Varning! – Dråpligt kuppförsök befaras!

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

Av Helena Sigander

För tredje numret i rad har DAST lyckats få Helena Sigander att ge sig ut på slak lina utan skyddsnät. Den här gången utnyttjar hon verkligen sin förmåga att skriva. Hon höjer sitt sällskap i Göteborg till höjderna, gisslar F-kisarna i hemstaden Stockholm, spyr galla över den där Samuelsson som tycker att Elisabeth George är tråkig och gör skamlös PR för sina egna böcker gömd bakom en titelruta där andra medlemmar av hennes sällskap är med.

Keep smiling, everyhopa!

För några år sedan bildades Göteborgs deckarepidemi Dråpliga Sällskapet. Initiativtagare och ständiga sekreterare är kriminalförfattarna Inger Jalakas och Catharina Kjellberg. Sällskapets uppgifter är att vårda och utveckla västsveriges ställning som kriminallitterärt centrum, att anordna författarträffar över gränserna och utbildning av författare, inbördes beundran och utförandet av en kupp.

Eftersom jag är vän med de ständiga sekreterarna påminde jag dem om mina dubbla västkustska ursprung och rötter, både i Kungsbacka och Göteborg och blev genast invald. Det fanns ingen tvekan om det ena eller det andra vilket sker hos F-kisarna under deras röriga invalssammanträden.

(I förtroende sagt; man kan inte bli invald i Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm hur mycket rot man än har i Stockholm, som jag har! Det går inte ens med smicker.)

I Dråpliga Sällskapet i Göteborg högaktar man folks ena fot som står västkustskt på fostermarken! Så även om det regnar och blåser en del, åker jag ofta till våra möten som alltid sker på krogen. Förutom de sedvanliga ärendena kräver den kommande kuppen närvaro så väl som en hel del planering, förstås.

Dråpliga Sällskapet har två sekreterarfåtöljer, tretton stolar och två sillpallar för reguljärt bruk. Antalet gästsittbekvämligheter är oändligt, inte som hos F-kisarna vilka i stort verkar ha hemliga möten. De dråpliga medlemmarna utgör en dynamisk samling av deckarvetare, deckarvänner och deckarförfattare medan, som bekant, F-kisarna är författare, aldrig har varit något annat och kommer att så förbli.

Vad F-kisarna åstadkommer på sina möten är höljt i dunkel. Vi i Dråpliga Sällskapet säger gärna som det är – vi debatterar gång på gång det samhälle vi skriver (om senare hemma) alternativt, lever (i). Det är bra, kolossalt bra och modernt. Dessutom finslipar vi oförtrutet planerna på kuppen.

Andra trampar i klaveret

Man ska inte avslöja en kupp i förväg, för hur kuppigt blir det då (på en skala)? Men jag kan säga att för att lyckas med just den här planerade behövs en hel del inspirationsfinurligheter, koordinerat tekniskt tänkande och känsla för takt och ton. Sådana kvaliteter besitter vi i Dråpliga Epidemin. Vi är inte sådana att vi trampar i klaveret.

Det gör andra.

En riktig klumpmaja heter Marie-Louise Samuelsson. Hon för ett tråkigt obrottsligt liv och har en väninna som bestämmer fel saker för sig. Troligen bottnar sig de båda kvinnornas tristess i för lite stimulantia av typ brott/nikotin. Fast Samuelsson har inte sjukdomsbilden klar för sig. I stället slår hon vilt omkring sig i ett ständigt felsökeriande och ger deckarromanen en smocka. (tidningen Författaren, Nr 4 2002)

Tråkigt, sådant där!

Den sålunda numera fimpade Marie-Louise Samuelsson avslöjar avsaknad av insikt i deckarromanens väsen och utveckling. Samuelsson, som ger ett känslig intryck fast hon sturskt delar ut raka puckar till deckarförfattare, (hon säger sig lida av eskapism, vill döda sin tid, har behov av depressiva flyktmedel) har liksom stannat i krimgenrens forntid och förhåller sig envetet geografiskt blind trots nya stadsplaner och annat. Nojig nostalgi är viktigare för Samuelsson att fokusera på än realiteten att jordens antal människor ökar. En deckardrottning (Sjöwall, om än nästan ihjälslagen av sin man varenda dag) fanns på den gamla goda tiden, anser Samuelsson. (Två var de förstås om man räknar Ulla Trenter, men hon är fortfarande F-kis och ställd utom all Samuelssons inneboende förtvivlan.) Samuelsson kan tåla fem deckardrottningar, men varken fler eller män, särskilt när de inte kallar sig kungar.

Vad menar hon?

Naturligtvis inte vad hon skriver.

För det är obegripligt.

Vilket beror på en brist på huvudsatser.

En dålig grammatik och i avsaknad av en bärande preposition, oklart uppsåt och det som är något så när klarspråkligt är gnälligt.

(Skulle man kunna uttrycka sig om man vill skriva på marielouisesamuelssonskt vis, en kvinna som särskilt klagar på hur illa folk skriver.)

För det kan väl inte vara så att en journalist på Dagens Forskning skopar ut en skönlitterär genre och dess utövare, dessutom i Författaren, författarnas fackorgan, för att hon är så dj-a trött och less? Utan det man läser missförstår man väl av uppenbara språkliga skäl.

Eller …nja.

