Var det pulpepoken som skapade den moderna kriminalromanen?

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-4, Artikel

AV BIRGITTA HÄRNER

Pulp Fiction är den term som brukar användas för att beskriva den väldiga mängd kreativt författande som ställdes till inte minst den amerikanska allmänhetens förfogande under tidigt 1900-tal. Beteckningen ”pulpmagazines” för de tidskrifter som publicerade historierna kommer sig av att det mellan dess pärmar fanns lågkvalitativt papper med hög trähalt (”pulp”).

Dessa magasin blev fler och fler under 1920- och 1930-talen och kom till sist att närmast översvämma kioskerna med alster i snart sagt varje populär genre som kunde tänkas. Man kan gott påstå att under första halvan av 1900-talet var dessa tidskrifter massornas huvudsakliga källa för underhållning. Pulpens hjältar och hjältinnor och deras författare har sedan dess påverkat varje medium, inklusive serietidningar, filmindustri och TV-såpor.

Papperet mellan pärmarna var alltså uselt, men omslagen var tjusiga. Ofta visade de likbleka kvinnor i varierande stadier av fara och den vackre man som var på väg att rädda dem.

Äventyr av alla slag

Pulpmagasinen innehöll berättelser i alla genrer: deckare, västern, äventyr, lättare porr, spioneri, krigsskildringar vid sidan aven del andra mer nischartade genrer. Man kan påstå att de är skyldiga till skapandet av den hårdkokta deckarskolan så väl som science fiction-genren.

Genom att betala författarna näst intill ingenting och ge ut så billiga magasin som möjligt kunde pulpförläggarna sälja en skrift som innehöll åtskilliga historier för bara 10 cents. Detta lockade givetvis arbetarklassens yngre män och tonåringar, eftersom dessa inte hade råd att köpa tidens dyrare tidskrifter. Det låga priset och det faktum att allt fler lärde sig att läsa betydde mycket för pulpmagasinens framgångar. De lät sina läsare uppleva människor, platser och händelser de normalt inte hade tillgång till: hjältar som var större än verkligheten, vackra kvinnor, exotiska miljöer och märkliga mystiska bovar. Allt dessa fanns innanför omslagen och eftersom TV ännu inte var något för gemene man fick här den litterata arbetarklassen något att sätta tänderna i.

Pappersransonering blev döden

Andra världskriget förde med sig pappersransonering och ökade papperspriser. Nu dövades också många av de påhittade historierna av krigets verkliga fasor. De en gång så populära magasinen tappade läsare och började försvinna från salustånden där de ersattes av tunna pocketböcker och serietidningar. Dessutom blev TV och film en stark konkurrerande faktor.

Vid sidan av all underhållning som spreds måste pulpgenerationens redaktörer få en del av äran för hur dagens lättare litteratur och populärfiktion utvecklats. Många skribenter som påbörjade sin karriär inom pulpgenren växte fram som stora författare som kom att förändra sina genrer.

Författare som Carroll John Daly gjorde om deckarnas intriger från de stadgade ”whodunits”, som var så populära bland engelska skribenter, till hårdkokta versioner där bovarna verkligen var skurkar och detektiven en tuffing som kunde de regler som styrde livet på gatorna.

Edgar Rice Burroughs var en annan pulpförfattare som hjälpte till att förvandla science fiction till något som liknar det vi ser i dag.

Andra välkända namn från pulptiden är Max Brand, H.P. Lovecraft, Raymond Chandler, Dashiell Hammett, Frank Gruber och Ray Bradbury. Givetvis fanns horder av andra författare som idag är okända, men de hade ändå stor betydelse i utformningen av populärfiktionen .

Det märkliga är att trots att många intriger känns gammalmodiga på grund av sociala, tekniska och historiska förändringar, kan man fortfarande med nöje läsa många av berättelserna från pulperan. Det är äventyr fyllda av action, väl jämförbara med dagens TV-serier och med hjältar som är mycket speciella.

