Vi ljuger bra – men hur avslöja lögnare?

Mar 18th, 2010 | By | Category: 2003-4, Artikel

Av Leif-Rune Strandell

I Åke Edwardssons Himlen är en plats på jorden hänvisar poliserna till en ”samling gamla dammiga psykologer”.

När Leif Strömwall visar upp sig utanför boksidorna – han och hans kolleger vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet är de dammiga som åsyftades är han inte påfallande ålderstigen och inte alls dammig.

Lögn spelar ju en stor roll i deckare, och en ännu större roll i vardagen, både den brottsliga och den privata. Det är ju därför inte förvånande att studiet av lögn och hur man avslöjar lögnare har haft stort vetenskapligt intresse, inte minst bland psykologer. Leif Strömwall, som disputerade på en avhandling om hur vi tror oss kunna avslöja lögn, ingår i grupp som forskar om rättspsykologi, vittnespsykologi och som börjar bygga upp kompetens för gärningsmannaprofilering.

En sorgesam slutsats av studier, många hundra experiment, är att vi är synnerligen bristfälliga när det gäller att avslöja lögner. När man lägger upp experiment så att man får rätt svar på bara gissningar i hälften av fallen, alltså att slumpen står för 50 procent, visar att vi som bäst klarar 55 procent, alltså bara lite bättre än gissning.

Experimenten är ofta gjorda så att man på video har ett antal personer, hälften som ljuger och hälften som talar sanning. Man skulle ju tro, och de själva är säkra på det, att poliser och jurister är bättre på att bedöma vilka som ljuger, men så är det inte. I en del studier är de rent av sämre. Däremot är de mer säkra på sin sak. I en studie visade sig poliser faktiskt vara sämre än lekmannen.

Nå, faktiskt gäller det samma för experter av olika slag. Enda skillnaden mellan experter och andra är att till exempel experterna är mer säkra på sin sak.

– Meteorologer är bäst! Säger Leif Strömwall.

Konstnärer verkar vara duktiga på att avslöja lögn, kanske för att de är bra på att observera och har fantasi.

Man kan utgå från olika metoder när man vill avgöra om en person ljuger: man kan studera kroppsspråket, man kan bedöma den nerskrivna utsagan (så arbetar vittnespsykologer) och man kan använda olika former av lögndetektorer som alla har det gemensamt att de mäter kroppsliga reaktioner.

Och jo: ”lögndetektorer” fungerar faktiskt bättre än många tror, om de används av utbildade och på rätt sätt. Det är tillåtet i Sverige att använda dem, men det görs aldrig. I Storbritannien är de förbjudna, och de är inte heller tillåtna i alla USA:s delstater.

Ibland är det ganska mänskligt rationellt att inte kunna bedöma lögn. Man kan vara omotiverad, till exempel inte vilja veta om ens partner är otrogen.

Men det kan också vara så att vi saknar verktygen för att avslöja lögn, saknar kunskap om hur man gör. Tyvärr kan detta visa sig vid till exempel personalrekrytering…

Vad tror vi då är det typiska för lögnaren? Han ser oss inte i ögonen, han har ett nervöst kroppsspråk, sitter inte stilla, pillar i håret… Det är en lista som dyker upp i de flesta länder i västvärlden. Och visst finns det en viss sanning: den som ljuger är nervös. Men det vet ju lögnaren om, och han har samma grundidé om hur han kan komma att avslöjas, så: han tänker på att verka lugn, se frågaren stadigt i ögonen. Så kanske är det han som sitter alltför stilla som ljuger. Det är nämligen ganska svårt att ljuga, mycket att hälla reda på, och det gäller att både hålla koll på vad man säger och hålla sig lugn.

Den som ljuger måste ju tänka efter mer. Många detaljer kräver tankeverksamhet, och när man tänker mycket brukar man bli mer stilla i kroppen.

Leif Strömwall anger några egenskaper hos bra lögnare: tänker kreativt så att en övertygande förklaring kan komma snabbt med detaljer, vältalig (alltså typiska politikeregenskaper), har bra minne (nödvändigt!).

Det finns en typ av människa som inte känner skam när man ljuger, utan tvärtom kan känna en viss njutning. Det finns faktiskt en ganska säker objektiv markering: det lilla ofrivilliga glädjeleendet när lögnen kommer. Det kallas av psykologerna för duping delight. Dock är det svårt att uppmärksamma, liksom ett par andra tecken: pupillen blir lite större vid lögn och röstläget går upp lite.

Men det finns alltså inget typiskt lögnbeteende. I början på året hölls ett långt internationellt möte om detta i Göteborg. Men forskarna delar med sig av sina kunskaper för att polis och domstolar skall bli bättre.

Det finns vittnespsykologi som använts lång tid. Där använder man sig av skrivna utsagor där man bedömer rimligheten i hela utsagan.

Vi vanliga hederliga människor är godtrogna, vilket Leif Strömwall tycker är trevligt. Det är ju jobbigt att gå omkring och misstro andra. När man undersökt grova våldsbrottslingar så är bilden en annan. De tror att de flesta människor ljuger. De är också den enda grupp som inte tror på det där med ögonkontakt.

Detta verkar ju dystert. Men nog klarar vi av att avgöra när familjemedlemmarna slirar på sanningen? Nej, säger Leif Strömwall, det är snarare tvärtom. Det krävs en kraftig lögn för att man skall bli misstänksam mot ens nära och kära.

I litteraturen finns det detektiver som fattat hur man gör. Hercule Poirot är bra, säger Leif Strömwall. Han talar med folk, förhör dem inte, men hittar motsägelser.

Det är viktigt för polisen att få folk att prata, att komma med följdfrågor, ta om och byta perspektiv för att få ett begrepp om konstigheter i berättelsen.

En komplikation för förhörsledaren är att vi människor har egenskapen att vi snabbt värderar andra. Inom tio sekunder har de flesta skaffat sig en uppfattning om en person vi möter, och sedan samlar vi information som stöder den åsikten. Psykologerna rekommenderar polisen att spela in förhören på video och se igenom banden flera gånger och låta någon annan bedöma också.

Då är också chansen större att hitta de ”mikrouttryck” som forskare redan för 30 år sedan upptäckte. Det finns grundläggande mänskliga känslor som avspeglas i ansiktet, äckel, glädje, sorg, ilska. Men de syns kanske bara en 25-dels sekund. Och de är tecken på att något inte stämmer.

Och lögndetektorn då? Jovisst, det finns fysiologiska förändringar som hänger samman med nervositet, och den som ljuger brukar bli mer nervös än den som talar sanning. Det är ingen ny upptäckt. Det fanns redan hos de gamla kineserna en metod där man stoppade rismjöl i munnen på den man förhörde. Den som visade sig vara torr i munnen ljuger.

Lögndetektorn fungerar bättre än de flesta tror. Den kan fånga in upp till 90 procent av lögnare. Problemet är det motsatta: den fångar också upp för många som talar sanning, för många blir nervösa bara av att förhöras.

Ett riktigt lögndetektortest tar cirka fyra timmar och man måste använda rätt frågor på ett särskilt sätt.

Andra populära sätt i litteraturen: sanningsserum inte provat framgångsrikt i forskning; hypnos kan få vem som helst att berätta vad som helst; alkohol kan möjligen göra det litet svårare att ljuga.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22