Vladimir Semitjov: En litteraturens kuli utan språk

Mar 5th, 2010 | By | Category: 2007-1, Artikel

Av Bertil Falk

Den 22 mars 1923 lämnar en båt Sassnitz med en rysk revolutionär, journalist och författare, som med sin familj är på väg till Trelleborg. Familjens resa började 1917 i St. Petersburg, fortsatte via Gelendzjik, Jekaterinodar och Konstantinopel, alla vid Svarta havet, till Böhmen. Den 16 mars 1923 fick familjen till den svenske Pragkonsulns överraskning inresevisa till Sverige.

Vladimir Semitjov (1882-1939) kom med sin mor, sin havande hustru och sina båda söner och han var helt inställd på att Sverige skulle bli hans sista anhalt innan han kunde återvända till sitt älskade Ryssland. Det blev inte så. Trots sin beundran för Lenin inser han slutligen att han aldrig mer kan återvända till sitt land utan måste stanna i Sverige.

Men redan innan han fattar det beslutet har han bara sex timmar efter sin ankomst till Stockholm kontaktat landsmän och snart får han sina noveller översatta till svenska. Den 22 november 1923 noterar han att sonen Eugen fötts. Eugen, blivande serietecknare och rymdjournalist, som under det kalla kriget var den ende som togs emot både på ryska och amerikanska avskjutningsbaser. Men det fick pappa Vladimir aldrig uppleva.

Plundrade sparbössan

Ont om pengar har den nyanlände och det är arbetslöshet i Sverige. På julaftonen, måndagen den 24 december 1923 har han noveller liggande på flera tidningar. Han hade då blivit lovad honorar från Dagens Nyheter på själva julaftonen. Tillsammans plundrar han och 11-årige sonen Vika (Volodja) sparbössor och portmonnäer för att kunna resa till DN.

I sin dagbok, riktad till sonen, skriver Vladimir Semitjov: ”Du är mig redan långt överlägsen i svenska och har lugnt åtagit dig rollen som min tolk och guide. Du såg först kassakontorets skylt i hallen och pekade sakligt på den. Jag bad en stilla bön. Damen i kassan bläddrade bland papperen. Om det fanns något honorar utskrivet åt mig? Ett ögonblick – jo, här. Jösses, vilken julklapp! Jag hade räknat med 50 kronor för novellen, tidningen betalade 60! Någon hade hållit ord. Jag sneglade på dig. Dina ögon tindrade.

– Grattis pappa.”

Dagboken hittade sonen många år efter faderns död och den finns översatt till svenska av just sonen Vika som Viktor Somovs Dagbok från drömmar till mardröm (1982). Den är ett ”document humain” och dessutom av historiskt intresse och den borde nog ha marknadsförts på det sättet och dessutom kallats för Vladimir Semitjovs Dagbok, men sönerna Volodja (Vika) och Eugen (Genja) ville använda det namn som pappan använde i sin självbiografi När Nevan bröt upp! (1931).

Vladimir Semitjov var nämligen ett namn som många svenskar kände till. Han var vid sidan av Sigge Stark, Vilhelm Moberg, Helmer Grundström och många, många fler, en av de brödfödesskrivare som långt före TV försåg svenska folket med underhållning. Vika skriver: ”Semitjov (Somov) förblev författare så länge han levde. Han hann under sin Sverigetid skriva säkert tusentalet noveller och artiklar och ett antal böcker.”

Mångsidig novellist

Jag har hittills lyckats lista ett nittiotal sådana noveller och har läst ungefär hälften av dessa. Redan från början visade Semitjov upp en mångsidighet som novellist. Framtidsfantasier, västernberättelser, detektivnoveller, men också berättelser som vilar tungt i den ryska litterära traditionen.