Daly – först med hårdkokt

En av de populäraste och mest framgångsrika författarna från denna epok var Carroll John Daly. Hans karriär spände över 30 år – från 1922 till 1952.

Han är känd för att vara den som skrev den första hårdkokt a detektivberättelsen, som döptes till The False Burton Combs och kom just 1922. I jun i året efter kom hans novell Knights of the Open Palm i den berömda Black Mask Magazine. I den presenterade Daly en hjälte som skulle gå till historien. Det var Race Williams, en privatdetektiv som spottade ur sig tuffa och elaka skämtsamheter, var tuff som få, slog hårt och sköt för att döda.

Det var ingen brist på händelser i Dalys noveller och just detta kan ha imponerat på dem som

läste pulpmagasinen, men det var den välskrivna dialogen och den inåtvända eftertänksamheten som tillsammans med hårdför humor fick hans berättelser att skilja sig från alla andras.

När Race Williams lade av togs hans fallna mantel upp av kriminalpolisen Frank Hall, mer känd som ”Satan” Hall. I en ännu framgångsrikare serie berättelser spred Satan Hall fruktan i den undre världen, som den mest hårdkokte av poliser. Denne hjälte vred och vände på lagens bokstav för att skapa rättvisa.

Daly kom att bli en av de mest uppskattade pulpförfattarna. Det påstås att det magasin som hade en historia av honom mellan pärmarna ökade försäljningen med 15-20 procent. Daly fick emellanåt 4 cent per ord för det han skrev medan de flesta andra fick nöja sig med hälften.

Märkligt nog nådde Daly också en ny publik sedan hans noveller publicerades i England, som hade en helt annan tradition på området. Tyvärr tog Daly steget över till den ”finare” boksidan och började komma ut i inbundet skick. Hans böcker har för det mesta funnits tillgängliga på marknaden men blev aldrig succéer som de som skrevs av hans likar Dashiell Hammett och Erle Stanley Gardner. Detta kan nog delvis bero på att Daly fortsatte att ge sina beundrare vad de ville ha – snabba händelser, fantasifulla intriger och spetsig humor – precis som i novellerna. Detta var inte så lätt att överföra till publikationer som ville hålla sig i mittfåran.

Beundrad av Mickey Spillane

I dag är det knappt någon som läser Daly och han har så smått fallit i glömska. Men han har haft ett starkt inflytande på senare tiders hårdkokta deckare. I ett beundrarbrev till Daly skrev Mickey Spillane att en stor del av Mike Hammers personlighet kom från Race Williams. Man kan också hitta spår av både Williams och Satan Hall hos många nutida privatdeckare och snutar i olika böcker.

En annan stor pulpförfattare var Dashiell Hammett, som började skriva deckare på 1920-talet, innan den typiska deckarberättelsens innehåll var så väl definierat. Efter att ha arbetat som agent på fältet för den berömda Pinkerton Detective Agency flyttade han ihop med sin skrivmaskin. Han och andra tidiga deckarförfattare skapade den hårdkokta detektivens berömmelse. Dessa tuffa hjältar opererade närmast vid sidan av lagen själva och liknade i många stycken bovarna som jagades.

Hammett avstod från Samuel

Hammetts karriär var minst sagt färgrik, Han var känd som en av Pinkertons bästa ”skuggor”, en expert på att osedd förfölja folk. Han tvingades bort från sin detektiva bana när det konstaterades att han fått TBC och började skriva för Black Mask. Först skrev han under pseudonymen Peter Collinson men övergav detta namn för sitt eget, där han tog mellannamnet Dashiell ihop med efternamn och skippade sitt första förnamn Samuel.

