Vem mördade deckaren?

Mar 8th, 2010 | By | Category: 2006-1, Artikel

Doktor Gormander utreder en brännande fråga

 

Deckar- och spänningslitteraturen och har under senare år upplevt rena guldruschen. Den dominerar topplistorna, Dan Browns Da Vinci-koden har sålt 750 000 och även relativt okända författare som Camilla Läckberg har sålt 100.000 av sin förra bok Predikanten.

Alla siffror pekar uppåt. Utgivningen av svensk kriminallitteratur har fördubblats (från i medeltal 35 till 70 per år). Varje förlag vill ha sin Liza Marklund och för några år sen kunde en ung, svensk, kvinnlig författare skriva ett litet synopsis på en story och genast få kontrakt på tre böcker.

– Förlagen blev som tokiga, säger Bertil R Widerberg som gett ut tidskriften Jury sen 1972. Vartenda måndagsmöte började med frågan om man hade fått in några nya, kvinnliga deckare.

Svenska Deckarakademin, som länge var en rätt maläten församling, framstår plötsligt som något av en huvudperson i det litterära Sverige.

Deckaren invaderar alla medier och det tycks aldrig ta slut. TV visade deckare i stort sett varje kväll i somras med Morden i Midsomer som brutal höjdpunkt för den som samlar på knäppa intriger. I filmbranschen ligger planerna klara för tretton Wallander-, sex Nesser- och åtta nya Beckfilmer (sexton är redan gjorda).

När ska marknaden storkna?

Deckaren tog över förströelseläsningen från FNL-litteraturen (Flärd, Njutning, Lyx) och genrens uppgång för tankarna till en stor, nationell skrivarskola.

När den kvinnliga doktorn på sjukhuset skriver en framgångsrik berättelse om mord på överläkaren, typ, så sätter sig undersköterskan ner och trycker fram en mordgåta i sköljrummet.

Visst låter det som en saga.

Kriminallitteraturens funktion är paradoxalt nog idyllisk hur många avhuggna huvuden som än ramlar in genom brevlådan. Läsarens trygghet är genrens återförsäkran och ju tryggare den läsande medelklassen är, desto ivrigare sträcker den sig efter nya ruskigheter. De som själva hotas till livet, lever under krigstillstånd eller drabbas av svältkatastrofer läser knappast kriminallitteratur.

Gud som utredare

Bertil R Widerberg citerar teologen William Spencer som hävdar att detektivromanen är en ur Bibeln förverkligad berättelse. I deckaren får boven precis som i Bibeln sitt straff och det är ett tema som Ulla Trenter och Kerstin Matz tar upp i en ny liten skrift, Heliga mord, var Gud den förste detektiven?, som presenterades på bokmässan i Göteborg.

Och vilka är läsarna? Präster är de flitigaste läsarna, hävdar Anders Hammarqvist, kritiker på Sydsvenskan och medlem i Svenska Deckarakademin. Det är en missuppfattning att deckarförfattarna och deras läsare, främst präster och kvinnor, skulle vara våldsbenägna.

– De är betydligt mindre våldsbenägna än till exempel poeter, säger han.

Alla i branschen framhåller det som positivt att deckarvågen gett svenska författare en chans att nå ut till en större läsekrets. När den vanliga skönlitteraturen ofta undviker Samtida berättelser fylls tomrummet av deckarförfattare. Ulf Örnkloo, som är preses i Svenska Deckarakademin, anser också att skönlitterära texter blir bättre om man använder av sig de berättartekniska knep som kriminallitteraturen utvecklat.

Litteraturens ogräs

Förr i tiden sågs deckaren över axeln av det litterära etablissemanget. Ivar Lo kallade deckaren får ”litteraturens ogräs”. Han var påverkad av arbetarrörelsens kamp mot Nick Carter-litteraturen, en våg som sköljde över den läsande allmänheten alltsen början av förra seklet.

