Världar av frågetecken

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-3, Artikel

Av HÅKAN LARSSON

Det dunsar i brevlådan och jag hoppas under några timmar att någon har skrivit den där boken som Imants Gudrais och jag projekterade 1973 men lade på hyllan. Efter någon timme ringer jag Imants och gråter. Han tröstar mig.

Jag blir glad när jag ser författaren hedra Arkham House (namnval inspirerat av Lovecraft!) och hedra Lin Carter. Utan dessa hade ett antal storverk nog fortfarande legat bortglömda eller till och med väntat på publicering, även om också gamle Lin kunde hänge sig åt principen ”går det så går det”. Så långt är vi överens. Därefter faller mungiporna.

Iwan Morelius antyder i DAST 3/1997 att Världar av ljus, världar av mörker av Annika Johansson redan fått kritik för sin raljanta ton. Det är att uttrycka sig med gammalvärldslig charm.

AJ talar som till trettonåringar. Det får till följd att undertecknad trettonåring, som läste The Castle of Otranto omkring 1967, blir irriterad över att bli tilltalad som en barnrumpa. Min tro är att språkdräkten slarvar bort fler än den attraherar.

Johansson stöder sig starkt på verk som ärligt nog återfinns i källförteckningen. Det hade varit trevligt att ta veta om Clark Ashton Smith att Lovecraft, vars brevvän han var (sid 63, visst) utnämnde honom till ”the High Priest Klarkash-Toon”. Kanske vi rentav kunde ha följt Klarkash-Toon till Hyperborea och fått vara med om den ödesdigra jakten på berget Voormithadreth?

Varför exempelvis slaviskt följa Mooreock vid presentationen av Richard Adams Shardik?

Jag har inget emot Moorcocks position i genren, men vi måste hålla i minnet att han själv är besvärande ojämn. Varför inte läsa Shardik själv?

Och på tal om Richard Adams; varför slaktar AJ feministiskt inte den magistrala Maia, som i parallell tid föregår Shardik och som handlar om ett ungt lammkött som så småningom upptäcker vad hon ska ha sin kropp till och hur denna kunskap bör utvecklas? Var detta den åldrande Adams sista kraftbevis, eller bara gubbsjuka? Läs den på engelska och bedöm själv!

När hon talar om Eddisons The Worm Ouroboros följer hon mycket nära det företal som finns i Ballantineutgåvan och rör sig egentligen aldrig utanför det. Vi får en snutt från slutsidorna, men den egentliga klämmen, som bekräftar bokens tema och titel, tycks ha gått henne förbi.

Störande avfärda Baum

Det är direkt störande när Frank Baum avfärdas på två rader därför att han skrev den första boken om Oz år 1900 och fyllde på med tretton till. Punkt. Detta fick till följd att hundratals större eller mindre författare världen över finner sig har format en slags intressekrets där man bygger vidare på Baums originaltanke. Böcker och noveller om Oz kan idag räknas i fyrsiffriga tal. Detta ”ozande” formar sig till en subkultur som river skrankor mellan åldrar, kön, nationaliteter, yrkesgrupper etc. En intressant figur i det gänget är f.ö. salig Keith Laumers bror March. Detta borde ha fått AJ att reagera.

Det hade kort sagt varit trevligt att se att AJ behandlar författare hon nära känner som läsare; inte bara litteratur hon har läst om i andra hand eller tyckt sig tvungen att skriva upp därför att alla andra gör det. Joy Chants Red Moon and Black Mountain (sid 111) är en bra bok. Det är också en barnbok, och barn mår bra av att läsa den. Den stupade tyvärr ned mot en intresselös serie och nämns med rätta inte mer. Däremot skrivs Robert Jordan upp. Varför ett special porträtt av denne konstlöse, mekaniske, repetitive författare? På tal om Joy Chant har AJ över huvud svårighet att sudda gränsen mellan ”barnberättelser” och ”vuxenberättelser”. Någon sådan gräns finns egentligen inte i det fält hon utger sig för att täcka. Det borde hon veta.

Rötter i Koranen

Om AJ nu irriterar sig på att åtskillig skräck och fantasy enögt stirrar på den europeiska folkloren och då enkannerligen den anglosaxiska (sid 195) hade hon kunnat visa fram ett verk som William Hope Hodgsons roman Khaled. Här har vi en blodfull, säregen, fejkad och fullständigt trovärdig, arabisk folksaga med rötterna djupt i Koranen. Hodgson nämns kort på sid 55 i egenskap av äckelpelle. Att hans The Voice in the Night så småningom filmades gör den inte intressantare. De två högklassiga slemberättelserna The Upper Berth och The Boats of the Glen Carrig nämns inte alls.

På tal om slem undrar man åter varför AJ inte ter sig mer kritisk till sitt hemkokta hinsidesbegrepp, eftersom det är så amerikanskt betingat. Skurkarna i Kalle Anka är alla orakade. Monstren i Världar är samtliga taskiga under armhålorna. Roligare än så är det inte.

