Vardagens mord

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-4, Artikel

AV KLAS LITHNER

Åren 1977-78 tillbringade jag fem månader för studier och forskning i USA och Kanada. Det hände inte så sällan, att jag blev tillfrågad om frekvensen av brott mot liv i Sverige. Jag brukade svara, att frekvensen stod på en låg nivå internationellt sett. Genom dessa frågor blev jag emellertid intresserad av problemet med brotten mot liv och fick så småningom klart för mig, att jag hade tillgång till ett material för forskning i form av de mål om mord och dråp, som handlagts på länsåklagarmyndigheten i Blekinge län och Kronobergs län sedan 1965.

Undersökningsmaterialet omfattar samtliga mål om fullbordade mord och dråp som handlagts vid länsåklagarmyndigheten under åren 1965-81 och som lett till åtal i sammanlagt 21 mål. I förhållande till invånarantalet har både det absoluta antalet upptäckta brott mot liv och frekvensen varit låg i regionen. Elva av brotten förövades i Blekinge och tolv i Kronoberg.

20 av förövarna var män och en kvinna. Alla var svenskar utom två finska medborgare, som bott flera år i Sverige. Två var f.d. finska medborgare och en f.d. jugoslavisk medborgare. Åldern varierade mellan 20 och 82 år. Till yrket var 15 arbetare, en tjänsteman, en egen företagare, en saknade yrke och tre var pensionärer. Sju förövare var tidigare ostraffade, beträffande två saknas uppgift. Av tolv med tidigare brottslighet var det dock endast fem som straffats för våldsbrott.

Offren

Nio var män, elva kvinnor och tre barn. En var finsk och en var jugoslavisk medborgare – båda hade bott flera år i Sverige – resten var svenskar. Åldrarna varierade mellan fyra månader och 83 år. Av de nio männen var fem arbetare, en tjänsteman och tre pensionärer. Av de elva kvinnorna var nio hemmafruar, delvis i pensionsåldern, en anställd och en studerande. Förhållandet mellan gärningsman och offer var i allmänhet mycket nära, vilket överensstämmer med Wolfgangs forskningsresultat från Philadelphia och andra undersökningar. Tolv av de 23 brotten riktades mot familjemedlemmar, varav åtta mot make/maka eller sambo.

Två brott förövades mellan släktingar. Av återstoden förövades sex brott mot vänner eller bekanta, därav ett av en man mot en f.d. samboende kvinna, vilket närmar sig familjekategorin, två mot okända och ett av en patient på ett mentalsjukhus mot en annan patient.

Mordvapen och mordmetoder

Mordvapnen var: skjutvapen 5, kniv eller dolk 9, tvättlina 1, avbrutet bordsben 1, vedträ 1, yxa eller trädgren (ovisst vilket) 1, livrem 3, stol och flera andra tyngre föremål 1, kudde 1, sammanlagt 23 st. Av de fem skjutvapnen var tre jaktgevär, som innehades med tillstånd. Två revolvrar hade inköpts utan tillstånd, förmodligen för att användas som brottsredskap.

Som synes var en stor del av redskapen ganska primitiva. Mordmetoderna, som självklart svarar mot vapnens art, var följande: skjutning 5, knivskärning och -hugg 9, strypning, kvävning och dränkning 6, slag – delvis med hårda föremål – och sparkar 7. I fyra fall hade två metoder, som båda bidragit till döden, använts mot samma offer. Motiven är mycket växlande och kan samman fattas sålunda i större kategorier: utvidgat självmord 1, klar sinnessjukdom 5, långvariga konflikter med ett akut gräl som avslutning 8, urspårade fyllegräl 5, önskan att dölja en homosexuell våldtäkt 1 och politiskt gräl 1.

Omständigheter kring gärningen

I nio fall var det offret som hade börjat konflikten, fastän anledningen i samtliga fall var relativt obetydlig. 15 av de 21 gärningsmännen och sju av de 20 vuxna offren hade druckit sprit vid tillfallet.