Sannolikt gavs det ut fler deckare på 1950-talet än idag, men då som Manhattanböcker och kiosklitteratur.

Acceptansen får genren växte dock. Vilhelm Moberg kallade den för ”viloläsning”, påpekar Bertil R Widerberg.

Under de senaste tjugo åren har utgivningen varit rätt stabil (drygt 150 titlar om året). Vad som förändrat situationen är dels att de svenska författarna blivit fler, att översättningarna minskat, att upplagorna slagit rekord och att kulturetablissemanget vikt ner sig och börjat behandla deckaren som litteratur.

Kulturredaktörer låter i dag recensera många av dessa böcker, något som på 50-talet skulle ha betraktats som ängslig inställsamhet.

Uppenbar dödsångest

Allt borde sålunda vara och fröjd. Men faktum är att deckaren inte mår bra. En viss dödsångest är uppenbar.

– Deckarboomen är över, säger Sigge Sigfridsson, som blev ett namn i förlagsvärlden när han lanserade Liza Marklund. Genren kväver sig själv. Alldeles för mycket är dåligt och det har blivit en överutgivning.

Det verkar som de flesta bokförläggare håller med även om de uttrycker sig försiktigare. Ann-Marie Skarp, Piratförlaget, menar att intresset för deckare nu planar ut. På Forum, som tillsammans med sitt dotterförlag Minotaur ger ut 31 böcker i spänningsgenren i år, talar förlagschefen, Magnus Nitell, också om överutgivning.

– Vi ska dra ner något på utgivningen i framtiden, säger Forums redaktionschef, Viveca Pettersson.

Den klassiska detektivromanen handlade om hur en ofta välbeställd hobbydetektiv spårade upp brottslingar. Med amerikanska hårdkokta deckarförfattare som Dashiell Hammett och Raymond Chandler placerades brottet i gränden och på 1950-talet slog polisromanen igenom med Ed McBain som förgrundsgestalt.

Polisromaner stora i Sverige

I Sverige har polisromanen länge varit ledande och frågan är om dess litterära möjligheter nu är uttömda.

John Henri Holmberg, förläggare och expert på SF- och spänningslitteratur, hävdar att i synnerhet den nordeuropeiska polisromanen är fylld av schabloner och depressiv på gränsen till det makabra.

Den typiske poliskommissarien är, enligt Holmberg, runt femtio år gammal, tämligen alkoholiserad, frånskild med en ny relation där det ständigt är fnurror på tråden. Han har vanligen svårt att kommunicera med kollegerna. Ingen förstår honom.

– Miraklet är väl att denne polis överhuvudtaget kan fungera i tjänsten och fånga bovar, säger John Henri Holmberg.

Alla poliser i genren är dock inte depressiva schabloner. Det finns varianter Åke Edwardsons kommissarie Winter står sålunda och steker morkullor hela dagarna och Camilla Läckbergs polis Patrik är ung och har en fru som just drabbats av förlossningsdepression, egenskaper som, enligt Viveca Pettersson på Forum, innebär en utveckling.

Inte en enda snut

Flera kvinnliga författare har valt att överge polismiljön. Det gäller Inger Frimansson och Karin Alvtegen. Åsa Larssons huvudperson är advokat, Tove Klackenbergs är åklagare, Helena von Zweigkbergs är fängelsepräst och Aino Trosells jobbar med lite av varje, bland annat som undersköterska i hemtjänsten. I Stieg Larssons uppmärksammade debut Män som hatar kvinnor, förekommer inte en enda polis.

– Den bästa svenska debut jag har läst, säger John Henri Holmberg.

Deckargenren är den enda skönlitterära genre där huvudpersonen återkommer än i tio, femton romaner. Vi vet att han eller hon kommer att klara sig, för annars skulle författaren inte kunna skriva nästa bok om sin hjälte.

