Van Dines 20 regler för deckarförfattare

Mar 10th, 2014 | By | Category: 2014-03 mars, Artikel

Ahrvid EngholmKanske är pusseldeckaren på uppgång igen, och Maria Lang firar 100 år i år. AHRVID ENGHOLM minns de 20 regler för deckarförfattare som kom ut 1928.

SS Van Dine (1888–1939, bilden nedan till vänster), pseud för William Huntington Wright, var en av de populäraste deckarförfattarna under 1900-talets första decennier. Hans hjälte hette Philo Vance, en gentlemannadetektiv som också dök upp på film och i radio.

Hans 20 regler för deckarförfattande publicerades 1928 i American Magazine och blev ganska uppmärksammade och kontroversiella. Det var viktigt för deckarförfattarna att inte “fuska”, utan att vara ärliga mot läsarna och ge dem en juste chans att lista ut vem mördaren var – det som är grunden i vad vi kallar pusseldeckare.

Nu är dock Van Dines regler aningen för hårda. De är stenhårda, faktiskt! Redan Sankt Sherlock bryter mot flera av dem; exempelvis var han specialist på att jämföra tobaksaskor. Drottning Agatha verkade mest se reglerna som en utmaning, och sysslade systematiskt med att finurligt bryta mot dem (som i Dolken i Tunis eller Mordet på Orientexpressen). Och själv är jag föga förtjust i förbudet mot att kasta loss mot julesverneska kustlinjer.

Annars gillar jag den klassiska pusseldeckaren. Moderna kriminalromaner om en knarkare som begår ett meningslöst knivmord på samhällets skuggsida och jagas av en polis med magsår och bekymmer för en dement pappa har säkert sin charm. Men det är något visst med att myspysigt sitta och läsa och försöka redan ut en massa ledtrådar.

Men i alla fall, så här uttryckte sig Van Dine i min snabböversättning:

S S Van DineDetektivberättelsen är ett slags intellektuellt spel. Och det är mer än så – det är som en sport. För att skriva detektivberättelser finns mycket bestämda lagar, kanske oskrivna men icke desto mindre bindande; och varje skapare av litterära mysterier med självrespekt måste leva upp till dem. Här följer sålunda en sorts Credo, delvis baserat på hur alla stora detektivförfattare arbetar, delvis på vad som pockar från den hederlige författarens inre samvete.

1. Läsaren måste ha samma möjlighet som detektiven att lösa mysteriet. Alla ledtrådar måste beskrivas och uppvisas tydligt.

2. Inga elaka trick eller bedrägerier får begås mot läsaren, andra än dem som brottslingen själv finner befogat att utöva mot detektiven.

3. Det får inte finnas någon kärlekshistoria. Det handlar om att föra en brottsling inför domarens skrank, inte att bringa ett älskande par till altaret.

4. Detektiven själv, eller någon officiell utredare, får aldrig själv visa sig vara gärningsman. Det vore ett fräckt trick, ungefär som att erbjuda någon en skinande penny för ett femdollars guldmynt. Det är falska förutsättningar.

5. Gärningsmannen måste bestämmas genom logiska slutledningar, inte av en olyckshändelse, slump eller genom en omotiverad bekännelse. Att lösa ett brottsproblem på så vis är som att avsiktligt sända ut läsaren på en meningslös jaktutflykt och när denne misslyckats berätta att du hade bytet i skjortärmen hela tiden. En sådan författare är inte ett dugg bättre än en misslyckad skämtare.

6. Detektivberättelsen måste rymma en detektiv; och en detektiv är inte en detektiv såvida han inte detekterar. Hans funktion är att samla ledtrådar som slutligen skall leda till personen som utförde det smutsiga hantverket i det första kapitlet; och om detektiven inte når sina slutsatser genom analys av dessa ledtrådar, har han lika litet löst problemet som skolpojken som får sina svar genom att titta i facit.

7. Det bara måste finnas ett lik i en detektivberättelse, och ju dödare liket är desto bättre. Inget mindre brott än ett mord duger. Tre hundra sidor blir för mycket för något annat brott än mord. Trots allt måste läsarens besvär och möda få sin belöning.

8. Brottsproblemet måste lösas med hjälp av strikt naturliga medel. Metoderna för att finna sanningen såsom automatisk skrift, ouija-bord, tankeläsning, spiritualistiska seanser, kristallskådande och liknande är tabu. Läsaren måste få en chans att mäta sin begåvning med en rationell detektiv, men om han måste tävla med andarnas värld eller jaga genom den fjärde dimensionen av metafysik, besegras han ab initio.

9. Det får bara finnas en detektiv – det vill säga, bara en protagonist som utövar deduktion – en deus ex machina. Att föra ihop tankarna hos tre eller fyra, eller ibland ett helt gäng av detektiver för att lösa problemet, är inte bara att tunna ut intresset och bryta den logiska kedjan, det är också att skaffa sig en orättvis fördel mot läsaren. Om det finns fler än en detektiv vet inte läsaren vem hans med-dedukterare är. Det är som att låta läsaren löpa mot ett staffetlag.

