Vem var den historiske Filip Collin?

Mar 18th, 2010 | By | Category: 2003-4, Artikel

Av Edvin Ryde

Mitt första möte med Gunnar Serners värld ägde rum under något ovanliga omständigheter.

Det var tidig vår, något av de första åren på 60-talet. Jag hade fått följa med far på kombinerad semester och affärsresa till Göteborg. Det fanns flera skäl. Dels var jag en mästare i tjatets konst. Dels var jag den ende i stadsdelen som höll på Paul Anka medan alla andra var jämt fördelade av de i mitt tycke onödiga Elvis Presley och Tommy Steele. Den uppfattningen hyser jag fortfarande. Far ville hålla mig undan gatorna och de gäng som på grund av min musiksmak hotade att slå mig sänder och samman. Dels såg vi bägge fram emot att besöka Göteborgs Sjöfartsmuseum och utplundra dess skatter.

Museet utplundrades vederbörligen. Vi hade den samtida sjövärlden utanför fönstren. Min upplevelse blev fullständig då jag mellan modeller av ostindienfarare och tidiga ålsmidiga jagare såg Londonbåten Patricia ankomma. Namnet fick mig att associera till den sköna och tuffa Patricia som är Helgonets moatjé i ett antal noveller som jag hade krånglat mig igenom på engelska.

Dagen därpå skulle far träffa sina affärsbekanta. Då skjutsade han ut mig till Sjöfartsmuseet och sade vad jag skulle göra då jag blev trött på stället. Fram på eftermiddagen for jag in till Avenyn, njutande av spårvagnen som flera år tidigare hade tagits ur bruk i vår egen stad. På Avenyn letade jag upp restaurang Sofus. Enligt fars instruktioner nämnde jag mitt namn för hovmästaren. Jag blev då visad till ett litet fönsterbord. Hovmästaren ursäktade sig för att strax återkomma med ett litet paket.

Det var en inslagen bok. Jag rev upp papperet och läste: Herr Collins affärer i London av Frank Heller.

Jag serverades någon slags fisk i citronig gräddsås och smarriga potatisar. Jag tillbringade resten av eftermiddagen med att läsa boken i ett sträck. Det var som om jag kunde sätta mig i Filip Collins ställe. Där var jag, ensam i en världsstad, fick god mat och behandlades som en viktig person. Jag kunde göra vad jag ville, det vill säga sitta kvar och läsa. Det gjorde jag.

Allt det där hade far räknat ut för att hindra mig från att fara iväg någonstans och ställa till med något. Men det var så perfekt kärleksfullt av honom.

Som fisken i vattnet

Frank Hellers internationelle och begåvade gentlemannabedragare rörde sig som fisken i vattnet i skilda kretsar och i skilda egenskaper. Han var precis som jag, eller också kunde jag bli som han. Jag hade just ätit mycket god fisk. Jag hittade fler och fler beröringspunkter. Han var till exempel mycket duktig på språk. Jag också.

Därefter hände inte mycket mellan mig och Frank Heller under en följd av år, frånsett att jag läste om boken flera gånger. Att den var skriven för länge sedan och rörde sig i en anno dazumalvärld störde mig inte. Tvärtom började jag finna ännu äldre världar som attraherade mig i lika hög grad, exempelvis Dennis Wheatleys serie om Roger Brook.

Så småningom började jag raljerande kunna presentera mig som ”professionell läsare av historiska äventyr”. I den egenskapen tror jag att jag har läst det mesta som utgivits på världsspråken i genren. Jag hoppas att läsaren inte misstycker då jag fortfarande pekar på Mika Waltaris Sinuhe Egyptiern som ett tidlöst mästerverk.

Ett mästerverk av annat slag kom i min hand under hösten 2002. Det var Håkan Larssons Strindberg behövde aldrig fly från Belgrad. I korthet handlar den om varför Första Världskriget inte utbröt 1894, som det tydligen var tänkt. Huruvida detta är sant eller inte kan jag inte bedöma även om författaren bygger på historiska fakta. I själva verket är Larssons hantering av verkligheten snarlik Wheatleys eftersom hans fiktive huvudperson rör sig genom en oerhört välstuderad samtid och binder samman historiska skeenden och gestalter på ett övertygande sätt. Här finns också en fullständigt ljuvlig kärlekshistoria. Är den månne självupplevd?

