Var Röde Orm viking?

Sep 3rd, 2009 | By | Category: 2002-2, Artikel

Av  Lars-Arne Norborg

När det gäller modern skönlitteratur om vikingar, så intar naturligtvis Frans G Bengtssons Röde Orm något av en särställning. En lärd skröna i lundensisk spextradition. Kanske en tidig form av infotainment? 1993 gav Frans G. Bengtsson-sällskapet ut en serie föreläsningar Röde Orm och vikingatiden (Red. Bennart Ploman) och där ställde docent Lars-Arne Norborg under rubriken Röde  Orm och den historiska verkligheten frågan om Röde Orm var en riktig viking. Här följer hans essay med den nya rubriken VAR RÖDE ORM VIKING?

”Är vi svenskar ena riktiga vikingar?” Den frågan såg jag för en tid sedan i form av en instuderingsuppgift för grundskoleelever. Troligen ställdes den i det vällovliga pedagogiska syftet att motivera eleverna att ta reda på hurdana de ”riktiga” vikingarna var. Vad frågeställaren väntade sig eller fick för svar vet jag inte.

Men hur det än förhåller sig med oss nutidssvenskar i det stycket, så är det nog den allmänna meningen, att Röde Orm var en riktig viking, urtypen för en viking. Men var han det? Svaret är kanske inte så självklart som det i förstone kan verka. Frans G. Bengtsson bygger ju i mycket hög grad på den isländska sagalitteraturen, inte minst stilistiskt, och den kritik som riktades mot sagorna i deras egenskap av historiska källor, och som bröderna Weibull formulerade under Frans G:s lundatid, tycks han inte i nämnvärd grad ha tagit åt sig. ”Av Weibulls läser jag helst frökatalogen”, är ett bon mot som tillskrivs honom. Det är därför inte att förvåna sig över, att Weibullärjungen Erik Lönnroth i en år 1949 publicerad essä Om vikingar (i: En annan uppfattning, 1949) menar att Röde orm har lika litet med de verkliga vikingarna att göra som Tegnérs och Geijers romantiska hjältar eller ”de rumbadansande gentlemännen i Balders hage.” Han fortsätter: ”Röde Orm och hans vän Toke äger en sorts primitivitet, som markerar deras lantliga ursprung, men deras sätt att se på kungar, kvinnor och missionärer avslöjar, trots detta, att de har legat i Lund minst lika länge som skalden Rosenblom har legat i Uppsala.”

För att kunna ta ställning till frågan om Röde Orm eller någon annan var en ”riktig viking” eller ej, måste vi givetvis ha något slags definition av begreppet viking. Ordets ursprung är omstritt. Man har härlett det från vik, ”en man som med sitt fartyg lägger till eller döljer sig i vikar” eller från landskapet Viken (Bohuslän). Det har också förknippats med vika (person som viker av hemifrån, vistas borta): En annat bud är en avledning av det angelsaxiska wic, härläger, syftande på de permanenta danska härlägren i England. Hur det än må förhålla sig med etymologin, så står det klart, att viking betydde och rimligen allt fram gent bör betyda, med K. G. Ljunggrens precisa formulering, ”sjökrigare eller sjörövare, deltagare i vikingatåg”, pirat. Alltså inte en person som levde i orden under den s.k. vikingatiden i största allmänhet.

”Vikingatiden” är en mycket lång period i vår historia – det som ligger emellan vikingaattacken mot klostret Lindisfarne på Holy Island utanför Northumbrias kust år 793 och mordet på den sista vikingakungen (samtidigt grundaren av Lunds domkyrka) Knut den helige 1086. Det är också en betydelsefull epok, en jättelik historiens vändskiva, där det händer mycket annat än vikingafärder.

Det är rikssamlingarnas tid, då starka och hårda män med ekonomiska resurser som säkerligen till stor del genererats av köpenskap och röveri väster och öster samlar bondebygderna till centralstyrda riken med krav på krigstjänst och skatt.

