Vart tog du vägen? Åke W Bergh berättar själv

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-2, Artikel

Det är långt mer än tio år sedan nu. På Norstedts kom först Lång Höst hösten 1989 och Offret året därpå. Kriminalkommissarie Viktor Lindbeck var en sympatisk man. En stilmässig korsning mellan Philip Marlowe och franske kollegan Maigret. Som gillade att åka bil genom ett höstligt respektive vårligt Stockholm färgat av både Harry Friberg och Martin Beck.

Kanske inte särskilt originellt, men tillräckligt välskrivet. Oddsen att få ett debutverk utgivet på ett ledande förlag var vid tillfället 1:1200-1500.

Båda titlarna var tämligen kritikerrosade och än idag faktiskt ganska populära låneböcker hos biblioteken. Inte så illa för något som startade som ett litterärt experiment. Det var formen som intresserade mig, mer än brottsligheten i Stockholm.

Det lovade alltså gott för trean: I Roslagens famn. Fast den drunknade (i likhet med romanens offer) i en sjö av besvikelser och obetalda räkningar 1992. Sjönk i den märkligt indolenta förlagsdyn och kom aldrig upp till ytan igen. Bara masochister skapar storverk utan uppmuntran – och pengar. Man måste ha råd att vara författare.

Så enkelt är det. Prosaiskt som så. Betala era författare – hör ni det, förläggarna!

Fjärde boken kom däremot ut, året 1997. Fast inte på Norstedts och utan Viktor Lindbeck. Och under pseudonym. Men desto lättare och roligare att skriva. Även den med lysande recensioner – tills det blev rättning i leden.

Skojfrisk crazyparodi

Den vedervärdige clarteisten var en skojfrisk crazyparodi på Guillous Hamiltondekalogi. Ett grepp som fungerar i England, men inte lilla ankdammen Sverige. En andlig miljö som tycks behärskas av dödligt allvarliga våldsälskande kryptofascister i pojkboksgenren är inte mitt litterära klimat. Jag är en bildad man med vuxen smak – och humor.

Så var det alltså sagt – j’avoue! Jag bekänner! (Och med det kanske kan håva in en del biblioteksersättning … ?) Men kul var det!

Så, till ämnet. Av alla litterära genrer varför väljer en debutant att skriva en detektivroman? Förmodligen p g a tidiga preferenser. Därav alla barnböcker. Vi andra – riktiga karlar – växer upp och skriver deckare.

Christie tidig favorit

Även om Agatha Christie hörde till mina tidiga favoriter, liksom Doyle. Baskervilles hund och Tio små negerpojkar minns jag tidigt. Philip Marlowe kom senare. Det var Raymond Chandlers ordknappt hårdkokta men mästerligt känsligt målade atmosfärskildringar av soldränkta Kalifornien som hjälpte mig att leta efter kvalitet snarare än kvantitet.

Med Sherlock Holmes är dessutom fokusering på ”brottet” total. Inga tröttande transportsträckor och detaljer om hjältarnas privatliv. Den som söker ingående personskildringar – läs Susanne Brøgger. För deckare som håller att nytryckas för tredje århundradet – läs Conan Doyle. Raka spåret. Inte en detalj som inte har med ”fallet” att göra. Sura magar och problem med ungarna på dagis kan lyckligen glömmas. För realistiska vardagsbrott och sunkiga sjaskigheter från levande livet finns – eller fanns åtminstone förr – Kriminaljournalen. ”Det är dramat som räknas”, för att tala med Bette Davies. Och likt George Orwell, vad väljer man i en cosy länstol med en god pipa rök en lugn söndagseftermiddag?

A mystery of course

Verklighetsflykt? Javisst! För verklighetskontakt läser jag f n Naomi Klein och Noam Chomsky om världsläget. Det är också så långt jag kan sträcka mig om min person. Det är mina deckare som ska intressera. Kalla det personlig integritet…

Åke W Bergh Fd deckarförfattare



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22