Vår trovärdighet och japanens Hana

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2001-1, Artikel

AV BERTIL FALK

Björn Hellberg framhöll i en intervju har i DAST (3/2000) att recensenter för sig med en massa schabloner. Och visst är det sant att många anmälare tycks stöpa sina omdömen i en färdig gjutform, där till och med ordvalet är förutbestämt, ungefär som kioskboksförfattare antas skriva efter en viss mall. Det finns ett modeord som ofta används av kritiker och andra vid bedömning av skrönor, ett ord som jag själv måste erkänna – och det med skammens rodnad förtydligande mitt dystra anlete – att jag både brukat och missbrukat, därtill ganska så nyligen. Det handlar om ordet “trovärdig”.

Hur många recensioner har inte skrivits där det påstås att miljön inte är trovärdig, att handlingen inte är trovärdig, att karaktärerna inte är trovärdiga eller tvärtom att miljö, handling och karaktärsskildring faktiskt är trovärdiga. Först nu på min ålders höst inser jag att detta sedan länge utarmade och utslitna modeord bör användas med yttersta sparsamhet.

Ungefär som när den radikale anglikanske biskopen John A.T. Robinson i sin märkliga skrift Gud är annorlunda (Gummessons 1964) hävdade att ordet Gud är så förbaskat slitet att det inte bör användas på hundra år.

Till att börja med så är skönlitterära produkter – fiktion, sagor – definitionsmässigt icke trovärdiga. De är påhittade, inte verkliga. Det finns visserligen riktningar som naturalism, realism och socialrealism där man mer eller mindre desperat eftersträvar att efterlikna verkligheten, eftersträvar att verka trovärdig. Till och med gör ett om journalistik påminnande referat – fast av något som inte har inträffat. Det är per se inget fel, men tyvärr finns det många, alldeles för många som tycks anse att reglerna för dessa -ismer bör användas som måttstock för hur man bedömer alla andra litterära riktningar. Oavsett om så sker av ren dumhet, av klåfingrighet, av privat inskränkthet eller av intellektuell ohederlighet så är det en sorts dödssynd!

Hederlig uppfattning

De pekpinnekritiker och bättre vetande analytiker som oupphörligt påpekar att författare tecknar eller ännu hellre inte tecknar karaktärer eller icke skildrar trovärdiga miljöer borde lyssna på Anthony Boucher och fråga sig varför dessa författare inte ägnar sig åt millimeterrealism vad beträffar miljöer och karaktärer. Det kan ju faktiskt bero på att de har andra avsikter med det de skriver än att formulera karaktärer och beskriva miljöer trovärdigt. Om en författare överlåter åt läsaren att själv bilda sig en föreställning om personer och miljöer, så finns det ingen anledning att lägga detta författaren till last även om det kan vara begripligt att den som själv saknar fantasi och föreställningsförmåga gör så. Det var Kjell E. Genberg som först upptäckte och har i DAST för två år sedan (1/1999) förde fram Anthony Bouchers filosofi som anmälare.

Det var en mycket viktig upptäckt av Kjell E., en upptäckt som det svenska kulturlandskapet i stort hade mått bra av om vi hade gjort för flera årtionden sedan. Bouchers mycket enkla men intellektuellt hederliga uppfattning var den, att han som kritiker borde bortse från sina privata preferenser och fråga sig vad en författare vill med sin bok och efter att ha fastställt det vidare ställa sig frågan om författaren lyckats med det hon eller han föresatt sig eller inte. (Se ingressen till Bokskåpet i DAST.)

Slentrianattacker

Med den inställningen kunde Boucher redan från början sortera bort slentrianmässiga och allmänt hållna slappa attacker av typen “det finns knappast någon personskildring”, “karaktärerna är inte utmejslade” och “skildringen är inte trovärdig”, när han skrev om böcker där avsikten från författarens sida kanske bara var att skapa en klurig intrig för puzzelinriktade läsare att avnjuta och försöka luska ut. Inte heller behövde han då attackera skäligen enkelt strukturerade berättelser för att de var enkelt strukturerade när han kunde fastslå att författarens avsikt var att skildra häftiga biljakter och klipphängare och inte att göra Agatha Christie, John Dickson Carr eller Reginald Hill äran stridig om krångliga mordstrukturer. Vidare är trovärdighet ett relativt begrepp. Det som upplevs som trovärdigt av en person upplevs som icke trovärdigt av en annan. Förmågan att ta till sig texter varierar inte bara från individ till individ utan också inom samma individ. Jag har ständigt i olika sammanhang berättat om den lille pojken som på radio för många år sedan blev tillfrågad om han helst läste eller såg på TV. Grabben svarade att han hellre läste. Varför det? Jo, sa han, “för på TV har någon annan redan bestämt hur det ska se ut. När man läser kan man själv bestämma hur det ska se ut.”

