Vem försöker de lura? de nya Beck-historierna vs. Widerbergs polisfilmer

Sep 3rd, 2009 | By | Category: 2002-2, Artikel

Av Kalle Lind

Alla svenskar har nån gång varit på ett poliskontor. Vi vet hur där ser ut. Vi kan alla föreställa oss långa byråkratbeiga lysrörslysta korridorer med upptagen-vänta-stig-på-knappar där ”upptagen” alltid är slitnast. Vi har alla sett benjaminfikusarna, pärmröran och de lätt malplacerade pannåerna från Statens konstråd. Vi har alla hört det sporadiska knattret från tangentbord och sett kaffekopparna med svart slagg i botten.

När Martin Beck i Peter Habers gestalt nu lever ett nionde liv på biodukar, videohyllor och TV-tablåer, rör han sig bland suggestiva skuggor i ett nersläckt grågrönt cyberpunkigt kontorslandskap med en säkerhetsutrustning värdig Darth Vaders flaggrymdskepp Death Star. Och jag kan inte låta bli att undra: vem försöker de lura? Frågan hopar sig bland de övriga: vad har den Martin Beck som numera heter Beck™ med centralgestalten hos Sjöwall-Wahlöö att göra? Och vart tog det snutkollektiv som var romandekalogins egentliga huvudperson vägen? Kvar är blott Gunvald Larsson som i Mikael Persbrandts tappning inte gör nånting annat än skriker.

Förutom romanerna är det stoltaste ögonblicket i Beck-historien hittills Bo Widerbergs Mannen på taket (1976), som bekant efter Sjöwall-Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle (1971). Jag vet att de nya Beck-filmerna är serietillverkade underhållningsprodukter som kanske hellre ska jämföras med kvaliteten på schackpjäser och spelkort än den på personliga och genomarbetade verk. Men jag menar lik förbannat att går man upp i ringen för att utmana en dylik champion öga mot öga, är man om inte annat värd respekt. Hasar man sig upp och lägger sig blodig och utmanad innan motståndaren ens tittat åt en, är man bara patetisk.

Jämförelsen blir dessutom än mer orättvis om man i Widerbergs vågskål slänger ner hans andra kriminalfilm, den briljanta GW Persson-baserade Mannen från Mallorca (1984). Icke desto mindre ska jämförelsen göras. Både (varu-)namnet Beck och svensk polisfilm har en ganska stolt historia och ett arv att leva upp till. Vilket alla – utom möjligen Becks manusförfattare och regissörer – är väl medvetna om.

Bristen på realism

Vad som främst stör hos de nya Beck-filmerna – sexton till antalet, skrivna av Rolf och Cecilia Börjlind, regisserade av bland andra Harald Hamrell, Kjell Sundvall och Pelle Seth – är nämligen den totala bristen på realism. Vad som verkligen gjorde Roman om ett brott till tio gedigna läsupplevelser var den omsorg om detaljer och den initierade kunskap om allt från bilar och båtar till skjutvapen och polisarbete, som inte ens försvann i de sista tre böckernas överdrivna farskarusell.

Vad som ännu mer kryddar och fördjupar historierna och gestaltningen hos Widerberg, är den aldrig sviktande realismen. Widerberg förstår att lägga lika stor vikt vid Becks bassängbad och massage som vid mördarens blodbad och massaker. Överallt och hela tiden dyker de detaljer upp som placerar berättelserna i en grådaskig svensk verklighet vi alla har en relation till: i Mannen på taket Becks lägenhet i Bagarmossen där han sover på madrass i vardagsrummet och bråkar med dottern om Hoola Bandoola, Kollbergs missprydande T-tröja och bara underkropp och hans sons bajsblöja, de blåblommiga kaffekopparna mördarens gamla ovetande föräldrar bjuder Beck och Rönn ifrån. Idag bjuder detaljerna dessutom på nostalgisk tidsfärg: själv kan jag identifiera mig med den lille killen på trehjuling som är farligt nära att bli nermejad av mannen på taket.

I de halvfabricerade nya Beck-filmerna påminner inte en kuliss om verkligheten, däremot väldigt mycket om miljöerna i David Finchers Seven (1995), en film som haft oroväckande mycket inflytande. Seven är en lysande film som på ett initierat och överraskande sätt leker med de västerländska myterna – från kristendomens sju dödssynder till den hollywoodska polisfilmens standardiserade odd couple i huvudrollerna – och på ett provokativt men avvägt vis presenterar en mängd moralfrågor utan att nånstans ha några realistiska anspråk.

Börjlinds och deras regissörer har faktiskt realistiska anspråk. Det förutsätter jag åtminstone; annars är de ute på mycket tunn is när de spränger portföljer innehållande spädbarn och zoomar in utrivna ögon simmande i sprit. Ämnena som tas upp i filmerna känns – liksom en gång hos Sjöwall-Wahlöö – igen från löpsedelsbläcket: pedofili, databrott, trafikking, seriemord, knarkhärvor och organhandel.