Som medlem på stol 13 i Göteborgs Deckarepidemi Dråpliga Sällskapet kan jag inte tro på utskopning. Fast om någon (privat) under pistolhot tvingar mig att tro det, får jag väl tro det.

När det gäller svenska deckare försöker jag inte ens, utstöter Samuelsson.

Som ständig medlem i ett deckarsällskap (ett och inte TVÅ som rimligtvis hade varit det rättaste) försöker jag tolka Samuelssons innersta behov via de disparata satsförsöken.

Det kan vara så att Samuelsson, som slutat läsa (troligen givit upp massor av livgivande väsentligheter) i sin text ropar på hjälp. Hon skulle kunna återanpassas om hon får en introduktion i deckarnas nutida, svenska värld.

(Fast vem vill ge en sådan gnällspik någonting? Kanske man kunde få någon elak person att tvinga henne läsa exempelvis min debut i genren Döda män vittnar inte, på samma vis som man tvingar ungar att ta sin sked äcklig medicin för sitt eget bästas skull.)

Signifikativt

För märk väl- det var när Samuelsson fimpade deckare som det onda i henne tog över. Hon anser att Elisabeth George är tråkig. Hon misstror manliga deckarförfattare. Hon känner in att deckare kläms och trängs. Hon spinner en konspirationsteori om pengar, makt och att deckarförfattarna egentligen inte kan skriva (ett signifikativt sjukhetsdrag).

Någon borde ta sig an Samuelsson och tala om att lika lite som man äter samma mat varje dag, läser man samma författare. Eftersom hon verkar häcka vid T-banan i Skärmarbrink tycker jag att jobbet att återföra Samuelsson till läslampan, tillkommer F-kisarna som allihop bor i Stockholm. De har psykologisk hand, medicinsk bildning och kan säkert med gemensamma krafter få kärringen på fötter. Sätt min genusdeckare Marionett i händerna på henne och tala om att hon inte är ensam om att vara ensam.

Förhoppningsvis är Samuelsson inte blond. Jag vet att det i känsliga lägen (då frågan om inval kommer upp, fast så intima kommer säkert inte Samuelsson och F-kisarna att bli. Hon har ju det där manskomplexet samt tillhygget att deckarförfattare inte kan skriva. Man kan troligen inte bli vänner under sådana premisser. Dessutom skriver väl inte Samuelsson någonting?) inte är bra att vara blond bland F-kisar. Det kanske låter bittert men livet ger och livet tar. Jag har givit livet åt I döda blondiners sällskap som är en kampdeckare för blondiner. Jag vill inte här tala om var, när och hur inspirationen till den kom.

I Göteborgs Dråpliga Sällskap skulle vi ha kunnat ta på oss ansvar för Samuelssons läsning och erbjudit en variation av titlar (se titelrutan här intill) som en deckarvän i naturliga fall söker upp av sig själv, om vi inte just nu har andra planer. Det gäller kuppen.

Detaljerna är utmejslade. Förarbetet gediget gjort. Förpackningar till de små projektilerna väl inslagna.

Ska kuppa i Göteborg

Målet för Dråpliga Sällskapets kupp ska jag avslöja nu. Det blir Göteborgs bibliotek och bokmässa. Syftet är att chockera. Lockelsen är att få fem minuter av berömmelse, komma i mediernas trängsel, bli ett med tevebild, förstasidesstoff, och pratautsoffor, om vi överlever, innan vi leds bort.

Så pass upp på mässan!

Medan Marielouise Samuelsson grämer sig över att hennes deckarmanus blivit refuserat (för det är väl det som har hänt), och att alla andrajournalister som inte heller kan skriva, orättvist blir deckardrottningar med miljoninkomster, och då F-kisarna oförtrutet säljer sina lotter i sitt lilla stånd som vanligt, då smäller det.

Kuppernas kupp kommer att locka sinnena.

Mer avslöjar jag inte, inte ens under pistolhot. Väl mött, den som vågar!

GÖTEBORGS DECKAREPIDEMI DRÅPLlGA SÄLLSKAPETS MEDLEMMARS UTGIVNING ÅR 2002

Peter Gissy: Fallet Ewentus (Tre Böcker förlag), Döden på isen och andra berättelser (Piratförlaget), Columbus och jag (Bonnierscarlsen förlag, 2003).

Björn Hellberg: Funny Fanny (Tre Böcker förlag),

Philip Johnson/Lennart Lauenstein: Mord på kommission (Tre Böcker förlag), Det lättsinniga kommunalrådet (pocketutgåva, Tre Böcker förlag), Mord med ord (pocketutgåva, Tre Böcker förlag),

Inger Jalakas: Mera jävla anamma, mamma! (Alfabeta Anamma), Borde vetat bättre (pocketutgåva Tre Böcker förlag)

Catharina Kjellberg: Patriarkens dotter (Tre Böcker förlag), Under ytan (pocketutgåva), Tre Böcker förlag)

Helena Sigander: Terrorns tecken (Tre Böcker förlag), Hemligheter kan vara farliga (LL-förlaget)

Henrik Tandefelt: Som om … (Tre Böcker förlag)

Helene Tursten: Glasdjävulen (Alfabeta Anamma)

Ann Wallander: En bättre värld? (Eget förlag)

Sven Westerberg: Abonnemanget har upphört. Hänvisning saknas. (Tre Böcker Förlag)



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22