Världarnas krig i min världssyn

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-2, Artikel

AV RICKARD BERGHORN

När jag var tio eller elva år gammal, formades min världssyn av vetenskapsjournalisten och science fiction-författaren Eugen Semitjovs böcker. Jag gick ut om nätterna och spejade upp mot den perforerade himlen; synade ut planeter och väntade på nästa stjärnfall. Som de flesta SF-författare trodde inte heller Semitjov på UFO:n och skrev därför en skeptisk bok i ämnet, De otroliga tefaten. Jag läste den också, visserligen utan att förstå författarens avsikt.Frånsett fotografierna med tefatsmotiv, fanns det en bild som fascinerade mig ännu mer. Ett kapitel handlade om masshysteri och den panik som utbröt efter Orson Welles radiodramatisering av romanen The War of the Worlds. Till detta hade Semitjov tecknat en scen ur Herbert George Wells klassiker.

Dyster och dramatisk

Det är kanske inget större konstverk för en blaserad 26-åring, men då fann jag den fantastisk. Det är en dyster och dramatisk teckning av en metallglänsande stridsmaskin av utomjordiskt utseende. Den står på sina tre ben och överskådar ett ödelagt, förbränt landskap med en diminutiv människa i sin ena metalltentakel. Överlägsenheten är fullkomlig, mänskligheten ligger krossad under dess fötter. Den bilden förförde mig

Med Semitjovs illustration inom mig, gick jag återigen till skolbiblioteket, denna gång för att skaffa mig H G Wells roman. Världarnas krig fanns verkligen i hyllorna. Men när jag förväntansfullt gick hem med boken under armen och emellanåt tittade på det suggestiva omslaget, kunde jag ändå inte föreställa mig läsupplevelsen som väntade. Visserligen hade jag läst romanen i Illustrerade Klassikers serieversion flera år tidigare och tyckt om den, men det var bara ett litet återsken av det jag skulle känna för boken.

Som jag brukade, kom jag hem, slängde ifrån mig stövlarna och halsduken och åt den framdukade maten som alltid var lite torr och frasig efter timmarna i värmugnen, denna gång med näsan begravd i boken. Sedan låg jag i sängen och vände bladen. Jag vill minnas att vi gick till affären för att handla men att jag var försvunnen i tankar. När kvällen kom tände jag sänglampan och läste ännu ett kapitel.

De följande dagarna svävade bara runt Världarnas krig. Jag berättade om boken för mina klasskamrater, väntade på att skoldagen skulle sluta så att jag kunde återvända hem till äventyret igen. När jag läst ut den började jag genast läsa den på nytt.

Det var en upplevelse och händelse att ta del av berättelsen. Jag befann mig bland folksamlingen som övervakade den utomjordiska cylindern medan den öppnades, flydde med folket undan de marsianska stridsmaskinerna, såg landskapen brännas upp och kände vattnet strömma skållhett undan den störtade stridsmaskinen i hamnen. Varenda ord i romanen klingade äkta inom mig. Jag satt bland de båda männen i ruinen av huset där inte ett ljud fick undslippa dem i rädsla för att bli upptäckta av marsianerna utanför. Ingen annan narrativ scen har berört mig lika djupt, som den där huvudpersonen klättrar uppför kratern för att få veta varför marsianerna inte längre hörs eller syns till och finner dem alla döda, infekterade av de bakterier som “Gud i sin visdom placerat ut på denna jord”. Att romanen skrevs decennier innan de båda världskrigen och den ödeläggelse som drabbade civilisationen dessa gånger, ger bara romanen ytterligare en styrka. Jag läste sedan om boken sex eller sju gånger.

Ingen anade spaningen

Ingen under de sista åren av artonhundratalet kunde väl ana att denna värld iakttogs intensivt och ingående av intelligenser större än människan och ändå lika dödliga, att människor medan de sysselsatte sig med sina olika angelägenheter granskades och studerades, kanske lika minutiöst som en forskare i sitt mikroskop granskar de förgängliga varelser som svärmar och förökar sig i en vattendroppe. Med omätlig självbelåtenhet gick människan fram och tillbaka över detta klot i sina små ärenden, tillfredsställd i förvissningen om sitt herravälde över materian. Det är möjligt att infusorierna under mikroskopet gör detsamma. Ingen uppgav en tanke på att de äldre världarna i universum kunde vara en källa till fara för mänskligheten…

Jag minns att det var något som förbryllade mig. Jag hade läst Världarnas krig och fortsatte med en annan klassiker av Wells, Tidsmaskinen. Jag uppskattade dem båda, men del fanns något i dem som fick mig att undra, om de var skrivna av samme författare.