Det är också kristnandets tid, då kungens nye gud visar sig starkare än bondehövdingarnas, och då en allt mäktigare kyrka ställer ditills ohörda krav på bönderna, som svarar med desperata och lätt nedkämpade uppror.

Det var också de första städernas med centra för internationellt varuutbyte (som Birka och Hedeby), med kungliga myntverk, administrationsbyggnader och stavkyrkor (som i Århus och Lund). Men även på landsbygden var förändringarna stora: det ser ut som om de äldsta danska, däribland de skånska byarna med kontinuerlig bebyggelse kommit till under vikingatiden. Nyodling skedde i stor skala, vägar och broar underlättade kommunikationerna till lands, så att man inte i samma utsträckning som tidigare var hänvisad till vattenvägarna. Tekniska framsteg gjordes till den grad, att en forskare (Else Roesdahl) har ifrågasatt om det gjordes några nya framsteg alls före industrialismens epok. Om man t.ex. betraktar den verktygslåda som hittats i Mestermyr på Grönland, saknar man praktiskt taget inte något av de redskap som snickare sedan dess använt. Om organisationsförmåga och avancerad teknik vittnar också de väldiga borganläggningarna (Trelleborg, Nonnebakken, Fyrkat, Aggersborg) som nu inte längre betraktas som träningsläger för invasionshärar till England utan snarare slags kungliga tvångsborgar mot befarade bondeuppror.

Allt som allt, framstår i lluset av dagens livaktiga, inte minst arkeologiska, forskning, vikingatågen inte längre som så dominerande inslag i tidens historiska väv, även om de naturligtvis fortfarande är de mest spektakulära och fantasieggande. Det har t.o.m. ifrågasatts om ”vikingatiden” överhuvudtaget är en lämplig epokbeteckning. Per Nyström, landshövding och historiker skriver i Fornvännen 1992: Det är tydligt att begreppet vikingatiden – lika älskat i Norden som begreppet ”storhetstiden”varit för svenska historiker – har bidragit till att understryka det provinsiella draget. Fixeringen vid en pirat- och handelsverksamhet som visserligen förmedlade kulturimpulser men som vid en kvantitativ analys av ”bruttonationalproduktionen” var oändligt marginell, har förryckt bilden av det tidigmedeltida Norden och kommit den att tecknas i termer som en gång präglats av sagalitteraturens koncept. Det är på tiden att vi även i Norden räknar medeltid från 400 – 500-talen efter europeiskt mönster. Detta för att frigöra oss från de biassociationer som begreppen yngre järnålder – vikingatiden bibringar oss.

För att ytterligare framhäva det marginella i just vikingatågen må det vara tillåtet att erinra om ett välkänt faktum. Sjöröveri var förvisso inget nytt fenomen i världshistorien omkring år 800, och det upphörde inte heller omkring 1100, lika litet som välorganiserade handelsfärder över vida vatten. Sjöröveriet var en plåga redan under antiken, även om det bekämpades av romarna. I Augustinus’ bok om Gudsstaten finns en berömd och ofta citerad dialog mellan Alexander den store och en tillfångatagen sjörövarhövding. Och när Nordens vikingahövdingar ”stigit i land” (Lönnroth) och blivit kristna kungar som med kyrkans stöd kunde utkräva tributer inom landets gränser i stället för att råna främmande länders invånare – ja, då utsattes Nordens folk för härjningar av vendiska, estniska och kurländska pirater, till dess att Birger Jarl satte lås för Mälaren genom att anlägga Stockholm och Valdemar den store med Absalons benägna hjälp stormade Arcona och gjorde venderna kristna och skattskyldiga.

I själva verket var vikingatågen – antingen man vill betrakta dem som rena plundringståg eller som en kombination av plundrings- och handelsföretag – en förbigående episod i den kristna europeiska civilisationens snabba expansion och i Nordens europeisering – det kan knappast råda någon tvekan om att det är nu som de nordiska ländernas barbarstammar blir européer, lika hemma i Rom, Paris och Compostella som i Sigtuna, Kaupang, Lund och Jellinge.