Men tidskriften kunde inte betala honom tillräckligt för att familjen skulle bli försörjd, så han extraknäckte i reklambranschen. Men sjukdomen gjorde honom sängliggande och han tvingades tillbaka till pulpförfatteriet. 1927 hade han skrivit novellserien Poisonville som han senare skrev om till romanen Red Harvest (Knopf 1929, Röd skörd, Norstedts 1968, film 1930). I slutet av 1930 hade han redan skrivit sina bästa verk The Dain Curse (Knopf, 1929, Förbannelsen, Norstedts, 1966 ), The Maltese Falcon (Knopf 1929, Malteserfalken, Skoglunds 1935, Riddarfalken från Malta, Norstedts 1958, film 1931, 1936, 1941, 1975) och The Glass Key (Knopf 1931, Glasnyckeln; Norstedts 1960, film 1935, 1942).

Hälsan förbättrades liksom hans förmåga att dricka sprit och jaga kvinnor. Han lämnade sin hustru 1929 för en ny kvinna och hemvist i New York. På senare år blev Hammett politiskt intresserad och sökte sig till vänsterkanten. Detta gjorde att han dömdes till fängelse och han började skriva ”socialt betydande” verk i stället för deckare. Han gjorde ganska snart slut på den förmögenhet han skapat som framgångsrik författare och dog relativt fattig av lungcancer 1961.

Chandler eftertänksam

Raymond Chandler föddes i Chicago men tillbringade större delen av sin ungdom i England. Han arbetade som frilansande journalist för tidningarna Westminster Gazette och The Spectator. Under första världskriget tjänstgjorde han i Frankrike med Kanadensiska Expeditionskåren och förflyttades senare till engelska flygvapnet, R.A.F.

Vid 45 års ålder övergick Chandler till annat skrivande. Då fick han sin första novell, Blackmailers Don’t Shoot publicerad i Black Mask. Han hade en betydligt mer eftertänksam stil än de flitigare pulpförfattarna och sålde aldrig fler än fem noveller per år. Under hela livet publicerade han endast sju romaner. Åtskilliga av Chandlers hårdkokta romaner blev film och populärast bland dem var The Big Sleep (Knopf 1939, Den stora sömnen, Bonniers 1947, filmad med Humphrey Bogart och Laureen Bacall 1946).

En mycket populär pulpförfattare från 1920 till 1940-talet var Johnston McCulley. Han föddes den 21 februari 1883 i Ottawa, Illinois och arbetade som polisreporter för The Police Gazette. Under första världskriget jobbade han med informationsverksamhet åt armén. Han var mycket road av historia och när han började sin omfattande skrivarverksamhet inom pulpbranschen handlade historierna om allt från deckare och thrillers till våldsamma hjältar i spanska Kalifornien. Med tiden skrev han också romaner och filmmanuskript.

Zorro – en evig följeslagare

McCulley minns man bäst som mannen som skapade señor Zorro, Räven, som kämpade för rättvisa dold bakom en mask. Hans rätta identitet var den som en spansk caballero vid namn Don Diego Vega och i sina båda skepnader visade han fram olika personligheter. Zorro saknade fruktan och stred gärna medan den lugne Vega nöjde sig med att läsa poesi.

Zorro dök upp for första gången i magasinet All Story Weekly i följetongen The Curse of Capistrano, med början den 9 augusti 1919. Det var den första av 65 otroligt populära berättelser om denne romantiske hjälte. Stumfilmsstjärnan Donglas Fairbanks Sr. förvandlade novellen McCulley’s Curse till filmklassikern Zorros märke år 1920. Två decennier senare spelade Tyrone Power och Basil Rathbone i en framgångsrik ljudfilm med samma historia och namn. Zorro dök också upp 1937 i Republics första färgfilm. Sedan blev det följetongsfilm hos samma bolag, Zorro rides again, i tolv episoder. Under de följande åren gjordes ytterligare åtta serier om Zorro.

McCulley dog den 23 november 1958, just när hans skapelses popularitet nådde oanade höjder genom Walt Disneys TV-show Zorro som visades varje vecka.

