Vem kan man lita på? Kriminellt underhållande men inga ”spänningsromaner” av norske Roy Jacobsen

Sep 5th, 2009 | By | Category: 1999-3, Artikel

Av LEIF-RUNE STRANDELL

När norske författaren Roy Jacobsens roman Ismael (”spänningsroman” vill förläggarna gärna säga) kom ut i Norge frågade journalisterna:

– Är det här sådant du inte kunde ta med i din biografi över statsminister Tryggve Bratteli? Sådant som rörde Norges hemliga polis och hemliga underrättelsetjänst?

– Men jag bara log och sade inget, säger Roy Jacobsen, och lägger in snus (en svensk ovana från tiden som fiskare).

Ismael handlar om den f.d. hemlige agenten som en dag oroas av att hans förflutna kanske kommer ikapp honom, delvis i samband med Lundkommissionens arbete med att ta fram sanningen om Norges hemliga underrättelsetjänst.

Detta får honom att agera, att undersöka om hans nuvarande tillvaro är i fara.

Men det är inte agentthrillern som är Roy Jacobsens mål. Han vill skildra den tillvarons osäkerhet som ställs på sin spets i denna hemliga värld. Vem kan man lita på? Koll och dubbelkoll, vem röjer sig först? Vem är vem i denna halvvärld?

– Jag tycker om folk som bryter regler, säger Roy Jacobsen. Sådana här miljöer säger något om normer, om tillvarons osäkerhet.

Det handlar om en identitetsproblematik som går tillbaka till det kalla kriget, och den paranoia från den tiden som fortfarande påverkar nutidens handlingar.

Det är av mindre vikt av att läsaren får ett tydligt svar: så här är det. För så är det ju sällan i livet. I Ismael får man de flesta svaren, men det kräver en uppmärksam läsare…

Alltså ingen renodlad thriller. Men Roy Jacobsen vill skriva underhållande. All god litteratur är underhållande menar han och hänvisar till Gamla Testamentet.

Denna hans uppskattning återfinns i Ismael).

Decennium som yrkesförfattare

Han debuterade 1982 med en novellsamling, och har varit heltidsförfattare i tio år nu. Det har blivit en lång rad böcker, 12 och en barnbok.

– Jag skriver på tre olika sätt: noveller, breda episka skildringar och mer realistiska romaner men gärna lite tvetydiga och symbolfyllda. Och jag har använt kriminalelement i flera romaner.

För debuten fick han Tarjel Vesaas debutantpris, och det stora genombrottet kom 1991 med Segerherrarna (på svenska 1993) som 1994 bl.a. fick Ivar Lo-priset.

Han räknar den stora biografin över Tryggve Bratteli som en episk roman, även om allt i den är korrekt faktamässigt. Men den är skriven som en berättelse.

Det var när han grävde i arkiven och intervjuade personer som var med i de innersta regeringskretsarna i Norge efter kriget som han stötte på mycket om den hemliga verksamheten.

Och han har med en hel del om turerna kring planerna på den nordiska försvarsunionen, det som slutade med att Danmark och Norge gick med i Nato medan Sverige höll fast (officiellt i alla fall) vid neutraliteten. Slutet blev som både Sverige och Norge ville ha det – men det kunde ingen säga just då.

Inga svenska hemligheter

Men några hemliga papper från Sverige fick han inte ta del av…

Mycket norska hemligheter däremot. Han fick klartecken för att läsa sekretessbelagda handlingar från alla instanser, utom försvarsdepartementet.

Men dessa dokument låg i oordnade högar.

Det fanns dock delar som han inte tog med (och som passar i en agentthriller) eftersom efter levande inte ville. Det gällde en hög statlig tjänsteman som noterades som nazist i dokumenten.

När han grävde djupare fann han att mannen varit dubbelagent, att han var motståndsregeringens man i de innersta Quislingkretsarna.

Historisk roman om gränser

Nu håller han på att avsluta en stor roman, en historisk berättelse om gränser, mellan nationer, människor och generationer.

Gränsfrågan är både en bra metafor och en konkret verklighet: hans hustru kommer från en belgisk familj från ett område där man talar både tyska och franska och som varit gränsjusterad många gånger under historiens gång.

Roy Jacobsen är en berest man och har sysslat med mycket, något som är bra för en författare.

Han är född i Oslo 1954, gift sedan 25 år men fick barn först 1988 (barn förändrar tillvaron för en). Han studerade matematik ett år efter studenten, men gav sig sedan till Nordnorge och arbetade med valfångst och fiske i elva år.

Doktor i lingvistik

Han har jobbat som lärare, på sjukhus, med bygge – allt möjligt. Han har bott i Belgien, USA och Tyskland, rest mycket runt om i världen.

Nu finns han åter i födelsestaden.

Och han har doktorerat i lingvistik. Han har arbetat med datorer sedan mitten av 80-talet och bl.a. varit med om att ta fram ett svenskt rättstavningsprogram. Då ingick det att skriva in en hel svensk ordbok i datorn, ett arbete han inte gärna gör om. Det är en lång bit från de första skolåren då han var ordblind.

Han skriver, tror han, för att få ordning på tillvaron.

Läsa har han alltid tyckt om, och han gillar all slags litteratur.

Men han gillar inte ”pynt”, för mycket beskrivningar, för många adjektiv.

Ismael består till stora delar av dialog, men en orolig förlagsredaktör fick honom att minska på den.

Läsaren skall inte få allt serverat.

Övertydlighet är ett grundfel i nästan all litteratur.

Läsaren skall få plocka ihop bitarna själv, Ikea-modellen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22