Val McDermid: Moderlig människa som skriver för att sublimera sin uppfostran

Sep 12th, 2009 | By | Category: 1996-2, Artikel

Av ROLF NILSÉN

Det är ingenting särskilt med Val McDermid. Hon är som alla andra. Åtminstone om hon får säga det själv.

Men frågan är om den karakteristiken stämmer så vidare värst bra?

Denna kraftfullt moderliga engelska deckarskribent med skotsk bakgrund, vilken fortfarande går att identifiera i hennes röst, skriver hårdkokta deckare. Med definitivt feministiska förtecken.

Hennes huvudperson heter Kate Brannigan och är privatdetektiv i Birmingham. En 1.60 lång amazon med faiblesse för dataspel och thai-boxning (samt med den odräglige pojkvännen Richard figurerande i bakgrunden).

Vi har hittills mött Kate Brannigan i Dödslagen, 1993, samt i Glashus och Crackjakt, som bägge översattes i år – av det lilla götebergsförlaget Anamma.

Val McDermid själv mötte vi när hon kom till Göteborg för att prata om sina deckare.

En resolut och trevlig kvinna. Lättpratad, glad och helt klar över vad hon vill syssla med här i livet. Skriva spännande böcker, närmare bestämt.

– Kvinnor blir så bra deckarförfattare för att vi i vår uppfostran får lära oss att inte vara konfronterande, meddelar Val McDermid och tillägger prydligt att just denna omständighet sublimerar de deckarskrivande kvinnorna sedan ner till en raffinerad detalj i sina författarskap.

En sorts retroaktiv upprättelse på konventionella uppfostringsmetoder, alltså?

– Kan man nog säga, ja, tillstår Val McDermid och skrockar glatt.

Själv introducerades lilla Val för kriminalromanens välsignelser som sex-sjuåring, när hon vid besök hos sin farmor läste Agatha Christies Mordet i prästgården.

Inspirerad av Christie

– Det fanns inte någon annan deckare där. Men jag läste den desto fler gånger. Och den måste väl ha satt sina spår.

Val McDermid fortsatte flitigt att läsa allt flera deckare. Och kände, med sina egna ord, ”den stigande tillfredställelsen över en skickligt utfört mord”.

Hon växte upp, studerade vid universitetet i Oxford, flyttade till Manchester, blev journalist och jobbade i sammanlagt 16 år som allmänreporter på en söndagsbilaga där.

– Kul. Men om du har skrivit till räckligt ofta om livet som nybliven lottomiljonär eller om hur det kändes att få pris för veckans största pumpa, så känner du dig rätt mätt på det sedan, säger Val McDermid och ser mycket sunt vardagsfilosofiskt konstaterande ut. Så jag prövade på ett annat slags skrivande i stället.

Hon hade läst den amerikanska hårdkokta författarinnan Sara Paretsky samt högeligen imponerats av den whiskypimplande och accentuerat stökigt hårdföra kvinnliga privatdeckaren V. I. Warshawski.

– Så ville jag också skriva! Och så gjorde jag det. I tre böcker som i sanningens namn inte blev så särskilt bra…

Först därefter inträdde Kate Brannigan på scenen. Och i en annan serie böcker, ännu ej översatta till svenska, skriver Val McDermid också om den lesbiska journalisten Lindsey Gordons varierande äventyr i brottets värld.

Jag frågar vem av dessa två som mest liknar Val McDermid själv?

– Lindsey Gordon kan betraktas som mitt alter ego. Kate Brannigan som min allra bästa vän, svarar hon utan den allra minsta lilla betänketid.

McDermids senaste bok är en Kate Branniganhistoria betitlad The Mermaid’s Singing. Om en seriemördares framfart.

Hon har också satt samman en historik över kvinnliga privatdetektiver i A Suitable Job For A Woman.

– En hel del av den desillusionerade sinnesstämning jag kände när jag jobbade som tabloidjournalist går igen i mina böcker, erkänner hon utan omsvep. Den engelska dagspressen är nog en av världens sämsta, kvalitativt sett. Och nu börjar också de så kallade seriösa tidningarna att ta efter slasktidningarnas koncept. Det känns inte så kul att vara journalist i England för närvarande.

Dessa dystra tankar vägs dock i någon mån upp av att den första Kate Branniganboken nu är på väg att förvandlas till TV-film.

– Min förhoppning är att Amanda Donohue (känd från TV-serien Lagens änglar) får spela henne. Men ingenting är klart om den saken ännu, säger McDermid avspänt. Det blir inte heller frågan om några alltför radikala förändringar av mitt ursprungsmanus. Jag har inskrivet i mitt kontrakt vad de får och inte får göra, med Kate Brannigan!

Om sin position som Storbritanniens nya deckarhopp har Val McDermid ingenting speciellt alls att säga.

– Utom att jag nog knappast är det där hoppet. Mina kriminalromaner är skrivna utifrån ett feministiskt perspektiv och det skiljer dem ju från det där sentimentala skitsnacket och den allmänna negativismen, som alltför många av de manliga kollegerna slösar bort tiden med, säger hon mycket bestämt.

Men ändå på ett… nästan gulligt sätt.

Så är hon alltså. Val McDermid.

En trygg kvinna att luta sig hårt emot. När det stormar i vår föränderliga litterära värld.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22