Figuren fick eget liv

Men Zorro fortsatte ett liv på egen hand. Under 60- och 70-talcn gjordes många filmer om honom i Europa. Mest framgång fick Alain Delon i en fransk-italiensk produktion. 1974 gjordes ännu en version av Zorros märke för amerikansk television, med Frank Langella i titelrollen. Mellan 1981 och 1983 förekom han i tecknad film, 1981 gestaltades han av George Hamilton, som i likhet med de uppföljare som gjordes av Disney, nästan knäckte figuren. Han finns fortfarande kvar i vårt decennium. Ett multinationellt TV-konsortium har gjort 88 episoder och en tecknad lågbudgetversion med 52 episoder visades i Italien med början 1992. Då hoppade Disney på tåget igen och lät färglägga alla 78 avsnitten av sin klassiska Zorro-serie, I februari 1995 hade Ken Hills musikal om Zorro premiär i London och ytterligare en teaterversion hade premiär 1996 och går fortfarande. Steven Spielberg har också varit framme och låter Antonio Banderas spela den maskerade hjälten. Premiär i USA nästa år. Fler tecknade filmer är på gång, med leksaker och annat krafs i släptåg.

Skräckmästare och enstöring

H.P. Lovecraft anses vara den bäste inom skräckgenren sedan Edgar Allan Poe. Howard Phillips Lovecraft (1890-1937) föddes i Rhode Island där han också bodde större delen av sitt liv. Lovecraft var bara två år gammal när hans far dog på ett mentalsjukhus och som barn var han själv inte heller särskilt robust. På grund av ”huvudvärk” och andra sjukdomar lyckades han bara klara av drygt två i high school (där han dock upptäckte Poe och utvecklade ett livslångt intresse för vetenskap) innan en ”nervös kollaps” tvingade honom att avbryta studierna.

Trots denna brist på formell utbildning lyckades han lära sig en hel del, inte minst genom att läsa sig igen om morfars rikhaltiga bibliotek. Detta gjorde honom till en av de mest lärda pulpförfattarna. På bokhyllorna hittade han nämligen både klassiska verk och sensationella, gotiska historier. Det var dessa spännande saker han kom att gilla bäst och han hade dem i åtanke när han skrev sina första Poe-inspirerade berättelser The Mysterious Ship och The Mystery of the Graveyard.

Skrivande enstöring

Ett tag var han en verklig enstöring som höll sig på rummet om dagarna (där han skrev vers, essäer och artiklar) och vankade runt i Providence om nätterna. 1913 fick hans skrivarverksamhet en knuff framåt sedan han skickat en insändare till äventyrstidningen Argosy, Snart fanns hans berättelser och artiklar i olika tidskrifter – mest sådana som inte hade råd att betala arvoden. Ett tag gav han också ut den egna tidskrift en The Conservative.

I början av 20-talet började han kunna sälja berättelser till olika pulpmagasin, företrädesvis Weird Tales som publicerade hans numera så berömda historier om Mythos (med titlar som The Whisperer in Darkness och The Dreams in the Witch-House) men också raka skräckberättelser. En sådan var The Outsider där huvudpersonen till sist får veta att han är en ”hemsk sak” som just stigit upp ur graven. I In the Vault blir en snål skräddare inlåst i ett gravvalv och upptäcker att ett lik börjar gnaga på honom.

På 30-talet fortsatte han skriva sina skräckhistorier och det gick bra för honom. Men så sviktade hälsan och han dog i cancer 1937. Flera av hans kända verk kom att publiceras postumt och numera kan man nästan påstå att den sjuklige författaren nått kultstatus.

Skräck och science fiction

I samma genre arbetade Hugh B. Cave, som under 30- och 40-talen skrev över 800 pulp fictionnoveller. Han blev en av de bäst betalda i alla möjliga genrer.