Är det någon som varit tidigt ute, när det gäller att se vikingatågen utifrån ett europeiskt perspektiv, så är det Frans G. Bengtsson i Röde Orm. Hans hjälte, den ”provinsielle” bondpojken från Kullen, blir med tiden alltmer hemmastadd i den stora, vida värld som var vikingarnas, genom egen erfarenhet eller genom andras berättelser. I Normandie, där han med fasa ser tidigare vikingars kranier på pålar i avskräckande syfte, i kalifatet Cordeva där han blir galärslav samt blir muslim och senare soldat i Almansurs tjänst, i England där han hämtar danagäld och sin brud Ylva, kung Haralds dotter, och blir kristen och undervisad om ”djävulen och mycket annat” av den trosivrige men samtidigt mycket verklighetssinnade fader Willibald, i ”det stora Svitjod”, som senare blev Ryssland, där han hämtar det gömda bulgarguldet under några stenar i Dnjepr. Till Miklagård (Konstantinopel) kommer han inte själv, men han har god reda på vad som försiggår där, bl.a. av sin äldre bror Are, som fått tungan avskuren av de förskräckliga bysantinarna, varför kommunikationen bröderna emellan i fortsättningen måste ske med runor inristade på en träbit.

I hela denna värld är inte bara Orm hemmastadd utan också hans skapare. Medan de samtida historikerna av facket, i väntan på de förbättrade metoder som under seklets andra hälft skulle revolutionera arkeologin och möjliggöra den mera mångfacetterade syn på epoken som nyss antytts, ännu omsorgsfullt sög musten ur det knapphändiga nordiska och tyska källmaterialet, vandrade Bengtsson sina egna vägar och läste, tydligen mest för nöjes skull, digra verk på bl.a. engelska (bland lunda-akademiker ännu ett exotiskt språk) om härskare och bragder på Irland, i kalifatet eller i Bysans.

I essän Hur Röde Orm blev till berättar han om sina mödor med rekryteringen av bokens persongalleri. Utgångspunkten var Harald Blåtand, sedan gällde det att hitta lämpliga samtida personer. Omedelbart inställde sig i författarens medvetande Erik Segersäll, Styrbjörn Starke, Sven Tveskägg och Olaf Tryggvason, den stora kejsarinnan Theofano i Tyskland och hennes konstige son Otto III, Ethelred den Villrådige i England, den store vikingabesegraren Brian Borhuma på Irland samt slutligen Basilios Bulgardödaren i Byzantium och Vladimir den store i Kiev. Men ingen av dessa passade författaren riktigt bra (säger han med tvivelaktig rätt, eftersom Sven Tveskägg som Ylvas visserligen hedniske och ondskefulle bror spelar en central roll i Orms livshistoria och de övriga personerna nästan alla skymtar i romanens biroller). Ur sitt dilemma räddas emellertid Frans G. genom att han kommer att tänka på ”attytterligare en betydelsefull och ganska märkvärdig person florerat på europeisk mark vid denna tid, nämligen en viss Muhammed ibn Abi Amir, kallad Almansur (den segerrike), riksföreståndare i kalifatet Cordova efter Hakam den Lärdes död och ett fruktansvärt gissel för de små kristna potentaterna i norra Spanien.” Om honom, säger Frans G. vidare, ”fanns mycket berättat i lärda och välskrivna verk”, av vilka ett par anföres. Hade jag inte råkat läsa dem, fortsätter han, skulle förmodligen ingen Röde Orm ha blivit skriven. ”Men prisad vare Allah, jag hade läst dem, med största nöje och t.o.m. mer än en gång, och nu kom det genast för mig, att bokens hjälte … skulle som fånge ro en babordsåra på en av Almansurs galärer tills han blev vänsterhänt, samt därefter komma i tjänst hos Almansurs livvakt”.