Han var vid sin ankomst till Sverige väl bevandrad i Pusjkin, Gogol, Lermontov, Krapotkin, etc., men var också förtjust i Knut Hamsun. Hans ryskhet märks i noveller som Islossning (Bonniers Novell-Magasin, december 1926) eller Det gamla slottets legend (Bonniers Novell Magasin, april 1927).

Hans stora problem var att han inte kunde svenska och aldrig lärde sig språket väl utan var hänvisad till svenskkunniga landsmän och ryskkunniga svenskar, som han betalade 30 procent av sina honorar när de översatte hans historier. Samma julafton som DN skänkte familjen en glad jul noterar han: ”Jag har fortsatt att skriva artiklar och noveller för att skrapa ihop till det absolut nödvändiga, och placerat dem här och där. Men nu måste jag också stå för översättningarna och det ger mycket extra spring och en oroande känsla av att inte kunna nå direkt kontakt med läsarna. Vilken skillnad att få skriva på sitt eget språk och lägga fram manuskriptet i original: där! Nu måste jag fråga mig varje gång: Hur har det översatts, är det här vad jag skrev?”

När jag nu långt efteråt läser hans noveller, så märks det också att han använt sig av olika översättare, en del mycket bra, andra mindre bra. Ett år efter ovanstående citat, skriver han 17 december 1924 i sin dagbok:

Tyngd av bekymmer

”Bekymren tynger mig. Mina noveller går i alla tidningar men redaktionerna är inte så många och alltför ofta kan man inte ansätta dem. Det som jag tjänar ihop med forcerad möda – vid skrivmaskinen nätter igenom, och om dagarna ständigt på språng till redaktioner och översättare medan jag anstränger mig att uppfinna nya tema (bokstavligen ”uppfinna”: jag måste tvinga mig!) – den inkomsten räcker ändå bara till det allra nödvändigaste”.

Och han är rädd att förlora förmågan att skriva. Och visst märks det i en del ganska så tunna historier att idéerna ibland har sinat. Men han förlorade aldrig förmågan att skriva. Mot slutet av sitt liv skrev han två science fiction romaner i Jules Vernes stil, som fick ett mycket gott mottagande, nämligen 43.000.000 mil i världsrymden (1936) och Mot slocknande solar (1937).

Han var en mycket uppskattad och omtyckt medarbetare i Lektyr. Vid hans för tidiga bortgång efter en magsårsoperation 1939 fick han en fin runa i denna veckotidning.

Den sista novell av hans hand som Lektyr publicerade tycks ha varit Sierskan i nr 29/1944, fem år efter hans död. Kanske hade manuset blivande liggande någonstans på redaktionen.

Äldste sonen Volodja (1912-1985) blev journalist på den tidning där han och pappa Vladimir hämtade ut 60 kronorshonoraret som räddade familjens julafton 1923. Men på 1950-talet övergick han från DN till att skriva filmmanus till bland annat Hon dansade en sommar (1951) och Blåjackor (1964).

Lillebror Eugen, som föddes omedelbart efter ankomsten till Sverige, blev mer känd än fadern. Han debuterade som tecknare i Jules Verne Magasinet på 1940-talet och ritade serien Allan Kämpe som också nådde en internationell publik, bland annat i Argentina, om jag inte minns fel. Han fick också stora journalistpriset för sina rapporter från rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet.

En kämpande veckotidningsförfattare

Man kan nog hävda att Vladimir Semitjov var den av svenska folkets underhållare i veckotidningsbranschen som fick kämpa hårdast, hårdare än till och med den otäckt utnyttjade Sigge Stark. Det är rent otroligt att han bara efter några timmar i Sverige gav sig in på att söka fram personer som kunde översätta hans texter och att han mycket snabbt lyckades etablera sig på marknaden i ett land vars språk han inte kunde tala.