Efter pulptiden blev han skribent för de mer tjusiga tidskrifterna som höll sig i mittfåran, men från 1970 och ett antal år framåt publicerade han ett antal mysterier och mörka fantasiberättelser hos pocketförlag. Än i dag hittar man hans historier i magasin som Cemetary Dance.

Robert Hentein var en av dem som populariserade science fiction på 40-talet. Under 20- och 30-talen var sf en genre som mest handlade om fantastiska prylar beskrivna med teknisk jargong. Men Heinlein höjde genren genom att diskutera idéer och tala om hur vetenskapen påverkade människan. Hans serie Future History förde fram vetenskapliga frågor på ett språk som gemene man kunde förstå. Den inspirerade en hel generation att börja drömma om stjärnorna och många av hans läsare fick vetenskapligt orienterade karriärer.

På 60-talet skrev han i sina romaner öppet om politik, religion och samhälle, på ett sätt som inte tidigare varit möjligt för underhållningsförfattare. Det ansågs kontroversiellt när han bankade in att science fiction är en genre som bygger på nytänkande, nya möjligheter och att man skall och bör ifrågasätta allt.

På 70-talet och under en del av följande decennium återvände han till gestalterna i sina tidigaste berättelser. Han lade fram en filosofisk teori fylld av kärlek, respekt, heder och familjekänsla. Efter allt detta tal om författarna och deras olika genrer är det kanske på sin plats att tränga lite djupare in i vad dessa hade för ramar.

Magasinen förändrade litterär stil

Man kan med gott samvete påstå att deckarmagasinen mer eller mindre förändrade genrens stil. Tidigare kriminalberättelser hade i stort sett modellerats efter Sherlock Holmes och var pussel med aristokratiska hjältar. Den nya amerikanska stilen med en hårdkokt detektiv började, som sagt, 1922 med Carroll John Dalys novell The False Burton Combs. Den förde ner skurken till en mer realistisk nivå och till och med hjälten beskrevs mestadels med skrovlig yta och svag karaktär. Bland deckarmagasinen blev Dime Detective den stora vinnaren och kunde visa fram de författare som skulle bli genrens tidiga stjärnor: Dashiell Hammett, Daly och Erle Stanley Gardner.

Vid sidan av Race Williams, Vee Brown och Satan Hall introducerade Daly också en stark kvinnlig hjältinna – The Flame som var en komplicerad gestalt, alltid balanserande på gränsen mellan lagen och laglösheten.

I en serie av Dashiell Hammett kallad The Cleansing of Poisonville (senare förvandlad till boken Red Harvests begås över 20 mord medan den namnlöse detektiven fullgör sitt uppdrag att rensa stan. Han följer inga andra regler än sina egna, utan att bry sig om vare sig lagbok eller uppdragsgivarens önskemål.

Övernaturlig skräck

Weird Tales var en publikation som ägnade sig åt skräck och det övernaturliga, innehöll historier med häpnadsväckande titlar och ännu mer fantasifullt författeri. Den publiceras fortfarande i USA, efter ett kort uppehåll på 60-talet. Där fanns också Terror Tales, Dime Mystery och Horror Stories med berättelser om övernaturliga krafter och sköna damer som ofta torterades. Fanns någon logisk förklaring brukade den sparas till de sista raderna i historien. Omslagen var ofta så fräcka, nästan obscena, att de troligen lockade köparna mer än novellerna inuti.

För dem som gillade att sitta hemma i fåtöljen och resa världen runt fanns magasin som Argosy och Adventure och flera andra. I dem förekom mest berättelser om stora, starka karlar som hamnade i spännande situationer i alla världsdelar. Hjältarna bekämpade bovar i Söderhavet, i Amazondeltat och i den amerikanska västern. Argosy, en tidskrift som faktiskt började publiceras på 1880-talet, hamnade i äventyrsgenren på 1920-talet och kittlade sina läsare med historier om hemska voodooceremonier på Haiti och närstrider i Franska främlingslegionen. De bästa äventyrsmagasinen strävade efter största möjliga realism, vilket höjde kvaliteten på novellerna och tvingade dess författare att antingen resa överallt eller bli fanatiker på research.