Barns förmåga till inlevelse märkte jag naturligtvis redan när mina egna barn var små och jag märker det ännu mera sedan jag fått en binge barnbarn. Det förment läbbiga som i mina ögon inte är det minsta trovärdigt kan få dem att springa och gömma sig. För den som har fantasi och förmåga till inlevelse kan den mest otroliga berättelse upplevas som trovärdig. För den som däremot saknar fantasi och inbillningsförmåga krävs socialrealism för att en bok ska bli trovärdig. För sådana måste en roman “återge” verkligheten. Men att återge verkligheten är i princip omöjligt eftersom skönlitteratur är och förblir sagor.

Litterär narkomani

Den avtrubbning som mycken läsning och erfarenheter åstadkommer hos den vuxne skapar hos många krav på allt större doser skröndöljande realism. Litterär narkomani så att säga. Driver man detta krav på trovärdighet för långt – och det har en tendens att ske i accelererande takt – så riskerar man också att dra upp gränser för vad som är litterärt tillåtet och icke tillåtet och det på ett sätt som snöper författarna, hindrar förnyelse och drabbar de andra läsarnas valmöjlighet. Samtidigt apar de nya kritikerna efter. Lyssna bara på det beskäftiga blomsterspråket i P1:s kulturprogram.

På 1300-talet skapades en teaterform som kallas Noh i Japan. Det var en man som hette Kannami Kiyotsugu och dennes son Zeami Motokiyo som sammanförde äldre former av sång, musik, dans och tal så att denna nya teaterform uppstod. Båda herrarna skrev skådespel för denna nya teater och Zeami är på sitt sätt en sorts japansk Shakespeare. Till skillnad från Shakespeares strukturellt sett inte sällan mycket komplicerade dramer, så är Noh-texterna mycket enkla. Jag vill inte kalla dem anekdotiska, men i alla fall episodiska. Men när de uppförs på särskilt byggda scener, så är de oerhört praktfullt iscensatta och texterna har en alldeles speciell skönhet. (Se gärna Noh-spel, Kyogen-komedier och Kabuki-teater vid besök i Japan!)

Förlorad “blomma”

Zeami skrev också teater- och skådespelarteori, ungefär som August Strindberg gjorde för sin Intima Teater vid Norra Bantorget i Stockholm. Texterna gick i arv hos familjen genom århundradena och var länge hemliga. Numera är de emellertid publicerade. Ett ord som Zeami använde var hana, blomma. Hana är då något som barnet har, en charm eller en förmåga, en omedveten friskhet eller fräschhet som vi förlorar när vi blir äldre ungefär som en pojke i Wiener Sängerknaben förlorar sin subtila röst när han genom går målbrottet.

Därför måste den vuxne Noh-skådespelaren under hela sitt liv försöka återvinna det som han har förlorat. Zeami menar att den som ser ett Noh-spel utan förkunskaper har lättare att ta till sig dess budskap eller rättare sagt den känsla som förmedlas än den som är specialist på Noh. I Anna Greta Stahles bok Klassisk japansk teater (Forum 1976) kan man läsa om allt detta.

Vad sjutton har japansk Noh-teater och Zeamis hana med trovärdighet att göra? Låt oss ta ett exempel. I vecka 19 år 1952 läser en tioårig grabb nr 19 av det nyutkomna Alibi-magasinet. Titeln är Dödsdimman och är en av de totalt 60 skrönorna om deckarhjälten Latmasken. 10-åringen upplever berättelsen som oerhört spännande. Han lever sig in i handlingen med slagsmål och skurkar och inbrott och biljakt. Han finner skrönan fullt trovärdig. Åren går. Pojken fyller 50 och en dag inne i ett antikvariat får han syn på just det där numret som han läste som tioåring.Åsynen av det dramatiska och intensivt brutalistiskt tecknade omslaget får hans hjärta att klappa. Med darrande händer tar han magasinet i sina händer och köper det. Och så läser han. “Men vad är detta för jävla smörja? Hur kunde jag uppskatta det här? Det är inte det minsta trovärdigt!” Lägg märke till: Texten har inte ändrats. Den är likadan som den var då. Men mannen är inte längre det oskrivna blad som pojken var. Ett helt livs erfarenheter har rest en berlinmur mellan honom och den text han håller i handen. Han har med andra ord fått ett helt annat trovärdighetsperspektiv på äventyrshjälten Latmasken.Därmed har vi påvisat att trovärdigheten inte bara är relativ i förhållande till olika läsare. Trovärdigheten är också relativ inom en och samma människa. När individens referensramar ändras och vidgas sker också en förändring i betraktelsesättet. Sådana förändringar hos en och samma människa kan dessutom ske i rentav dygnskorta tidsperspektiv, beroende på sinnesstämning, sjukdom, grad av nykterhet, upphetsande information, hemska upplevelser och så vidare. Sånt struntar i stort sett alla kritiker i, som om det fanns en enda objektiv sanning om hur en text ska upplevas. Och denna “objektiva sanning” handlar mestadels om recensentens privata, subjektiva läsart.

På samma sätt förhåller det sig med oss alla. Vi befinner oss i olika stadier av livet och har varierande krav på trovärdighet. Redan detta gör det svårt för den kritiker, som verkligen vill vara en vägledare och informera läsare och inte bara pracka på dem sitt eget tyckande, att tanklöst använda sig av begrepp som trovärdighet. Vi förlorar alla vår hana när vi blir vuxna och därmed förmågan att förbehållslöst hänge oss åt en text. Men vi förlorar vår hana i varierande grad.