Sonen Voldoja (Vika) konstaterar om faderns dagbok att pappan aldrig skriver ”vad var det jag sa” och fastslår: ”Det gör hans dagbok till ett i sitt slag enastående tidsdokument. Tidsskildringen och analysen överflyglar snart med nödvändighet familjenotiserna. Fadern träder tillbaka för tidsvittnet, oaktat att det aldrig föresvävar honom att materialet kan publiceras. Hur dramatisk den politiska och militära utvecklingen än blir glömmer han ändå inte dialogen, samtalet med barnen och den kärlek till familjen som ger hans blad deras specifika, djupt känslomässiga och intima ton. Han är i dagboken precis sådan som vi lärde känna honom varmhjärtad, mänsklig, en född sällskapsmänniska, berättare och debattör, öppen för vänskap och med stor kärlek till livet och havet, en som var – som han själv säger ”öppen för allt”, ofta orolig, mot slutet trött.” Det egendomliga är att när Vladimir Semitjov får tillstånd att med sin familj återvända hem till Ryssland, så fattar han beslutet att inte utnyttja den rätten. Sonen konstaterar: ”Det var ett svårt val och ett tungt offer. Utan återvändo: en dörr slogs igen. Hans revolutionära dröm och hans politiska skrivning var slut. Det återstod att försöka finna sig tillrätta i det främmande landet, Sverige, att dra försorg om familjen som en av litteraturens kulier, en ”brödskrivare” i bokstavlig mening, utan språk och utan en vettig chans att skriva vad han verkligen längtade efter att få skriva:” Ett urval av hans bästa noveller skulle sitta bra och hans dagbok borde återutges och ingå i någon historisk bokklubbs erbjudanden.

 

 

 

Begravd på Lidingö

Vladimir Semitjov avled blott 57 år gammal 1939 i sviterna efter en svår magsårsoperation.

Han ligger begravd vid Lidingö kyrka. Sonen Vika skriver att han i grunden var ”offer för den nedslitenhet och trötthet som i hans fall bottnade i ett mångårigt slit vid skrivmaskinen där ljuspunkterna var få men prestationskravet ständigt.”

Vladimir Semitjov slapp i alla händelser att uppleva det krigsutbrott som han fruktade och som kom samma år som han avled, när Hitler-Tyskland sensommaren 1939 tågade in i Polen och det andra världskriget var ett faktum.

 

 

 

Ett ynkligt urval noveller av Vladimir Semitjov:

AfA = Allt för Alla

BNM = Bonniers Novellmagasin

VH = Vårt Hem

SvD = svensk Damtidning

Lek =Lektyr

(sf) = science fiction,

* = detektiven Laptev

 

Gravhögarna AfA nr 20/1925

24-25 (framtidsfantasi) AfA nr 11/1926

Guldets makt AfA nr 48/1926

Det gamla slottets legend BNM, April 1927

Spionen VH nr 35/1927

Skeppsbrottet Lek nr 4/1928

Mannen med revolvern AfA nr 19/1928

Starkare än döden Lek nr 27/1928

Vid avgrundens rand (sf) Lek nr 50/1928

Flickan som blev kadett AfA nr 32/1929

Mordet på Vasilijostrov (*) Lek nr 41/1929

Var han en mördare? AfA nr 44/1929

Den maskerade damen Julefrid 1929

Den försvunna pälsen (*) Lek nr 15/1930

Det svåraste (fantasi fr år 2425) Lek nr 35/1930

Hasars SvD nr 10/1931

Världens herrar (sf) Lek nr 43/1933

Det döda skeppet (fantasy) Lek nr 49/1933

Dödshålan (western) Lek nr 14/1934

Objudna gäster på jorden (sf) Lek nr 31/1935

Männen som ville flytta golfströmmen (sf) Lek nr 17/1936

Solen är borta (sf) Lek nr 33/1936

Trojka Vårt Hem nr 2/1938

Den mystiska kvinnan Lek nr 29/1938

Silver City (western) Lek nr 34/1938

En fånge har rymt Lek nr 7/1939

Ett första försök (sf) Lek nr 33/1940

Sierskan Lek nr 29/1944



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22