Varifrån kommer allt blod och våld?

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-2, Artikel

Av Leif-Rune Strandell

En hemmafru med två barn blev 2003 års debutantpristagare. Och hon kan svara på frågan

Åsa Larsson, skattejurist, numera hemmafru med två förskolebarn, tidigare verksam som jurist i skatteärenden på länsrätten i Nyköping, 33 år, debuterade förra våren med Solstorm. Den tog förlag, läsare, recensenter och Deckarakademins jury med storm och fick årets debutantpris. Det är den bokens fel att länsrätten nu saknar en skattejurist, för nu skall hon försöka klara sig som författare på heltid (om man nu kan tala om heltid med hemmavarande små barn).

Boken, för er som ännu inte läst den, handlar om mord i en sammanslagen frikyrkoförsamling i Kiruna, med en ensamstående kvinnlig affärsjurist och en kvinnlig kriminalpolis som huvudpersoner. Åsa kommer i vår med bok nummer två med Samma damer på nya, troligen våldsamma, äventyr.

För trots (eller… läs vidare) miljön är det mycket action-fyllt. Mord mitt i kyrkan inleder berättelsen och slutet passar i modern filmdramaturgi.

När Åsa skall berätta om sin bok och om sig själv vill hon börja med Bibeln. Hur kom allt blod och våld in i hennes huvud? Jo, säger hon, hon läste Bibeln mycket i tonåren. Bibeln seglar under falsk flagg. Där står mycket om godhet, att göra rätt och att störst av allt är kärleken. Men på de flesta sidorna är det krig, vapenskrammel, mord och mordiska önskningar.

Citat från Psaltaren: Hon slog tältpluggen genom tinningen… Kain och Abel är en riktig deckarskola. På 28 meningar får vi hela historien från befruktningstillfället.

– Det är en stark beskrivning av en inre konflikt. Sådant är bra i deckare, påpekar hon.

”Din brors blod ropar från marken.” Detta är en viktig ingrediens. Deckare är vuxensagor där det hemska skall ordna upp sig.

Identifierar sig med Kain

Hon tycker att det är Kain man identifierar sig med. Abel är alldeles för präktig. Och de flesta som har syskon kan känna igen sig i den önskan, att ha ihjäl syskonet.

Hon påminner om det som ofta glöms: Gud skyddar Kain. Kainsmärket han får skall visa världen att han är under Guds beskydd.

Det finns en lös tråd i berättelsen, så som det ofta finns i goda berättelser, något för oss att fundera vidare på: vi får aldrig veta varför Gud ser med behag på Abels offer och inte på Kains.

Så Bibeln var en bra deckarskola. Idén till Solstorm fick hon i Kiruna, för där har hon växt upp och börjat jobba. Under studietiden i Uppsala hann hon inte med mycket skönlitteratur, men kände det torftigt. Hon satt en dag i köket med bilder på egna barn och på brorsbarn. En såg ut som en ängel, och hon tänkte att han skulle bli ett vackert lik med långt änglahår.

Med den bilden kom resten, hur hitta liket, hur lösa gåtan. Hon gick på skrivarkurs, och till sist skrev hon större delen av boken under andra mammaledigheten med andra barnet. Hon antecknade idéer och detaljer på konsumkvitton och post-it-lappar (maken tog hem högar från jobbet). Hela strukturen i berättelsen fanns till sist dag för dag på post-it-lappar. Hon tänkte på historien under blöjbytena, fick samla till skrivtid.

Stort skrivbehov

– Jag måste skriva! Jag har ett stort skrivbehov!

Det blev ett manus och det skickades till förlag. Så gick hon under barnledigheten där hemma i huset på landet och väntade på refus. Inget körkort, hon satt fast hemma med barnen.

– Jag minns bara att det enda jag gjorde var att titta på brevlådan nere vid vägen genom köksfönstret. Fast jag måste ju ha lagat mat…

Dag efter dag plockade hon in posten. Inget stort kuvert med manuset i retur. Men så en dag, fortfarande inget stort kuvert, talade hon samtidigt med mamma i telefon och plockade med den ointressanta posten. Då ramlar ur makens tekniktidning ur ett litet kuvert adresserat till Åsa. Så det blev mamma som först fick höra hennes glädjetjut.

Hon dansade mystiska danser, kände att hon måste berätta. Hon hade hållit skrivandet hemligt för de flesta, men nu skulle de få veta.

Men tyvärr: mitt på dagen sitter de flesta yrkesverksamma på jobbet, och alla hon ringde satt i möte. Så hon tar den enda som inte har möte, den treåriga dottern. Hon satte henne i knät och förklarade: Mamma har skrivit en bok. Mamma skall bli författare. Dottern ser tillbaka med en förklarat ljus i ögonen: Mamma, du har stora bröst. En kollega kom på lunch och fick också höra vad som hänt. Åsa gräddade pannkakor till lunch, men det fick kollegan ta hand om för pannkakor kräver koncentration.

Hunden fick de brända. En månads väntan var över.

Hon hade bestämt sig tidigt:

– Jag skall skriva tre böcker om de här personerna. Om någon vill ge ut dem skall jag skriva sex. Nummer två kommer alltså ut till våren.

– Man skall läsa deckare, det är bra för själen. Öppna pärmarna, låt boken komma in i dig, skrämma dig men också trösta dig. Och för den som undrar:

Jo, Åsa är medlem i en missionsförsamling.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22