Det finns uppenbarligen människor som i samma ögonblick som de sätter sig med en bok i handen även som vuxna kan koppla av verkligheten och uppleva det som trovärdigt som andra upplever som icke trovärdigt. Det är kanske den kategori av vuxna som har kvar sin inbillningskraft och föreställningsförmåga intakt som älskar att läsa sagor, fantasy och science fiction.

På med strålkastarna

Vad ska man då göra med de kritiker som pytsar ut högst privata åsikter och formulabundna schabloner, vilket bara vägleder de läsare som råkar ha samma smak och referensram som kritikern? Sådana anmälare klarar ju inte sin uppgift att ge vägledning åt alla konsumenter? Ska man förbjuda dem? Hemska tanke! Absolut inte! Tvärtom! Fram med dem i ljuset! Redan Anders Chydenius hade klart för sig när han 1765 skrev det memorial som sedan blev världens första tryckfrihetsförordning – därtill grundlag – att det är bra att diskutabla synpunkter och missvisande åsikter kommer fram. Först då kan man gå till rätta med dem. Lösningen på problemet är precis som i alla andra sammanhang upplysning. Uppfostran, debatt. Eller varför inte en artikel som denna? Och man kan kanske ställa kravet att de (vi, jag är tyvärr inte oskyldig) som talar om trovärdighet också talar om i förhållande till vadå. Till kritikerns högst privata utvecklingsnivå eller till de potentiella läsarnas allehanda utvecklingsnivåer?

Det bör i framtiden inte längre vara lika lätt att vräka ur sig löst tyckande oemotsagd. Recensenterna har alldeles för länge jobbat i den skyddade verkstadens förrädiskt roingivande miljö. De som inte klarar att frigöra sig från schabloner och privata preferenser bör i det nya årtusendets första århundrades begynnande årtionde åtminstone avkrävas klara och tydliga besked om utifrån vilka kriterier de tycker sina tyckerier. Det skulle underlätta alldeles enormt för konsumenten att bedöma värdet i det tyckta. Då kanske vi med tiden kan få bukt med uselt tyckande.

Lite yrkesstolthet, please!

Dessutom borde det ligga i varje anmälares egenintresse att av ren yrkesstolthet anstränga sig för att förnya och förbättra det instrument som recensionen är. I dagsläget finns det en klar och tydlig tendens att vara kritiker i största allmänhet och vissa av dem i allra värsta synnerhet inte tar hänsyn till de fakta som jag här har radat upp. Kritik har med en det lysande undantag aldrig riktigt lyckats ta sig ur det infantila stadiet av privata besserwisserorgier, där det egna tyckandet är rikslikare.

De flesta av de deckare som skrivs och publiceras är faktiskt ganska hyfsade och håller en jämn nivå med enstaka jättehöga berg och milsdjupa dalar. Böckerna har redan passerat flera kritiska nålsögon i form av förlagsredaktörer och lektörer innan de når oss. Det bör stämma till eftertanke. Rent allmänt sett vill jag påstå att författarna i dag är långt mycket bättre än de flesta av sina kritiker.

Situationen är sådan att de som känner sig kallade av en högre makt att vara kritiker borde ta utmaningen att förnya sig på allvar. Innebär inte allt detta att kritikeruppdraget är ett omöjligt jobb? Jovisst. Och just därför bör, jag höll på att skriva måste, kritikerna skärpa sig, inse att de har ett viktigt och grannlaga jobb framför sig och att det därför gäller att lämna ett gott dagsverke efter sig. Det handlar inte bara om att läsa och tycka till.

Därmed sagt att det kanske inte bara är Noh-skådespelare som bör agna livet åt att försöka återvinna en smula av sin barndoms hana.Låt vara att det är i det närmaste omöjligt än behålla (utan kastrering) eller att återerövra den röst en pojke i gosskören har innan han begår målbrott, men många av ständig tittning och läsning avtrubbad filmkritiker och bokanmälare kan förnya sin falnande gnista genom att lägga slentrianen åt sidan och vända på kuttingen och prova nya infallsvinklar.

Mental viagra

Blaserade anmälare kan behöva en dos mental viagra. Och handen på hjärtat: har kravet på trovärdighet inte dominerat väl länge? Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf är förvisso inte mycket att hänga i julgran om man ska bedöma boken efter de rådande trovärdighetskraven, men det är en djävla bra story om man accepterar förutsättningarna.

Och jag ryser när jag tänker på hur en beskäftig recensent av dagens slentriantyp med krav på trovärdighet skulle avfärda John Dickson Carrs mästerverk Svart sabbat, en både utifrån mina högst privata kriterier och utifrån ovan skissade synpunkter vettlöst och vanvettigt fascinerande ockult deckare, som i strid med alla trovärdighetskrav och påklistrade regler både innehåller reinkarnation och svart magi.

Finns det då inga bra recensenter? Flera stycken faktiskt. Men därom vid ett senare tillfälle.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22