Våra förfäders läkemedel: Makabert runskydd på del av ett kranium

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-2, Artikel

På Tors egen dag den 24 juli 1973 befann sig runforskaren Erik Moltke på Klostergade i Ribe, då Aage Andersen vid Den antikvariske samling kom fram till honom med en benbit från en utgrävning som pågick under konstmuseet.

”Kan du säga mig om dessa rispor kan vara runor?” frågade Andersen

”VAD!” utbrast Moltke. ”Det är ju en del av en hjärnskål!”

Ja, det var en ”runbrev” i form av en människoskalle med ett hål i samt runinskrift.

Erik Moltke berättar hur han upplevde fyndet och hur han som den forntidsdetektiv tolkar sin fynd:

”Är det underligt, att – oförberedd som jag var på denna chockerande upplevelse – tankarna började att irra? Hade de gamla risparna skalperat sina fiender, ristat runor i skallen och därefter avlivat dem med ett spjutstick eller, av hålet att döma, med en VRIDBORR? Eller var hålet av senare datum och ett bärhål för en makaber amulett?”

Borrat från insidan

Det visade sig snabbt att ”hålet verkligen var borrat – men inifrån”, fortsätter Erik Moltke. ”Nu kunde jag själv se, att döden måste ha inträffat långt före runristningen, och att det var tal om ett äldre skelett, som man hade berövat ett stycke av huvudskalet för detta ändamål.

Det avslöjar också själva inskriften. Som man kan se är den exakt anpassad till denna bit hjärnskål, raderna följer utmed kanterna och vad mera är: runorna tar hänsyn till hålet.

Det bör därför ha borrats innan runorna ristades.”

Texten är avfattad på versmåttet ljóðaháttr och lyder:

Ulver och Odin

och Högtyr

åt Bure är hjälp

mot detta: verk och dvärgsvärd.

Innebörden av detta är att det handlar om en amulett mot sjukdom. Alla de tre namnen Ulver, Oden och Högtyr är namn på Oden, som har 169 olika tillnamn. Odens anknytning till läkekonsten speglas bland annat i Havamal, vers 147, där Oden i Åke Ohlmarks översättning säger:

En andra kan jag,

den alla tarva

som vilja som läkare leva.

Och detta understryks av fortsättningen. Bure som förmodligen är amulettens ägare, kanske den som ristat runraden, får hjälp mot smärta och mot dvärgsvärd.

Dvärgar som framställde svärd ansågs kunna lägga en förbannelse på svärden.

Den magiska konsten att döva svärdsegg behärskade också Oden själv, om vilken det heter att vapnen inte bet på honom. Odens män behövde inte heller uppträda med brynjor på slagfältet eftersom vapen inte bet på dem heller. Om man får tro Ynglingasagan vill säga.

Det makabra runfyndet var alltså inte ett utslag av mord, möjligen handlar det mätt med vår tids mått om störd griftefrid.

Vi kanske inte tänker på det, men faktum är att arkeologer och forskare i långa stycken jobbar på samma sätt som brottsutredare.

Litteratur: Moltke, Erik: Et makabert runebrev och Bencard, Mogens: Fundforholdene omkring hjerneskallen med runeindskrift (Båda i Sönderjysk Månedsatidskrift 12/1 973.) B.F.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22