Den bild av lat men lärd mångläsare som Frans G. här målar upp kan naturligtvis till en del vara nedslag av hans egen mytbildning kring sin person, bidrag till ”legenden om Bengtsson” – därom kan andra döma bättre än jag – men kvar står i alla fall det faktum att Frans G. i romanen om Orm demonstrerar en bred beläsenhet, som tillåter honom att anlägga vidare perspektiv i tid och rum än man vanligen finner i tidens vetenskapliga eller ovetenskapliga litteratur om vikingatiden.

Det kan mot denna bakgrund nu vara tid att gå tillbaka till inledningsfrågan. ”Var Röde Orm en riktig viking?”

Svaret måste väl bli både ja och nej.

Ja, eftersom han faktiskt tog del i ett par vikingafärder i västerled och till och med var med om att uppbära danagäld i England. Hur hans färd i i österled skall klassificeras, är mera tveksamt. Något plundringståg var det ju inte, och detta faller väl samman med det mönster för färderna österut som forskningen nu tillåter oss skönja: handelsutbyte, inte plundring tycks ha varit rospiggarnas och andra östfarares främsta ärende, även om man troligen inte försmådde att ta för sig med våld där möjligheten fanns. Orm och hans kamrater var inte ens ute för att driva affärer utan för att hitta och rädda det gömda bulgarguldet. De strider och äventyr de råkade in i under detta företag, berodde mer på patzinakernas rovlystnad än på deras egen. Under den färden var Röde Orm knappast ”en riktig viking”.

Orm kan förvisso inte frånkännas vikingalynne. Han kom från en familj, där husfadern Toste hade för vana att varje år fara i västerled för att hjälpa sina släktingar att beskatta irerna. Han skulle gärna ha följt med sin far på härfärd men böjde sig för sin ängsliga mamma Åsa och stannade hemma. Andra gången for han också alldeles självmant till England med Thorkel Höges följe.

Men när han kom ut på sitt första vikingatåg berodde det närmast på en olycklig tillfällighet. Han blev helt enkelt bortrövad av Krok och hans kumpaner och gjord till roddarslav innan han upptogs i gemenskapen och t.o.m. blev hövding efter den fallne Krok. Han var och förblev i viss mån hela tiden den skånske bondpojken, en ”vintermänniska” som härdar ut i alla vedervärdigheter i hopp om att en gång få återse hembygden. När den stunden kommer och han grundat sitt eget hem i Gröning långt uppe i Göinge, som han hoppas utom räckhåll för sin svåger och vederdeloman kung Sven Tveskägg, har han ingen annan åstundan än att få stanna där, bryta mark och se ett nytt släkte växa upp omkring sig. Bara hans bror Ares ankomst med de märkliga tidenderna om bulgarguldet kan förmå honom att ge sig ut på nya äventyr. Lyckligt återkommen från färden i österled fortsätter han sitt stillsamma lantliv och når en hög ålder ”utan att ledas vid livet”. Från denna sida sett ter sig alltså Orm som viking för en tid men också som en representant för det sannolikt överväldigande flertal människor i denna tid, som aldrig någonsin deltog i en vikingafärd och som troligen inte heller kände sig delaktiga i den heroisk-tragiska livssyn som vi möter i skaldediktningen.

En av de frågor som genom tiderna sysselsatt forskarna i vikingatidens historia har varit hur denna väldiga expansion från Skandinavien överhuvudtaget var möjlig. Vad den militära sidan beträffar, kan man peka på skeppsbyggnadstekniken som tillät byggandet av flatbottnade fartyg, lämpade för landstigning på grunda kuster och med möjligheter att överföra hästar, så som vi kan se på den berömda Bayeuxtapeten. Men det är svårt att avgöra vad som är orsak och vad som är verkan. Var det de tekniska framstegen inom båtbyggeriet som gav impulserna till rövartågen, eller var det behovet av att förflytta krigsfolk över hav som gav upphov till de tekniska innovationerna? Fortfarande finns inget säkert svar på den frågan, och Frans G. Bengtsson, som skrev långt före fynden av Skudelevsskeppen i Roskildefjorden, verkar knappast ha funderat på det.