10. Gärningsmannen måste visa sig vara en person som har spelat en mer eller mindre framträdande roll i berättelsen, en person läsaren är bekant med och har ett intresse av.

11. Betjänter får inte väljas av författaren såsom gärningsman. Det är att förutsätta vad som skall bevisas. Det är en för lätt lösning. Gärningsmannen måste absolut vara en värdig person, någon som man vanligtvis inte skulle fatta misstankar mot.

12. Det får inte finnas mer än en gärningsman, oavsett hur många mord som begås. Gärningsmannen kan, naturligtvis, ha en underordnad medhjälpare eller medkonspiratör; men hela motivet måste vila på ett par skuldror; läsarens hela indignation måste tillåtas att koncentreras mot en enda dunkel natur.

13. Hemliga sällskap, camorran, maffian m fl, har ingen plats i en detektivberättelse. Ett fascinerande och verkligt snyggt mord blir ohjälpligt förstört av sådana grosshandlare. Förvisso skall mördaren i en detektivberättelse ha en sportslig chans; men det är ett gå för långt att ge honom ett hemligt sällskap som uppbackning. Ingen högklassig mördare med självrespekt skulle vilja ha sådana odds.

14. Mordets utförande, och metoderna för att detektera det, måste vara rationellt och vetenskapligt. Det betyder att pseudo-vetenskap och helt påhittade eller spekulativa medel inte kan tolereras i en roman policier. Om författaren väl irrar sig ut i fantasins rike, på Jules Vernes sätt, är han utanför detektivberättelsens gränser, i äventyrens icke kartlagda territorier.

15. Sanningen i problemet måste hela tiden vara uppenbart förutsatt att läsaren är finurlig nog att se den. Med detta menas att om läsaren, efter att ha hört brottets förklaring, skulle läsa om boken, skulle han se att lösning hela tiden, på sätt och vis, hade stirrat honom i ansiktet – att alla ledtrådar faktiskt pekade mot gärningsmannen och att, om han varit lika duktig som detektiven, skulle han ha löst mysteriet själv utan att behöva bläddra till sista kapitlet. Att den begåvade läsaren på så vis faktiskt ofta löser problemet behöver inte påpekas.

16. Detektivberättelsen bör inte innehålla långa, beskrivande passager, inget litterärt daltande med sido-saker, inga subtilt utarbetade karaktärsanalyser, ingen dröjande vid “atmosfären”. Sådant är oviktigt i en redogörelse för brott och deduktion. Det får handlingen att stanna upp och introducerar saker som är irrelevanta för huvudsyftet, vilket är att uttrycka ett problem, analysera det, och föra det till en framgångsrik upplösning. Men förvisso måste det finnas tillräckligt med beskrivningar och personskildring för att göra berättelsen mångsidig.

17. En yrkesbrottsling får aldrig belastas med brottskulden i en detektivberättelse. Brott som inbrottstjuvar och banditer utför hör till polisens område, och tillhör inte författare och lysande amatördetektiver. Ett verkligt fascinerande brott är något som utförs av kyrkans stöttepelare eller en fin dam känd för sitt välgörenhetsarbete.

18. Brottet i en detektivberättelse får aldrig visa sig vara en olyckshändelse eller ett självmord. Ett avsluta en odyssé av spårfinnande med ett sådant antiklimax är att lura den förtroendefulla och godhjärtade läsaren.

19. Motivet för alla brott i detektivberättelser bör vara personligt. Internationella intriger och krigspolitik tillhör en annan kategori, till exempel hemliga agent-historier. Men en mordhistoria måste förbli gemütlich, så att säga. Den måste återspegla läsarens vardagsupplevelser, och ge honom ett visst utrymme för egna undertryckta drifter och känslor.

20. Och (för att hamna på ett jämnt tal) härmed listar jag några av de medel som ingen detektivförfattare med självrespekt vill använda sig av. De har används alltför ofta, och är välbekanta för alla sanna älskare av litterära brott. Att använda dem är som att bekänna sin oförmåga och avsaknas av originalitet:

(a) Att bestämma gärningsmannens identitet genom att jämföra en cigarettfimp som lämnats på brottsplatsen med det märke som den misstänkte röker.
(b) En falsk spiritualistisk seans för att skrämma gärningsmannen till att avslöja sig.
(c) Förfalskade fingeravtryck.
(d) Att använda en välliknande docka som alibi.
(e) En hund som inte skäller och därmed avslöjar att inkräktaren är bekant.
(f) Att för brottet nagla fast en tvilling eller släkting som liknar den misstänkte precis, men som är oskyldig.
(g) En spruta eller knockout-droppar.
(h) Att utföra mordet i ett låst rum efter det att polisen faktiskt brutit sig in.
(i) Att använda ordassociations-tester för att avgöra skulden.
(j) Ett skiffer eller brev i kod, som slutligen knäcks av detektiven.

–SS Van Dine

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22