Vilket betyder att berättelsens konstnärliga ambitioner får vika för andra, vanligen pekuniära intressen.

Ett annat problem är författarnas lyhördhet för trender. Förr i tiden vimlade det av vampyrer men de drog sig tillbaks när vampyrfilmens mästare, Christopher Lee, inte orkade dricka mera blod. 1990-talet blev psykopaternas och seriemördarnas årtionde. Men nu har de förvandlats till serienördar och kan inte ens skrämma små barn längre. John Henri Holmberg hävdar att de svenska deckarnas ämnesval är rena katastrofen under senare år.

Löpsedelsförfattare

– De har bokstavligen följt kvällspressens löpsedlar, säger han och erinrar sig hur Kvällsposten häromåret med krigsrubrik annonserade: Pedofiler härjar i Lomma. Klart att de boende i Lomma blev uppskakade. I enlighet med den sortens löpsedlar valde författarna att skildra först pedofili, sedan barnporr och trafficking och däremellan lite knarklangning.

Många deckarförfattare skulle alltså, enligt John Henri Holmberg, inte tänka längre än löpsedlarna räcker.

– Det där är fel, säger Ulf Örnkloo, preses i Svenska Deckarakademin. Författarna har legat före medierna. Att till exempel trafficking och kontraktsmord förekommer fick vi först reda på genom litteraturen.

Inga spänningsförfattare mer

Sigge Sigfridsson säger att han aldrig skulle lansera en ny spänningsförfattare idag.

– Det är motvind, säger han. Förlagen har blivit intressedödare och det har blivit en kvalitetssänkning. Inte så smart, kanske, men branschen har väl aldrig varit så smart. Alla gör samma sak samtidigt.

Unga författare är känsliga för vilken typ av böcker som får kritisk uppmärksamhet och publik. Har förlagens guldhunger och Deckarakademins framgångar rentav verkat talangförstörande?

– Det tror jag inte ett dugg på, säger Piratförlagets Ann-Marie Skarp.

– Absolut inte, säger Ulf Örnkloo. I stället för att förstöra de unga författarna hjälper vi dem att hitta historier som berikar samhällsanalysen. Förresten är det inte bara kriminallitteraturen som snuskar ner marknaden.

Deckaren är döende och författarna luras att slänga bort sin talang?

– Ifall de inte behärskar genren så har de väl ingen talang, säger Anders Hammarkvist. Tyvärr finns det författare som tror att det är lätt att skriva en kriminalroman, men de kan inte koderna. Det är som att hyra en frack när man ska gå på ett fackföreningsmöte.

Vem dödade deckaren?

Färre böcker önskvärt

– Nog skulle det räcka med en tredjedel av de böcker som idag ges ut, medger Ulf Örnkloo. Ett problem är också att berättelserna blir allt våldsammare och folk halshuggs på löpande band eller spetsas på bambustörar. Ibland längtar man rentav tillbaks till Agatha Christie.

Sigge Sigfridsson hävdar att nästa stora kioskvältare på bokmarknaden blir så kallade true stories. Genren har länge varit stark i USA och har börjat få fotfäste bland svenska läsare med till exempel Liza Marklunds och Maria Erikssons Gömda och Asyl.

Gömda har sålt uppåt en miljon och uppföljaren Mias hemlighet, med Maria Eriksson som ensam författare, lanserades i höstas. Första försäljningsdagen såldes 107.000 in till bokhandeln.

– Det handlar i grunden om journalistik, säger Sigge Sigfridsson. Förr gjorde tidningarna stora reportage, så att säga i helfigur. Det gör de alltmer sällan. Folk vill läsa om verkligheten och det kan vara en förklaring till framgångarna.

 

Gunnar Ohrlander alias Doktor Gormander skrev ursprungligen detta till Aftonbladet, där det var infört på kultursidorna onsdagen den 28 september 2005. Återpubliceringen sker med tillstånd från författaren.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22