Präglad av sent 1800-tal

I efterhand förstår jag varför. The Time Machine är så präglad av det sena 1800-talet: stämningen från det varma rummet med brasan och männen som uppmärksamt lyssnar till den gråe Tidsfararen med cigarretterna i fingrarna, de mörka London-gatorna som vilar utanför fönstren. Det är en viktoriansk roman och inget annat, dess charm ligger just i det. Även skildringen av det framtida samhället har en tidstypisk känsla över sig. The War of the Worlds slår mig däremot som mer tidlös och allmänmänsklig. Den bryter ut från de trånga rummen med brasorna där den prosaiske engelsmannen fördrev sin tillvaro på Wells tid. The War of the Worlds handlar om elände, mänsklig nöd och ödeläggelse som vore den skriven av en man som upplevt 1900-talets förintelsekrig. Detta gör att den känns betydligt mer modern än Wells tidresehistoria. Att det sedan inte finns liv på Mars till skillnad från vad man då trodde, och att projektilerna uppenbarligen skjuts från den röda planeten med hjälp av en kanon, har mindre betydelse för romanen.

Dubbelbottnad och komplex

För några år sedan läste jag om The War of the Worlds, nu på originalspråket. Mina reaktioner var lite mer behärskade och kritiska den här gången, men det var fortfarande en roman jag kunde uppskatta. Jag hade också förmågan att se förbi det som tidigare bara varit ett medryckande äventyr. The War of the Worlds är dubbelbottnad och komplex, mer så än man vanligen brukar beskriva den som.

Naturligtvis hade Wells en mening med sin roman. Det är en satir som de flesta andra. av hans science tiction-berättelser; och därmed så skarp att den skakade det viktorianska samhället när den utkom 1898. Någon har kallat Wells för sin tids Jonathan Swift. Det är nog en passande beskrivning.

Skygglapparna bort!

Ilska är romanens underström – författaren ville slita skygglapparna av sin samtid och visa vad den gjort sig skyldig till. Wells gör inte heller någon hemlighet av sitt budskap: “And before we judge [the Martians] too harshly we must remember what ruthless and utter destruction our own species has wrought … upon its own inferior races. The Tasmanians, in spite of their human likeness, were entirely swept out of existence in a war of extermination waged by European immigrants in the space of fifty years. Are we such apostles of mercy as to complain if the Martians warred in the same spirit?” Trots den tidstypiska rasismen i frasen “inferior races” är budskapet ärligt. Kommentaren om tasmaniernas likhet med människor får antas vara ironiskt menad.

The War of the Worlds är ett angrepp på den europeiska kolonialmentaliteten där man ansåg sig kunna skövla och förtrycka i egenskap av sin “överlägsna ras”. Här utsätts engelsmannen för detsamma de själva hur utövat, av en ras lika överlägsen engelsmannen som engelsmannen ansåg sig överlägsen de färgade folken. Eftersmaken är bitter. Men satiren går djupare än så.

Ett förfallet hus

Några kapitel utspelar sig i ett förfallet hus som krossats av en nedfallande projektil. Där gömmer sig huvudpersonen tillsammans med en galen prästman som han slutligen tvingas slå medvetslös för att hans skrik inte skall väcka marsianernas uppmärksamhet. Genom en öppning får han tillfälle att iaktta utomjordingarna i kratern där de arbetar outtröttligt. De beskrivs som slappa kroppar utan egentliga lemmar eller individuella ansiktsdrag och med ansamlingar av elastiska tentakler vid munnarna. Enligt berättaren har anatomiska dissektioner visat att de mestadels består av nerver och en överdimensionerad hjärna och i övrigt är märkligt primitiva och tillbakabildade. De saknar exempelvis förmågan att omvandla föda till näringsämnen och intar istället blod från offer direkt in i sina egna blodsystem, närmast som vampyrer. De människor som inte förintas genom värmestrålen, offras på detta sätt. Denna anatomi och livsföring förklarar Wells med att så mycket näring och energi som möjligt skall vara förbehållet hjärnan och nervsystemet.