Alla sju offren hade druckit i sällskap med de blivande gärningsmännen. Två av gärningsmännen använde narkotika men var inte påverkade när gärningen förövades. Minst tre av gärningsmännen var klara alkoholmissbrukare. I åtminstone fem av fallen var det vidare säkert en ren slump, vilken av de båda kontrahenterna i ett bråk som senare kom att döda den andre.

Två särskilt sorgliga fall har nämnts nedan under rubriken Åtal och huvudförhandling. Flera av fallen var vad den kände rättspsykiatern och kriminologen Olof Kinberg kallade farliga situationer, dvs. där ett par haft sällskap, kvinnan har gjort slut och mannen begär att få träffa henne en sista gång. I ett av fallen sköt mannen först kvinnan och skadade henne svårt, sedan tog hon vapnet och skadade honom svårt och slutligen tog han tillbaka vapnet och sköt ihjäl henne. En man sköt sin hustru och en annan man dödade sin mor på grund av att de var missnöjda med maten.

Snabba gripanden

Perioden mellan själva brottet och gripandet av gärningsmannen varierade från några minuter till 21 timmar. I ett fall greps gärningsmannen på bar gärning av åskådare utomhus. Endast i ett fall förekom en mera omfattande spaning efter gärningsmannen, vars identitet dock redan var känd. Denna del av förundersökningen var sålunda i allmänhet mycket enkel. För hela förundersökningen har jag räknat antalet dagar från det brottet upptäcktes – vilket skett samma dag brottet förövades eller senast följande dag – till åklagarens beslut att väcka åtal. Tiden har varierat från 15 till 165 dagar. Genomsnittet har varit 43 dagar.

Från mina studiebesök i andra länder har jag intrycket att detta är en låg siffra internationellt sett. Den del av förundersökningen som normalt tagit längst tid har varit väntan på obducentens utlåtande och protokoll vilka ju regelbundet ingått i förundersökningsprotokollet och åberopas som bevisning i stämningsansökan. Preliminärt besked om resultatet av obduktionen har däremot normalt kommit mycket snabbt och kunnat ligga till grund för den fortsatta förundersökningen. Enligt uttalande av den dåvarande professorn i rättsmedicin vid Lunds universitet, som haft befattning med nästan samtliga obduktioner, hade förundersökningarna från denna region god kvalitet. Dessa siffror betyder dock icke att ett mål om mord eller dråp kommer upp till huvudförhandling efter i genomsnitt 43 dagar plus 1-2 veckor för stämningsansökan och förberedelse till huvudförhandling. Ett annat moment förlänger perioden betydligt, nämligen den rättspsykiatriska undersökningen som har förekommit i samtliga fall.

Den misstänktes attityd

Elva av de misstänkta erkände mord eller dråp redan vid det första förhöret, medan nio erkände gärningen men ville sätta en annan, lindrigare rubricering på den. Endast en misstänkt nekade till brottet vid det första förhöret men erkände det vid nästa förhör tolv timmar senare. Följaktligen var ej heller denna del av förundersökningen i allmänhet särskilt komplicerad.

Resultatet av den rättspsykiatriska undersökningen blev att 16 gärningsmän förövat den åtalade gärningen under inflytande av sinnessjukdom eller annan därmed jämförlig själslig abnormitet, två under inflytande av lindrigare sådan abnormitet, två varit normala och en var sinnessjuk men saknade uppsåt. Den sistnämnda diagnosen är enligt min erfarenhet ytterst sällsynt. I tre fall begärde tingsrätten vidare yttrande från socialstyrelsen över utlåtandet som därvid kom till annat resultat än undersökningsläkaren.

Psykiatrisk rubricering

När diagnoserna sammanfördes till större grupper blev neuroserna 13, diverse psykiska abnormiteter sju och psykiskt normal en. Alkohol förekom i undersökningsläkarens rubricering i sju fall och sömn- eller lugnande medel i ett fall.