Men hur såg det samhälle ut som vikingatågen utgick ifrån? Vilka mekanismer fungerade där? Var de nordiska länderna överbefolkade, var det hunger och nöd som drev Röde Orm och hans gelikar att söka lyckan på havets andra sida? Ingenting i romanen tyder på att Frans G. uppfattat saken så, och i ljuset av nutida forskning tycks hans intuition i så fall ha lett honom rätt. Överbefolkningshypotesen, som en gång omhuldades av forskarna, är kanske inte helt övergiven men tillmäts inte längre samma roll som tidigare, i varje fall inte som generell, övergripande förklaring.

En annan förklaringsmodell ter sig då mera aktuell. Vikingatågen iscensattes först av privatföretagare i sjöröveri och plundring. Dessa konkurrerade om rekryter till sina flottor och utkämpade ofta hårda strider mot varandra. Deras överlevnadsmöjligheter var beroende av framgång, byte och rykte. Därför hade de behov inte bara av kämpar utan också av skalder som prisade deras bragder. Samma utslagningsprocess som finns i den moderna kapitalismen ledde till en allt starkare koncentration av rikedom och makt. Med en travestering av Marx skulle man kunna säga, att den ene kapitalisten slog den andre ihjäl redan på den tiden. Inte sällan i bokstavlig mening. Till sist blev endast de starkaste kvar, de stora ”sjökonungarna”, skilda från och ofta i motsatsställning till de gamla bygderikenas småkungar. Det var de som ”steg i land”, kristnade sina riken och vann kyrkans stöd.

Handlingen i Röde Orm passar utan tvekan bäst ihop med denna senare förklaringsmodell. Krok är just en sådan mindre privatföretagare som rekryterar sitt manskap med förespeglingar om rikedom, övertalning eller, som i Orms fall, genom ren kidnappning. Men han är liten i jämförelse med de stora sjökonungarna Harald Blåtand och Sven Tveskägg som Orm får möta lite längre fram på sin vikingabana.

Frans G. kan alltså här i viss mån sägas föregripa den senare forskningen, och han gör det av allt att döma medvetet. Redan i essän Vikingarna i Silversköldarna (1931) har han formulerat sina, efter vad det vill synas, mycket moderna tankar om vikingatågens orsaker:

… egentligen är det inte lätt att inse varför historikerna alltid känna sig så strängt förpliktade att söka fundera ut några speciella orsaker till vikingatågen. Varför behöva de ha haft några särskilda orsaker alls utom det nordiska skeppsbyggeriets höga ståndpunkt och det därmed sammanhängande faktum att nordmännen vara de enda som inte vara rädda för långfärder till sjöss? Vikingatågen blevo av sig själva en vana, en modesak för bättre folk, ett självklart yrke sedan man väl kommit underfund med att det hela gick för sig. När i Australien eller Alaska en guldgruva upptäcks och när transportmöjligheter finnas, behöver man sedan inte grubbla över några ytterligare orsaker till den plötsliga folkrusningen dit. Någon vinddriven skeppare från Hålogaland eller Vestfold har en gång gjort ett experiment: han har stigit i land någonstans i Northumberland och försökt sig på ett kloster eller en marknadsplats samt funnit företaget avlöpa briljant. Därmed var guldgruvan funnen; och ryktet om ett fåtal sådana lönande affärer bör ha varit nog för att sätta folk i rörelse vid skeppsvarven vid alla Nordens kuster. Småningom blev även aristokratin intresserad, rationell stordrift avlöste de oordnade pionjärföretagen, och till sist låg stora bolagschefer i sjön med flera hundra kölar. Det är svårt att inse behovet av någon annan orsak till detta än att det för alla människor tedde sig naturligt. Om dessa nordmän, ensamma herrar på sjön, inte börjat plundra, då först kunde man behövt leta efter orsaker.