Sex och välsvarvade kvinnor

Men kärlek och sex glömdes inte bort i pulpvärlden. Trots att övervägande del av läsarna av övriga genrer var män fanns det ett antal magasin som vände sig till kvinnor. I stort sett handlade det i dessa om en kvinna som blir kär och till slut får mannen. Men de redaktionella reglerna var hårda: kvinnorna fick inte framställas som promiskuösa utan endast vara intresserade av en man.

En del avläggare till dessa magasin kom att intressera män mycket. Det var de som hade texter med starka sexuella undertoner och långa beskrivningar av vackra kvinnor. Dessa kom att kallas ”spicy’s” – kryddstarka vilket var passande eftersom de hade titlar som Spicy Detective, Spicy Mystery, Spicy Western och Spice Adventure. Några av de mer långtgående tidningarna, sådana som Gay Parisienne, kan kanske jämföras med gårdagens herrtidningar och hade så pass sexigt innehåll att de bannlystes från vissa affärer och såldes under disk i andra.

Några pulpmagasin skapades för att föra fram en viss hjälte. The Spider (som gavs ut mellan oktober 1933 och december 1943) berättade om en maskerad brottsbekämpare som arbetade utanför lagen för att bekriga onda krafter som hotade civilisationen. Mannen som ”blir” Spider är egentligen den rike fastighetsmäklaren och tidningsutgivaren Richard Wentworth som ägnar sitt liv åt att skydda de oskyldiga och hämnas dem som blivit offer för brott. Hans främsta vapen är ett spindelmärke som finns gömt i en ring och stämplas i pannan på den olycklige boven. De flesta Spider-historier karaktäriseras av särskilt elaka skurkar som torterar och mördar sina offer på kreativt beskrivna brutala sätt. Författare till historierna var bl.a. R.T.M. Scott, Novell Page, Emile C. Tepperman, Wayne Rogers, Prentice Winchell och Donald C. Cormack.

Läderlappens föregångare

Mer välkänd och med eget magasin var The Shadow och att han blev så känd berodde troligen på radiopjäserna om honom (mer om dessa senare). Att han fortfarande är känd beror på att det gjorts film om honom på senare år. Historierna om The Shadow kan kännas igen av dagens läsare av Läderlappen och Robin, och dem som sett filmerna om Batman. Somliga menar att just Läderlappen är ett hopkok på de tidigare Shadow och Spider.

En mycket popular hjälte förekom i Doc Savage Magazine på 30- och 40-talen. Huvudpersonen uppfostrades av vetenskapsmän att bli den perfekta människan, en starkare och smartare version av en vanlig person. Han var en hejare på vetenskap, arkeologi, medicin och innehade övermänskliga psykiska egenskaper. Och de 200.000 prenumeranterna älskade honom – så pass att tidningarna fortfarande kommer ut i nytryck.

Del fanns fler: Operator 5 var i Secret Service och bekämpade främmande inkräktare. G-8 var mästerspion under första världskriget och bekämpade märkliga, närmast surrealistiska fiender i luften.

Det var hjältemagasinen som hade de trognaste läsarna, kanske beroende på att hjältarna var verkligt fantastiska och att det hände någonting hela tiden. Möjligen var det bra läsning i dystra tider, då depressionen skapade ett behov att fly in i en historia om någon som kunde höja sig över grådasket.

Fantasy fanns redan då. Genren hade vunnit viss popularitet genom 1800-talsberättare som E.T.A. Hoffman och Walter Scott, som dock aldrig skrev ren fantasy. Det som brukar betecknas som starten för fantasyn var Phatastes av Georges MacDonald som kom ut 1858. Edgar Rice Burroughs kom i pulpmagasin med sin Tarzan och där hamnade också Conan Barbaren, en gestalt som skrevs i 22 avsnitt av Robert E. Howard. Resten av de cirka 100 som finns tillgängliga har författats av olika efterföljare.