Alla fallen var mer eller mindre sorgliga, men i två fall kände jag verkligen, trots min yrkesmässiga avtrubbning, personligt medlidande med offren och gärningsmännen. Det gällde först en 82-årig man som efter ett mer än 50-årigt lyckligt äktenskap, på grund av senil paranoia slagit ihjäl sin 83-åriga hustru. Vidare den unge man som under inflytande av djup depression beslöt att begå självmord och älskade sin familj så högt att han bestämde sig för att ta dem med sig i döden, s.k. utvidgas självmord. Följaktligen dödade han hustrun och de båda barnen, där han bl.a. dränkte den tre månader gamla dottern i badkaret. Sedan försökte han begå självmord med fyra allvarligt menade metoder, men misslyckades och överlevde.

Åtal och Huvudförhandling

16 personer åtalades för mord och fem för dråp. Bland de fall som åsattes denna lindrigare rubricering var bl.a. den patient som dödat en medpatient på mentalsjukhus och den person som reagerat så starkt mot en homosexuell invit. Nio personer åtalades vidare för ytterligare brott vid samma eller andra tillfällen.

Ingen av huvudförhandlingarna tog mer än en dag, de flesta några timmar och ett par endast ett par timmar. De flesta var synnerligen enkla.

För att endast se på huvudbrotten så dömdes sju personer för mord, tio för dråp och tre för grov misshandel. Av 16 personer, som åtalats för mord, dömdes sju för detta brott, sex för dråp, en för grov misshandel och vållande till annans död, en för grov misshandel och en frikändes. Av fem personer, som åtalades för dråp, dömdes fyra för detta brott och en för grov misshandel och vållande till annans död.

Dessa blev i 17 fall (85%) dömda till sluten psykiatrisk vård, i ett fall fängelse tio år, i två fall fängelse åtta år och i ett fall frikänd. De båda finska medborgarna dömdes dessutom till utvisning, den ene på livstid och den andre i tio år.

Fyra mål gick till hovrätten. Tre domar fastställdes och en fängelsedom höjdes från 8 till 10 år.

Om de undersöktas senare utveckling vet jag endast, att en person, som för dråp överlämnats till sluten psykiatrisk vård och ganska snart slutligt utskrivits, något år senare var misstänkt för rattfylleri – alltså ett ganska obetydligt eventuellt återfall. En annan person, som för samma brott ådömts samma påföljd och snart utskrivits, var svår alkoholist. Flera år senare förövade han rån och mordbrand och anträffades därefter död. Det kan slutligen tilläggas, att den senile åldring som blev frikänd på grund av sitt psykiska tillstånd måste intas för sluten psykiatrisk vård som ”civil” patient, varifrån han blev utskriven efter sju månader, troligen till annan vård.

Sammanfattning

Genom en slump har de 21 mord och dråp som under åren 1965-81 lett till åtal vid länsåklagarmyndigheten i Blekinge län och Kronobergs län samtliga varit ganska enkla både från kriminalpolisens, åklagarens och domstolens synpunkt. Kronisk eller tillfällig sinnessjukdom har dominerat som förklaring och anledning till brotten.

Givetvis kunde slumpen likaväl ha föranlett att det under perioden förekommit ett eller flera fall av karaktären och svårighetsgraden hos de kända fallen ”Fjugesta”, ”Marstrand” eller ”Södertälje”.

Verkligheten grå och futtig

Det är sålunda en himmelsvid skillnad på deckarförfattarnas dikt och den gråa, trista och futtiga verklighet jag upplevt. Inga katter i plastpåsar simmar upp ur ålkistor, ingen blir skjuten med ett armborst genom uttaget i dörren för handtaget och ingen blir förgiftad av köttet från duvor och kaniner, som utfordrats med belladonnablad, som i pusseldeckarna. I stället hämtar man kökskniven i lådan, tar ned bössan från väggen eller bär in yxan från vedboden och går till verket medan rusdrycksdjävulen viskar i örat.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22