Verkligheten smyger sig in i diktade spänningsromaner

Mar 5th, 2010 | By | Category: 2007-1, Artikel

Av Maria Gustafsson

Maria Gustafsson har varit tv-producent i Spanien i många år och är numera tolk. Dessutom deckarförfattare (eller kanske rättare thrillerförfattare) med två böcker utgivna och tredje på gång. Hennes huvudperson Klara Andersson är tolk och har ett förflutet som tv-producent i Spanien. Är det alltså självbiografiskt? Maria svarar själv.

Jag tror att vi alla frågar oss hur mycket som är självupplevt i böcker vi läser.

Behovet av att ta avstamp i verkligheten är den viktigaste anledningen till att min huvudpersons bakgrund i vissa avseenden liknar min egen … För mig skulle det vara som att skriva sciencefiction att försöka ha en helsvensk huvudperson. Jag flyttade från Sverige i en slags tonårsrevolt i slutet av 60-talet, och kom inte tillbaka på 13-14 år mest för att det var dyrt och jag inte hade någon att våldgästa.

Därför vet jag ingenting om hur det var här på 70-talet. Kändisar – musiken – kläder – filmer – mat. Ibland känner jag mig fortfarande som en utomjording, har ingen koll på hur man beter sig i vissa sammanhang.

När jag lämnade landet hade vi vänstertrafik och man var tvungen att beställa en macka för att få ett glas vin…

Precis på samma sätt och av samma anledning låter John le Carré sina hjältar vara moderlösa och ha skurkaktiga fäder. Hans mor övergav familjen när han var bara 5 år gammal, och hans far satt långa tider i fängelse. Han kan inte beskriva hur det är att ha en vanlig familj, eller relationer till en mor, och undviker det därför, precis som jag undviker att tala om Sverige på 70-talet.

Det är sant att den som skriver utlämnar delar av privatliv – att man blottar sig.

I Francodiktaturens Spanien arbetade jag som fotomodell. Som sådan hamnade jag i en annons som valdes till landets bästa svart/vita annons 1969. Den ansågs förfärligt vågad och det var ett under att den inte censurerades.

Idag censureras helt andra saker. Vi undanhålls information eller får inte veta hela sanningen – precis som Clara Mannheimer säger om hemliga beslut i DN. Det är något jag utgår ifrån i mina intriger.

Det första fröet till intrigen i min debutbok Den vidunderliga utsikten har med en potatisnäsa att göra. Klara hade – precis som jag själv en liten norrländsk potatisnäsa – och modelljobbet leder till att hon liksom jag låter operera sig. Min moster Olga kom på besök i Spanien. Vi hade inte setts på så där 5-6 år och när hon såg att jag fått en ny näsa utbrast hon: Du kunde vara någon helt annan!

Jag har alltid funnit den händelsen kittlande, och historien hamnade i ett lite omstöpt skick i boken.

Så här fint fångar Katy Kimbell som designade omslaget till Den vidunderliga utsikten otydligheten kring Klara Anderssons identitet.

Arbetet som tolk blev min försörjning först efter att jag flyttat hem från Spanien igen, i mitten av nittiotalet. Det kom att bli en inspirationskälla och triggade min fantasi vid många tillfällen.

Wallraffade på EU-parlamentet

Jag fick chansen att tolka en tid på EU-parlamentet. Jag wallraffade helt enkelt, fast då visste jag inte att det hette så. Då slog det mig genast att säkerhetsåtgärderna var otroligt slappa.

Boven i Den vidunderliga utsikten, Fahrid, föddes på den första skrivarkurs jag deltog i. Där vi fick i uppdrag att skriva något spännande som byggde på en tidningsnotis.

Personligen tycker jag att det är mycket mer spännande med människor som försvinner än de som bara dör. I boken låter jag ryssen Fahrid simma iland i hård sjö – fast det passade inte att han var ryss, så det ändrade jag på. Som författare utnyttjar jag verkligheten, vrider och vänder på den, ändrar en detalj här och där tills den passar fiktionen.

Berättelsens eftertraktade byte är ytterligare ett exempel på hur verkligheten utnyttjas. Fartyget på bilden ovan är till hundra procent verkligt. Ett praktexempel på Sveriges mäktiga försvarsindustri. Jan Guillou är säkert jättesur på mig för att jag snodde det och på så vis tvingade honom att hitta på en fiktiv u-båt i stället i sin roman Madame Terror.

Stort hot mot fiender

Den här korvetten utgör ett lika stort hot mot fientliga fartyg som hans u-båt. Den varken hörs eller syns på radar, dessutom lämnar den inget värmespår efter sig och kan därför i skydd av mörkret komma så nära utan att upptäckas att den med konventionella vapen skulle kunna sänka ett amerikanskt hangarfartyg.

Jag hade mer att berätta om Klara Andersson och hade redan börjat skriva på uppföljaren när första boken kom ut.

Det blev knepigare än jag trott att skriva den. Först hade jag tänkt att den skulle heta något med ”Fenix” – myten om eldfågeln som återföds ur sin egen aska. Problemen började med att J.K. Rowlings snodde namnet när hon kom ut med Harry Potter och Fenixordern.