Skiljer på äkta och fiktivt

En av bokens poänger är att man får veta vilka gestalter som är historiska och vilka som är fiktiva. Bland de historiska återfinns en viss Willy Grétor, en dansk som är naturaliserad i Paris 1894. Han är en sol-och-vårare som med charm och karisma parad med mångbottnade kunskaper lurar skjortan av dem som kommer i hans väg.

Larsson målar bland annat upp en fenomenal scen där Grétor anställer August Strindberg för att måla tavlor åt sig på kommission. Tillfället är väl känt av Strindberghistoriker och behandlas bland annat i Göran Söderlunds avhandling Strindberg och bildkonsten (1972). Larssons bidrag till den processen är hans antydan att Strindbergs senare insikter angående Grétors lurendrejerier kan ha bidragit till utlösandet av den så kallade Infernoperioden. Tanken förefaller inte alls orimlig.

Det visar sig att Larsson redan tidigare har berört Grétor, nämligen i sin egen doktorsavhandling Flames from the South (1996) som beskriver hur svensk kulturhistoria har påverkats av Vincent van Gogh. Här finns bland annat avsnitt som beskriver hur Grétor var den förste i världen att spekulera i van Goghs konst och en kort utredning av Grétors betydelse för den skandinaviska kolonin i Paris under 1890-talets första hälft. De såg honom som en fullmogen societetsfigur som i likhet med Filip Collin rörde sig i de högsta diplomatiska, kulturella och finansiella kretsar. Så framställs han också i Larssons roman.

I källförteckningen till Larssons avhandling finns titlar som berör Willy Grétor. Frånsett ett antal samtida tidningsartiklar, till exempel signerade Knut Hamsun, är nog den viktigaste en liten monografi: Willy Gretor født Petersen, utgiven 1965. Samma text åberopas också i Söderlunds arbete. Den danske författaren hette Ernst Mentze; en populärvetenskaplig historiker med brett omfång och förmåga att skriva alldagligt men med precision.

Serners alter ego

Man vet ju att Filip Collin också var ett slags alter ego för Gunnar Serner: någon som delvis hade samma finanskriminella bakgrund som författaren men som till skillnad från denne vidmakthöll sitt internationella höga spel med god effekt.

Efter att ha läst hur Larsson i olika sammanhang behandlat den historiske Willy Grétor började jag fråga mig huruvida det inte kunde finnas paralleller mellan Filip Collin och Grétor, Fanns det rentav andra faddrar som hittills inte beaktats?

Efter att ha läst om Larssons äventyrsdeckare med lika stort nöjt satte jag mig med en hög material av Serner, återvände i andanom till restaurang Sofus i Göteborg, gjorde ytterligare nöjsamma bekantskaper och började studera Filip Collin.

Gunnar Serner vad vid tiden inte ensam om att ha måst fly landet på grund av ekonomiska äventyr. En annan var den märklige Fredrik Ulrik Wrangel, släkt med blivande professorn i estetik och konsthistoria Evert Wrangel. Ungefär 30 år före Serners eskapader sändes Wrangel till Frankrike med en förvarlig reskassa, att förbereda dåvarande svenska kungaparets statsbesök. Vad han gjorde var att fara till Monte Carlo och spela bort hela rasket.

Saken tystades ned och F.U. Wrangel förband sig att aldrig mera sätta foten på fosterlandets jord. Han bosatte sig i Paris och förvandlades med åren till någon som den skandinaviska kolonin betraktade med tillit och respekt. Listan över Wrangels böcker och artiklar är lång som en bisats hos en tysk filosof. Vid sin död fick han något som påminde om statsbegravning, och han vilar på Pere-Lachaise.

En annan grundfaktor i äventyret Collin är Dag Hedmans doktorsavhandling från 1985: Eleganta eskapader. Frank Hellers författarskap till och med Kejsarens nya kläder. Den förefaller omistlig i alla resonemang som rör Frank Heller.

I Hedmans personförteckning återfinns tyvärr varken Willy Grétor eller F.U. Wrangel. Däremot får man veta att Heller/Serner år 1904 hade haft att göra med professor Ewert Wrange1 under sina studier i Lund.

Om vi nu hoppar lite i tingens ordning visar Hedman att Serner under mitthösten 1906, vid 20 års ålder, besökte London under sina licentiatstudier. Enligt Mentze överflyttade Grétor 1901 sina vidlyftiga aktiviteter från Paris till London. Där uppehöll han sig ännu under Serners vistelse och dreven elegant ateljé där Englands societet tävlade om att bli porträtterad samtidigt som affärsuppgörelser ingicks – med eller utan den märklige värden.

