Verkligheten trängde sig in i Åsas bok

Jan 15th, 2008 | By | Category: 2001-3, Artikel

AV LEIF-RUNE STRANDELL

Åsa Nilsonne gav ut två kriminalromaner om polisen Monika Pedersen. Sedan blev det tyst ett bra tag.
I höstas återkom hon med Kyskhetsbältet.
Hennes gamla förlag hade försvunnit, hennes nya visste inte riktigt vem hon var.
Men så vann hon Polonipriset 2000 – och blev förlagets enda aktuella prisbelönade författare.
När Åsa Nilsonne, psykiater, forskare och lärare på Karolinska Institutet, började med romanprojektet (fyra idéer fanns i huvudet) var det för att skriva en utvecklingsroman. Men inte den vanliga sorten, där huvudpersonen drabbas av en massa svårigheter under livet och i slutet av boken kommer fram som en bättre människa – den själsliga utvecklingen.
Nej, hon ville skildra en människas professionella utveckling, och valde en ung kvinnlig polis. Det gick bra med de två första delarna av de tänkta fyra. (De två första heter Tunnare än blod, 1991. och I det tysta, 1992.) Så beslöt hon att försöka sig på något annat, en mer psykologisk thriller. Det gick inte vidare bra. Det blev varken det ena eller det andra, och slutet blev, som hon förklarar: dekonstruistiskt. Det mynnade ut i inget, hon lade projektet på hyllan och förresten trängde verkligheten in.

Poppis i Tyskland

Vården har drabbats av nedskärningar, arbetsbördan växte. Det fanns inte plats för skrivande. Men hennes första böcker har översatts till tyska, och en dag hörde en schweizisk herre av sig och ville att hon skulle komma till den lilla staden Burgdorfs Krimiwoche. Då handlar allt i staden om deckare, seminarierna avlöser varandra och på gatorna kan man delta i lösandet av deckargåtor.
Sådant kan man ju inte tacka nej till, och väl där återupptäckte Åsa glädjen att vara författare. I den glädjen ingår att vårda språket. Svenska ord när sådana finns, och det gör det ju för det mesta. Bra och dåligt, slarvigt, språk finns i alla genrer, och kriminallitterära verk kan inte ursäktas bara för att en del kritiker ser ner på dem,
Då var det ju bara att börja skriva igen. Hon samlade ihop spridda delar, satte ihop dem och undrade om någon skulle upptäcka att det var ett Frankensteins monster hon skruvat ihop.
Uppenbarligen har ingen gjort det, inte Poloni-juryn i alla fall. Och ingen recensent har påtalat sådana brister.
Under skrivandet trängde sig verkligheten på. Det var inte enligt planerna att så mycket av boken skulle handla om utbrända poliser och sjukvårdspersonal. Men sådan var hennes egna aktuella erfarenheter, och hur poliserna har det kan man lätt läsa i tidningarna.
– Poliser och läkare har likartade roller. Vi kan inte stänga dörren, vi måste ta hand om det som händer, och vi vet inte från ena ögonblicket till det andra vem som kommer in genom dörren. Och när vi inte orkar, hur skall det då gå med samhället? undrar hon. Och båda verksamheterna har omorganiserats under ledning av politiker.

Stressade poliser

De stressade polisernas situation är som hämtade ur läroböcker om hur stressen påverkar människor på gränsen till utbrändhet (eller utmattningsdepression som det nu bör heta). Det är en rysare så ond som någon.
Vi hoppas att Åsa och hennes Monika orkar. Nu skriver hon på synopsis till den fjärde (och sista?) delen.
Troligen kommer hundar att spela en roll i den också, liksom i denna tredje. För Åsa har nu skaffat hund (inte för första gången dock) och därför finns en hund med i det rafflande slutet (som naturligtvis inte avslöjas här). Hon ville inte ha en liten valp. Hon tyckte att hon kommit över småbarnsstadiet. En lite lagom stor tik med kort hår skulle vara bra. Hundstallet har omhändertagna hundar och om man svarar rätt på deras frågor kan man få ta hand om någon som de anser passar en. Man får inte välja själv.
Men när Åsa svarade på deras frågor var hon nyfiken och ville veta mer om dem, och fick faktiskt besöka hundstallet. Där slog en blixt ner i hennes hjärta: en stor hanhund med hur mycket päls som helst.
Jodå, verkligheten trängde sig in har också. Det är en blandning av schäfer-labrador och schäfer-varghund. När han är nyklippt är pälsen så kort att den kan skötas med wettextrasa men på ett par veckor står håren åter ut som en boll runt honom.
Men valp är han i alla fall inte.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22