Värdshus och världslitteratur

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Artikel

Av HANS UGERUP

Under många och ibland långa vistelser i Storbritannien har jag kunnat konstatera att det sociala livet på brittiska pubar och värdshus många gånger varit starkt sammankopplat på ett eller annat sätt med den anglosaxiska litteraturen, nuförtiden inte minst med underhållnings- och deckarlitteraturen.
Detta kan sägas vara påtagligt redan hos Geoffrey Chaucer, som levde under senare delen av 1300-talet. I sitt berömda livsverk The Canterbury Tales (Canterburysägnerna) skildrar han hur ett trettiotal pilgrimer samlas på The Tabard Inn (Värdshuset Häroldskåpan) i Southwark i London för att därifrån påbörja en pilgrimsresa till katedralen i Canterbury i akt och mening att uppsöka den helige Thomas à Beckets kvarlevor, vilka ansågs ha förmågan att uträtta mirakler. Becket mördades på anstiftan av kung Henrik II år 1170 i katedralen.

Bok i fel hyllor

Den intresserade kan för övrigt studera T. S. Eliots skådespel Murder in the Cathedral (Mordet i katedralen) – vilket man ibland felaktigt finner instoppad i hyllorna med genuin deckarlitteratur.
Värdshusvärden på Tabard Inn, Harry Bailly, följer själv med sina gäster och föreslår en tävling i berättarkonst som en underhållning under resans gång – deltagarna skall stå för berättelserna. Bailly lovar traktera vinnaren och göra honom eller henne till medelpunkt i ett överdådigt gästabud vid återkomsten till värdshuset Pilgrimerna kommer från de flesta dåtida sociala skikt, men alla har dessvärre ingen historia att berätta. De som hade en sådan på lager står för de tjugofyra ”sägnerna” i boken. Den slutar tyvärr just då katedralens torn och värdshuset och härbärget The Chequers of the Hope kommer i sikte, men man kan väl ana att historieberättandet inte tar slut därmed – en ganska tilltalande social samvaro, eller hur?
Vad döljer sig då bakom dessa båda värdshusnamn? En ”tabard” var ett plagg, en kort, ärmlös väpnarrock med kungligt monogram som användes av härolderna och stadsutroparna vid deras ämbetsutövning, då de på gator och torg tillkännagav viktiga nyheter och officiella kungörelser. Adelsmännen och deras väpnare bar plagget över rustningarna för att uppvisa riddarens eget heraldiska vapen – här kan man tala om en verklig vapenrock!

Hoppfyllt spelbräde

Chequers of the Hope kan väl närmast översättas med Hoppets spel. Det rutiga spelbrädet är en mycket gammal värdshusskylt, troligen medförd av romarna till England, Det finns bevis på att sådana skyltar fanns i t.ex., Pompeji och det kan antas att detta visade att man spelade något slags schack eller damspel på värdshusen där. I England övergick spelbrädet till att bli ett bräde på vilket man räknade pengar. ”exchequer”, på Chaucers tid är det troligt att värdshusen med rutiga skyltar tjänade som ett slags banker som växlade pengar. Kanske är det hoppet att få en bra kurs som ligger bakom namnet!
Genom århundradena fortsätter värdshus, skjutshärbärgen och pubar att vara sociala mötesplatser. I Londons City bildades en av de första klubbarna med litterära förtecken på The Mermaid Tavern. Här träffades William Shakespeare, Christofer Marlowe – innan han föll offer för ett politiskt mord, också på ett värdshus – John Donne och ett flertal andra namnkunniga författare och poeter i slutet på 1500-talet och i början av 1600-talet. De sammanträffade regelbundet den första fredagen i varje månad på detta berömda värdshus, Värdshuset Sjöjungfrun.

John Keats, en av romantikens stora poetiska gestalter i böljan av 1800-talet, undrar i en dikt om ens de elyseiska fälten – den sälla hemvisten för de avlidna goda – kunde mäta sig med detta värdshus.
Ye Olde Cheshire Cheese eller enbart The Cheese är uppkallad efter den berömda osten från detta grevskap. Osten är ett mycket lämpligt och passande tilltugg till de flesta drycker, som tillhandahölls och fortfarande hålls på denna pub. Detta var favoritmötesplatsen för kretsen kring Samuel Johnson, även kallad enbart Dr. Johnson. 1700-talels centrala kulturpersonlighet och författare bl. a. till det välkända lexikonet över det engelska språket. På bottenvåningen hade den gigantiska lexikografen sitt stambord, omgiven av bl. a. James Boswell, som skrev doktorns biografi. och Oliver Goldsmith – han med prästen i Wakefield.

