar till i delen benämnd ”Tidsreferenser”. Inte minst är det ett medialt dominerat datasamhälle som mejslas fram. Bara det konceptuella namnet ”Millennium” tycker jag skvallrar om någon slags modernitetsvurm hos författaren. Dessutom ligger det ju helt i linje med just konceptet.

Litterära referenser
Vid en genomgång av romanen kan man inte låta bli att notera de ständiga kopplingarna till andra deckarförfattare som Larsson gör. Eventuellt vill han sälla sig till en flock, inte minst eftersom Män som hatar kvinnor är hans debutroman. Man får förmoda att författarna är förebilder eller inspiration till detta romanbygge. I ett tidigt skede diskuterar Henrik Vanger och Blomkvist fallet Harriet Vanger och Blomkvist kallar det hela för ”Ett slags låsta rummet-mysterium i ö-format” (99) varpå Henrik replikerar att han har rätt med orden; ”Även jag har läst min Dorothy Sayers” (99). Som läsare drar man genast egna paralleller till Agatha Christie eller kanske till och med till Maj Sjöwall och Per Wahlöös utmärkta deckare Det slutna rummet (1972) vars titel skvallrar om en liknande problematik, dock i mindre skala. Senare får vi veta att Blomkvist läser en roman av Elizabeth George (145) samt en roman av en ung feminist som kallas ”den nya Carina Rydberg” (144). Ett påstående som Blomkvist inte kan hålla med om, vill det visa sig. Henrik beskriver sedan hur han räddade en flicka som sedermera blev hans hustru i Nazityskland och hur hans bror, som var nazist, senare kom att hata honom för alltid för det (180-185). Berättelsen har stora likheter med Henning Mankells deckare Danslärarens återkomst som ur nutidsperspektiv också tar upp ett mord med rötter i andra världskriget. ”Fallet Rebecka” är en episod i berättelsen som behandlar ett gammalt outrett mord i staden Hedestad. Mordet kommer senare att bli centralt för upplösningen av mysteriet med Harriet. En liknande intrig användes av den amerikanske författaren James Ellroy i femtiotalsdeckaren LA konfidentiellt där episoden med Rollo Tomasi speglar samma metod att avslöja en nutida händelse med hjälp av en gammal. Fler referenser till Ellroy kan en uppmärksam läsare hitta bland alla groteskt utförda kvinnomord som ingår i den så kallade Bibelkoden som Lisbeth Salander nystar i. Ellroyklassiker som Den Svarta Dahlian och Blodröd måne ligger nära till hands med sin uppriktiga brutalitet mot främst kvinnor. Längre fram läser Blomkvist en annan deckare av Sue Grafton (255) samtidigt som Cecilia Vanger försöker läsa Gellert Tamas dokumentär-roman Lasermannen (256). När Blomkvist senare genomsöker en övergiven stuga hittar han drösvis av böcker: ”Wahlströms Manhattanserie: Mickey Spillane med titlar som Vänta dig ingen nåd, med de klassiska omslagen av Bertil Hegland.” Han hittade också Kitty-böcker, Femböcker av Enid Blyton och en tvillingdeckarna av Sivar Ahlrud – Tunnelbanemysteriet. Ironiskt nog hittade han också flera Astrid Lindgren-böcker, bland annat Kalle Blomkvist (288). Senare har han bytt sängläsning igen till Val McDermid (348) och Sara Paretsky (390). Mot slutet är han återigen självreflektiv och utbrister märkligt nog ”Därför att det här inte är någon jävla pusseldeckare.” (488) Något som åtminstone jag trodde det var och definitivt har uppfattat det som. Nåväl. Tillsist får Blomkvist ändå en deckare av Åke Edwardson i julklapp av sin dotter. (560)

Svenska Dagbladets litteraturkritiker Magnus Eriksson drar i sin recension av romanen paralleller till äldre svenska deckarförfattare som Vic Sunesson, Jan Ekström och H K Rönblom. Främst med tanke på ”det solida genrehant-verket”. Gällande intrigen som sådan har jag tidigare dragit paralleller till Mankells Danslärarens återkomst men även stora likheter med författaren Johan Theorins roman Skumtimmen går att utläsa. Även där anspelar berättelsen på händelser som ägt rum långt bakåt i tiden i en enslig trakt och med genuin ondska inblandad.