Skrämmande från radion

En alldeles speciell variation på distribution av pulphjältar var de historier som sändes i amerikansk radio under epoken före, under och strax efter andra världskriget. Mest kända radiopjäs är nog dramatiseringen av War of the Worlds, som gjordes av Howard Koch och framfördes av The Mercury Theatre On The Air med Orson Welles i spetsen den 30 oktober 1938.

Man ville spela upp något alldeles extra ruskigt till allhelgonahelgen, som av tradition skall ägnas åt skrämsel i USA. Visserligen berättades i påannonsen att historien var en pjäs, men det var det tydligen inte så många som hörde. Sedan följde ett väl regisserat drama med nyhetstelegram, direktsändning av musik från olika krogar, flera nyheter som hela tiden eskalerade i berättelsen om hur rymdskepp från Mars angripit jorden och hur det amerikanska försvarets stod maktlöst mot inkräktarna.

Många trodde att det var allvar och mellan nio på kvällen och morgonen nästa dag flydde tiotusentals människor från byar och städer i hela nationen – på flykt från något som bara existerade i deras fantasi.

Orson Welles fick ta emot både skäll och beröm och blev ännu mer kändis än innan på köpet. Som The Shadow hördes ganska ofta hans skrockande, lite spefulla skratt i högtalarna. Men Welles var inte  först, som många tror. The Shadow framträdde första gången i Street & Smith’s Detective Story Magazine Hour 1930 då Broadwayskådespelaren Jame LaCurto spelade honom. Han följdes av Frank Readick, Robert Hardy Andrews och andra innan Orson Welles tog vid. Men det skall erkännas att Welles gjorde mesta möjliga för att ge karaktär åt den osannolika gestalten

The Shadow slogs mot allt…

The Shadow stred inte bara mot gangsters och mördare, han fick ta sig an varulvar, vampyrer, zombies, varelser från yttre rymden och, värst av allt, TV-aktörer. Radioprogrammen stod emot TV:s konkurrens ända fram till slutet av 50-talet. Efter sex års uppehåll började man köra repriser på de gamla inslagen och på vissa håll hörs de än i dag.

The Shadow fanns ett tag i alla media: det skrivna ordet, filmduken, serietidningar och radio. Radioprogrammet om honom växte fram ur pulpmagasinet med samma namn. Det kom att konkurrera med och senare i viss mån formatmässigt ta efter The Whistler (som nådde stor framgång under 40- och 50-talet). Shadow blev så populär att utgivarna av Detective Story Magazine bad Walter B. Gibson att skriva en serie mysterier, vilket han gjorde under pseudonymen Maxwell Grand. Det var först 1937 som Orson Welles kom in i bilden, men hans glöd i spelet gjorde att han blev mest ihågkommen. Bill Johnstone spelade The Shadow mellan 1938 och 1943, sedan gjorde Bret Morrison rollen i ett år innan han ersattes av John Archer och Steven Courtleigh, I september 1945 återkom Morrison och höll ut till nedläggningen 1954.

The Whistler hade på sätt och vis ett övertag över The Shadow, med historier som var bättre konstruerade med en verklig knorr på slutet. The Whistler började lokalt på den amerikanska västkusten men när populariteten på 40-talet steg körde CBS serien över hela kontinenten och den levde kvar i ytterligare tio år.

Bulldog Drummond – känd bokhjälte – dök också upp i radio under krigsåren. Redan 1941 jagade han bovar som stulit uran, så nog höll han sig till aktuella ämnen, redan innan de blivit riktigt aktuella fyra år senare.