Det var från början meningen att boken skulle handla om fackliga representanter som mördas av paramilitären i Latinamerika. Jag hade tolkat på ett möte på EU-parlamentet där man redogjorde för hur fackliga möten videofilmades. När man identifierat de mest aktiva skickas paramilitära styrkor att avrätta dem. Men hur jag än försökte fick jag aldrig tag i rapporten, trots att sådana handlingar SKA vara offentliga…

Så småningom – när jag hade skrivit 200 sidor – insåg jag det omöjliga i att skriva om platser jag inte själv besökt. Därför reste jag till Colombia.

Kaos i Colombia

Det var då det blev det totalkaos. En helt annan historia gav sig sjutton på att bli skriven, och bara 50 av mina 200 sidor fungerade. Jag fick börja om…

Vissa berättelser är som livskraftiga utomjordingar – de tycks ligga inkapslade och vaknar plötsligt till liv och slåss vilt för att hamna på pränt … Historien som slutligen blev till har mycket lite med fackliga martyrer att göra.

Efter en kort tid på Costa Blanca i Spanien hamnar Klara i Colombia, närmare bestämt Cartagena de Indias, en legendarisk stad för spanjorerna vid tiden för ”la Conquista”. Det är en gammal stad med mur och statskärna i kolonialstil och inkörsport till El Dorado, landet av guld. Legenden berättar att ett stort antal brittiska sjörövare låg utanför Cartagena med kanonerna redo, och att Spanjorerna inför detta hot föredrog att byta staden mot Gibraltar … vem vet, är man lite konspiratoriskt lagd känns det inte omöjligt.

Colombianerna själva säger att det är omöjligt att inte förälska sig i staden.

Vad man inte klargör är om det handlar om att bli förälskad i själva staden eller om att bli kär i någon man träffar där. För Klara handlade det om bådadera.

Det är här alla statsmän på besök i Colombia bor. Bogotá är för komplicerat och farligt. Det kändes faktiskt som något mer än ett sammanträffande att hotellet heter Santa Clara, som min huvudperson, om än stavat på spanska.

Mord som kompensation

Jag var väl lite avundsjuk för att jag inte hade råd att bo där själv, så jag utnyttjade hotellet som scenario för ett mord.

Själv fick jag nöja mig med ett lite bedagat och tämligen nedgånget hotell som heter Caribe, lagom dekadent och slitet. Här återförenas Klara med den manlige huvudpersonen som hon lärt känna i Prag många år tidigare, under kommunistregimen.

Cartagena har alla Karibiens fördelar, men var inte rätt plats för bokens handling, så Klara får jobb i Bogotá, Colombias huvudstad.

En myllrande myrstack

I det här perspektivet nästan en myrstack med 6,5 miljoner innevånare 2.600 meter över havet. Här heter avenyerna carreras och gatorna heter calles. I öster ligger en bergskedja. Under min utforskning av staden hittade jag huset i hörnet av Carrera 7 och Calle 70 , som fick bli Klaras kontor. Det ligger bara ett par kvarter från boktitelns Huset på Carrera 9.

När jag började samla material och fundera på intrigen till min tredje thriller dök en notis upp i tidningen. För säkerhets skull kallade jag den bara Bok 3 till att börja med. Notisen knyter an till båda mina föregående böcker, dels bin Ladin och dels Colombia, så den måste jag ju bara ha med. Efter min vistelse i Colombia älskar jag landet och följer det som händer där på nära håll.

Rättegång i Tjeckien

En kollega, P-M Heinemann och jag fick i uppdrag att tolka på en fyra veckor lång rättegång om en TV-tvist. De svenska advokaterna hade rådgivare från olika länder och för att de skulle kunna följa förhandlingarna ordentligt ville de ha simultantolkning.

Det var ett spännande mål som handlade om den första privata TV-kanalen som skapades i Tjeckien efter att landet demokratiserats och innan det delats i Tjeckien och Slovakien. Alltsammans slutade i en oväntad dom.

Det var oemotståndligt att kombinera detaljer ur rättegången med mina egna erfarenheter från TV-branschen. Jag hade arbetat med den Tjeckoslovakiska Televisionen redan innan järnridån föll. Under en fyraårsperiod vistades jag då i snitt en vecka i månaden i Tjeckoslovakien och Bok 3 började nu ta form i min hjärna.

I Prag hittade jag också en vacker och på flera sätt ganska mystisk kyrka som faktiskt var öppen för katolska gudstjänster även under kommunisttiden.

Att det blev så berodde kanske på att det är så svårt att hitta fram till kyrkdörren som ligger dold i ett huskomplex.

Kyrkan bar det romantiska namnet Snöjungfrun och kom att spela en roll i min tredje bok.

Det man ser och upplever kan användas och stöpas om efter behag av den som skriver fiktion. Frågan är alltså var gränsen går mellan dikt och verklighet.

Det får läsarna själva klura på – för själv har jag blottat mig alldeles tillräckligt.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22