Val McDermid: Lesbisk privatdeckare blev ett lyckokast

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1999-1, Artikel

För ett knappt dussin år sedan satt Val McDermid, likt massor av journalister, och hoppades att en dag få skriva artiklar. Hon trivdes inte särskilt bra på Maxwellägda och inte värst seriösa tabloiden The People.
Hon gjorde slag i saken, började författa kriminalromaner i stället och är nu – tack vare sin privatdetektiv Kate Brannigan – en av de nya deckardrottningarna i Storbritannien.
Fast första roman försöket var inte helt lyckat. Hennes manus kom tillbaka från alla förlag. En god vän föreslog att hon skulle arbeta om boken till en pjäs. Det gick bättre. Historien kom upp både på teaterscenen och i en radioföreställning.
Men fler refuseringar följde. Val McDermid fortsatte att jobba på The People och skrev annat på måndagar, som var hennes lediga dag.
Men 1987 fick hon ut sin första deckare. Den sålde inget vidare och tillsammans med sin litteräre agent började hon utforma den figur som slog: en vacker, tuff, intelligent lesbisk privatdeckare i Manchester som sysslar med moderna brott.

Utspelas ofta i slummen

Kritikerna brukar säga att dessa böcker är hårdkokta med en rapp och svart storstadsdialog.
Fast hon strör inte – som många amerikanska kolleger – lik till höger och vänster. Sina miljöer hämtar hon från storstadsområdena i Manchester (där hon bor i en förort, tjugo bilminuter från city) med dess svårartade slum men också i industristäder som Leeds och Bradford.
Själv menar hon att hon mer liknar sin förebild Ruth Rendell.
Vid det här laget har Val McDermid hunnit fylla 43. Hon föddes i den lilla skotska staden Kirkcaldy, som är mest känd för att ekonomen Adam Smith också såg dagens ljus där. Fast hon vantrivdes med den trångsynta atmosfären och ”det dassiga fotbollslaget” och hamnade 16 år gammal i Oxford. Hennes första bok hette Report for Murder (1987) och hade den lesbiska kriminalreportern Lindsay Gordon som huvudperson. De följdes av ytterligare tre om henne och ofta var intrigerna ganska skruvade. De följde en relativt beprövad mall med ett inledande mord som intrigdrivare och en allvetande berättare. Men sedan dyker hjältinnan upp, råkar ut för både det ena och det andra, innan hon på slutet avslöjar skurken.

Skriver i jag-form

Hon har sagt att de där böckerna var lärlingsarbeten, ett uttryck som hon senare velat mildra. Men något måste hon ha lärt sig, för böckerna om Kate Brannigan spelar i en helt annan division. De är skrivna i första person presens, vilket innebär att hjältinnan och läsaren vet lika mycket under resans gång. McDermid skriver alltid två böcker per år – en Brannigan och en annan. Det ger henne vila att hoppa från en person till en annan, hon hinner inte tröttna på någon. Från sitt arbetsrum i förortshuset kan hon titta ut mot en liten, liten gräsplätt. Där brukar hennes fyra katter hålla till. Barn har hon inte skaffat … ”eftersom ingen kan skriva romaner och passa ungar på samma gång”.

Musik räddar manus

Hon skriver disciplinerat, håller kontorstiden nio till fem, måndag till fredag och författar femtonhundra ord per dag. Om det går bra blir det fler, men minimum är femtonhundra. När hon skriver lyssnar hon på musik – i början av romanen går det bra med symfonier eller stora orkesterverk. När intrigen börjar skruva till sig byter hon kammarmusik, sextetter eller stråkkvartetter. Upptrappningen mot slutkapitlen ackompanjeras av koralmusik, mässor och rekviem. Och slutet … ja, då duger bara opera: Puccini , Mozart och Verdi.
Hon fick en gång revisorsrådet att aldrig göra något som inte var avdragsgillt. Det visade sig vara ett gott råd. Nu har hon en slant över i slutet av varje månad. Och år. Och decennium. Fast politiskt är hon vänster, skulle kunna höra hemma hos våra skära v, för hon är ju både socialist och feminist.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22