Formade av evolutionen

Nu är de inte monster för groteskeriets egen skull. Wells visar att de en gång i tiden antagligen har varit människolika, men genom evolutionen har omformats till kroppar bäst lämpade till ett extremt civiliserat, intellektuellt, närmast vegeterande liv. Varje överflödigt organ har reducerats för att underlätta hjärnans utveckling och dess ombesörjning. Armarna har omvandlats till tentakler, kanske för att lättare kunna hantera finmekaniska arbeten. Utvecklingen har gjort dem till varelser som först och främst är känslolösa och intellektuella hjärnor. Det nämns också att man i deras projektiler funnit kropparna efter människolika varelser, medtagna endast som föda – det är alltså marsianernas avlägsna släktingar. De har även utrotat alla bakterier i sin omgivning och är kliniskt sterila innan de kommer till Jorden, allt för att slippa sjukdomar och infektioner – och som vi vet blir det också deras öde. Med detta vill författaren visa hur även den civiliserade människan kanske kommer att te sig i framtiden. Detta är Wells beska kommentar till den övertro på utvecklingen som grasserade på hans tid.

En känd socialist

Det är lätt att tänka sig en rent wellsiansk tanke med marsianerna och deras människolika släktingar: de förra är överklassen och de senare underklassen, som liksom i The Time Machine divergerat under utvecklingens gång. Här agerar den överciviliserade överklassen bokstavligen utsugare på resten av befolkningen. Man skall inte glömma att Wells var en av sin samtids mest välkända socialister.

Satir handlar gärna om att överdriva för tydlighetens skull. Man kan även betrakta beskrivningen av marsianerna och deras samhälle som en föga smickrande vrångbild av civilisationen, beskriven av framstegspessimisten Wells. Marsianerna representerar den allt för kultiverade och intellektualiserade vite mannen, kyliga, beräknande och hygieniska. Liksom den vite mannen under sina erövringståg på okända kontinenter infekterades av okända sjukdomar de saknade motståndskraft mot, dukar marsianerna under för vara bakterier. (Att också den vite mannen infekterade infödingarna med okända sjukdomar, talade man kanske inte så mycket om.) I det samhälle som höll på att utvecklas, tyckte Wells sig finna att en kyligt intellektuell hjärna var det enda som skulle betyda något. Wells fasade för denna utveckling – i sin ungdom. Det är en avgrund mellan denna uppfattning och den äldre Wells, som propagerade för utveckling och evolution och såg framtidens människa som essentiellt en överutvecklad hjärna med en tillbakabildad kropp, levande ett stillasittande liv och sysselsatt endast med att tänka.

Jag kallar inte The War of the Worlds ett satiriskt mästerverk, men att det är Wells kanske mest komplexa roman är min uppfattning.

Felaktig slutsats

.Man kan påpeka ett felslut hos Wells, om man har lust att vara kritisk. Han vill se hjärnans utveckling som det kyliga intellektets utveckling. Jag tror inte alls att matematiker och fysiker – de som för Wells representerar detta “intellekt” – är mer känslokalla eller grymma än andra; snarare är det så att vi utan den mänskliga komplexa hjärnan aldrig skulle begåvats med kompositörer som Mozart eller Beethoven, John Lennon eller Jim Morrison, eller konstnärer som Picasso eller van Gogh och konst lär ju i grunden handla om känsla eller känslor.

Marsianerna försöker inte utrota mänskligheten, lika lite som den vite mannen försökte göra det med exempelvis afrikanerna – bara decimera den, bräcka den, bryta ner dess motstånd. I övrigt kan den vara nyttig – som slavar och näringstillgång. Den vite mannen sög ut den svarta kontinenten och dess invånare, marsianerna spelar rollen av vampyrer på mänskligheten.

Ingen oantastlig roman

Tyvärr är The War of the Worlds knappast den oantastliga roman jag läste för sexton år sedan. Redan då fann jag det i och för sig ganska osannolikt att en projektil skulle falla ner på just det hus som huvudpersonen befann sig i, speciellt när han tidigare bott bara några kilometer frän det ställe där den första projektilen föll – men det valde jag att ignorera. Det stör mig inte särskilt mycket nu heller. De stora bristerna ligger istället i själva romanens uppbyggnad. Det är lite för enkelt att urskilja författarens beräkning bakom den.

Det är närmast ett epos han ger oss, av marsianernas förödelse och nationen som ödeläggs. Att historien är berättad i första person ger den en mer direkt och intim känsla. Men berättargreppet ger uppenbarligen Wells vissa svårigheter. Han tvingas därför kasta sin huvudperson från den ena nyckelhändelsen till den andra. Berättaren råkar känna astronomen Ogilvy så att han med egna ögon får se ett utbrott på planeten Mars, eftersom det måste skildras i romanen; det råkar bli så att den första projektilen faller ner utanför staden där berättaren bor, eftersom den händelsen måste återges detaljerat; det råkar bli så att berättaren finner sig som vittne till den enda marsianska stridsmaskinen som bekämpas, eftersom författaren inte har någon annan rapportör till hands; det råkar bli så att huvudpersonen befinner sig i ett hus som krossas under en fallande projektil, eftersom romanen annars skulle sakna en närmare beskrivning av marsianerna… The War of the Words är lite för smart uträknad.