Epifani
Uttrycket epifani har jag här valt att uttolka som höjdpunkt, uppenbarelse eller liknande. Icke att förväxla med peripetin som är lika med klimax. Förekomsten av epifani i denna typ av romaner är, som sig bör, frekvent. Epifani är ett av de berättargrepp som också gör texten ovanligt lättforcerad och framåtsyftande. Författaren stannar aldrig upp utan rör sig obönhörligt fram till nästa klimax eller nästa epifani. Jag kommer inte att redogöra för alla epifani i hela romanen här utan enbart några av de viktigaste och de jag främst lagt märke till.

Först halvvägs in i romanen börjar det dyka upp epifani mer eller mindre frekvent. Blomkvist upptäcker något han inte kan definiera i ett fotoalbum: ”Han kände en plötslig upphetsning. Genom åren hade Mikael lärt sig att lita på sina instinkter. Han hade reagerat på något i albumet, men han kunde inte sätta fingret på exakt vad.” (278)

Ett trettiotal sidor senare kommer nästa epifani: ”Han klickade fram de obeskurna bilderna i sviten från Järnvägsgatan och tittade … där!” (305) Blomkvist upptäcker något i en av bilderna.

Inte ens tio sidor senare kommer nästa chock; hans dotter löser en av de tillsynes olösliga gåtorna genom bara några kommentarer: ”Jag såg citaten du hade på väggen /…/ Men varför så dystra och neurotiska?” (312) Det är den så kallade bibelkoden hon uppmärksammar Blomkvist på. Nummerserier som ingen begriper något av men som alltså visar sig vara bibelcitat, vilket dottern kände igen.

Nio sidor senare kommer nästa: Blomkvist får reda på hur Salander kan veta så mycket om honom: ”Du har varit inne i min dator, fröken Salander, sa han högt för sig själv. Du är en jävla hacker.” (321)

Hundratalet sidor senare beskådar Blomkvist återigen fotona från den aktuella dagen då Harriet Vanger försvann. Han har tyckt sig känna igen Cecilia Vanger i Harriets fönster den dagen. ”Plötsligt föll pusselbiten på plats. Det var inte Cecilia Vanger som hade stått i Harriets fönster – det var hennes två år yngre syster Anita, nu bosatt i London.” (423)

Femtio sidor längre fram når mysteriet sin fullständiga lösning med repliken ”Hej Harriet. Det var länge sedan vi sågs”, som Blomkvist yttrar då han hittat Harriet Vanger i Australien. (474)

Nästa höjdpunkt är då Blomkvist berättar för Henrik Vanger att han löst mysteriet och har med sig Harriet hem. (487)

I slutet har Salander genomfört sin hämndaktion mot affärsmannen Hans Erik Wennström, dock utan Blomkvists vetskap, varpå Blomkvist dagen före julafton får syn på en bild i Financial Times på en påstådd bedragerska vid namn Monica Sholes. ”Han lade slutligen ifrån sig tidningen och satt mållös i flera minuter. Sedan började han skratta så hysteriskt att Christer Malm stack in huvudet och undrade vad som stod på.” (560)

Slutkommentarer till en roman:

Ingenting i utredningen tycks följa normal logik. Varenda fråga förblir obesvarad …”, utbrister Mikael Blomkvist frustrerat varpå hans högst tillfälliga sängkamrat Cecilia svarar:

Mmm, det är sådant folk blir besatta av.”(243)

Och det är sant, det är sådant som läsare blir besatta av. Det betyder i sin tur att när svaren levereras är det över. Då faller intrigen död ner till marken och romanen är färdig. Det är åtminstone de slutsatser man ganska enkelt kan dra. I varje fall om det är en deckare, som i det här fallet. Och det är just de obesvarade frågorna som är den ständiga nyckeln till pageturner-konceptualismen. Sidvändardilemmat uppstår först när intrigen avstannar och författaren kanske tvingar sig att fördjupa karaktärerna eller någon miljö. Det är oftast inte en deckares starka sida. Eftersom den rätt och slätt är intrigdriven. Som vilken såpopera som helst.

Vi minns Bente Clods ord om den så kallade trivialtexten: ”Den slutar alltid med att göra läsaren trygg – ofta efter att ha gjort henne lite otrygg först.”

Detta gäller i allra högsta grad för deckargenren, vare sig den får lov att ses som ”trivial” eller inte. Men en deckare utan någon upplösning blir heller inte per definition någon deckare i ordets rätta bemärkelse.