Dickens drack märkligt öl

Charles Dickens, en av 1800-talels verkligt stora, originella och humoristiska romanförfattare, lär ha haft puben Ye Olde Cocke Tavern (Den gamla tavernan Tuppen) på Fleet Street som stamlokus. ”Ye” är en ålderdomlig skrivning av ”the”. Den ligger helt nära det då illa upplysta postkontor, där han i en brevlåda postade sina första historier för publicering. Att kalla en pub för ”Tuppen” var tidigare ett tecken på att det förekom tuppfäktningar på den kringbyggda och galleriförsedda gården. En pubskylt med en tupp kunde också innebära alt det serverades s.k. cock-ale där, en dryck bestående av öl – hör och häpna! – blandat med ljum buljong av kött från en tupp. Det måste ha varit en närande och livgivande dekokt om än inte någon lukullisk upplevelse!
Det finns pubar över hela öriket, som är uppkallade efter Dickens själv eller efter någon av personerna i hans verk. Många scener i dessa böcker utspelar sig i skänkrummet i något värdshus eller pub, så inte minst i Pickwickklubben.
Den välmenande och naive Mr. Pickwick träffar i början av boken på den munvige skojaren Albert Jingle, vars svada löper iväg i någon sorts evigt utdragen stackato telegramstil. De blir utsides reskamrater på Rochesterdiligensen och de anländer i sinom tid till denna stads skjutsstation, värdshuset The Bull, där nya uppfriskande upplevelser utspelas.

Tjuren påvligt sigill

Att ha en tjur som pubskylt är en mycket gammal sed och kan mycket väl ha sin upprinnelse i en påvlig ”bulla”, egentligen ett sigill eller en plomb av bly, fastsatt på ett edikt från påvestolen och som härrör från latinets ord ”bulla”. Vi har det i svenskan som ”bannbulla” och varför inte som ”teologlika”, det vill säga kaffe och bulla!
Denna påvliga tolkning har med tiden fallit i glömska och så djupsinniga var säkert inte medlemmarna i Pickwickklubben och Mr. Jingle, utan de accepterade utan prut den vanliga betydelsen i pubskylten, nämligen huvudet på en tjur. En sådan folketymologisk omvandling av ett främmande ord, så att det liknar ett ord i det egna språket, men med olika betydelse, är inte ovanlig när det gäller pubnamn.

Ytterst lång lista

Listan på alla litterärt förknippade pubar och värdshus kan göras nästan hur lång som helst, och i mer modern tid kan den ytterligare utökas. Den skotske författaren Eric Linklater gay ut sin bok Poet & Pub 1931 (Poeten på Pelikanen i Frans G. Bengtssons översättning 1933) och där beskriver han den litterära, fyrahundra år gamla puben The Tabard (Häroldskappan). På 1600-talet frekventerades puben av ett kotteri ovanligt trista poeter i byn Downish, men till deras ära omdöptes stället till The Downish Helicon (Helikon i Downish).
Helikon är ett berg i Grekland, som i forntiden var helgat åt sånggudinnorna. Men pubskylten blev genom årens lopp alltmer skamfilad och namnet föll i glömska. När den skulle restaureras och målas om, förmodade man att namnet skulle tolkas som The Downy Pelican (Den duniga Pelikanen) – ett bra exempel på genuin folketymologi. Boken är för övrigt en spännande och rolig äventyrsroman med en vild bilakt genom Skottland som höjdpunkt.