På sid 87 talas, utan större beklagande, om en ”Conanindustri” som uppstod efter Robert Howards död. Man skulle lika gärna kunna dra fram andra industrier och varna för dem. Det finns exempelvis en vurm för det keltiska, som exploateras också av goda författare helt enkelt därför att förläggare är beredda att anstränga sig för att sälja sådant.

Nyss uppfunnen term?

Det slappa greppet om ämnet märks också i författarens bruk av termen ”sekundärvärld”, exempelvis då hon talar om centralfiguren Dunsany. Jag har inte sett den förut, och kanske är detta mitt eget fel.

När det gäller Dunsany och övriga författare som har förmått att skapa en kultur, ett kosmos eller kanske bara en liten by som är komplett trovärdig sedd utifrån sina egna förutsättningar, är det felaktigt att tala om sekundärvärldar.

Här är det fråga om parallella världar lika sanna som den värld du och jag dagligdags lever i.

Här, och bara här, hittar man de dramer som verkligen tjusar läsaren att tränga in i och bära med sig. Ingenstans i AJ:s bok ser vi försök att identifiera några sådana, eller peka på motsatsen.

Känner ej det seriösa

På det hela taget tar AJ ingen hänsyn till vad som är seriöst, vad som är framtvingat med ansats till att vara seriöst och vad som är ren spekulation i avsikt att tjäna pengar på en trend. Det enda klassifikationsförsöket i Världar är då AJ försöker upprätta fantasy som vetenskap och skräck som läsning. Det faller naturligtvis platt till marken.

Kvinnliga/manliga aspekter

Det är däremot trevligt att se hur AJ poängterar skillnaden mellan särskilt kvinnliga och särskilt manliga aspekter. Det har länge känts självklart att Belgarion har kvinnligt såväl som manligt upphov, och Paksenarrion kvinnligt. Här märker vi som läsare tjusning och känslighet, medan säreget manliga aspekter, med rätta ofta inte lika attraktiva, åtminstone förr om åren tog form av rättframt och brutalt Sword and sorcery.

Fältet är stort och förtjänar allvarlig belysning.

Samtidigt kan de kvinnliga aspekterna alltmer ta formen av allmänt flams som känns lika dussinbetonat som Sword and sorcery. Tänk t.ex. på stackars Anne McCaffrey med sina evinnerliga Drakryttare.

Det finns fler polariteter

Om AJ hade lagt manken till hade man också kunnat läsa om diverse andra polariteter. Vad sägs exempelvis om monumentalitet kontrajuvelerararbete – Mervyn Peake kontra Dunsany? Samt diverse andra självklara teman som jag strukit av utrymmesskäl?

Det kunde också vara till läsarens båtnad att beskriva vad det egentligen är för vridna typer som kränger ur sig böckerna som nämns i Världar.

Vad skiljer en Edvard John Moreton, Drax Plunkett, trettonde lord Dunsany (han igen, men han är ett bra exempel), från en Robert Howard – bensinstationskillen i gänget?? Vad förenar dem?

Förläggarnas språk

Det amorfa fantasy-och-skräck-begrepp som AJ använder har enligt uppgift lånats in från engelskt språkbruk (dvs: förläggarbruk), men förklaringen som ges i förordet sid 6 är inte trovärdig. Enligt den förväntar jag mig att få se många litteraturformer behandlade i boken. Om AJ hade velat bruka begreppet på allvar hade hon exempelvis nämnt författare som använt sig av alternativa historieutvecklingar. Enda seriöst uppmärksammade nedslaget är nu Orson Scott Cards serie om lärjungen Alvin.

Den är rätt ny och kommer att behöva tid för att hamna bland de centrala verken. Central är däremot Philip K. Dicks kortroman The Man in the High Tower, som bygger på att japanerna vann Andra Världskriget. Om den icke ett ord. Det finns många andra exempel.

Historier innan historian

Jag inbillar mig också att AJ skall kunna göra nedslag i den genre som behandlar den mänskliga historien innan den började nedtecknas, eller kanske som den kan ha tett sig om människan hade uppstått någon annanstans. Harry Harrisons Eden-trilogi? Nähä. Julian Mays The Saga of the Exiles? Nähä. Jean Auels Earth’s Children med Grottbjörnens folk som första del? Inte det. Nå, efter fem feta volymer på svenska kan den ju ha blivit lite trött. Robert Silverberg i hans vidarevävande av Gilgamesh-eposet, eller berättelserna från den väldiga indiska planeten Majipoor? Allt annat smått och gott? Nähä.

