Vilken tur för alla deckarförfattare: Scotland Yard kunde ha fått heta Whitehall Place i stället

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-3, Artikel

AV KJELL E. GENBERG

På 1820-talet var det livsfarligt att befinna sig på Londons gator. Där var det gott om tjuvar, svindlare och mördare. Englands huvudstad var en skräckens plats där våldet härskade, särskilt eller mörkrets inbrott. Det började stå klart för alla att London var i starkt behov av en välorganiserad polisstyrka. Därför kom polisstyrkan Scotland Yard igång år 1829, men den började omedelbart motarbetas från olika håll. Man kan faktiskt fråga sig varför.

Sedan poliskårer började bildas i olika länder har inget namn blivit så berömt som Scotland Yard. Trots att det inte finns eller har funnits någon institution med det namnet.

Det var de som arbetade åt Londonpolisen, eller kom i kontakt med den på det lite hårdförare sätt, som myntade uttrycket Scotland Yard, och såg till att det spreds tills det blev ett namn som alla kände till. Till sist var det känt också utanför Englands gränser.

Ren slump

Det var dessutom en ren slump som gjorde att London Metropolitan Police (som styrkan egentligen heter) fick det romantiska namn som sedan kommit att användas av så gott som varje kriminalreporter och deckarförfattere.

Men det var nära att poliskåren i stället fått ett annat mindre minnesvärt namn: Whitehall Place. För det är från polishögkvarterets adress namnet härrör.

Det var på nummer 4 Whitehall Place i Westminster som det första poliskontoret sattes upp i juni 1829, sedan parlamentet antagit en lag om ”förbättring av polisväsendet i och omkring storstaden”. Den hade förslagits av dåvarande inrikesministern, Sir Robert Peel.

Den smala gatan, mot vilket huset nummer 4 Whitehall Place vette, hette Great Scotland Yard. För folk som hade bråttom var det lättare att säga än Whitehall Place, och snart hade också ”Great” i gatunamnet försvunnit.

För många människor på båda sidor om lagen blev namnet ingen romantisk benämning utan en bestämd realitet

Klockan sex på morgonen den 29 september 1829 marscherade 600 män, i blå jackor och vita knappar med ordet ”Police” på ut från Scotland Yard till Londons alla gator för att upprätthålla lag och ordning.

Men det tunga trampet från blåmännen, representanter för en ny och enhetlig polisstyrka i det ständigt växande London, kunde inte vara något annat än det första skräckinjagande tecknet på en statligt inspirerad tyranni. Det trodde många ängsliga grupper av människor, både domare och ämbetsmän och förståeligt nog de kriminella.

Affischer med krav på att polisen skulle bort dök snart upp på Londons gator. Där kallades polismännen ”en styrka som inte har rätt att finnas enligt vår grundlag, utan något som parlamentet olagligen bestämt för sitt eget bästa och inte för allmänhetens bästa”.

Helt osant var inte påståendet. Vid denna tid fanns över hela Storbritannien krav på reformer. Ett av de första uppdrag den nya polisstyrkan fick var att slå ner de upplopp som då och då blossade upp på allmänna platser. Och tanken på att kväsa de upproriska landsmännen hade väl inte varit helt frånvarande hos inrikesminister Peel när han skapade poliskåren.

Efter vissa svårigheter lyckades inrikesministern lugna allmänheten och förklara för dem att poliserna inte var utrustade med vassa knivar för att skära halsen av dem som demonstrerade mot regeringen, vilket vissa flygblad påstod.

Viktig fysik

Polismännens fysik var viktig, för att ingen skulle lura sig in i kåren (som började få viss status efter hand och i jämförelse med många andra arbeten var ett välavlönat jobb) genom att stoppa upp sig med axelvaddar eller liknande, fick alla arbetssökande stå nakna framför en urvalskommitté. På så sätt slapp man ifrån alltför klena personer, som knappast skulle ha klarat av att patrullera på 1800-talets livsfarliga gator.

