Var ”fan” kommer det ifrån

Mar 6th, 2010 | By | Category: 2006-4, Artikel

Av Ahrvid Engholm

Språkforskaren Ulla Stroh-Wollin skriver 25/7 (2006) en understreckare (Det skall fan forska i svordomar) i Svenska Dagbladet om etymologin för svärordet ”fan”. (”Fan” som entusiast, beundrare är en homonym med annan etymologi.) Det visar sig att många svenska etymologiska verk, inklusive Nationalencyklopedins ordbok, använder en föråldrad etymologi, som blev avvisad redan i slutet av 1930-talet.

Enligt den gamla etymologin skall ”fan” ha kommit från frisiskans ”farmen”, fresta. Fan, hin håle, djävulen, skulle alltså vara ”frestaren”. (Frisiska talas på en kedja öar utanför den nederländska kusten.)

1938 skrev författaren Hjalmar Söderberg en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning där han ifrågasatte den etymologin. Andra hade tidigare varit inne på samma spår, t.ex. professorn Erik Noreen vid Uppsala universitet. Deras syn fick så småningom mer stöd och anses nu vara den etablerade, även om många etymologiska ordböcker fortfarande refererar till frisiskt ursprung.

Korrekt etymologi är högst sannolikt att ”fan” kommer från fornnordiskans ”fjenden”, ”faendin” eller ”fendinn”, som sedan finns i mellanformer som ”faenden”, ”fanden” och ”farmen”. Och i modern svenska som ”fienden”. (Det finns också i engelskan som ”fiend”, djävulen, en ond ande, någon som är besatt av något; det uppges komma från Old English, och släktskapet med fornnordiska syns för mig uppenbar.) Fan = fiende, alltså.

Stroh-Wollin ger även i sin artikel etymologi för några andra kraftuttryck. ”Hundan” torde komma från tanken att ”ge något åt hundarna”. ”Katten” kommer troligen från ”fammikatten, ett nonsensord med ursprung i en medeltida ed där man svor vid Guds fem sår”. ”Tusan” är förstås räkneordet, som i att önska någon att drabbas av ”tusen djävlar”.

En intressant artikel. Författaren avslutar med att föreslå förstärkt etymologisk forskning. (Mitt referat är mycket förkortat och förenklat.)

Jag kan väl nämna något om det andra ordet ”fan” (som inte alls berörs i SvD). Det brukar hävdas att det kommer från fanatisk (eller engelskans ”fanatic” – ”fan” är inlånat från engelskan).

Nu har jag förstås länge tyckt att det låter litet för lättköpt. Man tittar sig runt efter möjliga ursprungsord och tar första bästa. (Fanatisk bör komma från latinets ”fantaticus”, galen, entusiastisk, inspirerad av gud, med anknytning till latinets ”fanum”, tempel.)

Det finns en alternativ möjlighet. ”Fan” kan komma från grekiskan, via engelskan och sporten. Det grekiska ordet ”phantasia”, som enligt mitt Bantam-lexikon betyder ”(upp)visa” (”display”), är upphov till engelskans ”fantasy” (här kan man ana en betydelseglidning, där ”visa” blivit ungefär ”föreställa sig” och ”föreställning” (som i att ”bära på en föreställning”). ”Fantasy” är i sin tur roten till ”fancy”, gilla. (Används också som adjektiv, för något flott, t.ex. något överdrivet och tillgjort flott, som i ”a fancy car”.)

Under tidigt 1800-tal kom de entusiaster som träget följde vissa sporter (som boxning och hästkapplöpning) att kallas ”the fancy” (vilket blir ungefär gillarna). Och därifrån är steget rätt kort till att de som ingår i ”the fancy” blir ”fans”.

The Online Etymological Dictionary på http://www. etym-online. com/index.php?term-fan anger: fan (2) 1889, Amer.Eng., originally of baseball enthusiasts, probably a shortening offanatic, but may be influenced by the Fancy (1807), a collective term for followers of a certain hobby or sport (especially boxing). There is an isolated use from 1682, but the modern word is likely a new formation.

/Noteras kan att ”the fancy” var ursprungligen en brittisk företeelse. Baseball kom in senare. ”fan (1)” behandlar ordet som betyder fläkt./ Slutligen: det förekommer ibland i media uttryck som ”ett fans” och ”fanset”. Det är ett klumpigt, onödigt och – tycker jag – lätt nedsättande uttryck. Är det något fel på en fan och fanen?

Det är inspirerat av den, enligt min mening olämpliga, vanan att försöka låna in engelska plural som svenska singular (som i ”en slips”, ”ett chips”, ”ett kex” osv.). Sådant gör lånord mer obskyra, svåranvända och förvirrande.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22