Jag har utifrån ett flertal perspektiv försökt analysera de delar av Män som hatar kvinnor jag anser bäst påvisar dess karaktär, dess väsen som litteratur. Och jag måste erkänna att jag, som ni kanske redan har märkt, under läsningen av romanen hela tiden störde mig på något icke påtagligt. Det var helt enkelt något som skavde under hela resan och nu har jag slutligen kommit på vad det var. Vad det var som gjorde att läsupplevelsen kändes aningen plump eller, för att citera Bente Clod; ”trivial”. Det var flera saker. Inte minst kändes den samtidspopulistiska tematiken aningen ansträngande samtidigt som jag inser att det är den som också bidragit till Millennium-seriens enorma popularitet. Denna tematik kan vi enkelt sammanfatta i några ord som också är en väl integrerad del av såväl romankonstruktionen som berättelsen i sig. Ämnena som avhandlas är så vitt skilda saker som sexualsadism (mot kvinnor), ekonomisk samtidshistoria och ekonomisk journalistik samt media som fenomen och maktstruktur. För att inte tala om ren och skär ondska med tillhörande dödsfall och några stänk ur Gamla Testamentet.

Ser man till tematiken, och inte minst språket i romanen, så tror jag att jag kommit på vad det är som skavt under hela läsningen: Nämligen den ytterligt obekväma känslan av att läsa ett ovanligt överdimensionerat exemplar av Aftonbladet, dock utan bilder. Eller samma typ av lismande innehållslösa texter som ofta brukar grassera på baksidan av hyrfilmernas omslag. Såhär i efterhand är Larssons ständigt sensationssökande kvälls-tidningsprosa plågsamt uppenbar.

Så vad är det mer som gör att Millennium-serien är så populär?

Jag har använt mig av jämförelser med andra bästsäljande författare tidigare; Jan Guillou och Liza Marklund framför allt. Stieg Larsson kan mycket väl jämföras med dessa, inte bara för att han var journalist, precis som Marklund och Guillou. Utan även för att de har en, enligt mig, fullständigt avgörande likhet: De har alla legat rätt i tiden. Tänk efter. Jan Guillou lanserade i mitten av 1980-talet en alldeles formidabel romanhjälte som framför allt den manliga läsekretsen tyckte var intressant. Böckerna om Coq Rouge tog också vid tio år efter att Sjöwall/Wahlöö hade avslutat sina samhällsanalyser i deckarformat. Guillous recept var något liknande. I traumat efter Palmemordet behövdes en undersökande litterär skildring av det svenska samhället, inte minst dess polismakt och militär. Samma sak med Liza Marklund. Hon gav i mitten av 1990-talet ut bästsäljaren Gömda som helt fokuserade på kvinnomisshandel. Men det var först efter genombrottet som deckarförfattare 1998 med Sprängaren som även Gömda tog sig ut på allvar i bokhyllorna. I slutet av 90-talet saknades karismatiska kvinnliga deckarförfattare och Marklund var först upp på tronen. Tidigare har vi haft kvinnor som Ulla Trenter och Kerstin Ekman som utmärkt delat med sig av sina gåtor. Nu var det dags för något annat; en stark, själv-medveten kvinnlig journalist med skinn på näsan och trassligt privatliv som låg helt rätt i sin feministiska samtid. Succén var ett faktum. Så har vi Stieg Larsson. Vars romaner slagit igenom med dunder och brak trots en deckarflod som på senare år hotat dränka hela landet och halva Europa. Det finns ingen ände på hungern efter mord och mysterier, verkar det som. Larsson lanserades i en ultramodern förpackning och Millennium-konceptet passade bra i tiden. Dessutom är intrigerna sällsynt välsnidade och förekomsten av peripetiella klimax i texten tillräckligt för att göra vem som helst till deckarknarkare. En svensk Dan Brown således. Succén ett faktum.

Vårt behov av engagerande berättelser har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Så är det bara. Vuxna vill tro på sagor för att de mår bra av det. Och egentligen är det inget konstigt med det.

Litteratur

  • Augustsson, Lars-Åke, Lust att skriva, Ordfront 2002
  • Brinck, Mia och Sundqvist, Torbjörn, Roman om ett samhälle – Samhällsskildringen i Sjöwall/Wahlöös Roman om ett brott i förhållande till vänsterdiskursen i Sverige 1965–1975, Högskolan i Borås 2006
  • Clod, Bente, Skriv, Natur och kultur 1999
  • Hemingway, Ernest, Hemingway var där – Artiklar och reportage under fyra decennier av Ernest Hemingway, Bonniers 1968
  • Hägg, Göran, Den svenska litteraturhistorien, Wahlström & Widstrand 1996
  • Larsson, Stieg, Män som hatar kvinnor, Norstedts 2005
  • Svenska Dagbladet, 22 augusti 2005, Recension av ”Män som hatar kvinnor” (Magnus Eriksson)
Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22