Vi jagade King och skräckens miljöer och fick samtala med Stephens katt!

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-3, Artikel

Obskyr kultförfattare förvandlades till världens mest läste!

Av PETTER KARLSSON

”Pestens tid” kallas Kings Bibel och tog tre år att skriva. Nu bar romanen släppts för första gången oförkortad version på svenska (Legenda) – 1.400 tättskrivna sidor om hur en kraschad Cheva blir upptakten till en farsot, som på bara några veckor skall slå ut större delen av världens befolkning.

– ”Pestens tid” är mitt eget Vietnamkrig, brukar häxmästaren Stephen King säga. Jag började skriva den 1975 och blev klar först tre år senare. Jag tvivlade många gånger på att jag någonsin skulle komma levande ur historien. Till slut blev jag klar och skickade manus till förlaget Doubleday som ringde direkt och skrek: ”Det här är ju på tok för långt! Stryk gubbe lille, stryk!” Då hade jag ingen energi kvar. Men rödpennan kom ändå fram.

Berättelsen om kampen mellan den demokratiska Frizonen på Klippiga bergens östra sida och ”den svarte mannens” diktatur i väst stympades raskt med hälften. Det är först på senare år – då King gått från obskyr kult till att bli världens mest lästa författare – som originalversionen letats fram ur ordbehandlaren och fått en ärlig chans. I väntan på att orka med den kan ni läsa om jakten på Kings egna mardrömmar. Expressenjournalisten Petter Karlson reste en tidig höst till fasans boningar i New England – området i nordöstra USA som fostrat tre av världdens största skräckförfattare.

Delar av artikeln har tidigare varit publicerade i Expressen

BANGOR, MAlNE. Första besvikelsen är förstås färgen på kattkräket. Den andra att husse visar sig vara en lönnfet typ som farit till stan för att köpa chips och hyra en videorulle. Det är bara Jurtjyrkogården som håller stilen i världens otäckaste hörn.

För vad är det egentligen för fel på New England? Till synes vänliga sankt bernhardshundar som plötsligt löper amok och biter benen av hederligt folk. En ung tös som ligger död och begraven och sen kommer farande upp ur mullen. Djävulska clowner som drar små barn ner i kloakerna och äter upp dem. Och så häxorna, förslås. 1692 brann de som blåslampor på kullarna runt staden Salem i Massachusetts. Nästan exakt 250 år senare skulle en viss Edgar Allan Poe vanka ut och in ur morfindimmorna i Boston några mil söderut och skriva hemskheter som ”Huset Ushers fall” och ”Den svarta katten”. Och ytterligare ett halvsekel och några mil söderut uppenbarade sig sedermera en mager, lungsiktig man vid namn H.P. Lovecraft, som satt på sin kammare i kusthålan Providence och skapade den fruktansvärda sviten om kulten Ctulhu, som än i dag betraktas som det otäckaste en människa kan läsa.

Kungen i kråkslottet

Och så ”Kungen” själv, förstås. Hukad över sin gamla ordbehandlare i ett rött kråkslott på West Broadway i staden Bangor, Malne, sitter Stephen Edwin King, 47, och fulländar bilden av ett landskap som Gud måste ha glömt för århundraden sedan.

Det är något konstigt med New England. Tre av världens största skräckförfattare på ett område av Götalands storlek. Kan sådant vara en slump? Kan fasan sitta i själva landskapet; i de mörka granskogarna, småstädernas bakgator och de dimhöljda kusterna där mistlurarna råmar som varulvar i natten? Fan vet. Att åka med Oldsmobile längs de gamla skogsvägarna, där de första pilgrimerna vandrade mot det förlovade landet, är en märklig upplevelse.

Uråldrig mystik

Glöm det öppna, snabba, yviga USA. New England är det Europa som Gud glömde. Arkitekturen, mentaliteten, blickarna… det vilar en känsla av uråldrig mystik över de djupa skogarna. Det är kanske ingen slump att polisen skall ta oss fem gånger under denna månad, för att vi sover i sovsäckar i bilen. (”Privat mark, seså ger er iväg nu!”) Det kan vara inbillning, men det känns faktiskt att det är här man skulle kunna stöta på en håla, där en gråblek herre vid namn Barlow plötsligt böljar suga blod av byns unga täcka döttrar. Eller plötsligt hitta en mystisk gammal väg – som i Stephen Kings förtjusande novell ”Mrs Todds genväg” – som visar sig förkorta sträckan Castle Rock-Bangor till 58 kilometer. Trots att en rak linje över kartan visar att avståndet mellan orterna aldrig skulle kunna understiga 127 kilometer, om man så körde över stock och sten. Att en Mrs Todd en dag står i en trädgård utanför Bangor och hänger tvätt är bara en av de gånger verkligheten skruvar sig runt sin egen axel under denna bisarra resa.

Begravda spädbarn

En dag hittar vi en järnvägsbro som skulle kunna varit där de fyra pojkarna i ”Stand by me” löpte för sina liv undan ett skenande spöktåg. I Ludlow som råkar vara namnet på staden där King placerade sin hemska djurkyrkogård – hittar vi mycket riktigt en underlig gravplats, där det visserligen saknas husdjur, men där antalet spädbarn är otäckt, osedvanligt högt. Söder om Lovecrafts Providence – en deprimerande industristad bebodd av trötta fyllon och fnask – hittar vi ett samhälle kallat Mystic. Och i en park i Salem ligger en musikpaviljong som råkar vara en exakt kopia av platsen där psykopaten Frank Dodd skar halsen av sina offer i filmen ”Dead zone”.