Till skillnad från Widerberg bryr sig Börjlinds regissörer inte om att placera dessa företeelser mot en fond man som publik kan relatera till. Där Widerberg i Mannen från Mallorca ställer den komplicerade intrigen med postrån, lyxhoror, justitieministrar och säpo inblandning mot spanarna Johanssons och Jarnebrings vardagliga parlamenterande kring lunchrestauranger, har varenda scen i de nya Beck-filmerna en direkt betydelse för handlingen. Allt det som spelar en stor roll i verkligheten, hos Sjöwall-Wahlöö och Widerberg – slumparna, tillfälligheterna, hugskotten, stickspåren, intuitionen – försvinner i ett mallbundet intrigmaskineri där inget överraskar eftersom regissörerna i varenda scen skriver ”Bli överraskad!” med röda bokstäver över duken.

Spelar detta då någon roll? Kan inte Börjlinds filmer vara spännande underhållning trots bristen på konkret vardag och samtid? Jo, säkert, men det är också där jag hissar nåt slags moralisk varningsflagg: om man nu inte alls i praktiken vill skildra det nya hårdare Sverige, vad vill man då? Rolf Börjlind ger själv svaret i stort uppslagna artiklar i både Sydsvenska Dagbladet och Dagens Nyheter i samband med den senaste biopremiären: ”bara underhålla”.

Uttalandet ligger där och väntar på ett motangrepp som aldrig kommer från intervjuarna. För det första tyder uttalandet – ”bara” – på ett förakt mot den underhållningsindustri vars verk fyller en enorm roll hos sin publik och som Börjlind själv – det framhåller han på samma plats och samma slängiga vis – tjänar grova pengar på.

För det andra: om man nu har som sin lågt ställda ambition att roa, skapa en och en halv timmes spänning och inte har någon som helst tanke på att säga någonting – om det till äventyrs går att undvika – så befrias man ju inte med automatik från moraliskt ansvar.

Det låter hopplöst föråldrat i en tid som mer än någon annan satt likhetstecken mellan underhållning och våld (det är ingen slump att en av de senaste årens mest framgångsrika hollywoodfilmer heter Gladiator), men en sån underhållning kan ju hur gärna den än må vilja – aldrig ställa sig vid sidan av den problematik den oundvikligen belyser. Den får vackert finna sig i att skärskådas och kritiseras och ställas till väggen. Det vet – om någon – den gamle satirikern och moralisten Rolf Börjlind.

Jag hör inte till dem som tror att våld på film förråar sina åskådare nämnvärt, men däremot anser jag varje konstnärlig produkt vara en del av en opinion, ett uttryck för sin samtid, en skärva i en offentlig helhet. Varmed menas att varje film och filmare som slentrianmässigt spränger spädbarn i luften med nödvändighet säger nåt om samhället runt omkring dem. Och om man då totalt sänker garden när någon vill höra en utveckla den tankegången, är det lätt att dra slutsatsen att filmernas huvudsakliga budskap är ”Se filmen och höj producenternas pensionspremie”.

Och i fallet Widerberg då? Nog för att hans bägge filmer är oerhört underhållande – såväl vad gäller snärtiga repliker som helikopterkraschar och Bullit-jakter – men de lyckas likväl att föra en diskussion om polisers respektive politikers roll i samhället som lämnar lika mycket kvar efteråt som ögon- och örongodiset ger en medan det pågår. Och i samverkandet mellan underhållningen och moralfrågan uppstår också den verkligt stora konsten.

Om det mest irriterande med de nya Beck-filmerna är bristen på autenticitet och det mest upprörande är den tveksamma moralen, så är det mest förvånande att Maj Sjöwall faktiskt verkar agera en aning i kulisserna. Inte för att hon håller i några trådar eller är närmast ansvarig för någonting, men hon har tydligen vetorätt som hon t.o.m. lär utnyttja när det gäller personskildringen. Hon har bl.a. visat röd flagg när Börjlinds velat ge Gunvald Larsson självmordstankar. Som om det skulle vara det största problemet. I den nya kontext han placerats i skulle ingen bli förvånad om den gamle sjöbjörnen och överklasskommunisten funderar på att helt sonika lämna in.

För ärligt talat har Habers och Börjlinds Beck ingenting med Sjöwall-Wahlöös antihjälte att göra. Inte bara för att han rimligen borde vara en rossligt hostande ålderspensionär med en betydande skeppsmodellsamling vid det här laget, utan också för att hela den miljö han befann sig i har amputerats och den anda han representerade har tynat bort. Sjöwall och Wahlöö skapade sina figurer för att kunna belysa sprickorna i det svenska folkhemmet. Börjlind har fört stafettpinnen vidare för att kunna täta de högst reella sprickorna i sin Nackavilla. Och inget egentligt fel med det – försörja oss måste vi alla – men vad det har med Beck att göra begriper jag inte.

Lika lite som jag förstår hur Beck plötsligt har råd att bo en sam i en enorm innerstadslägenhet, hur hans dotter Ingrid plötsligt blev Inger och sonen Rolf Micke, hur Rönn, Melander och Skacke bara försvann och hur svensk polisorganisation plötsligt blev misstänkt lik den vi känner igen från amerikanska filmer där FBI trycker på utifrån och ovanifrån och där spaningsledaren hamnar i kläm.

Det är nästan så att man saknar de där förra Beck-filmerna där Terroristerna plötsligt skulle heta Stockholm Marathon och där alla birollsskådespelare var osynkade eftersom de var dubbade från tyska. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22