Så långt, allt gott. Men hur väl har Frans G. lyckats med att fånga vikingatidens anda, dess ”mentalitet”, som dagens franskimponerade modeord lyder? Det ligger onekligen nära till hands att misstänka, att den sällsamma och litterärt välsmakande brygden av äventyr, gott humör och putslustig råhet i Röde Orm snarare hör hemma i lundaspexets än i verklighetens värld. Att den m.a.o, i första hand återspeglar mentaliteter inom ett annat manssamfund än det vikingatida, nämligen det som samlades på Atén eller Tua kring schackbräden och punschbålar på 1920-talet. Erik Lönnroth är säkert inte ensam om den reflexionen, även om han uttryckt den bättre än någon annan genom sin formulering att Orm och Toke legat minst lika länge i Lund som Rosenblom i Uppsala.

Däremot har det varit svårt för alla forskare att positivt bestämma ”vikingarnas mentalitet”. Anledningen till detta är, att de isländska sagorna och Saxo, som legat till grund för de flesta senare skildringar av vikingatiden, skrivits ner århundraden efteråt och präglats av medeltida politiska förhållanden och livsideal. Det samtida källmaterialet, främst skadeldikter och runinskrifter, är å andra sidan så sprött, att varje rekonstruktion måste bli osäker. Erik Lönnroth har emellertid trotsat svårigheterna och vågat sig på denna tolkning av vikingatidens anda i sin tidigare citerade essä Om Vikingar (1949): Skadeldikterna står kvar som litterära vittnesbörd om vikingatidens stil. De ger glimtar, fåtaliga men expressiva. Män och kvinnor har levat under dödens skugga, men de är vana vid det. Gisli Sursson har börjat drömma illa: ”Mina drömmar bedrar mig, om jag skall bli gammal … en kvinna, överallt blodbestänkt, kommer till mig, så snart jag vill sova, och tvättar mig i blod … men det hindrar alls inte att jag sover gott.”

Strid och död har sin stiliserade form: krigarna vadar i den röda blodströmmen, medan spjuten sjunger; korparna hänger vid horisonten, och vargarna stryker i skogsbrynen, alltid säkra på föda när något skall hända. När de stora konungarna är ute blommar skönheten före död och undergång. Olav Tryggvasons ”ljungfisk”, ormen långe, doppar sjön med sina gälar, röda av målat guld. Knut den store, ”danakungens son med de skarpa ögonen”, skrider västerifrån mot sina väntande fiender: hans drakar bär blå segel i medvinden, ”de svala kölarna störtade norr ifrån med kungen ombord till det platta Själland”, kampen väntar, medan gråa vågor larmar framför skeppet. Kvinnor finns i bakgrunden, beundrande skogsmännens ritt eller gråtande efter sina kära … Det är ett grant vittnesbörd skalderna ger om vikingatidens anda. Men det är enformigt, och dess innebörd är hemsk. Bakom det praktfulla bildspråket ligger samma havsödslighet som i de sirade drakskeppens tomma ögon. En värld där långskeppen vilade lika litet som vind, vågor och människornas vinningslystnad.

Citatet har blivit ganska långt, men det har skett med avsikt. Lönnroth har här, i en högstående litterär form, som en akademiledamot ägnar och anstår, lyckats fånga en heroisk-tragisk dimension av vikingatiden, som saknas i böckerna om Röde Orm.

Å andra sidan föreställer jag mig, att Frans G. Bengtsson på vissa punkter träffar ganska rätt, när det gäller de vikingatida mentaliteterna. Jag tänker t.ex. på Orms förhållande till de andliga tingen.

Röde Orms miljö karakteriseras av en ganska långt driven religiös relativism för att inte säga indifferentism. Orm har enligt egen utsago från början inte några gudar alls, sedan antar han i Almansurs tjänst islam, för att senare, i England, låta döpa sig av den energiske missionären Willibald, men då mest för att bättra sin ”lycka” och vinna kung Haralds dotter. När han sedan hjälper Willibald i kristningsarbetet, sker det med lika okonventionella metoder som någonsin patron Espings i Fritiof Nilsson Piratens Bock i örtagård. Orms gäster lockas att underkasta sig dopet som villkor för att få se en kringvandrande trupp irländska gycklare. Till fader Willibalds tal om att världen skall gå under år 1000 ställer sig både Orm och Ylva skeptiskt avvaktande och när året gått till ända utan någon världsdom, blir det strax mindre bevänt med tjänandet av Kristus på Gröning. Som Ivar Harrie påpekat, finns det i hela kretsen strängt taget bara en verkligt kristen människa, nämligen Orms gamla mor Åsa (utom fader Willibald förstås). Inte ens alla präster håller måttet, allra minst kvinnotjusaren, magistern från Aaachen, som förlästsig på Ars amandi och slutar som Frejpräst i det ännu hedniska Småland.