Mån om sitt rykte

Var Grétor än slog ned sina bopålar – Paris, London, Berlin, Madrid etcetera – visar Mentze att han ständigt var mån om att skaffa sig det bästa rykte. Ofta gav han skandinaverna på orten handlån som inte nödvändigtvis behövde betalas tillbaka. De pengar Grétor på så vis skapade sin goodwill med kunde han vinna tillbaka genom en eller annan svindlande affär à la Filip Collin.

Kanske var det vanligare då än nu att skandinaver i utlandet umgicks inom den skandinaviska koloni där de hamnade. Är det orimligt att tänka sig att Serner på något sätt – ryktesvägen eller mera konkret – kom i kontakt med Gretor redan i London?

Hedman anger ett lärarutlåtande från 1910 som i mitt tycke pekar på ett andligt syskonskap mellan Serner och Gretor. Här sägs Serner ha ”goda kunskaper i modernt engelskt språkbruk, språksinne och intelligens, därtill estetisk uppfattning och god smak. Vidare har han gått till arbetet med verklig entusiasm för sin uppgift. ”Särskildt vill jag här framhålla den lediga, ofta eleganta form hvari framställningen är klädd.” Om Grétor i Paris heter det i snarlika vändningar att ”han var en smäcker, intelligent och charmerande gestalt, mångkunnig trots sin ungdom, som elegant haltande stödde sig på sin promenadkäpp genom Paris salonger.” Strindberg säger i ett samtida brev att de hundar Grétor höll sig med var ”de skönaste bestar jag någonsin sett.”

Även om jag här ovetenskapligt förkortar bevisföringen vill jag påstå att också Filip Collin ter sig på snarlikt sätt. Även om tidsandan föreskrev vissa formaliserade uttrycksmedel måste en sentida betraktare finna starka överensstämmelser. Mentzes karaktäristik är vidare formulerad sjuttio år senare även om den stöder sig på samtida källor. Överensstämmelserna mellan Grétor och Collin kan säkerligen föras vidare. Grétor var exempelvis låghalt. Collin haltar inte. Det gör däremot hans höghet don Ramon XX av Menorca, greve av Betlehem och Beskyddare av Heliga Graven; en av Serners omisskännliga favoritfigurer. Är detta en slump?

Ett annat faktum som litterärhistoriker kan hugga tänderna i är att den vid Serners landsflykt 1912 – och då var Willy Grétor tillbaka i Paris – kände och uppburne F.U. Wrangel höll hov i sin egen utkant av den skandinaviska kolonin i Paris och knappast gick att förbigå. Såvitt det framgår hade Wrangel aldrig stuckit under stol med orsaken till sin landsförvisning. Inte heller Serner kan gärna ha undgått att förr eller senare höra historien.

Detta stämmer inte illa med en analys som Hedman citerar: ”Han (Serner) förklarade kort före sitt försvinnande att han ansåg alla utvägar stängda i hemlandet, det land, där så många goda möjligheters bana spärrats genom den öfverdrifna marknaden för mekanisk ordentlighet och pappersvitsord.”

Lägger man till F.U. Wrangels tidigare nämnda historiska casinoeskapad känns en av rötterna till Frank Hellers serie noveller med motiv från Monte Carlo och andra spelplatser plötsligt tämligen självklar.

Jag tror inte för ett ögonblick att Larssons Grétorgestalt är beroende av Filip Collin. Däremot visar likheterna mellan de båda gestalterna att Serner och Larsson gått parallella spår i utmejslingen av sina figurer. Jag menar att detta tyder på en rent häpnadsväckande Larssonsk förståelse av tidsandan. Jag menar också att parallelliteten inte kan vara tillfållig.

Collin skiljer sig från den Gretor man möter hos Mentze och Larsson främst på ett sätt. Han kan i vissa lägen utveckla ett slags beskyddande faderlighet. Jag frågar mig om den faderligheten inte härstammar från F.UV. Wrangel, som vid tiden för Serners ankomst till Frankrike sedan länge hade gått under det respektfulla smeknamnet ”Pappa” hos många Frankrikelevande svenskar.

Det går att tränga vidare, men redan här har vi plötsligt en härva trådar. Jag överlämnar dem till historiker av facket och ser fram mot det slutliga svaret på min fråga: Vem var den historiske Filip Collin?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22