Faktum var att konstaplarnas enda beväpning var en skallra med vilken de kunde kalla på hjälp och en batong av hårdträ där orden ”Police Office” graverats in. Detta långa vapen ersattes sedermera med en mindre och inte fullt så uppseendeväckande batong.

Då, liksom nu, utrustades endast Metropolitan Police med eldvapen under extrema omständigheter, och det fanns tydliga regler för hur vapnen fick användas.

De som mersene sig en organiserad och disciplinerad poliskår i London hade knappast läst instruktionerna som utfärdades till dess anställda av de första polischeferna, Sir Charles Rowan och Richard Mayne.

En av de viktigaste instruktionerna löd: ”Alla bör inse att det viktigaste målet för poliskåren är att brott förhindras. För detta ändamål skall polisen göra allt inom sin förmåga. Människors och deras tillhörigheters säkerhet, den allmänna ordningen och alla andra mål för polisarbetet, garanteras bättre genom detta än genom att finna och bestraffa brottslingar sedan de lyckats begå sitt brott”.

Sökande till poliskåren genomgick olika kontroller innan polischeferna var säkra på deras moraliska vandel. Då anställdes de för en lön på 21 shilling i veckan. Sedan de fått jobbet måste de hålla sig till en järnhård disciplin.

En av många order från Scotland Yard på den tiden löd: ”Flera poliser har setts patrullera iförda polisonger som varit så stora att numren på kragarna inte varit synliga. Därför skall överordnad se till att alla polismän är ordentligt klippta och att de uppträder hela och rena ute på gatorna”.

Polismännen skulle klara av mycket. Att ta hand om bråkmakare, göra patrulltjänst, upptäcka om något brottsligt var på gång. Och plocka bort skräp från trottoarerna. Det skulle dröja ett bra tag innan den detektiva polisen utvecklades.

Det var efter ett stort juvelrån i Londons West End år 1840 som varje avdelning i kåren fick order att anställa ”en aktiv; intelligent man” för att försöka hitta försvunnet gods. En av de första och mer framgångsrika av Scotland Yards officiella detektiver var inspektör (sedermera Överintendent) Nicholas Pearce, som förflyttades till högkvarteret från distriktet Marleybone i London. Han fick fullmakt att granska mord och andra ”allvarliga brott” i hela staden.

Sex sergeanter

Ur denna lilla början föddes ”Detective Office”, föregångare till dagens kriminalavdelningar. Där arbetade sex detektivsergeanter i uniform tillsammans med några överordnade. Detta bildade skola. Fortfarande arbetar Scotland Yards polismän i par och detta system har också exporterats till USA.

Två män från Detective Office (två förfäder till det moderna detektivarbetet) har blivit odödliga som romanfigurer. Detektivsergeant Whicher användes som modell av författaren Wilkie Collins i boken Månstenen. Där döptes han till sergeant Cuff. Inspektör Charles Field blev inspektör Bucket i Charles Dickens Bleak House.

Denna vitala gren av Metropolitan Police (den som vi egentligen avser när vi i dagligt tal säger Scotland Yard) kom till på ett så undan skymt sätt att det dröjde många veckor innan tidningarna fick höra talas om den. Inte ens då var det många som begrep hur betydelsefull den var, Charles Dickens fattade bara hälften, för han presenterade sin hjälte i boken som inspektör Bucket ”från Detektiven”, som om det fanns en polisavdelning som hette Detektiven.

Polishjälp

Det första stora mordfall där den nya avdelningen fick visa vad den egentligen dög till kom i augusti 1849. Då begärde polisen i Bermondscy i södra London hjälp av Scotland Yard för att hitta en saknad man vid namn Patrick O’Connor.

Detektiverna Field och Whicher hittade O’Connors kropp i osläckt kalk under golvet i husets grovkök. Frederick Manning och hans hustru Maria ställdes inför domstolen Old Bailey och fälldes. De hängdes offentligt inför en stor folkmassa.