Världsberömd

När Daphne du Maurier år 1935 publicerade sin berättelse om Jamaica Inn i Cornwall, blev värdshuset berömt över stora delar av världen. Namnet anspelar naturligtvis på jamaicansk rom, som detta gamla smugglarnäste blomstrade genom. I ett kort förord beskiver hon noga var puben ligger, men betonar att det är hennes egna påhitt, när det gäller personer och händelser för nästan tvåhundra år sedan. Boken har en föregångare i J. M. Falkners roman Moonfleet (Smugglarna i Moonfleet) från 1898, som också involverar en handling med spritsmuggling, hemliga gångar, gömda skatter och vrak. Här heter värdshuset Why Not (Varför inte) troligen uppkallad efter en berömd tävlingshäst som vann Grand National två gånger, 1889 och 1894. Egentligen hette värdshuset Mohune Arms (Släkten Mohunes vapen – inte armar, vilket ”arms” ibland blivit felöversatt med).
Den oerhört produktiva författaren P.G. Wodehouse gav ut sin första bok år 1902 och han dog 1973, vilket dock inte hindrade honom från att ge ut sin sista bok 1974. I hans rika persongalleri finns Mr. Mulliner, som är en äldre, jovialisk pratkvarn, alltid beredd att förtälja något om sina otaliga släktingars öden och äventyr för vemhelst som vill lyssna. Han personifierar den trivsel man gärna förbinder med en typisk, engelsk pub. Mr. Mulliners stamkrog heter The Angeler’s Rest (Metarens Hvila i Birgitta Hammars kongeniala översättning). Det roande med Mullinerhistorierna – förutom innehållet i dem naturligtvis – är att de lyssnande pubgästerna inte har några namn, utan benämns efter vad de dricker för tillfället, typ ”sade ett stop starköl” eller ”svarade en Ginochtonic”.
Sherlock Holmes var egentligen inte någon sällskapsmänniska och hade så vitt jag vet inte någon stampub, vilket han borde ha haft i stället för att häcka i sin lya med sitt dystra missbruk. Men hans andlige fader Sir Arthur Conan Doyle brukade besöka The Northumberland Arms Hotel, som numera är omdöpt till just The Sherlock Holmes, och som är väl värt ett besök, eftersom det sedan 1957 på andra våningen har en noggrann rekonstruktion av detektivens vardagsrum. Conan Doyle omnämner puben med dess gamla benämning i sin The Hound of the Baskervilles och i skänkrummet på bottenvåningen finns en mängd relevant kuriosa, bl. a. det uppstoppade huvudet av den legendomspunna hunden och gipsavgjutningar av dess enorma fötter.
Ngaio Marsh skrev sin deckare i pubmiljö 1939 med titeln Death at the Bar (Ung Döden i skänkrummet, på svenska först 1961 som Död, var är din udd?) Den handlar om ett sällskap pilkastare, där en av medlemmarna råkar få en rispa av en kastpil och dör i cyankaliumförgiftning – en spännande historia. Pubens namn är The Plume of Feathers eller enbart The Feathers. Pubnamnet har en intressant historia. Den anspelar på det knippe av tre strutsfjädrar som Svarte Prinsen antog som hjälmbuske och vapen. Det blev sedermera Prinsen av Wales officiella vapen och är så ännu idag. Men det kan också tolkas som källan till uttrycket ”en fjäder i hatten”, det vill säga något att vara stolt över. Detta i sin tur anspelar på den allmänna seden bland vissa människogrupper att pryda sin hatt eller huvudbonad med en fjäder för ett nerlagt villebråd eller fiende.

Boken ett gränsfall

På gränsen mellan skönlitteratur och fakta ligger Anthony Burgess roman A Dead Man In Deptford (Död man i Deptford), som kom ut 1993. Det är en ändlöst spännande deckarhistoria om det dramatiska mordet på den unge poeten och teatergeniet Christopher Marlowe för fyrahundra år sedan. Det ägde rum vid ett bråk i änkefru Eleanor Bulls värdshus officiellt om vem som skulle betala, men troligen var det ett politiskt beställningsmord, eftersom Marlowe sedan tidigt var hemlig agent i den skoningslösa elizabethinske ränksmidaren och mästerspionen Walsinghams tjänst.

De mördades stamställe

Förr kunde man besöka puben Jack the Ripper i Whitechapel i Londons East End. En serie av fasansfulla kvinnomord skedde i slutet av 1888 i slumbebyggelsen runt Hanbury Street, varvid en svensk kvinna, Elizabeth Stride, kallad ”Long Liz”, var ett av offren. Hon hette egentligen Elisabeth Gustafsdotter och kom från Hisingen, reste så småningom till London och efter ett misslyckat äktenskap med timmermannen John Thomas Stride gick det utför och hon slutade som The Rippers tredje offer. Våldsamma protester från bl. a. kvinnoorganisationer och militanta feminister, som blockerade ingången till puben som en protest mot ägarens exploatering av The Rippers offer, syftade till att stryka pubnamnet. Det fanns ett makabert museum i puben och en minnestavla över offren, som alla varit stamgäster. Pubägaren tvingades i slutet på 1980-talet att ändra namnet tillbaka till det ursprungliga Ten Bells. Detta namn kan innebära att man stående vid ingångsdörren kunde höra klockorna från tio Londonkyrkor, vilket kanske, kan vara en tröst för pubgästerna på en pub, som har varit van vid lik sedan 1700-talet.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22