Det ligger naturligtvis även här nära till hands att misstänka, att Frans G. projicerar sin egen lundaskeptiska miljö på vikingatiden, och till en del är detta säkerligen också fallet.

Men detta är knappast hela sanningen. Även om undantag finns, t.ex. Olav Tryggvason och hans hovskald Hallfred, förefaller vikingahövdingarna ha haft en ganska pragmatisk inställning till religionen. Huvudsynpunkten för dem tycks ha varit, vilken eller vilka gudar som var starkast, kunde ge mest ”lycka”, ordet då givetvis inte fattat i dess moderna mening utan som liktydigt med framgång, inte minst vapenlycka. Det finns exempel på män som garderade sig genom att anropa både Tor och Kristus. Det fanns också de som endast litade till sig själva, ”den egna kraftens män”, och en sådan tycks Orm från början ha varit, innan han vanns för Allah och sedan för Kristus.

Detta hindrar inte, att Willibalds kristna förkunnelse sätter vissa spår i hans sinne och t.o.m. påverkar hans handlingar, som t.ex. när han friger Sven Tveskäggs utsända lönnmördare i stället för att döda dem, mot att de låter döpa sig, trots att han utsätter sig för deras hämnd för den skymf som därmed tillfogats dem.

Det kan vara dags att sammanfatta. När jag fick uppdraget att tala om Röde Orm och den historiska verkligheten blev min första åtgärd att läsa om de båda böckerna om Röde Orm, för första gången sedan de låg nya på bokhandelsdiskarna för mer än femtio år sedan. Det blev faktiskt en stor läsupplevelse. Med det ringa förstånd jag har i sådana ting kan jag inte tro annat, än att Röde Orm fortfarande står sig mycket gott som historisk roman, kanske tack vare den höga graden av ”action”, den kärva lakoniska stilen efter isländskt sagamönster samt frånvaron av onödiga adjektiv, introspektion och tröttsamma, ordmålande naturbeskrivningar. Nå, det hade jag kanske väntat mig.

Vad som däremot överraskade mig, var att så mycket av sakinnehållet också verkar ganska hållfast även i ljuset av dagens vikingatidsforskning, om vars resultat Frans G. Bengtsson naturligtvis inte kunde veta något. Hans intuition och framsynthet förefaller mig anmärkningsvärda, och jag känner mig nu som en ännu mera övertygad och intresserad medlem av Frans G. Bengtsson-sällskapet än tidigare. Samtidigt som jag klart inser, att varken Frans G. Bengtsson eller jag eller några 1900-talssvenskar är ”ena riktiga vikingar”.

Litteratur

Bengtsson, Frans G., Röde Orm. Sjöfarare i västerled. Hemma och i österled (1960 års utgåva).

Campbell, James Graham, The Viking World (1980).

Capelle, Torsten. Die Wikinger (1971)

Harrie, Ivar, Legenden om Bengtsson (1971) .

Klindt-Jensen, Ole & Ehren, Svenolov, Vikingarnas värld (1967)

Larsson, Mats G., Runstenar och utlandsfärder (1990)

Lönnroth, Erik, En annan uppfattning (1949)

Lönnroth, Erik, Scandinavians. Selected Historical Essays (1977)

Magnusson, Magnus, Vikingar i myt och verklighet (1987)

Roesdahl, Elsie, Danmarks vikingetid (1980)

Vikingatidens ABC (1981)

Wilson, David M. (ed.), The Northern World (1980).

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22