När 1800-talet led mot sitt slut hade detektivstyrkan utökats. Nu täckte den hela London, men männen som arbetade på Scotland Yard var fortfarande avdelningens kärna. För att bättre kunna hålla ögonen på stadens kriminella började detektiverna i allt större ursträckning sköta sina sysslor i civila kläder – ett drag som åter aktiverade fientligheten gentemot poliskåren. Det fanns folk som fruktade att staten infiltrerade samhället med hjälp av ”regeringsspioner”.

Dessa kritiker uppmuntrades i sina misstankar när tre högt uppsatta detektiver 1877 rannsakades och dömdes för medhjälp till bedrägeri.

Arbetade vidare

Men skandalen hindrade inte den detektiva avdelningen från att arbeta vidare. Däremot omorganiserades den på en betydligt sundare basis . En undersökningskommitté rekommenderade att detektivavdelningen skulle få bli helt egen, inom ramen för Metropolitan Police, och få en egen ansvarig chef.

Rekommendationen blev godtagen och i mars 1878 kom den nya avdelningen officiellt igång under namnet Criminal Investigation Department, helt enkelt kallat C.I.D., eller i Londons undre värld ”skiten”.

Scotland Yard växte inte enbart i prestige och antal anställda, den växte också ur sin födelseplats på Whitehall Place. År 1885 kunde man flytta in i ett skräddarsytt högkvarter med utsikt över Themsen vid Westminster – bara ett kort stenkast från Parlamentshuset.

Platsen döptes till New Scotland Yard, men både poliser och allmänhet gjorde sig snart av med ”New”, precis som de tidigare gjort med ”Great”. Det fick fortsätta att heta Scotland Yard. Byggnaden gjorde tjänst i 82 år, men 1967 flyttade högkvarteret in i en ny byggnad av glas, stål och betong: några hundra meter från floden. Men fortfarande i Westminster.

Under 1900-talet har inte Scotland Yard klarat sig utan interna bekymmer. Den mest dramatiska händelsen inträffade 30 augusti 1918, när 12 000 anställda – de flesta konstaplar – gick i strejk för att få sin fackförening erkänd.

England var fortfarande i krig med Tyskland och myndigheterna fastnade i prestigefällan. De ville inte visa sig ”mjuka” genom att gå med på poliserpas krav. Därför tillkallade de militär hjälp. En avdelning ur Skotska Gardet (med kiltar och allt) marscherade in på Scotland Yards gård och gjorde sig redo för allt som kunde komma.

Till höga myndighetspersoners förvåning blev det ingen allmän oordning i London. Inte heller stadens kriminella tog till fallet i akt till rån och plundring. Huvudstaden fortsatte att vara lugn och de strejkande poliserna mötte ett visst mått av beundran när de mycket samlat och disciplinerat marscherade till sina fackföreningsmöten.

Kort strejk

Strejken blev kortvarig. Premiärminister David Lloyd George sammanträffade med delegater från polisernas fackförening och lyssnade till deras bekymmer. Bara några timmar senare var konstaplarna tillbaka på sina pass och redan den 1 september kom officiella polisorder om höjda löner och förbättrade pensionsvillkor.

Nu när Scotland Yard lagt barnaårens problem bakom sig kunde poliskåren mer och mer gå in för sitt första bud: att förebygga brott. Allt eftersom London växte blev också Scotland Yards gränser vidare.

Romanförfattare – och sedermera filmregissörer – började inse vilket stoff till bra historier som doldes i Scotland Yards arkiv. Edgar Wallace var en av de första som hjälpte till att putsa Yardens gloria – och sedan dök den Londonska poliskåren upp lite överallt i tidningar, i böcker, på scenen och på bio.

Och därmed blev Scotland Yard världens mest kända poliskår.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22