I och för sig betyder detta ingenting man hittar brister hos även de bästa författarna, och Wells var en mästare på att skildra människor under psykisk påfrestning och att framställa påhittade händelser som vore de autentiska. Hans beskrivning av huvudpersonens ångest och reaktioner på händelserna, är helt övertygande, likaså skildringarna av flyktingströmmarna. Speciellt en scen är minnesvärd.

Skildring av girighet

Det är händelsen i människomassan som flyr från London, där en gammal man tappar sin väska med pengar och försöker samla ihop de utspridda slantarna, men blir påkörd av en vagn och bryter ryggen under hjulen. När han med benen förlamade släpas bort från vägen, fortsätter han ändå girigt att gripa efter sina pengar. Vore The War of the Worlds en vanlig krigsskildring, skulle den förmodligen räknas till de bästa som har skrivits.

Då är de tekniska detaljerna närmast kuriosa. Jag vill inte påstå att marsianernas stridsmaskiner är ångdrivna, men den gröna röken som sprutar ur deras leder och stiger upp ur kratrarna där varelserna arbetar, får mig att undra. Att stridsmaskinerna sedan kommunicerar genom att skrika till varandra, är förståeligt när romanen skrevs innan eterkommunikationen innan var uppfunnen. Wells tycks också ha varit anstucken av Jules Verne när han av allt att döma låter projektilerna skickas iväg till Jorden genom en kanon – man kan fråga sig vilka konsekvenser rekylen skulle få för planeten, när eldflammorna är så enorma att de till och med kan ses från Jorden, förvisso genom teleskop. Intressant är beskrivningen av marsianernas teknik: den har bland annat uppnått en utvecklingsnivå där arbetsmaskiner är närmast organiska, med motorer som fungerar i princip som muskler – hjulet och dess betydelse för tekniken, är ett passerat stadium.

Kemisk krigföring

Marsianernas vapen är inte bara värmestrålar. Utan också en giftig svart gas som sprutas över städerna. Kemisk krigföring kallas det nu för tiden; Wells var ovanligt framgångsrik när det gällde att sia om nya stridsmedel. I olika romaner förutsåg han användandet av tanks och flygbombning.

Den kanske mest imponerande profetian, är hans beskrivning av atomvapen i The i World Set Free 1914.

The War of the Worlds existerar också i en novellversion, som dock lär vara ett blekt sammandrag av romanen. Mer intressant är istället novellen The Chrystal Egg.

Kanske är den en del i något som Wells tänkte sig som ett mytbygge om planeten Mars, Berättelsen handlar om antikvitetshandlaren mr Cave som i sin dammiga butik förvarar ett mystiskt kristallägg, som han vägrar sälja. Mr Cave är nämligen ensam om att i vissa vinklar och när ljuset faller rätt igenom kristallen, kunna uppfatta bilder eller visioner av en annan värld i den. Detta visar sig vara det döende Mars med dess städer och invånare.

Visuell världsport

Märkligt nog är vissa av marsianerna här försedda med vingar, men i övrigt är det samma utomjordingar som vi redan är bekanta med. Kristallägget är en visuell port mellan dessa båda världar – marsianerna kan se in i var värld på samma sätt som mr Cave kan se in i deras. Antagligen är det utplacerat på Jorden för att marsianerna skall hålla uppsikt på vår planet. Novellen avslutas oförklarligt som så ofta hos Wells; mr Cave hittas en morgon i sin butik med ett leende på läpparna och kristallen i sina iskalla fingrar – han är död. Det är en charmerande liten berättelse som varken tillför eller fråntar romanen någonting.

Wells har kritiserats för att hans historier är vårdslöst skrivna, att han “daskade ner scener på papperet” som Vincent Brunne skriver i sin bok om författaren. The War of the Worlds är knappast ett berättartekniskt mästerverk, men känslan och engagemanget gör den till minnesvärd litteratur.

ARTIKELFÖRFATTAREN RICKARD BERGHORN PRESENTERAS NÄRMARE EFTER NÄSTA ARTIKEL.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22