Förklaringen ligger kanske hos uppdragsgivaren. Världar är utgiven på Bibliotekstjänst förlag. Som läsare inbillar man sig att företaget håller sig neutralt till vad, som finns att erbjuda oavsett ämne. Världar antyder att så inte är fallet, och man undrar vad den egentligen ska tjäna för syfte. Finns det särskild anledning att ytterligare göra reklam för dussinskribenter som Stephen King eller Dean Koontz, varav den senare enligt AJ själv år 1995 hade översatts till 36 språk och sålt över 150 miljoner exemplar?

Inte för tjock – för tjatig!

Jag tillhör inte dem som tycker att en bok kan bli för tjock. Däremot kan den bli för tjatig. Förlagens uppblommande intresse för fantasy och skräck leder ofta till att uppslag som kunde ha blivit bra noveller blåses upp för att bilda feta boktravar i skyltfönstren. Av respekt för genren tycker man att AJ kunde ha sänt detta problem en tanke.

Hon påstår tvärtom på sid 112-113 att Patricia McKillip, Anne Rice, Stephen Donaldson och Terry Brooks ”bevisade en gång för alla att litteratur med fantastiska förtecken kunde sälja i enorma upplagor”. Så är det naturligtvis inte. Vad som hände var att respektive förlag beslöt sig för att göra ordentliga satsningar därför att de fann sätt att saluföra böckerna som kommersiella produkter.

Initiativet ligger alltid hos förlagen – inte hos författarna. Detta antyder AJ trots allt. Förläggarnas trögsinthet går ut över alla inblandade. Man undrar alltmer vems ärenden AJ går.

Snabba översättningar

Det hade med fog kunnat kommenteras att större delen av den fantasy och skräck som läses i Sverige har översatts från andra språk.

Numera är översättningarna ofta snabbjobb, framhastade ungefär på samma sätt som AJ:s alster.

Ända sedan Britt G. Hallqvist fick ge sig på Tolkiens The Hobbit tycks det ha blivit fritt fram för glada amatörer i översättarsvängen. I stället faller författarinnan in i den stora kör som, delvis med skäl, hackar på salig Åke Ohlmarks.

Vem minns Jadwiga Westrup?

Hur många känner däremot nu exempelvis till Jadwiga Westrups underbara behandling av T.H. Whites stora cykel The Sword in the Stone – verket faktiskt omnämnt i Världar sid 99!

Hur många minns Gunnar Gällmos arbete med Alfred Besters The Terminal Man? Den senare kom visserligen ut på Delta Förlag, som har åtskilliga synder att svara för när det gäller översättningar.

Och vart tog den säregne Hans Granqvist vägen?

En översättare skall vara kunnig och frisk, men framför allt genomskinlig. Bara så kan man återberätta sagan på nästa språk – för det är vad det handlar om. Man måste kräva att översättaren skall vara lika hemma i bägge världarna.

Jungstedt borde ha fått eloge

Kunde vi så slutligen ha fått en liten svans i form av svenska nedslag i branschen?

Kunde vi ha fått se en eloge till en sådan som Torsten Jungstedt? Jungstedts egenproduktion kräver inte världsrykte, men han är och förblir Sveriges store när det gäller att vinna respekt för det pirrande hemska som lurar under sängen, och hans översättningar är inte dåliga.

Hans radioserier Mannen i svart och Godnattsagan följdes på femtio- och sextiotalen av hängivna som med täcket långt över öronen darrande inte kunde låta bli att lyssna till kongeniala uppläsningar av verk av August Derleth, Eugene Ionesco, Ray Bradbury, Edogawa Rampo, Robert Bloch och andra.

Härlig litteratur

Föregen del minns jag bäst Lovecrafts Färg bortom tid och rum (uppläst i radio någon gång på senhösten 1968, tror jag, men skriven ungefär 1927 under titeln The Colour from Space – se där vad en god översättare kan göra). Det är fortfarande det gräsligaste jag har hört. Den gjorde mig bokstavligen förlamad. Den beskriver strålningseffekter gott och väl tio år innan vetenskapsmännen ens hade börjat spekulera i ämnet.

Det är litteratur, det är översättning, och det är uppläsning.

Det är också ett incitament till att uppmärksamma svenska bidrag till genren.

Man ska inte vara för sträng, och man ska inte tro att man är något. I bokhyllan här står av en ren händelse Ishi in Two Worlds granne med Jungstedts antologi Stora skräckboken. De ser ut att trivas så.

AJ:s bok tänker jag ge till Amnesty, men jag undrar fortfarande varför den tillkom.

Inte som historia.

Inte som översikt.

Inte som vägledning till de starka och parallella världarna.

Det AJ försöker säga är att vad som helst hinsides, under förutsättningen att korrekta förlag slår hårt på trumman, är god litteratur. Det duger inte.

Världar är ungefär lika trovärdig som Maciej Zaremba, då han får Timbros journalistpris för kritisk samhällsbevakning.

”’Tro inte budbäraren förrän du vet vem uppdragsgivaren är.” Det är för eländigt att detta dictum också ska insmyga sig i litteraturen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22