FBI blandar sig i

Gangbusters var en annan radioserie som valt att röra sig kring 1930-talets gangstervärld. Skurkar som ”Pretty Boy” Floyd och ”Baby Face” Nelson var lika kända som presidenten och alla hade hört talas om skottdramat när FBI knäppte John Dillinger. Gangbusters presenterades som historien om myndigheternas krig mot brottsligheten. Det första avsnittet hette G-men och handlade om Dillingers död. 1936 kom programmet att få paraplynamnet Gangbusters och introduktionen innehöll pistolskott, polissirener, skrikande däck och smattret från kpistar. Det var tuffa berättelser om nyligen timade kriminalfall och varje program – stöttat av J. Edgar Hoover som godkände alla manuskript – avslutades med ett avsnitt där man beskrev de mest efterlysta på FBI:s lista och varnade för att alla dessa var ”beväpnade och farliga” . Hundratals efterlysta greps sedan lyssnare kommit med tips. Programmet fortsatte i 20 år.

Nick Carter – störst av alla

Nick Carter fanns förstås med på radio. Han dök för första gången upp i tryck 1886 hos The New York Weekly i serien The Old Detective’s Pupil av John Russell Coryell. Denne författare skrev ytterligare ett halvdussin berättelser för samma tidning innan han började författa annat i pulpbranschen. Nicks nästa författare var Frederic Dey, som skrev om honom i 17 år. Därefter blev han och åtskilliga andra skribenter anställda av förlaget Street & Smith för att fortsätta skriva om Nick Carter.

Nick stretade vidare i New York Weekly fram till 1896, då han fick ett eget magasin, Nick Carter Detective Library, som fortsatte att publiceras fram till 1933, fast tidskriften bytte först namn till The New Nick Carter Weekly och den 4 april 1914 till Nick Carter Stories,

Film och serier

År 1897 startade Street & Smith en pocketserie kallad Magnet Library (senare New Magnet Library) där många Nick Carter-äventyr återpublicerades, ibland flera åt gången för att fylla en bok. 1934 började historierna om Nick Carter publiceras månadsvis efter att tidigare ha kommit varje vecka. Detta fortsatte i tre år. Åren 1939-40 gjorde Metro-Goldwyn-Mayer två filmer med Walter Pidgeon i titelrollen och Nick har dessutom blivit seriefigur.

Om ett magasin eller en bok i genomsnitt läses av två och en halv person (sådana finns i statistiken, om ingen annanstans) har historierna om Nick Carter lästs av minst en miljard människor – ett rekord.

Totalt sändes 722 radioprogram om Nick Carter mellan 1943 och 1955. Det sista gick i luften den 25 september 1955 och sedan försvann Nick från alla medier fram tills dess Universal Publishing kom med boken Run, Spy, Run år 1964.

The Green Hornet var en annan populär radioserie i samma anda. Britt Reid förvandlade sig till detta gröna flygfä när folk hotades av skumma figurer.

The Fat Man – Continental Op

Till sist en man som är värd några extra rader. The Fal Man var Dashiell Hammets enda originalskapelse för radio och namnet hänger givetvis ihop med The Thin Man, en verklig framgång som bok och radioprogram. Sam Spade fick också egen radiotid.

Fast egentligen skall man ta det där med originalskapelse med en nypa salt. Hammett hade skrivit om The Fat Man (då utan att namnge honom alls, men han känns igen) i pulpmagasin redan på 20-talet och när de sedan blev böcker för bokhandeln bytte hjälten namn – till detta tvingad av legendariske förlagsredaktören Cap Shaw – till The Centmental Op.

Radiogestalten med den mullrande sarkastiska rösten, J. Scott Smart hette han, blev en favorit hos alla som visste med sig att de bar på övervikt. I synnerhet som hjälten trots alla kilon hade makalös tur med kvinnor. Tyvärr slutade många avsnitt med att han i stället för en romans tvingades överantvarda damerna till polisen. Fast det fanns alltid många fler blondiner att ta till, alltid nästa vecka under pulpradions gyllene år.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22