Det är egentligen bara Castle Rock som fattas. Platsen där Kings favoritstad när det gäller ond bråd död (den förekommer i romanerna ”Lida”, ”Cujo”, ”Dead zone”, ”Köplust”… ja, vad ni vill) borde ligga, är bara en ödslig, svårforcerad urskog, full av små blänkande sjöar.

När vi sover en natt i en av dess gläntor, dunsar och knakar det oroväckande bland stammarna. Ingenting kan få mig att gå ut den natten. Pissnödig och hålögd vakar jag tills morgonen gryr och vi kan åka och köpa kaffe i plastmugg i en fallfärdig bensinmack.

I väntan på ja, vad?

King själv, då? Ja, någon intervju är det inte tal om. Det hjälper inte att vi tillbringar ännu en förvirrad natt på parkeringen utanför hans kontor på 49 Florida Avenue i Bangor.

– Mr King är inte i en mycket kreativ period just nu. Han träffar ingen från pressen. Ingen!

Fast huset kan ingen hindra oss att se. Likt ett rött monster i trä och tegel ligger det kurande bakom ett väldigt järnstaket, där svarta fladdermöss i plåt slåss med gigantiska spindelvävar. Skrivarlyan ligger precis under taknocken. Här påstår sig King arbeta alla dagar om året utom juldagen, nationaldagen och sin egen födelsedag. Han har skrivit sedan han som tolvåring fick ta över skoltidningen och publicera underliga kåserier under vinjetten ”Kings sopbil”.

Han säger att han skriver för att betvinga sina egna spöken; lille Stephen var bara två år när hans far gick ut för att köpa cigaretter och aldrig komma tillbaka. Han säljer mer än någon annan nu levande författare. Han är förmodligen rik som en halv oljenation. Vilket ändå inte hindrar honom att fortsätta stå med båda fötterna i den märkliga mainska myllan.

Han berättar ofta med ett själv ironiskt flabb om, hur han första gången kom till New York och en herre kom fram och sa: ”Ni är känd, eller hur?

”Jo”… ”Jag visste det. Vilken ära att få träffa Francis Ford Coppola!”.

Han säger sig älska skräpmat och sitter helst och knackar med rockmusiken vrålande ur högtalarna. Han har jobbat på bensinmack, tvätteri och bibliotek, innan berömmelsen kom i form av romanen ”Carrie” för 21 år sedan. Och han har alltid fått kritik för sitt klumpiga, kantiga, mångordiga språk, samtidigt som hans berättarlust ibland brinner av en sällsam glöd.

Förbereder egna döden

– Allt skräckförfattande handlar till sist om att förbereda sin egen död. Vi lever i en tid, när de flesta 30-åringar aldrig sett ett lik. Döden har institutionaliserats. Vi behöver den konstgjorda skräcken för att lära oss handskas med de verkliga rädslorna.

Säger King som ofta påstår hans egna fasor började, när han som åttaåring såg en hängd man i en dröm. Kroppen svajade i vinden. När han kom närmare upptäckte han att det var hans egen…

Fast kronologin haltar en smula, beroende på vilken intervju man läser. Här finns också ett slags luddig, halvreligiös symbolik, som då och då spökar i hans berättelser. King uppfostrades i metodistisk anda. Som tonåring stod han ibland i det lilla bykapellet och predikade. Det är en lustig poäng att han dyker upp som svartklädd predikant i kyrkogårdsscenen i ”Jurtjyrkogården”. I dag säger han sig tvivla på såväl Gud som Djävulen, men däremot känna skräck för skalbaggar, hissar och mörka hörn.

Bradbury om natten

– Jag är ett barn av B-skräckisar och nattliga radioföljetonger. Jag var säkert bara tre, när jag i smyg kröp nerför trapporna för att tjuvlyssna, när min mor rattade in noveller av Ray Bradbury på radion. Och jag var bara fyra, när jag hamnade på drive-in och såg ”Skräcken i Svarta lagunen” och rös åt när besättningen sätter upp pålar för att hålla monstret borta. Jag minns att jag tänkte: ”Jag vill också skrämmas så där.”

Just denna kväll är det dock inte mycket bevänt med otäckheterna. ”The King of horror” har åkt ner till hörnan för att köpa en påse chips och hyra en videofilm. Vi ser en skymt av det stripiga håret och de fula glasögonen, när han kliver ur sin stationsvagn och lufsar in i köket. Kanske har han dagen innan kört ett träningspass med kvarterets unga baseballag, som han skriver så kärleksfullt om i sin tredje novellsamling. Kanske är han just på väg att sätta sig i soffan med frun Tabitha och de tre ungarna och titta på det senaste, femtielfte försöket att filma en av hans historier.

Samtal med katten

Det känns på något sätt märkligt att veta att detta är en man som är orsak till några av våra värsta fasor. Precis som det ändå känns som en ära, när Kings katt till slut kommer trippande genom gräset och ut på trottoaren för att säga goddag. Jag tänker att jag tycker det är lite mesigt att den inte är korpsvart, utan nästan gulaktig. Och att den är lite för kelig och kärlekskrank för att ha en husse som gett världen fler mardrömmar än någon annan författare.

– Dra den i rumpan, säger min polare Pär. D har vi något att berätta för våra barnbarn. Vi träffade visserligen aldrig världens meste författare men vi fick ta mig tusan dra hans katt i svansen!

Det låter väl det?

– Bara inte spökena tar oss, svarar jag och smyger efteråt med flackande blick tillbaka mot bilen.

I tumvecket sitter det gula katthåret kvar som en varulvs päls.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22